Etikettarkiv: Patriotiska sällskapet

Hur stor är en medalj?

Berchs ursprungliga skala från 1773.

När man säger att en medalj är av den och den ”storleken” så använder man en gammal svensk skala enligt vilken en medalj utifrån sin diameter placeras i en storlek mellan den 1:a (minst) och den 26:e (störst). Trots att skalan är till synes godtycklig har den använts från 1700-talet ända in i våra dagar.

I det här fördjupande inlägget ska jag skriva något om hur skalan skapades och hur den har använts dels deskriptivt inom den numismatiska litteraturen för att beskriva hur stor en medalj är, dels normativt i officiella handlingar för att fastställa hur stor en medalj ska vara. Avslutningsvis ska jag nämna ett par problem att se upp för när skalan används.

Medaljernas Linné

Det var riksantikvarien och numismatikern Carl Reinhold Berch (1706–1777) som lanserade skalan 1773 i sitt stora översiktsverk Beskrifning öfwer swenska mynt och kongl. skåde-penningar. Den kallas efter honom ofta för Berchs skala (uttalas berks). Själv betecknade han den Mensura magnitudinis Nummorum vilket är latin och kan uttydas ungefär ‘mätning av storleken på mynt’. I verket presenterades skalan helt enkelt av 26 numrerade cirklar utan tillhörande mått eller beskrivning. Kanske tänkte Berch att det var enklast läsaren själv placerade sina mynt och medaljer på boksidan för att bestämma storleken.

Vi vet inte hur han tog fram sin skala eller varför de olika storlekarna ser ut som de gör. På medaljBlogg finns en intressant teori, att Berch likt den samtide Linné helt enkelt systematiserade det material han kunde hitta och att de 26 storlekarna avspeglar de mynt och medaljer han beskrev i sitt verk. Oavsett så blev skalan snart etablerad inom den svenska numismatiken.

När Gustav III återupplivade Vitterhetsakademien 1786 gav han den i uppdrag att ha översyn över medaljerna som präglades vid Myntverket. 1791 gav akademin ut en instruktion för hur minnesmedaljer skulle utformas författad av dess sekreterare och Berchs efterträdare som riksantikvarie Gudmund Jöran Adlerbeth (1751–1818). I den angavs att en minnesmedalj borde vara mellan 11:e till 22:a storleken och att mindre storlekar skulle reserveras för räknepenningar och jetonger. Dock har långt ifrån alla svenska medaljer präglats utifrån en viss storlek i Berchs skala.

1860 var det dags för en ny riksantikvarie att fatta pennan. Denna gång Bror Emil Hildebrand (1806–1884) som detta år gav ut sitt nya översiktsverk Minnespenningar öfver enskilda svenska män och qvinnor. I förordet skrev författaren angående skalan:

Då denna godtyckliga måttstock är känd endast af dem, som kunna rådfråga Berchs omnämnda arbete, har författaren ansett ändamålsenligare att angifva minnespenningarnes diameter i Svenska decimal linier. Af undseende för samlare, som ännu hänga fast vid gamla vanor, anföres likväl, inom parenthes, storleken efter Berchs skala.

En decimallinje motsvarar 2,969 millimeter och Hildebrand angav måtten med angav diametern med en fjärdedels linjes exakthet. I vissa fall där en medalj befann sig mittemellan två storlekar använde han halvstorlekar t.ex. 7½ storleken. Ovala medaljer mättes på höjden.

Sonen (1842–1916) blev även han riksantikvarie och numismatiker. Efter samma principer som fadern gav han ut Sveriges och svenska konungahusets minnespenningar, praktmynt och belöningsmedaljer i två band mellan 1874 och 1875. Det omfattar bland annat de svenska kungliga belöningsmedaljerna från Fredrik I till Oscar II. Liksom sin far använde Hans decimallinjer (dock endast med en halv linjes exakthet) och angav Berchs storlek inom parentes. Han angav dock halvstorlekar betydligt oftare.

Man ska vara medveten om att medaljernas placering i storlekar i dessa båda verk inte nödvändigtvis anger att de tillverkats utifrån denna storlek. Snarare är placeringen en produkt av de båda författarnas egna mätningar och avrundningar samt deras tolkning av skalan. Medaljernas faktiska storlek varierar, och det är möjligt att andra metoder skulle ha resulterat i att vissa medaljer placerats i andra storleksgrupper. Vissa av de 26 storlekarna ligger bara ett par millimeter från varandra. Hans Hildebrands klassificering är dock mycket etablerad.

1892 fortsatte Bror Edvard Hyckert (1848–1910) på Hans Hildebrands arbete i Numismatiska meddelanden nr XIII. Han övergick dock till att ange diametern i millimeter och brydde sig inte om att försöka placera in medaljerna i Berchs olika storlekar. Under 1900-talet har medaljer mätts uteslutande i millimeter och hänvisningar till Berchs skala skett endast sporadiskt.

Måttstock för kungliga medaljer

1785 instiftade Gustav III den nya belöningsmedaljen Illis quorum meruere labores och bestämde att den skulle delas ut i 18:e och 12:e storlekarna, i dagligt tal den större och den mindre storleken. Redan innan Vitterhetsakademien återuppväckts kunde alltså Berchs skala användas för att bestämma storleken på nya medaljer.

Under 1800-talet genomfördes flera ändringar gällande Illis quorum: 1842 bestämde Karl XIV Johan att den endast skulle utdelas i 5:e storleken, 1850 införde Oscar I även den 8:e storleken, 1881 återinförde Oscar II den 12:e storleken samt 1883 även den 18:e. Det blev senare standard att alla officiella belöningsmedaljer präglades i någon av dessa fyra storlekar med tillhörande praxis för hur de skulle bäras:

  • 18:e storleken i kedja om halsen,
  • 12:e storleken i band om halsen,
  • 8:e storleken i band på bröstet,
  • 5:e storleken i band på bröstet.

Det finns undantag. 8:e storleken av H.M. Konungens medalj kunde länge delas ut att bäras om halsen och 12:e storleken av samma medalj kan numera delas ut i kedja (se tidigare inlägg). Medaljen För nit och redlighet i rikets tjänst utdelas endast ut i 6:e storleken. 1947 bestämdes nämligen att medaljen skulle delas ut i samma storlek till samtliga mottagare, och då valdes en storlek mellan de tidigare 8:e och 5:e.

Sedan 1923 delar Kungl. Patriotiska sällskapet in sina medaljer i 1:a, 2:a och 3:e storleken. Detta har inget att göra med Berchs skala utan är ett sätt att beskriva medaljerna i fallande storleksordning. 1:a storleken är här störst, till skillnad från i Berchs skala där den är minst.

Några mätproblem

Jag har hittills undvikt att skriva ut vad varje storlek motsvarar för diamteter i millimeter. Skälet är att Berchs skala inte är utformad utifrån några exakta mått och har tolkats på lite olika sätt. Sedan tidigt 1900-tal finns dock millimetertabell för 1:a till 18:e storleken, publicerad i De nordiska ländernas officiella belöningsmedaljer (1938) av Ernst Areen (1882–1943). Man får dock använda den med viss försiktighet.

Ett försök att översätta Berchs skala till decimallinjer (vänster) och millimeter (höger).

När det gäller de storlekar som använts för de officiella belöningsmedaljerna så stämmer tabellen väl överens med den ”industristandard” som använts vid Myntverket:

  • 18:e storleken = 56 mm.
  • 12:e storleken = 43 mm.
  • 6:e storleken = 27,5 mm.
  • 5:e storleken = 24 mm.

8:e storleken är lite mer komplicerad. Den var ursprungligen 33 mm. men under 1800-talet minskades den till 32 mm. för att sedan tidigt 1900-tal präglas i 31 mm. vilket enligt Berch skala egentligen borde motsvara 7½ storleken. Numera anses dock 8:e storleken vara 31 mm. i diameter.

Gällande övriga storlekar är det mindre säkert att en hävdvunnen storlek alltid motsvarar måtten enligt Areens tabell. Patriotiska sällskapets och Pro Patrias största medaljer brukar t.ex. beskrivas som av 11:e storleken, det vill säga 41 mm. enligt Areens tabell. Under större delen av 1900-talet har dessa medaljer dock varit präglats med drygt 42 mm. i diameter, alltså snarare 11½ eller rentav 12:e storleken. Det finns olika skäl till denna variation.

När medaljgravören Erik Lindberg skulle utföra frånsidorna till Patriotiska sällskapets nya hantverksmedaljer utgick han från 11:e och 9:e storlekarna – de som sällskapets medaljer traditionellt haft. Frånsidorna blev följaktligen 41 respektive 35,5 mm. i diameter, vilket är de exakta måtten enligt Areens tabell. När de färdiga medaljerna kom från Myntverket var de dock 42 respektive 36 mm. Till frånsidan hade man nämligen använt Adolf Lindbergs något större porträtt av Gustaf V.

Det finns givetvis inget som hindrar att man fortsätter att beskriva äldre medaljer med de storlekar som traditionellt använts, så länge man är medveten om den inte nödvändigtvis säger något om deras exakta mått.

Sammanfattningsvis

Även om Berchs 1700-talsskala är både godtycklig och svåranvänd så är den en del av vår rika medaljtradition. Om man instiftar en ny medalj kan man med fördel fortsätta traditionen och välja en storlek ur skalan. Som metod för att klassificera medaljer i efterhand var den dock anakronistisk redan vid 1800-talets mitt och det finns ingen anledning att pressa in en medalj i skalan som inte hör hemma där. När man beskriver en medaljs mått så bör man göra det i millimeter.

Lämna en kommentar

Under Övrigt

Efterlängtad bok om patriotiska medaljer

Från 1700-talet och framåt har Sverige en rik flora av belöningsmedaljer som delats ut för olika ändamål. De officiella som delats ut av kungen har ofta behandlats i litteraturen, men om de halvofficiella som delas ut av enskilda organisationer med kungligt tillstånd finns inte mycket skrivet. Detta trots att hundratusentals svenskar fått ta emot dem.

Därför är Kungl. Patriotiska Sällskapets medaljer och hedersbelöningar (2019) författad av Bengt Gustaf Jonshult och formgiven av Lisa Lanning ett oerhört välkommet tillskott. Kungl. Patriotiska Sällskapet (KPS) som givit ut denna vackra bok har haft godheten att skicka ett recensionsexemplar och efter några dagars trivsam läsning vill jag dela med mig av mina intryck.

Författaren redogör inledningsvis för hur Kung. Patriotiska Sällskapet uppstod ur upplysningsfilosofin, och hur dess idéer och tankesätt satte sina spår i medaljkonsten under 1700-talet. Detta var en tid då fler män och kvinnor tog plats i samhällsbyggandet. Med ordet ”patriot” avsågs någon som med sin verksamhet gynnade samhällsnyttan snarare än sig själv och medaljkonstens bilder och inskriptioner blev ett sätt att gestalta sådana ideal. Det är tänkvärda perspektiv som kan appliceras på hela den svenska medaljtraditionen.

Kung. Patriotiska Sällskapet fick 1772 kungligt uppdrag att främja utvecklingen i riket, främst gällande lantbruket, till exempel genom att belöna och uppmuntra hårt arbetande människor utanför städerna med gåvor. Sällskapet lät samma år prägla sin första medalj och fick 1802 tillstånd att dela ut den i ett gult och grönt band. Det var i första hand husbonden som fick ansöka om och bekosta medaljerna till sina pigor och drängar. I och med industrialiseringen på 1800-talet ville fler arbetsgivare belöna sina anställda vilket ledde till att medaljutdelningen ökade explosionsartat. Under andra halvan av 1900-talet avtog intresset vilket fick KPS att modifiera sina medaljer och införa armbandsur som alternativ.

Återkommande genom hela boken är tidningsurklipp, fotografier och korta texter som beskriver de människor som fick ta emot en medalj eller gåva från KPS. De är allt från lantbrukare och industriarbetare till sjömän och barnmorskor. I de flesta fall belönas de för långvarig och trogen tjänst men även för andra nyttiga verksamheter som odlingsflit, hantverksskicklighet eller fostrargärning. KPS medaljer motsvarade för ”vanligt folk” vad ordensväsendet var för statliga ämbetsmän.

Som författaren framhåller så är boken i första hand är ett numismatiskt referensverk. Huvuddelen utgörs av beskrivningar av de fysiska medaljer som präglats från Gustav III till Carl XVI Gustaf enligt samma principer som Hildebrands och Hyckerts standardverk. Det är en fröjd för ögat att bläddra mellan de rikligt illustrerade sidorna där Sveriges främsta medaljgravörer från 1700-talet till våra dagar passerar i revy: Ljungberger, Fehrman, Enhörning, Enegren, Persson Lundgren, Ahlborn, Lindberg (far och son), Holmgren och Nordin. Med tacksamhet noteras att sådant som vanligtvis förbises, nämligen tillhörande etuier, diplom och stampar, har fått plats i boken.

Alla hedersbelöningar var inte medaljer. Det så kallade belöningssilvret bestående av hattkedjor, halsband, skedar, bägare och dosor delades ut från sent 1700-tal fram till 1859. Dessa graverades likt medaljerna med mottagarens namn och en motivering till gåvan. 1970 beslutade KPS att åter komplettera sina medaljer med andra gåvor i form av armbandsur och ett damarmband utformat som 1700-talets hattkedja. Ett bra exempel på hur man tar historien med sig in i framtiden!

Med ett så omfångsrikt ämne är det oundvikligt att boken på sina ställen lämnar utrymmen för rättelser och förtydliganden. Till exempel anges det att Emmerymedaljen skulle förekomma i en större (11:e) och en mindre (9:e) storlek. Någon mindre storlek förekommer inte tidigare i litteraturen, men däremot har Emmerymedaljen av 11:e storleken burits både i band på bröstet (PatrSEmGM/SM) och i band om halsen (PatrSEmGM/SMmhb) vilket kan ha gett upphov till missförstånd.

Detta förtar givetvis inte bokens värde. Omfattningen och ambitionsnivån kan inte nog berömmas! I framtiden får man hoppas att någon med samma noggrannhet tar sig ann även medaljerna från Pro Patria, Hushållningssällskapen, Brand- och försäkringsbolagen med mera. Hos mig har boken väckt ett ökat intresse för Patriotiska Sällskapets medaljer och jag ser fram emot att nöta bokens pärmar den kommande tiden. Kanske blir det några egna rader i ämnet.

Kungl. Patriotiska Sällskapets medaljer och hedersbelöningar är en utomordentlig genomgång av svenskt medaljväsende i allmänhet och Kungl. Patriotiska Sällskapet i synnerhet. Den rekommenderas varmt för alla med intresse för historia, livsöden och medaljkonst. Boken kan införskaffas genom Kungl. Patriotiska Sällskapet.

1 kommentar

Under Belöningsmedaljer

Svensktillverkade ordensband – sedan 1833

Almgrens bandvävmaskin som kan väva sex sidenband samtidigt.

På Repslagargatan i Stockholm har K. A. Almgren sidenväveri funnits i över 170 år. De remdrivna vävstolarna används fortfarande för att göra sidenband, bland annat till Kungl. Patriotiska Sällskapets medaljer och Stockholms stads Sankt Eriksmedalj. Men produktionen är en bråkdel av vad den varit. Här tillverkades en gång i tiden nästan alla ordensband i Norden.

K. A. Almgren blev själv kommendör av Vasaorden och riddare av Nordstjärneorden.

1833 fick Knut August Almgren tillstånd att öppna ett sidenväveri i Stockholm. Som ung gesäll hade han hade lärt sig hantverket i Lyon. Därifrån hade han lyckats smuggla med sig en jacquardvävstol som effektiviserade produktionen. Almgrens sidenväveri blev mycket framgångsrikt. 1844 blev han kunglig hovleverantör av siden och två år senare flyttade väveriet in i de nya lokalerna på Repslagargatan.

Under väveriets storhetstid sysselsattes 288 arbetare på 196 vävstolar och sidentyg tillverkades för allt från möbeltyg och tapeter till schalar och slipsar. Bland de sidentyger som vävts hos Almgrens finns bland de som klätt möblerna i Serafimerordens sal på Stockholms slott. Vävning var ett kvinnoyrke och under några år var Almgrens Skandinaviens största arbetsplats för kvinnor.

Diverse gradband för ordenssällskap.

Vattrade sidenband för ordnar och medaljer utgjorde tidigt en stor del av verksamheten. Almgrens tillverkade banden för de kungliga riddarordnarna, men också gradband för de många ordenssällskapen samt senare för universitetens nationer, kårer och sektioner. Efter att de sista sidentyget vävts 1943 försörjde sig Almgrens helt på dessa band fram till att fabriken stängde 1974. På hyllorna i verkmästarkontoret står fortfarande kataloger över alla de sidenband som Almgrens tillverkat. En guldgruva för forskningen!

1991 beslutade Knut Almgrens barnbarns barnbarn att öppna upp sidenväveriet som museum och några år senare togs även några vävstolar åter i bruk. Förutom de ovan nämnda medaljbanden för KPS tillverkas band för olika studentföreningar. Idag är Almgrens det enda sidenväveriet i norra Europa och verksamheten drivs som en stiftelse. Det rekommenderas varmt att besöka museet med dess utställning och bevarade industrimiljö som är öppet måndag till lördag.

Den som är i behov av sidenband och kan tänka sig att lägga en extra slant för kvalitet och samtidigt vill göra en kulturgärning kan med fördel vända sig till K. A. Almgren sidenväveri.

Länk till väveriet: www.kasiden.se

Lämna en kommentar

Under Tillverkning

Silverkorset För berömvärd fostrargärning

SIlverkorset.jpg

Kungliga Patriotiska Sällskapets silverkors.

Inom faleristiken är det alltid roligt att stöta på utmärkelsetecken som inte är av den typiska runda varianten. Dessa var vanligare under 1700- och 1800-talen och få har fortsatt att delas ut ända till våra dagar. Ett undantag är Kungliga Patriotiska Sällskapets silverkors som delades ut 1830-1859, och sedan återupptogs 1949.

Sällskapet har under mycket lång tid delat ut medaljer och andra hedersbelöningar som uppmuntran för samhällsnyttiga bidrag. 1830 fick man för sig att det inte var passande att dela ut medaljer till kvinnor och instiftade då Patriotiska Sällskapets belöningspenning för qvinspersoner, mer känt som Silverkorset. Vitterhetsakademien fastställde utseendet:

Ett kors med deröfver flätad eklöfskrans. Inskrift:
Å ena sidan: AF K. PATRIOTISKA SÄLLSKAPET.
Å andra sidan: TILL (rum lemnadt för namnets gravering) FÖR (rum likaledes lämnat för insättande af gåfvans anledning).

”Gåvans anledning” varierade; vanligen var den För långvarig trogen tjänst, men även För barnaundervisning eller För odlingsflit förekom. Vid denna tid var silverkorset alltså inte en utmärkelse för ett specifikt ändamål utan varierades på samma sätt som männens medaljer. Korset var av silver men kunde vid särskilda tillfällen utdelas förgyllt. Det bars på bröstet i sällskapets gula och gröna band. Uppdelningen medalj för män och kors för kvinnor höll inte längre än till 1859. Därefter fick kvinnor återigen medalj och silverkorset föll i glömska.

1949 ville Nederluleås barnavårdsnämnd ge något fint till Alvina Ahlström i Avlik som, trots att hon var ogift och hade en gård att sköta, uppfostrat fyra fosterbarn. De ansökte hos Patriotiska Sällskapet om en medalj, men ingen fanns som stämde in på hennes goda gärningar. Då sällskapet ville låte henne gå obelönad så återupptog man utdelandet av silverkorset. I kedja och försett med inskriptionen För barns vård och uppfostran överlämnades det till Alvina Ahlström.

Tio år senare delades silverkors ut igen. Denna gång med med inskriptionen För berömvärd fostrargärning (som därefter blev den rådande) till renskötaren Maria Sarri i Nikkaluokta. Hon hade fött och uppfostrat inte mindre än femton barn och mottog silverkorset på sin 60-årsdag. 1961 fick Maria Lagerquist i Rosersberg det tredje korset, och samma år fick 92-åriga Ida Olsson i Karlskrona, som blivit änka kort efter att hon fött sitt femtonde barn, motta det fjärde. 75-åriga Ragnhild Paulsson i Karlskrona, som mottog det femte korset 1965, hade blivit änka medan hennes elfte barn ännu inte fötts.

I samband med att svenska Sofiaförsamlingen i Paris firade 350-årsjubileum 1976 överlämnade ärkebiskop Olof Sundby två silverkors i kedja till systrarna Ingrid och Magdalena Leijonmark som sedan 1949 arbetat karitativt i stadens mest utsatta områden. Samma år belönades ytterligare en fostrargärning, nämligen Märta Aspehult som fostrat 20 barn (!). 1986 delades ytterligare två kors ut varav ett till 70-åriga Gunhild Thomée. Gemensamt för de nio mottagarna under 1900-talet var att de under svåra förhållanden hjälpt många barn växa upp till ansvarstagande vuxna.

Staffan Hörnberg

Staffan Hörnberg mottog silverkors 2008.

Lite märkligt är det därför att silverkorset 2008 kom att tilldelas rektorn vid Lundsbergs skola Staffan Hörnberg. Motiveringen var att han ”utvecklat skolan och kombinerat spännande visioner till en ny helhetssyn på en modern internatskola”. Onekligen ett brott mot silverkorsets tradition. Året därpå gick det till stiftelsen Stiftelsen Abrahams Barns grundare Dorothea Rosenblad för ”värdefulla insatser syftande till att underlätta integrationen av invandrarbarn i Sverige”.

För berömvärd fostrargärning

Medaljen För betydande fostrargärning.

Patriotiska Sällskapet tycks ha insett utmärkelsen var på väg åt ett nytt håll och 2010 instiftades den separata medaljen För betydande fostrargärning. Egentligen är det inte en medalj utan ett tecken i form av sällskapets emblem som har en passande symbolik i en ängel som blåser liv i en eld. Fostrargärningsmedaljen har kallats uppfostrans och skolans motsvarighet till sällskapets näringslivsmedalj och har delats ut för insatser på detta område. Bland mottagarna hör Magnus Härenstam för hans pedagogiska arbete, inte minst med ”Fem myror är fler än fyra elefanter”.

Silverkorset är således inte avskaffat och kan enligt sällskapets reglemente fortfarande utdelas för ”särskilt berömvärd fostrargärning”. Utdelningen 2009 var dock den senaste och det vore tråkigt om det blev den sista. Det sker oräkneliga individuella insatser för barn och unga inom skola, omsorg och andra områden. Dessa borde belönas med en särskild utmärkelse. Det vackra silverkorset borde vara självklart för detta ändamål.

1 kommentar

Under Tecken

Snåla inte med medaljerna

380207179

Uppsala kommuns medalj.

Sedan 1947 håller Uppsala kommun en gång om året en middag på Uppsala slott där medaljer och armbandsur delas ut för 25 års anställning. Medaljen instiftades samma år och bär inskriften För gagnelig gärning. Sedan 2015 går det även att välja ett värdebevis som kan lösas in mot konst, konsthantverk, smycken eller en cykel. För att gåvorna skulle vara likvärdiga angavs att värdet skulle motsvara armbandsurets. För närvarande ligger det på 6 000 kr.

Tanken om likvärdighet gällde tydligen inte medaljen. Tvärtom. Sedan 2015 tillverkas den inte längre i guld utan av förgyllt silver. Guldlagret på en förgylld medalj slits så den kan se rätt trist ut efter ett par år. Kommunen sänkte dock sin kostnad från 4 000 till 900 kr. Det kan jämföras med Kungl. Patriotiska sällskapets medaljer som kostar 7 500 – 9 000 kr.

kjerstin_dellert_theater_jubilee_2016

Kerstin Dellert med en förgylld medalj (vänster) och en av guld (höger).

Till Upsala Nya Tidning säger en av de ansvariga för beslutet att man ville spara pengar vilket denne ”i efterhand skäms litet för”. När det uppdagades hur mycket man sparat på de trotjänare som valt medalj var det fler som skämdes och kompensation erbjöds i form av ett gåvokort på 4 000. Flera av mottagarna tog illa vid sig. En socialsekreterare säger till UNT att hon helst tagit emot guldmedaljen från första början.

Att hedra långvarig och trogen tjänst med en medalj eller gåva är en gammal tradition i Sverige. Jag har själv sett stoltheten och tacksamheten hos dem som hedrats på det sättet. En positiv känsla som sprider sig även till kollegor och familj. I det här fallets utbyttes det dock mot sårade känslor och dessutom högre kostnader.

Många arbetsgivare är måna om att det finns något för alla. Det hedrar dem. Redan på 1700-talet erbjöd Patriotiska sällskapet vid sidan av sina medaljer även hattkedjor och snusdosor av silver. Men man får inte glömma bort att det fortfarande finns många som värdesätter en medalj – själva sinnebilden för uppskattning. Den statliga medaljen För nit och redlighet är t. ex. mer populär idag än den var för 40 år sedan. Då valde 2 % den istället för armbandsur. Idag finns ännu fler alternativ men ändå väljer 18 % medaljen.

Uppsala kommun ska nu se över metallen i sina medaljer, och andra arbetsgivare bör ha i åtanke att inte underskatta guldmedaljen – den klassiska hedersbevisningen för långvarig och trogen tjänst.

2 kommentarer

Under Kommunmedaljer

250 år av patriotism

I år firar två av Sveriges flitigaste medaljutdelare – Kungliga Sällskapet Pro Patria och Kungliga Patriotiska Sällskapet – 250 år. Sällskapen har ett gemensamt ursprung men är sedan 1772 separata organisationer. De sysslar framförallt med välgörenhet. Med ”patriot” menades på 1700-talat någon som arbetade för samhällsnyttan snarare än för sig själv, något som sällskapen än idag uppmuntrar genom att ge ut bärbara medaljer. Dessa medaljer tillhör kategorin ”halvofficiella medaljer” och bär kunglig krona och statschefens porträtt. Det ger dem en särskild status. 

KPS Medalj (2)

Skriv en bildtext

Patriotiska Sällskapet, som firade jubileet den 23 april, blev kungligt genom att Gustaf III fastställde dess grundregler 1772. Sedan dess har sällskapet delat ut medaljer med den regerande kungens bild ”till konsters, slöjders och rikets näringars uppmuntran”. Detta var året innan Carl Reinhold Berch lanserade sin skala för medaljstorlekar, och sällskapet använder än idag en egen skala för medaljerna: 1:a, 2:a och 3:e storlekarna (motsvarande 11:e, 9:e och 8:e storleken i Berchska skalan). 1803 fick sällskapet rätt att dela ut medaljer att bäras och man valde då ett band delat i gult och grönt vilket skulle symbolisera sädesfält och vall. Jordbruket var tidigt ett av sällskapets verksamhetsområden.

KPS Medalj (1)

Medaljerna, som präglats i både guld och silver, har burit många inskriptioner såsom För odlingsflitFör framstående förtjänster om yrkenas förkovran eller För förtjänster om biodling. Allt enligt bruket i Sverige på 1700-talet att dela ut mycket specifika medaljer. Idag används främst För betydande gärning och För uppskattad arbetsinsats. Den förra delas ut för samhällsinsats, förtroendeuppdrag eller ideell verksamhet, och den senare efter 15 eller 20 års anställning. Det är respektive organisation eller arbetsgivare som ansöker om och bekostar medaljerna, men sällskapet prövar alltid att kraven uppfylls.

Pro Patria, som firar sitt jubileum 19 maj, ligger bara ett år efter KPS med att dela ut bärbara medaljer (tillståndet utfärdades 1803) men långt efter när det kommer till varianter. Numera delar man endast ut medaljen För medborgerliga förtjänster i guld av större (12:e) eller mindre (8:e) storleken. Mellan 1835 och 2005 delade sällskapet även ut medaljen För trohet och flit, även den för mångårig anställning. När utdelningen upphörde hade den delats ut mer än 10 000 gånger, i likhet med KPS medalj efter ansökan av arbetsgivaren.

Tack vare sällskapens verksamhet har ett stort antal svenskar kunnat belönas med en kunglig utmärkelse. I framtiden ska jag närmare beskriva sällskapens olika medaljer, och dela med mig av några tankar inför framtiden – må den sträcka sig minst 250 år till.

 

Lämna en kommentar

Under Belöningsmedaljer

Magnus Härenstam 1941-2015

Idag tog Sverige farväl av Magnus Härenstam. Han begravdes i Hedvig Eleonora kyrka i Stockholm och på kistan låg – mycket passande – de tre utmärkelser som han fått motta som belöning för sina stora insatser som skådespelare och underhållare. Dessa är:

  • H.M. Konungens medalj av 8:e storleken i högblått band, utdelad på nationaldagen 2008 ”för mångåriga och mycket uppskattade insatser som artist”.
  • Patriotiska sällskapets guldmedalj För betydande fostrargärning, utdelad den 29 april 2015 ”för hans roll som Pedanten i den ikoniska tv-serien ”Fem myror är fler än fyra elefanter” som har fostrat flera generationer barn och entusiasmerat dem till att lära sig läsa och skriva.”
  • Stockholms stads S:t Eriksmedalj som förtjänt stockholmare, utdelad i april 2015.

1200 - Kopia

Foto: Aftonbladet

På hyendet (kudden) var medaljerna placerade i rangordning. Längst fram Konungens medalj (som är officiell), ovanför till vänster Patriotiska sällskapets (som är halvofficiell) och till höger om den S:t Eriksmedaljen (som är kommunal och därför räknas sist).

Det finns dessutom regler för hur man avbildar utmärkelser till vapensköldar. Härenstam hade en sköld, innehållande fem myror och fyra elefantbetar, och hade han lagt till medaljerna hade de hängt i just den ordningen.

I koret stod även Sällskapet Stallbrödernas standar och ytterligare ett, kanske Sällskapet Stadsbudskårens? Sammantaget försatt man alltså ingen möjlighet att ge en av Sveriges med folkkära artister ett värdigt avsked.

Lämna en kommentar

Under Belöningsmedaljer, Personer