Etikettarkiv: Bror Emil Hildebrand

Kungl. Myntkabinettet blir Ekonomiska museet

Historiska museet i Stockholm.

2018 inleddes flytten av Kungl. Myntkabinettet från Slottbacken till Historiska museets lokaler på Narvavägen. Två år senare är museet redo att ta emot besökare igen och återlanserar sig med ett namnbyte. Kungliga myntkabinettet – Sveriges ekonomiska museum blir:

Ekonomiska museet – Kungliga myntkabinettet

Därmed betonar museet sitt ekonomiska fokus ytterligare. En stor basutställning om Sveriges ekonomiska historia väntas kunna öppna först mot slutet av 2022. Från och med den 20 november i år kommer besökarna att kunna se en utställning om hyperinflation. Ett ekonomiskt museum har givetvis sin självklara plats – jag hoppas bara att medaljkonsten inte glöms bort.

Kungl. Myntkabinettet leder sin historia tillbaka till åren kring 1572 då kung Johan III var i tvist med Danmark om vilket land som hade rätt att använda symbolen tre kronor. Det kungliga kansliet samlade in mynt som bevismaterial. Dessa blev de första i den svenska statens mynt- och medaljsamling som skulle komma att växa till dagens 650 000 föremål.

1786 bestämde Gustav III att Vitterhetsakademien skulle ta över myntkabinettet. Akademien fick även överinseende över alla nya medaljer som präglades vid Myntverket. 1793 blev myntsamlingen en del av det nya Kongl. Museum och akademiens sekreterare, som tillika var riksantikvarie, fick titeln garde des médailles (medaljvårdare). Som framgår av min text om medaljstorlekar var många riksantikvarier framstående mynt- och medaljkännare. 1846 såg Bror Emil Hildebrand till att samlingen visades för allmänheten för första gången. Efter att Nationalmuseums nya byggnad på Blasieholmen stod färdig 1866 fanns myntkabinettet där.

Medaljsalen 1942.

År 1930 beslutades att en ny byggnad skulle uppföras på Narvavägen för Statens historiska museum och myntkabinettet. Huset ritat av Bengt Romare och Georg Scherman stod färdigt 1940 men kunde inte tas i bruk på grund av kriget. Först den 12 maj 1942 invigdes den första permanenta utställningen i det nya huset: medaljsalen. Denna utställning bestod av 18 montrar: sju för medaljens konsthistoria i världen, sju för Sveriges medaljhistoria och fyra för svenska belöningsmedaljer. Denna utställning av Bengt Thordeman, Nils Ludvig Rasmussen och Carl Gösta Hesselblad gav en utmärkt översikt över det svenska medaljväsendet.

Museet samlingar växte stadigt och museet växte ur sina tre salar på Narvavägen. 1985 föddes tanken på ett ”ekonomiskt museum” i samarbete med sparbankerna och man började se sig om efter nya lokaler. 1997 invigdes de nya utställningarna på Slottsbacken och museet bytte namn från Kungl. Myntkabinettet – Statens museum för mynt-, medalj- och penninghistoria till Kungl. Myntkabinettet – Sveriges ekonomiska museum. Man glömde dock inte bort sina rötter. Från 1997 till 2016 visades den permanenta utställningen Medaljkonsten.

De senaste åren har myntkabinettet skakats dels av det kontroversiella beslutet att flytta från lokalerna på Slottsbacken, dels av de hårresande stölderna ur myntsamlingen som skildrats i den fenomenala SVT-dokumentären Guldfeber. Med nyinvigningen i november får museet en välbehövlig nystart.

Som konstaterades inledningsvis så visar namnbytet att museet kommer att fokusera ännu mer på den ekonomiska vetenskapen. Jag hoppas som sagt att även mynten och medaljerna får en framträdande plats i det nya museet. De är viktiga kulturbärande föremål som har fyllt en funktion i samhället i över 1 000 år. Få ämnen innehåller sådan glädje över skönheten i metallföremål som numismatiken och jag hoppas att Kungl. Myntkabinettet även i framtiden kommer att vara en samlingspunkt för oss intresserade.

Lämna en kommentar

Under Övrigt

Hur stor är en medalj?

Berchs ursprungliga skala från 1773.

När man säger att en medalj är av den och den ”storleken” så använder man en gammal svensk skala enligt vilken en medalj utifrån sin diameter placeras i en storlek mellan den 1:a (minst) och den 26:e (störst). Trots att skalan är till synes godtycklig har den använts från 1700-talet ända in i våra dagar.

I det här fördjupande inlägget ska jag skriva något om hur skalan skapades och hur den har använts dels deskriptivt inom den numismatiska litteraturen för att beskriva hur stor en medalj är, dels normativt i officiella handlingar för att fastställa hur stor en medalj ska vara. Avslutningsvis ska jag nämna ett par problem att se upp för när skalan används.

Medaljernas Linné

Det var riksantikvarien och numismatikern Carl Reinhold Berch (1706–1777) som lanserade skalan 1773 i sitt stora översiktsverk Beskrifning öfwer swenska mynt och kongl. skåde-penningar. Den kallas efter honom ofta för Berchs skala (uttalas berks). Själv betecknade han den Mensura magnitudinis Nummorum vilket är latin och kan uttydas ungefär ‘mätning av storleken på mynt’. I verket presenterades skalan helt enkelt av 26 numrerade cirklar utan tillhörande mått eller beskrivning. Kanske tänkte Berch att det var enklast läsaren själv placerade sina mynt och medaljer på boksidan för att bestämma storleken.

Vi vet inte hur han tog fram sin skala eller varför de olika storlekarna ser ut som de gör. På medaljBlogg finns en intressant teori, att Berch likt den samtide Linné helt enkelt systematiserade det material han kunde hitta och att de 26 storlekarna avspeglar de mynt och medaljer han beskrev i sitt verk. Oavsett så blev skalan snart etablerad inom den svenska numismatiken.

När Gustav III återupplivade Vitterhetsakademien 1786 gav han den i uppdrag att ha översyn över medaljerna som präglades vid Myntverket. 1791 gav akademin ut en instruktion för hur minnesmedaljer skulle utformas författad av dess sekreterare och Berchs efterträdare som riksantikvarie Gudmund Jöran Adlerbeth (1751–1818). I den angavs att en minnesmedalj borde vara mellan 11:e till 22:a storleken och att mindre storlekar skulle reserveras för räknepenningar och jetonger. Dock har långt ifrån alla svenska medaljer präglats utifrån en viss storlek i Berchs skala.

1860 var det dags för en ny riksantikvarie att fatta pennan. Denna gång Bror Emil Hildebrand (1806–1884) som detta år gav ut sitt nya översiktsverk Minnespenningar öfver enskilda svenska män och qvinnor. I förordet skrev författaren angående skalan:

Då denna godtyckliga måttstock är känd endast af dem, som kunna rådfråga Berchs omnämnda arbete, har författaren ansett ändamålsenligare att angifva minnespenningarnes diameter i Svenska decimal linier. Af undseende för samlare, som ännu hänga fast vid gamla vanor, anföres likväl, inom parenthes, storleken efter Berchs skala.

En decimallinje motsvarar 2,969 millimeter och Hildebrand angav måtten med angav diametern med en fjärdedels linjes exakthet. I vissa fall där en medalj befann sig mittemellan två storlekar använde han halvstorlekar t.ex. 7½ storleken. Ovala medaljer mättes på höjden.

Sonen (1842–1916) blev även han riksantikvarie och numismatiker. Efter samma principer som fadern gav han ut Sveriges och svenska konungahusets minnespenningar, praktmynt och belöningsmedaljer i två band mellan 1874 och 1875. Det omfattar bland annat de svenska kungliga belöningsmedaljerna från Fredrik I till Oscar II. Liksom sin far använde Hans decimallinjer (dock endast med en halv linjes exakthet) och angav Berchs storlek inom parentes. Han angav dock halvstorlekar betydligt oftare.

Man ska vara medveten om att medaljernas placering i storlekar i dessa båda verk inte nödvändigtvis anger att de tillverkats utifrån denna storlek. Snarare är placeringen en produkt av de båda författarnas egna mätningar och avrundningar samt deras tolkning av skalan. Medaljernas faktiska storlek varierar, och det är möjligt att andra metoder skulle ha resulterat i att vissa medaljer placerats i andra storleksgrupper. Vissa av de 26 storlekarna ligger bara ett par millimeter från varandra. Hans Hildebrands klassificering är dock mycket etablerad.

1892 fortsatte Bror Edvard Hyckert (1848–1910) på Hans Hildebrands arbete i Numismatiska meddelanden nr XIII. Han övergick dock till att ange diametern i millimeter och brydde sig inte om att försöka placera in medaljerna i Berchs olika storlekar. Under 1900-talet har medaljer mätts uteslutande i millimeter och hänvisningar till Berchs skala skett endast sporadiskt.

Måttstock för kungliga medaljer

1785 instiftade Gustav III den nya belöningsmedaljen Illis quorum meruere labores och bestämde att den skulle delas ut i 18:e och 12:e storlekarna, i dagligt tal den större och den mindre storleken. Redan innan Vitterhetsakademien återuppväckts kunde alltså Berchs skala användas för att bestämma storleken på nya medaljer.

Under 1800-talet genomfördes flera ändringar gällande Illis quorum: 1842 bestämde Karl XIV Johan att den endast skulle utdelas i 5:e storleken, 1850 införde Oscar I även den 8:e storleken, 1881 återinförde Oscar II den 12:e storleken samt 1883 även den 18:e. Det blev senare standard att alla officiella belöningsmedaljer präglades i någon av dessa fyra storlekar med tillhörande praxis för hur de skulle bäras:

  • 18:e storleken i kedja om halsen,
  • 12:e storleken i band om halsen,
  • 8:e storleken i band på bröstet,
  • 5:e storleken i band på bröstet.

Det finns undantag. 8:e storleken av H.M. Konungens medalj kunde länge delas ut att bäras om halsen och 12:e storleken av samma medalj kan numera delas ut i kedja (se tidigare inlägg). Medaljen För nit och redlighet i rikets tjänst utdelas endast ut i 6:e storleken. 1947 bestämdes nämligen att medaljen skulle delas ut i samma storlek till samtliga mottagare, och då valdes en storlek mellan de tidigare 8:e och 5:e.

Sedan 1923 delar Kungl. Patriotiska sällskapet in sina medaljer i 1:a, 2:a och 3:e storleken. Detta har inget att göra med Berchs skala utan är ett sätt att beskriva medaljerna i fallande storleksordning. 1:a storleken är här störst, till skillnad från i Berchs skala där den är minst.

Några mätproblem

Jag har hittills undvikt att skriva ut vad varje storlek motsvarar för diamteter i millimeter. Skälet är att Berchs skala inte är utformad utifrån några exakta mått och har tolkats på lite olika sätt. Sedan tidigt 1900-tal finns dock millimetertabell för 1:a till 18:e storleken, publicerad i De nordiska ländernas officiella belöningsmedaljer (1938) av Ernst Areen (1882–1943). Man får dock använda den med viss försiktighet.

Ett försök att översätta Berchs skala till decimallinjer (vänster) och millimeter (höger).

När det gäller de storlekar som använts för de officiella belöningsmedaljerna så stämmer tabellen väl överens med den ”industristandard” som använts vid Myntverket:

  • 18:e storleken = 56 mm.
  • 12:e storleken = 43 mm.
  • 6:e storleken = 27,5 mm.
  • 5:e storleken = 24 mm.

8:e storleken är lite mer komplicerad. Den var ursprungligen 33 mm. men under 1800-talet minskades den till 32 mm. för att sedan tidigt 1900-tal präglas i 31 mm. vilket enligt Berch skala egentligen borde motsvara 7½ storleken. Numera anses dock 8:e storleken vara 31 mm. i diameter.

Gällande övriga storlekar är det mindre säkert att en hävdvunnen storlek alltid motsvarar måtten enligt Areens tabell. Patriotiska sällskapets och Pro Patrias största medaljer brukar t.ex. beskrivas som av 11:e storleken, det vill säga 41 mm. enligt Areens tabell. Under större delen av 1900-talet har dessa medaljer dock varit präglats med drygt 42 mm. i diameter, alltså snarare 11½ eller rentav 12:e storleken. Det finns olika skäl till denna variation.

När medaljgravören Erik Lindberg skulle utföra frånsidorna till Patriotiska sällskapets nya hantverksmedaljer utgick han från 11:e och 9:e storlekarna – de som sällskapets medaljer traditionellt haft. Frånsidorna blev följaktligen 41 respektive 35,5 mm. i diameter, vilket är de exakta måtten enligt Areens tabell. När de färdiga medaljerna kom från Myntverket var de dock 42 respektive 36 mm. Till frånsidan hade man nämligen använt Adolf Lindbergs något större porträtt av Gustaf V.

Det finns givetvis inget som hindrar att man fortsätter att beskriva äldre medaljer med de storlekar som traditionellt använts, så länge man är medveten om den inte nödvändigtvis säger något om deras exakta mått.

Sammanfattningsvis

Även om Berchs 1700-talsskala är både godtycklig och svåranvänd så är den en del av vår rika medaljtradition. Om man instiftar en ny medalj kan man med fördel fortsätta traditionen och välja en storlek ur skalan. Som metod för att klassificera medaljer i efterhand var den dock anakronistisk redan vid 1800-talets mitt och det finns ingen anledning att pressa in en medalj i skalan som inte hör hemma där. När man beskriver en medaljs mått så bör man göra det i millimeter.

1 kommentar

Under Övrigt

Efterlängtad bok om patriotiska medaljer

Från 1700-talet och framåt har Sverige en rik flora av belöningsmedaljer som delats ut för olika ändamål. De officiella som delats ut av kungen har ofta behandlats i litteraturen, men om de halvofficiella som delas ut av enskilda organisationer med kungligt tillstånd finns inte mycket skrivet. Detta trots att hundratusentals svenskar fått ta emot dem.

Därför är Kungl. Patriotiska Sällskapets medaljer och hedersbelöningar (2019) författad av Bengt Gustaf Jonshult och formgiven av Lisa Lanning ett oerhört välkommet tillskott. Kungl. Patriotiska Sällskapet (KPS) som givit ut denna vackra bok har haft godheten att skicka ett recensionsexemplar och efter några dagars trivsam läsning vill jag dela med mig av mina intryck.

Författaren redogör inledningsvis för hur Kung. Patriotiska Sällskapet uppstod ur upplysningsfilosofin, och hur dess idéer och tankesätt satte sina spår i medaljkonsten under 1700-talet. Detta var en tid då fler män och kvinnor tog plats i samhällsbyggandet. Med ordet ”patriot” avsågs någon som med sin verksamhet gynnade samhällsnyttan snarare än sig själv och medaljkonstens bilder och inskriptioner blev ett sätt att gestalta sådana ideal. Det är tänkvärda perspektiv som kan appliceras på hela den svenska medaljtraditionen.

Kung. Patriotiska Sällskapet fick 1772 kungligt uppdrag att främja utvecklingen i riket, främst gällande lantbruket, till exempel genom att belöna och uppmuntra hårt arbetande människor utanför städerna med gåvor. Sällskapet lät samma år prägla sin första medalj och fick 1802 tillstånd att dela ut den i ett gult och grönt band. Det var i första hand husbonden som fick ansöka om och bekosta medaljerna till sina pigor och drängar. I och med industrialiseringen på 1800-talet ville fler arbetsgivare belöna sina anställda vilket ledde till att medaljutdelningen ökade explosionsartat. Under andra halvan av 1900-talet avtog intresset vilket fick KPS att modifiera sina medaljer och införa armbandsur som alternativ.

Återkommande genom hela boken är tidningsurklipp, fotografier och korta texter som beskriver de människor som fick ta emot en medalj eller gåva från KPS. De är allt från lantbrukare och industriarbetare till sjömän och barnmorskor. I de flesta fall belönas de för långvarig och trogen tjänst men även för andra nyttiga verksamheter som odlingsflit, hantverksskicklighet eller fostrargärning. KPS medaljer motsvarade för ”vanligt folk” vad ordensväsendet var för statliga ämbetsmän.

Som författaren framhåller så är boken i första hand är ett numismatiskt referensverk. Huvuddelen utgörs av beskrivningar av de fysiska medaljer som präglats från Gustav III till Carl XVI Gustaf enligt samma principer som Hildebrands och Hyckerts standardverk. Det är en fröjd för ögat att bläddra mellan de rikligt illustrerade sidorna där Sveriges främsta medaljgravörer från 1700-talet till våra dagar passerar i revy: Ljungberger, Fehrman, Enhörning, Enegren, Persson Lundgren, Ahlborn, Lindberg (far och son), Holmgren och Nordin. Med tacksamhet noteras att sådant som vanligtvis förbises, nämligen tillhörande etuier, diplom och stampar, har fått plats i boken.

Alla hedersbelöningar var inte medaljer. Det så kallade belöningssilvret bestående av hattkedjor, halsband, skedar, bägare och dosor delades ut från sent 1700-tal fram till 1859. Dessa graverades likt medaljerna med mottagarens namn och en motivering till gåvan. 1970 beslutade KPS att åter komplettera sina medaljer med andra gåvor i form av armbandsur och ett damarmband utformat som 1700-talets hattkedja. Ett bra exempel på hur man tar historien med sig in i framtiden!

Med ett så omfångsrikt ämne är det oundvikligt att boken på sina ställen lämnar utrymmen för rättelser och förtydliganden. Till exempel anges det att Emmerymedaljen skulle förekomma i en större (11:e) och en mindre (9:e) storlek. Någon mindre storlek förekommer inte tidigare i litteraturen, men däremot har Emmerymedaljen av 11:e storleken burits både i band på bröstet (PatrSEmGM/SM) och i band om halsen (PatrSEmGM/SMmhb) vilket kan ha gett upphov till missförstånd.

Detta förtar givetvis inte bokens värde. Omfattningen och ambitionsnivån kan inte nog berömmas! I framtiden får man hoppas att någon med samma noggrannhet tar sig ann även medaljerna från Pro Patria, Hushållningssällskapen, Brand- och försäkringsbolagen med mera. Hos mig har boken väckt ett ökat intresse för Patriotiska Sällskapets medaljer och jag ser fram emot att nöta bokens pärmar den kommande tiden. Kanske blir det några egna rader i ämnet.

Kungl. Patriotiska Sällskapets medaljer och hedersbelöningar är en utomordentlig genomgång av svenskt medaljväsende i allmänhet och Kungl. Patriotiska Sällskapet i synnerhet. Den rekommenderas varmt för alla med intresse för historia, livsöden och medaljkonst. Boken kan införskaffas genom Kungl. Patriotiska Sällskapet.

1 kommentar

Under Belöningsmedaljer