Etikettarkiv: Vitterhetsakademien

Kungl. Myntkabinettet blir Ekonomiska museet

Historiska museet i Stockholm.

2018 inleddes flytten av Kungl. Myntkabinettet från Slottbacken till Historiska museets lokaler på Narvavägen. Två år senare är museet redo att ta emot besökare igen och återlanserar sig med ett namnbyte. Kungliga myntkabinettet – Sveriges ekonomiska museum blir:

Ekonomiska museet – Kungliga myntkabinettet

Därmed betonar museet sitt ekonomiska fokus ytterligare. En stor basutställning om Sveriges ekonomiska historia väntas kunna öppna först mot slutet av 2022. Från och med den 20 november i år kommer besökarna att kunna se en utställning om hyperinflation. Ett ekonomiskt museum har givetvis sin självklara plats – jag hoppas bara att medaljkonsten inte glöms bort.

Kungl. Myntkabinettet leder sin historia tillbaka till åren kring 1572 då kung Johan III var i tvist med Danmark om vilket land som hade rätt att använda symbolen tre kronor. Det kungliga kansliet samlade in mynt som bevismaterial. Dessa blev de första i den svenska statens mynt- och medaljsamling som skulle komma att växa till dagens 650 000 föremål.

1786 bestämde Gustav III att Vitterhetsakademien skulle ta över myntkabinettet. Akademien fick även överinseende över alla nya medaljer som präglades vid Myntverket. 1793 blev myntsamlingen en del av det nya Kongl. Museum och akademiens sekreterare, som tillika var riksantikvarie, fick titeln garde des médailles (medaljvårdare). Som framgår av min text om medaljstorlekar var många riksantikvarier framstående mynt- och medaljkännare. 1846 såg Bror Emil Hildebrand till att samlingen visades för allmänheten för första gången. Efter att Nationalmuseums nya byggnad på Blasieholmen stod färdig 1866 fanns myntkabinettet där.

Medaljsalen 1942.

År 1930 beslutades att en ny byggnad skulle uppföras på Narvavägen för Statens historiska museum och myntkabinettet. Huset ritat av Bengt Romare och Georg Scherman stod färdigt 1940 men kunde inte tas i bruk på grund av kriget. Först den 12 maj 1942 invigdes den första permanenta utställningen i det nya huset: medaljsalen. Denna utställning bestod av 18 montrar: sju för medaljens konsthistoria i världen, sju för Sveriges medaljhistoria och fyra för svenska belöningsmedaljer. Denna utställning av Bengt Thordeman, Nils Ludvig Rasmussen och Carl Gösta Hesselblad gav en utmärkt översikt över det svenska medaljväsendet.

Museet samlingar växte stadigt och museet växte ur sina tre salar på Narvavägen. 1985 föddes tanken på ett ”ekonomiskt museum” i samarbete med sparbankerna och man började se sig om efter nya lokaler. 1997 invigdes de nya utställningarna på Slottsbacken och museet bytte namn från Kungl. Myntkabinettet – Statens museum för mynt-, medalj- och penninghistoria till Kungl. Myntkabinettet – Sveriges ekonomiska museum. Man glömde dock inte bort sina rötter. Från 1997 till 2016 visades den permanenta utställningen Medaljkonsten.

De senaste åren har myntkabinettet skakats dels av det kontroversiella beslutet att flytta från lokalerna på Slottsbacken, dels av de hårresande stölderna ur myntsamlingen som skildrats i den fenomenala SVT-dokumentären Guldfeber. Med nyinvigningen i november får museet en välbehövlig nystart.

Som konstaterades inledningsvis så visar namnbytet att museet kommer att fokusera ännu mer på den ekonomiska vetenskapen. Jag hoppas som sagt att även mynten och medaljerna får en framträdande plats i det nya museet. De är viktiga kulturbärande föremål som har fyllt en funktion i samhället i över 1 000 år. Få ämnen innehåller sådan glädje över skönheten i metallföremål som numismatiken och jag hoppas att Kungl. Myntkabinettet även i framtiden kommer att vara en samlingspunkt för oss intresserade.

Lämna en kommentar

Under Övrigt

Var är akademimedaljerna?

Kungl. Vitterhetsakademiens antikvariska prismedalj instiftad 1786 och sedan 1986 utdelad att bäras i band om halsen.

Akademier är lärda samfund under kungligt beskydd som främjar vetenskaplig eller konstnärlig verksamhet inom sina respektive områden. De svenska kungliga akademierna har sedan 1700-talet låtit prägla och dela ut ett stort antal medaljer.

Före mitten av 1900-talet var det mycket sällsynt att någon akademimedalj utdelades att bäras i band. På 1940-talet instiftades dock ett par nya bärbara akademimedaljer och efter ordensreformen 1974 har flera akademier börjat förse gamla medaljer med band. Dessa medaljer har ofta kungligt porträtt och kunglig krona och räknas som officiella.

För att få en översikt över svenska officiella utmärkelser vänder man sig vanligtvis till böckerna Svenska ordnar och medaljer (1987 och 1998) av vice ordenskansler Fredrik Löwenhielm och Utmärkelsetecken på militära uniformer (2007) av Christian Braunstein, samt till de förteckningar över utmärkelser som upprättats av Försvarsmakten. Dessa utgår från en indelning med tolv grupper från A till L.

Vissa akademimedaljer finns upptagna i grupp I (övriga officiella medaljer) men många saknas. Frågan om deras status är snårigare än man kan tro.

Exemplet Vitterhetsakademien

För att visa hur den formella hanteringen av de akademiska medaljerna förändrats över tid är Kungl. Vitterhetsakademien (grundad 1735) ett bra exempel. Bilder på akademiens bärbara medaljerna finns här.

1949 ansökte Vitterhetsakademien hos Kungl. Maj:t (regeringen) om att få inrätta en bärbar medalj – För vaksam vård om svenska minnen (Gustaf Adolfsmedaljen). Vid den här tiden fastställdes akademiernas stadgar av regeringen och instiftandet av en ny bärbar medalj var ett regeringsärende. Efter sedvanlig behandling i departementen kunde medaljen instiftas av Gustaf V i statsrådet den 30 juni 1949. På samma sätt hade Kungl. Musikaliska akademiens medalj För tonkonstens främjande instiftats 1944.

1967 ville Vitterhetsakademien instifta ytterligare en bärbar medalj – För berömvärd gärning. Denna gång ansökte man direkt hos Gustaf VI Adolf via Riksmarskalksämbetet om så kallat ”nådigt tillstånd” att förse medaljen med kungens porträtt och kunglig krona vilket beviljades. Det sågs alltså inte längre som nödvändigt att regeringen fattade beslut i frågan. 

1986 firade Vitterhetsakademien att de gått 200 år sedan akademien återuppväckts av Gustav III. Akademin hade ursprungligen grundats av hans mor Lovisa Ulrika. Man beslutade att de båda prismedaljerna från 1786, med Gustav III och Lovisa Ulrikas gemensamma porträtt, nu skulle förses med kunglig krona och band.

Den antikvariska medaljen skulle delas ut i originalstorlek (12:e storleken) och bäras om halsen som Akademiens stora guldmedalj. Den skulle även förminskas till 8:e storleken och delas ut i silver på bröstet som den nya antikvariska medaljen. Även inskriftsmedaljen skulle förminskas och delas ut på samma sätt. Medaljerna överlämnades första gången av Carl XVI Gustaf vid en högtidssammankomst i Rikssalen samma år.

Officiella eller inte?

Vitterhetsakademiens bärbara medaljer har alltså instiftats i tre omgångar, under tre olika kungar och på tre olika sätt. Hur påverkar detta deras status? Fredrik Löwenhielm har i sin bok endast tagit med Vitterhetsakademiens medaljer från 1949 och 1967. Medaljerna från 1786/1986 saknas och de förekommer inte heller i andra officiella förteckningar, till exempel Försvarsmaktens.

Det är förstås möjligt att Löwenhielm förbisett dem. Han har däremot tagit med Krigsvetenskapsakademiens båda belöningsmedaljer: den större av 15:e storleken som från 1827 och den mindre av 8:e storleken från 1829. De visar Karl XIV Johan på åtsidan och Minerva med akademiens motto Ingenio et Fortitudine på frånsidan. 1987 gjordes den mindre medaljen bärbar och 1995 även den större. Vid det senare tillfället ansökte akademien hos kungen om nådigt tillstånd. 1995 är också de år som Löwenhielm anger i sin förteckning, även om de båda medaljerna placerats utifrån när de instiftats.

Det verkar alltså som att Löwenhielm i sin förteckning endast tagit upp de bärbara akademimedaljer för vilka tillstånd sökts och medgivits av antingen Kungl. Maj:t (regeringen) eller av Riksmarskalksämbetet. Till skillnad från vad som ibland hävdas gör han dock inte skillnad mellan dessa två tillstånd. Båda berättigar till placering i grupp I. 

Andra akademier som gjort äldre medaljer bärbara är Ingenjörsvetenskapsakademien (1987 eller 1989), Vetenskapsakademien (1990 och 1995), Skogs- och lantbruksakademien (1995). Örlogsmannasällskapet (1999) och Gustaf Adolfs akademien (okänt). Av dessa är det bara Örlogsmannasällskapet som jag med säkerhet vet har sökt tillstånd från Riksmarskalksämbetet. Tillsammans med Ingenjörsvetenskapsakademiens medaljer är de enda som finns upptagna i Försvarsmaktens förteckning. Resten saknas.

Slutord

Att tilldelas en medalj av en kunglig akademi är en stor ära. Medaljerna är anrika och mycket vackra. Vanligtvis är det kungen eller någon medlem av kungahuset som överlämnar dem personligen. De är utan tvekan officiella.

Det är önskvärt att luckan beträffande dessa medaljer i officiella förteckningar fylls igen. Webbplatsen Medalj.nu var ett försök att åstadkomma en sådan förteckning med ideella krafter. Den drogs dessvärre med ett antal problem och är numera nedlagd.

En ny vore mycket välkommen.

Lämna en kommentar

Under Bärande, Belöningsmedaljer

Silverkorset För berömvärd fostrargärning

SIlverkorset.jpg

Kungliga Patriotiska Sällskapets silverkors.

Inom faleristiken är det alltid roligt att stöta på utmärkelsetecken som inte är av den typiska runda varianten. Dessa var vanligare under 1700- och 1800-talen och få har fortsatt att delas ut ända till våra dagar. Ett undantag är Kungliga Patriotiska Sällskapets silverkors som delades ut 1830-1859, och sedan återupptogs 1949.

Sällskapet har under mycket lång tid delat ut medaljer och andra hedersbelöningar som uppmuntran för samhällsnyttiga bidrag. 1830 fick man för sig att det inte var passande att dela ut medaljer till kvinnor och instiftade då Patriotiska Sällskapets belöningspenning för qvinspersoner, mer känt som Silverkorset. Vitterhetsakademien fastställde utseendet:

Ett kors med deröfver flätad eklöfskrans. Inskrift:
Å ena sidan: AF K. PATRIOTISKA SÄLLSKAPET.
Å andra sidan: TILL (rum lemnadt för namnets gravering) FÖR (rum likaledes lämnat för insättande af gåfvans anledning).

”Gåvans anledning” varierade; vanligen var den För långvarig trogen tjänst, men även För barnaundervisning eller För odlingsflit förekom. Vid denna tid var silverkorset alltså inte en utmärkelse för ett specifikt ändamål utan varierades på samma sätt som männens medaljer. Korset var av silver men kunde vid särskilda tillfällen utdelas förgyllt. Det bars på bröstet i sällskapets gula och gröna band. Uppdelningen medalj för män och kors för kvinnor höll inte längre än till 1859. Därefter fick kvinnor återigen medalj och silverkorset föll i glömska.

1949 ville Nederluleås barnavårdsnämnd ge något fint till Alvina Ahlström i Avlik som, trots att hon var ogift och hade en gård att sköta, uppfostrat fyra fosterbarn. De ansökte hos Patriotiska Sällskapet om en medalj, men ingen fanns som stämde in på hennes goda gärningar. Då sällskapet ville låte henne gå obelönad så återupptog man utdelandet av silverkorset. I kedja och försett med inskriptionen För barns vård och uppfostran överlämnades det till Alvina Ahlström.

Tio år senare delades silverkors ut igen. Denna gång med med inskriptionen För berömvärd fostrargärning (som därefter blev den rådande) till renskötaren Maria Sarri i Nikkaluokta. Hon hade fött och uppfostrat inte mindre än femton barn och mottog silverkorset på sin 60-årsdag. 1961 fick Maria Lagerquist i Rosersberg det tredje korset, och samma år fick 92-åriga Ida Olsson i Karlskrona, som blivit änka kort efter att hon fött sitt femtonde barn, motta det fjärde. 75-åriga Ragnhild Paulsson i Karlskrona, som mottog det femte korset 1965, hade blivit änka medan hennes elfte barn ännu inte fötts.

I samband med att svenska Sofiaförsamlingen i Paris firade 350-årsjubileum 1976 överlämnade ärkebiskop Olof Sundby två silverkors i kedja till systrarna Ingrid och Magdalena Leijonmark som sedan 1949 arbetat karitativt i stadens mest utsatta områden. Samma år belönades ytterligare en fostrargärning, nämligen Märta Aspehult som fostrat 20 barn (!). 1986 delades ytterligare två kors ut varav ett till 70-åriga Gunhild Thomée. Gemensamt för de nio mottagarna under 1900-talet var att de under svåra förhållanden hjälpt många barn växa upp till ansvarstagande vuxna.

Staffan Hörnberg

Staffan Hörnberg mottog silverkors 2008.

Lite märkligt är det därför att silverkorset 2008 kom att tilldelas rektorn vid Lundsbergs skola Staffan Hörnberg. Motiveringen var att han ”utvecklat skolan och kombinerat spännande visioner till en ny helhetssyn på en modern internatskola”. Onekligen ett brott mot silverkorsets tradition. Året därpå gick det till stiftelsen Stiftelsen Abrahams Barns grundare Dorothea Rosenblad för ”värdefulla insatser syftande till att underlätta integrationen av invandrarbarn i Sverige”.

För berömvärd fostrargärning

Medaljen För betydande fostrargärning.

Patriotiska Sällskapet tycks ha insett utmärkelsen var på väg åt ett nytt håll och 2010 instiftades den separata medaljen För betydande fostrargärning. Egentligen är det inte en medalj utan ett tecken i form av sällskapets emblem som har en passande symbolik i en ängel som blåser liv i en eld. Fostrargärningsmedaljen har kallats uppfostrans och skolans motsvarighet till sällskapets näringslivsmedalj och har delats ut för insatser på detta område. Bland mottagarna hör Magnus Härenstam för hans pedagogiska arbete, inte minst med ”Fem myror är fler än fyra elefanter”.

Silverkorset är således inte avskaffat och kan enligt sällskapets reglemente fortfarande utdelas för ”särskilt berömvärd fostrargärning”. Utdelningen 2009 var dock den senaste och det vore tråkigt om det blev den sista. Det sker oräkneliga individuella insatser för barn och unga inom skola, omsorg och andra områden. Dessa borde belönas med en särskild utmärkelse. Det vackra silverkorset borde vara självklart för detta ändamål.

1 kommentar

Under Tecken

För sårade i strid – nu och då

I år är det 60 år sedan Sverige för första gången ställde militär trupp till FN:s förfogande för internationella insatser. Från de insatser som Sverige deltagit i sedan dess finns ett stort antal krigsveteraner. Flera bär med sig synliga och osynliga sår från sin tjänstgöring. Trots det kunde de inte vänta sig vare sig stöd eller erkänsla efter hemkomsten. Så sent som 2007 utreddes på allvar statens ansvar för personal före, under och efter internationella insatser. Efter det har veteranernas situation blivit bättre.

Veterandagen 2013

Kung Carl Gustaf medaljerar veteraner vid Veterandagen 2013.

Ett förslag som lämnades av utredningen var instiftandet av en medalj för de som skadats eller avlidit till följd av en fientlig stridshandling. Sådana utmärkelser blev vanliga efter första världskriget och amerikanska Purpurhjärtat är förmodligen det mest kända. 2011 instiftades så Försvarsmaktens medalj För sårade i strid som delades ut för första gången av kung Carl Gustaf på Veterandagen samma år. Hittills har 68 medaljer delats ut. När veteransoldaterna tillfrågades 2014 om vilka symboliska åtgärder som de uppskattade mest hamnade medaljen allra högst upp.

Stralsundsmedaljer

Medaljer har uppskattats av soldater i alla tider, så man kan tycka att en medalj för sårade borde ha kommit tidigare. Svenska belöningsmedaljer för olika ändamål började instiftas i mitten av 1700-talet. Medaljer för soldater skulle dock dröja. Under det Pommerska kriget 1757-1762 tog några officerare inom arméns frimurarloge privat initiativ till medaljer för sårade soldater. De graverades av en G. Liungberger i Stralsund med inskriptioner som Ärefulla sår, Den sårade men ej öfwerwunde och Hederlige sår, och med bilder på skadade soldater, gravstenar, vapen och patriotiska motiv. Med medaljen följde en liten penningsumma.

Tapperhet i fält

För tapperhet i fält.

Med Gustav III:s ryska krig 1789 kom de första officiella soldatmedaljerna: För tapperhet i fält och För tapperhet till sjöss. Enligt statuterna kunde medaljerna förtjänas på flera olika sätt, men i praktiken var det nästan uteslutande sårade soldater och sjömän som tilldelades den. Under Sveriges fyra sista krig var medaljen mycket flitigt utdelad. Karl XIV Johan införde dessutom en medaljfond som skulle dela ut pensioner till de äldsta medaljinnehavarna. 1805 föreslog Vitterhetsakademien en särskild medalj ”för blesserade krigsmän” med inskriptionen Ob patriam pugnando vulnera passis (”den som spillt blod i strid för fäderneslandet”), men kungen antog inte förslaget.

Sedan 1814 har Sverige formellt inte varit i krig, så behovet av krigsdekorationer var obefintligt. Svenskar tjänstgjorde dock i utländska flottor och arméer, och när de utmärkte sig i strid var kutymen att de föreslogs för en medalj i sitt hemland. På så vis kom den svenska tapperhetsmedaljen att delas ut för insatser under bl. a. det amerikanska inbördeskriget. Den senaste tilldelningen skedde för strax över hundra år sedan till fältveterinären Konrad Hill som tjänstgjorde i Persien.

Swedish_military_during_the_Congo_Crises_1961

Kung Carl Gustaf medaljerar veteraner vid Veterandagen 2013.

Sedan Sverige börjat delta i FN-insatser till krigshärdar dröjde det inte länge förrän svenska soldater sårades. 1957 under den första insatsen i Suez åkte en svensk jeep på en stridsvagnsmina och soldaten Göte Enquist blev av med ett ben. Han fick ett brev från kungens adjutant, men mer än så blev det inte. Fyra år senare skickades svenska soldater till Kongokrisen. En insats som skulle kräva 19 stupade svenskar, och ett 40-tal sårade. Bland de sårade fanns Torsten Stålnacke som blev känd över hela landet efter att han 1961 avvärjt ett angrepp mot ett flyktingläger, fått sina kamrater i trygghet och skadats svårt i käken.

Stålnacke nominerades faktiskt till För tapperhet i fält, men hemma Sverige tyckte man inte att det passade med en medalj vars statuter talade om ”strid mot rikets fiender”. När krigsdekorationerna hade utretts 1944 och 1951 hade man inte en tanke på att svenska soldater skulle uppleva krigssituationer utan att riket formellt låg i krig. Resultatet blev Stålnacke och tio andra militärer som visat mod fick Vasamedaljen, en utmärkelse för allmänna förtjänster. De som ”bara” sårats fick inget. Det ansågs inte ligga i tiden att offentligt hedra sådan uppoffringar. Ordensväsendet, med bl. a. Vasamedaljen, skulle snart avskaffas helt.

Swedish_soldier_in_Bosnia-Herzegovina_1996

Svensk soldat i Bosnien 1996.

Trots att svenska soldater fortsatte att komma hem med stridsskador från Bosnien och Libanon togs inget initiativ till att hitta eller skapa nya utmärkelser. Någon enstaka För berömliga gärningar delades ut, men annars höll regeringen hårt i sina medaljer. Först på 80-talet fylldes tomrummet av Försvarsmaktens egna medaljer, men dessa var myndighetsmedaljer och hamnade långt ned i bärandeordningen. Befogenheten att dela ut eller instifta en regelrätt krigsdekoration vilade hos regeringen, vars intresse för saken var obefintligt.

För sårade i strid

Medaljen För sårade i strid (guld delas endast ut postumt) instiftad 2011.

Först 2008 när Veteransoldatutredningen landat på regeringens bord beslutade man att uppdra åt Försvarsmakten instifta medaljen För sårade i strid. Fortfarande som myndighetsmedalj, men upphöjd till samma kategori som krigsdekorationerna. Inskriptionerna ”För Sverige” och ”Med livet som insats” betonade att det var insatser för hela Sverige som belönades, och allvaret i uppoffringen underströks av bilden av ett brutet svärd och ett rött-svart band som erinrade om blod och sorg. Utdelningen förlades till Veterandagen den 29 maj, som fick statsceremoniell status, och utförs i regel av Kungen, försvarsministern eller ÖB.

2012 fick Torsten Stålnacke och Göte Enquist ta emot För sårade i strid. Mer än 50 år hade det tagit att utföra den enkla handlingen att överräcka en medalj, trots att traditionen redan fanns. Vi får inte vara lika långsamma i framtiden.

3 kommentarer

Under Medaljer

Recension: Perspectives on the Honours Systems

RÄTTELSE: Artikeln om Karl XII är skriven av Antti Matikkala och ingen annan.

20150621-1

Som tidigare utlovat kommer här en recension av Perspectives on the Honours Systems – en antologi om ordensväsendet i norden och Ryssland, utgiven 2015 av Kungl. Vitterhetsakademin med Antti Matikkala och Staffan Rosén som redaktörer. Det är roligt att ordensväsendet ägnas uppmärksamhet från svenskt håll, trots den istid de inhemska ordnarna just ni genomlider.

De femton experter som lånat sina pennor till boken kan sitt ämne. Ofta blir det riktigt på djupet. Antti Matikkala redogör t. ex. för hur Sverige under Karl XII närmade sig Frankrike kulturellt, och hur detta senare ger upphov till tre svenska ordnar 1748 med franska förlagor. En tidigare obelyst del av de svenska ordnarnas historiska bakgrund.

Flera artiklar behandlar ordensväxlingar mellan länder, såväl historiska som nutida. Ordnar som diplomatiskt redskap får sin fulla belysning. Som vänskapligt medel, vid statsbesök och ambassadörsavtack, men också när ordensutdelningar dragits tillbaka som en markering mot ett lands politik. Mycket att förkovra sig i för den intresserade.

Det finns även mer lättillgängliga artiklar för den mer allmänt intresserade. En artikel beskriver marskalk Mannerheims sätt att förhålla sig till sitt stora ordensinnehav, även den av Bergroth. Mannerheim var mycket mån om att välja rätt utmärkelser för varje tillfälle, vilket ger upphov till flera lustiga anekdoter.

Boken är mycket väl illustrerad med bilder på ex. Mannerheims ordnar. För första gången fick jag se hur storkorsband klippts av och fäst på frackbröstet med knappar, vilket förklarar varför det i vissa fall verkar gå från höft till armhåla.

För första gången har jag t. ex. fått förklaringen varför storkorsbandet verkar gå från höft till armhåla på vissa äldre fotografier. Tydligen var det vanligt att klippa av bandet och fästa det på magen med knappar (se bilden) och därav det ibland märkliga intrycket.

Perspectives

Slutligen finns några översiktliga redogörelser för de svenska, finska och ryska ordensväsendena idag för den som vill orientera sig. Perspectives on the Honours Systems är nog en bok som bara den riktigt entusiastiske läser från pärm till pärm, men viss finns där artiklar för alla grader av ordensintresserade. Såväl expert som nybörjare rekommenderas att läsa den. Boken går att köpa här.

Lämna en kommentar

Under Litteratur, Ordnar

Ny antologi om ordensväsendet

20150621-1

Saknar du spännande sommarläsning? Vitterhetsakademien har nyligen gett ut Perspectives on the Honours Systems, en antologi där diplomater, museifolk, ordensämbetsmän m. fl. ger sin syn på ordensväsendets uppkomst och uppgift inom politiken och diplomatin. Fokus ligger på nordiska och ryska ordnar.

Redaktörerna är historikern Antti Matikkala vid Helsingfors universitet och Staffan Rosén, vice ordenskansler och sekreterare vid Kungl. Maj:ts orden. Många välbekanta auktoriteter på området återfinns i författarlistan, däribland Tom C. Bergroth och Ronny Andersen.

Boken kan beställas här. Själv ser jag fram emot en rafflande läsning. Recension utlovas så fort jag läst klart.

Lämna en kommentar

Under Ordnar