Etikettarkiv: Gustaf VI Adolf

Gustaf VI Adolfs brittiska amiralsuniform

Efter en lång uppehåll har jag åter haft möjligheten att besöka Ordenssalarna på Stockholms slott. En intressant nyhet i utställningarna är en brittisk amiralsuniform med ordnar som burits av Gustaf VI Adolf.

Kung Gustaf Adolf utnämndes till hedersamiral i brittiska flottan den 1 maj 1951 av Georg VI. Uniformen bars av kungen under flera besök i Storbritannien samt vid banketten när drottning Elizabeth II avlade statsbesök i Sverige 1956. Det blå axelbandet och den briljanterade kraschanen tillhör Strumpebandsorden – Englands främsta orden. Om halsen bärs brittiska Victoriakejdan och medaljen Illis quorum meruere labores, samt på slaget miniatyrdekorationer varav två brittiska kröningsmedaljer.

Uniformen liknar svenska flottans mässdräkt, men livplagget är försedd med skört (likt en frack) till skillnad från mässjackan som är rakt skuren. Detta stiliga plagg (undress tailcoat på engelska) är avskaffat i Sverige men lever vidare i bland annat Norge. Utöver mässdräkten, som endast bars vid aftonsamkväm, hade kungen även en brittisk dubbelknäppt kavaj som bars på dagen. Uniformerna är uppsydda av skrädderifirman Gieves (numera Gieves & Hawkes). Firman, som har sin adress på No. 1 Savile Row, firar i år 250-årsjubileum. Dessa uniformer ingår idag i Livrustkammarens samlingar.

Gustaf VI Adolf hade ett mycket nära förhållande till Storbritannien. Under ett besök i Kario 1905 träffade han sin blivande fru Margaret av Connaught, dotter till den brittiske kung Edvard VII:s yngre bror hertigen av Connaught. De förlovade sig direkt och vigdes den 15 juni samma år. Gustaf Adolf och Margareta (som hon därefter kallades) fick fem barn tillsammans. Hon avled hastigt 1920 och sörjdes av ett helt land. 1923 gifte Gustaf Adolf om sig med lady Louise Mountbatten. Även hon medlem av den brittiska kungafamiljen.

Kungen mottog ett antal brittiska ordnar. Efter förlovningen 1905 avlade han ett besök hos Edvard VII och fick då Victoriaordens storkors. Dagen före vigseln i Windsor förlänades han även Bathordens storkors. Under en resa i Storbritannien 1923 erhöll han en sällsynt brittisk utmärkelse av Georg V – Victoriakedjan – som idag har endast tio levande mottagare. Vid sitt statsbesök hos drottning Elizabeth II 1954 upphöjdes Gustaf VI Adolf till riddare av Strumpebandsorden.

Dessutom innehade kungen Georg V:s kröningsmedalj (1911) och Georg VI:s kröningsmedalj (1937). Dessa bar han alltid på bröstet tillsammans med sina andra dekorationer.

Militära hedersposter

Vid förra sekelskiftet var det vanligt förekommande att ge främmande furstar en symbolisk grad inom den egna krigsmakten. Antingen som general eller amiral à la suite eller som hedersöverste för ett regemente. En vänskapsgest på samma sätt som att utväxla ordnar. Jag har tidigare skrivit om hur drottning Victoria blev hedersöverste för 34. Pommerska fysiljärregementet 1908.

Efter de båda världskrigen kom traditionen av sig, dels för att monarkierna reducerats, dels för att många regementen behövt gå i fält mot sina egna honorära chefer. Vid första världskrigets utbrott var exempelvis den tyske kejsaren hedersöverste vid ett brittiskt dragonregemente, och när Japan förklarade krig under andra världskriget var kejsaren fältmarskalk i brittiska armén. Ändå är det främst i Storbritannien som traditionen fortfarande upprätthålls medan den i andra monarkier har upphört.

I maj 1951 utnämndes Gustaf VI Adolf till hedersamiral i den brittiska flottan och svarade med att kort därefter utnämna Georg VI till hedersamiral i den svenska. Det är såvitt känt den sista dylika utnämningen från svensk sida. När Georg VI avled året därpå deltog kung Gustaf Adolf vid begravningen iklädd sin brittiska amiralsuniform och svenska flottan skickade kryssaren Göta Lejon och jagaren Uppland till London. Därefter var kung Fredrik IX av Danmark den siste svenske hedersamiralen (utnämnd 1947).

Inför sitt statsbesök till Storbritannien 1975 utnämndes kung Carl XVI Gustaf till hedersamiral i brittiska flottan.

Lämna en kommentar

Under Bärande

Var är akademimedaljerna?

Kungl. Vitterhetsakademiens antikvariska prismedalj instiftad 1786 och sedan 1986 utdelad att bäras i band om halsen.

Akademier är lärda samfund under kungligt beskydd som främjar vetenskaplig eller konstnärlig verksamhet inom sina respektive områden. De svenska kungliga akademierna har sedan 1700-talet låtit prägla och dela ut ett stort antal medaljer. Före mitten av 1900-talet var det mycket sällsynt att någon akademimedalj utdelades att bäras i band. På 1940-talet instiftades dock ett par nya bärbara akademimedaljer och efter ordensreformen 1974 har flera akademier börjat förse gamla medaljer med band. Dessa medaljer har ofta kungligt porträtt och kunglig krona och räknas som officiella.

För att få en översikt över svenska officiella utmärkelser vänder man sig vanligtvis till böckerna Svenska ordnar och medaljer (1987 och 1998) av vice ordenskansler Fredrik Löwenhielm och Utmärkelsetecken på militära uniformer (2007) av Christian Braunstein, samt till de förteckningar över utmärkelser som upprättats av Försvarsmakten. Dessa utgår från en indelning med tolv grupper från A till L. Vissa akademimedaljer finns upptagna i grupp I (övriga officiella medaljer) men många saknas. Frågan om deras status är snårigare än man kan tro.

Exemplet Vitterhetsakademien

För att visa hur den formella hanteringen av de akademiska medaljerna förändrats över tid är Kungl. Vitterhetsakademien (grundad 1735) ett bra exempel. Bilder på akademiens bärbara medaljerna finns här.

1949 ansökte Vitterhetsakademien hos Kungl. Maj:t (regeringen) om att få inrätta en bärbar medalj – För vaksam vård om svenska minnen (Gustaf Adolfsmedaljen). Vid den här tiden fastställdes akademiernas stadgar av regeringen och instiftandet av en ny bärbar medalj var ett regeringsärende. Efter sedvanlig behandling i departementen kunde medaljen instiftas av Gustaf V i statsrådet den 30 juni 1949. På samma sätt hade Kungl. Musikaliska akademiens medalj För tonkonstens främjande instiftats 1944.

1967 ville Vitterhetsakademien instifta ytterligare en bärbar medalj – För berömvärd gärning. Denna gång ansökte man direkt hos Gustaf VI Adolf via Riksmarskalksämbetet om så kallat ”nådigt tillstånd” att förse medaljen med kungens porträtt och kunglig krona vilket beviljades. Det sågs alltså inte längre som nödvändigt att regeringen fattade beslut i frågan. 

1986 firade Vitterhetsakademien att de gått 200 år sedan akademien återuppväckts av Gustav III. Akademin hade ursprungligen grundats av hans mor Lovisa Ulrika. Man beslutade att de båda prismedaljerna från 1786, med Gustav III och Lovisa Ulrikas gemensamma porträtt, nu skulle förses med kunglig krona och band.

Den antikvariska medaljen skulle delas ut i originalstorlek (12:e storleken) och bäras om halsen som Akademiens stora guldmedalj. Den skulle även förminskas till 8:e storleken och delas ut i silver på bröstet som den nya antikvariska medaljen. Även inskriftsmedaljen skulle förminskas och delas ut på samma sätt. Medaljerna överlämnades första gången av Carl XVI Gustaf vid en högtidssammankomst i Rikssalen samma år.

Officiella eller inte?

Vitterhetsakademiens bärbara medaljer har alltså instiftats i tre omgångar, under tre olika kungar och på tre olika sätt. Hur påverkar detta deras status? Fredrik Löwenhielm har i sin bok endast tagit med Vitterhetsakademiens medaljer från 1949 och 1967. Medaljerna från 1786/1986 saknas och de förekommer inte heller i andra officiella förteckningar, till exempel Försvarsmaktens.

Det är förstås möjligt att Löwenhielm förbisett dem. Han har däremot tagit med Krigsvetenskapsakademiens båda belöningsmedaljer: den större av 15:e storleken som från 1827 och den mindre av 8:e storleken från 1829. De visar Karl XIV Johan på åtsidan och Minerva med akademiens motto Ingenio et Fortitudine på frånsidan. 1987 gjordes den mindre medaljen bärbar och 1995 även den större. Vid det senare tillfället ansökte akademien hos kungen om nådigt tillstånd. 1995 är också de år som Löwenhielm anger i sin förteckning, även om de båda medaljerna placerats utifrån när de instiftats.

Det verkar alltså som att Löwenhielm i sin förteckning endast tagit upp de bärbara akademimedaljer för vilka tillstånd sökts och medgivits av antingen Kungl. Maj:t (regeringen) eller av Riksmarskalksämbetet. Till skillnad från vad som ibland hävdas gör han dock inte skillnad mellan dessa två tillstånd. Båda berättigar till placering i grupp I. 

Andra akademier som gjort äldre medaljer bärbara är Ingenjörsvetenskapsakademien (1987 eller 1989), Vetenskapsakademien (1990 och 1995), Skogs- och lantbruksakademien (1995). Örlogsmannasällskapet (1999) och Gustaf Adolfs akademien (okänt). Av dessa är det bara Örlogsmannasällskapet som jag med säkerhet vet har sökt tillstånd från Riksmarskalksämbetet. Tillsammans med Ingenjörsvetenskapsakademiens medaljer är de enda som finns upptagna i Försvarsmaktens förteckning. Resten saknas.

Slutord

Att tilldelas en medalj av en kunglig akademi är en stor ära. Medaljerna är anrika och mycket vackra. Vanligtvis är det kungen eller någon medlem av kungahuset som överlämnar dem personligen. De är utan tvekan officiella.

Det är önskvärt att luckan beträffande dessa medaljer i officiella förteckningar fylls igen. Webbplatsen Medalj.nu var ett försök att åstadkomma en sådan förteckning med ideella krafter. Den drogs dessvärre med ett antal problem och är numera nedlagd.

1 kommentar

Under Bärande, Belöningsmedaljer

Ordnar och medaljer i Livrustkammaren

Livrustkammaren har öppnat igen! Ett och ett halvt år har det tagit att sätta upp den nya basutställningen som tar upp sex stora källarvalv på Stockholms slott. Varje valv är fyllt av spännande föremål som får representera en tidsepok i den svenska monarkins historia. Bland det som plockats fram ur samlingarna finns ett stort antal ordenstecken och medaljer som tillhört svenska kungligheter.

Självständighet och maktkamp 1521–1611

Det första valvet fokuserar på Vasaätten. Här kan man bland annat beskåda Karl IX:s Jehovaorden instiftad inför hans kröning 1607. Den var ett av flera försök av Vasakungarna att instifta en svensk kunglig orden. Ingen av dessa blev långlivad, men insignierna är enastående vackra.

Ordenskedjan (till vänster) är utförd av guldsmeden Antonji Groot den äldre. Det gyllene ordenstecknet föreställer en stjärna med åtta spetsar och åtta strålar med gudsnamnet Jehova ingraverat i mitten. Kedjan består av 23 länkar av guld, emalj och är besatt med bergkristall och granater. Tolv av länkarna föreställer grönemaljerade vasar som fattas av två händer – en manlig och en kvinnlig – som kommer fram ur blåa moln.

Ett mindre påkostat ordenstecken (längst ned till vänster) utan kristaller, utfört av Ruprecht Miller, bars sannolikt av en av Karl IX:s söner.

Sverige expanderar – militärt och kulturellt 1611–1654

I detta rum, som bland annat innehåller föremål från drottning Kristina, lyckades jag inte hitta någon orden eller medalj. Frågan om en riddarorden lyftes i rådet under Kristinas tid men ledde inte till något beslut.

De stora krigens tid 1654–1720

Drottning Kristinas kusin och Pfalzättens förste kung Karl X Gustav gjorde även han ett försök att instifta en svensk orden – Jesu namns orden – år 1656. Ordenstecknet, utfört av Gregorius Schick, var ett kors bestående ett fyra vasar och i mitten bokstäverna IHS (Iesus Hominum Salvator).

I utställningen har ordenstecknet fästs i ett ljusblått band på den kolt som den blått fyraårige Karl XI bar när han år 1660 hyllades som kung efter faderns död.

Frihetstid och revolutioner 1720–1818

Det var först under frihetstiden som Sverige fick ett bestående ordensväsende när Fredrik I år 1748 på riksdagens förslag instiftade Serafimerorden, Nordstjärneorden och Svärdsorden. Dessa förtjänstordnar var uppdelade i flera grader och mycket moderna för sin tid.

Bland de utställda föremålen finner vi den kolt som bars av prins Gustav (III) år vid ordnarnas instiftande. Den var en motsvarighet till de ordensdräkter som bars av Serafimerriddarna. Som kung skulle Gustav III själv instifta Vasaorden vid sin kröning 1778.

Utställd är också en av Serafimerordens kedjor av den ursprungliga modellen. Att kedjan pryds med blå patriarkalkors lär ha berott på att man hämtade inspiration från äldre ordenskedjor, till exempel Karl IX:s Jehovaorden. Man utgick dock från en fransk avbildning där konstnären misstolkat kedjans vasar som kors. Serafimerordens härskri IHS som pryder ordenstecknets mitt är på samma sätt hämtat från Karl X Gustavs Jesu namns orden.

Gustav IV Adolfs uniformer visar hur Svärds- och Nordstjärneordens band kunde fästas vid knapparna – en föregångare till dagens släpspännen, samt hur kraschanerna under lång tid broderades direkt på livrocken. Ovanför Serafimerordens kraschan ser vi Malteserordens bröstkors som kungen mottog av den ryske kejsaren Paul I vid ett besök i Sankt Petersburg år 1800. Denne hade blivit ordens beskyddare 1797 och när Napoleon invaderade Malta året därpå lyckades kejsaren bli vald till stormästare. Efter hans död 1801 avvecklades det ryska engagemanget i ordens styre.

Nationalism och nya ideal 1818–1918

1818 kröntes Karl XIV Johan till kung i Sverige och Norge och inledde ätten Bernadottes långa regeringsperiod.

Vid kröningen i Trondheim fick de närvarande riksdagsmännen ta emot en minnesmedalj av guld med kungens bild och kunglig krona avsedd att bäras (till höger). Åskådarna kunde om de hade tur få tag på en kastpenning eller rentav en hästsko av silver från kortegen som avsiktligt satts lös (till vänster).

1800-talet var uniformernas århundrade. År 1860 blev Karl XV den förste att låta sig krönas i uniform och den generalsuniform han använde vid tillfället står utställd med kedjorna för de fyra kungliga riddarordnarna samt Carl XIII:s orden i band om halsen.

Ett senare men lika praktfullt exempel är drottning Victorias uniform komplett med pickelhuva som hedersöverste för tyska 34:e fysiljärregementet i Stettin. Hon hade utnämnts av sin kusin kejsar Vilhelm II då han besökte Sverige 1908. Året därpå inspekterade drottningen sitt regemente iförd denna uniform.

Ännu i början på 1900-talet förlänade de flesta stater inte ordnar till kvinnor. 1908 bestämde visserligen Gustaf V att Sveriges drottning skulle bära Serafimerorden, men det skulle dröja nästan ett halvsekel innan ordnarna började delas ut till kvinnor. I vissa länder fanns dock särskilda ordnar eller ordensgrader för kvinnor. Två sådana bar drottningen på sin uniform: prinsesskorset av badiska husorden Fidelitas (själva dekorationen saknas dock) samt preussiska Louiseorden. Bredvid dem ett antal svenska och tyska minnesmedaljer.

Monarki i demokratins tid

I den sista salen som fokuserar på 1900-talet och framtiden finns den klassiska uniformen för Livregementet till häst som den 3-årige prins Carl Gustaf bar på julafton 1949 hos sin farfarsfar Gustaf V. På bröstet bar han miniatyren av kungens jubileumsminnestecken med anledning av 90-årsdagen året innan. De ytterligare medaljer som kung Carl XVI Gustaf mottagit sedan dess visas av naturliga skäl inte i Livrustkammaren.

Däremot finns ett monter benämnd ”En regent för alla”, med medaljer, föreningsnålar och klubbmärken med mera som mottagits av andra kungligheter, längst bak i utställningen. Bland annat Gustaf V:s olympiska medalj som tillhört drottning Victoria, Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbunds guldmedalj som tillhört prinsessan Sibylla, Norrköpings stads Sankt Olofsmedalj som tillhört Gustaf VI Adolf, och mycket annat.

Sammanfattningsvis är faleristiken mycket väl representerad i Livrustkammarens nya basutställning. Besökaren kan följa hur ordenskedjornas utseende utvecklats, hur bärandet av utmärkelser förändrats, samt vilken betydelse ordnar och medaljer haft för kungligheter av alla åldrar i alla tider. Ett besök rekommenderas varmt!

Lämna en kommentar

Under Bärande, Faleristik, Medaljer, Ordnar