Prins Philip 1921–2021

Prins Philip avporträtterad 2017 av Ralph Heimans i det rum på slottet Windsor där både drottning Victoria och prinsens mor prinsessan Alice föddes. Han bär danska Elefantorden vilket erinrar om att han föddes som prins av Grekland och Danmark.

Prins Philip, hertig av Edinburgh och make till drottning Elizabeth II har idag avlidit i en ålder av 99 år. Han föddes som prins av Grekland och Danmark den 10 juni 1921 på ön Korfu, son till prins Andreas och prinsessan Alice av Battenberg (syster till svenska drottning Louise). Hans farfar var Georg I som fötts prins av Danmark och som 1863 blev Greklands kung.

Efter 1922 års revolution var familjen tvungen att lämna Grekland och enligt berättelsen smugglades den 1-årige Philip ut i en låda apelsiner. Han gick i skolan Gordonstoun i Skottland och utbildade sig senare till sjöofficer sig vi Royal Naval College i Dartmouth. Vid den brittiska kungafamiljens besök 1939 fick han i uppgift att ledsaga prinsessorna Elizabeth och Margaret, vilket lär ha varit första gången han och hans blivande hustru fick upp ögonen för varandra. Efter besöket började de brevväxla.

Philip gick i aktiv tjänst 1940 och skulle tjänstgöra på brittiska örlogsfartyg under hela andra världskriget, bland annat i Medelhavet och Indiska oceanen. Han mottog följande utmärkelser för sin krigstjänstgöring:

  • 1939–1945 Star
  • Africa Star
  • Atlantic Star
  • Burma Star (med spänne)
  • Italy Star
  • War Medal 1939–1945 (med eklöv)

1947 avsade sig Philip sina grekiska och danska titlar, blev brittisk medborgare och tog namnet Mountbatten efter sin moders familj. I juli samma år offentliggjordes förlovningen med prinsessan Elizabeth och bröllopet stod i Westminster Abbey i november. I samband med detta upphöjdes Philip av George VI till hertig av Edinburgh och riddare av Strumpebandsorden. Bara några dagar tidigare hade Elizabeth och han mottagit danska Elefantorden av Philips syssling kung Fredrik IX av Danmark under dennes statsbesök i Storbritannien.

Den 23 juni 1954 mottog han även svenska Serafimerorden av Gustaf VI Adolf. Därmed har hans Serafimersköld målats och hängt på Stockholms slott. I samband med begravningen kommer den att flyttas till Riddarholmskyrkan (se Serafimerringning).

Under drottning Elizabeth II:s långa regering har prins Philip alltid stått vid hennes sida som ett förkroppsligande av trofasthet och pliktuppfyllelse. Vid deras 70-åriga bröllopsdag 2017 mottog han Victoriaordens storkors av sin hustru och blev därmed en av få att kunna bära hela fyra brittiska ordenskraschaner tillsammans med sina krigsdekorationer från andra världskriget.

Idag sörjs prins Philip av en hel värld. Från Sverige har kung Carl XVI Gustaf har gjort följande uttalande:

Drottningen och jag har med stor sorg mottagit beskedet om Hans Kunglig Höghet Hertigens av Edinburgh bortgång.

Prins Philip har under många år varit en god vän till vår familj, en vänskap som vi har satt stort värde på.

Hans insats för sitt land är ett föredöme för oss alla.

Vi framför våra kondoleanser till Hennes Majestät Drottningen, den kungliga familjen och Storbritanniens folk.

Lämna en kommentar

Under Personer

Hur officiell är en medalj? Svenska utmärkelser A till L

1987 utkom boken Svenska ordnar och medaljer på Atlantis förlag. Den är en god introduktion till det svenska ordens- och medaljväsendet och bland det bästa som skrivits i ämnet. Författaren var den svenska faleristikens nestor Fredrik Löwenhielm (1916–2008). Bakom sig hade han en lång karriär inom försvaret vilken han avslutat som generalmajor och rikshemvärnschef. Han var ceremonimästare vid hovet 1979–1987, och 1981–1996 sekreterare vid Kungl. Maj:ts Orden samt från 1982 även vice ordenskansler. Dessutom var han kommendator för svenska Johanniterorden 1972–1994 och ordförande i Svenska nationalkommittén för genealogi och heraldik 1983–1998. Han visste med andra ord vad han skrev om.

Än idag ligger hans bok till grund för hur hur vi ser på svenska utmärkelsers officiella status och därmed också ordningen i vilken de ska bäras. I bilagan Översikt över de svenska ordnarna, viktigare svenska medaljer och andra utmärkelsetecken har Löwenhielm redovisat ett stort antal utmärkelser som han delat in i tolv grupper från A (Serafimerorden) till L (övriga medaljer och förtjänsttecken). Även om denna förteckning inte är officiellt fastställd, och heller inte gör anspråk på att vara fullständig, så utgör den en av den svenska faleristikens viktigaste källor.

Det har emellertid visat sig att det inte är alltid är lätt att tolka de principer som Löwenhielm använde sig av i sin kategorisering vilket lett till svårigheter när man försökt bygga vidare på den, bland annat med den ambitiösa databasen Medalj.nu. Otydligheter rör bland annat gränsdragningen mellan officiella, halvofficiella och inofficiella utmärkelser, något som nyligen uppmärksammats av Jonar242.

Historisk bakgrund

Efter att de svenska kungliga ordnarna och medaljerna införts vid 1700-talets mitt dröjde det länge innan det uppstod ett behov av att reglera i vilken ordning de skulle bäras. Endast en utmärkelse som delats ut av kungen ansågs som officiell och det var ovanligt att motta mer än en sådan. Dekorationer som delades ut inom enskilda sällskap fick endast bäras vid de egna sammankomsterna. Gränsen mellan officiellt och privat var glasklar.

Under 1800-talet instiftade olika organisationer egna belöningsmedaljer. För att dessa skulle få bäras offentligt krävdes kunglig tillåtelse. Vissa, som till exempel Kungl. Patriotiska sällskapet och Kungl. Sällskapet Pro Patria, fick en generell rätt att dela ut bärbara medaljer. Andra, som vissa hushållningssällskap, var tvungna att ansöka hos kungen i varje enskilt fall innan en bärbar medalj fick delas ut. Dessa kom att kallas ”halvofficiella” och var oftast avsedda för specifika samhällsgrupper som inte kunde komma ifråga för de officiella kungliga medaljerna. Under 1800-talets första hälft var det fortfarande ovanligt att bära mer än en medalj.

Mot seklets slut hade antalet officiella och halvofficiella belöningsmedaljer ökat så mycket att man från centralt håll ansåg sig behöva utöva viss tillsyn. Kungliga och enskilda medaljer skulle inte få blandas hursomhelst på kronans uniform. I september 1891 beslutade Kungl. Maj:t att:

då någon af arméns personal, med eller utan tillstånd, af enskilt sällskap eller förening inom riket tilldelas medalj och önskar bära densamma äfven till uniform, särskildt tillstånd skall sökas dertill.

Dervid äfvensom för sådan medaljs bärande skola i tillämpliga dela länd till efterrättelse bestämmelserna angående utländskt ordenstecken, som icke erhållits för bevistadt fälttåg.

Dylika medaljer skola bäras efter norska och framför utländska medaljer och ordenstecken.

Därmed var alla officerare och soldater tvungna att vända sig direkt till Kungl. Maj:t för att får bärandetillstånd för sina halvofficiella medaljer. Därefter kunde tidningarna innehålla notiser som denna:

Svenska Dagbladet 16 april 1912.

Under 1900-talet övergick Kungl. Maj:t till att utfärda generella bärandetillstånd för vissa medaljer så att dessa kunde bäras på uniform utan särskild ansökan. De frivilliga försvarsorganisationernas halvofficiella medaljer, exempelvis Röda korsets eller landstormens, fick alltid bäras. Mer civila medaljer, som jägareförbundets och kennelklubbens, samt försvarsorganisationernas förtjänsttecken, fick endast bäras till paraddräkt och utom tjänsten samt med vissa andra begränsningar. Vissa medaljer fick överhuvudtaget inte bäras till uniform trots att de hade kungens bild, exempelvis Sparbanksföreningens kungliga förtjänstmedalj.

De militära bestämmelserna blev även vägledande för vad civila ansågs kunna bära i offentliga sammanhang, även om det knappast följdes slaviskt. Ernst Areen och Sten Lewenhaupt redovisade vilka medaljer som Kungl. Maj:t tillåtit till uniform i boken När och hur böra ordnar bäras? (1943 och 1953) som riktade sig till en civil läsekrets. 1947 skrev kanslisten vid KMO Karl Löfström om ett inofficiellt minnestecken:

I avsaknad av officiell karaktär får tecknet icke bäras till uniform och ej heller till frack vid officiella tillfällen. Däremot kan det bäras till frack vid inofficiella tillfällen och då även tillsammans med ordnar.

Vilka utmärkelser som fick bäras till uniform framgick av Tjänstereglemente för krigsmakten (TjRK) som fastställdes av Kungl. Maj:t, efter 1975 av regeringen, ända fram till 1983. Den 28 april detta år fastställde regeringen Förordning med tjänsteföreskrifter för försvarsmaktens personal (FFS 1983:31) varigenom det stadgades att:

Till uniform får bäras ordenstecken, medaljer och andra utmärkelsetecken enligt överbefälhavarens bestämmande.

6 kap. 11 §

Sedan dess har beslut om bärandetillstånd till uniform fattats internt inom Försvarsmakten. Överbefälhavarens föreskrifter om utmärkelsetecken till uniform (FFS 1990:37) som trädde ikraft 1991 anslöt sig i huvudsak till den indelning som Löwenhielm publicerat i sin bok några år tidigare. Den är dock inte identisk och ett stort antal nya utmärkelser hade lagts till i den lägsta gruppen L som sedan dess vuxit lavinartat med medaljer från organisationsenheter, försvarsanknutna föreningar med mera. Därigenom har bestämmelserna blivit en intern myndighetsangelägenhet som inte med självklarhet kan översättas till civila förhållanden.

Löwenhielms grupper

Löwenhielms bok riktade sig dock till civila läsare, så hur såg hans förteckning över utmärkelser ut? Som sagt är den indelad i tolv grupper från A till L, men den innehåller även rubriker så att den fullständiga listan ser ut såhär:

1. Officiella utmärkelser
A – Kungl Serafimerorden
B – Krigsdekorationer
C – Kungl Minnestecken
D – I hovprotokollet förlänade Kungl Medaljer
E – De Kungl Riddarordnarna
F – Ordensmedaljer
G – Av regeringen utdelade Kungl Medaljer
H – I hovprotokollet förlänade medaljer (av engångskaraktär)
I – Övriga officiella medaljer

2. Halvofficiella utmärkelser
J – Halvofficiell orden
K – Ett antal halvofficiella medaljer (flertalet med Konungens bild och kungl krona)
L – Några övriga medaljer och förtjänsttecken, som inte har Konungens bild och kungl krona

Utmärkelserna i grupp A till H är sådana som förlänas av kungen i ordenskapitel (ordensvärdigheter) eller i hovprotokoll (kungliga minnestecken och medaljer), samt av regeringen (regeringsmedaljer). Dessa utmärkelser utgör rikets främsta och deras inbördes ordning fastställdes 1978 av kungen. I det följande bortser jag från dessa grupper. Grupp I, J, K och L är en brokigare skara och indelningen av dem bygger på Löwenhielms eget urval.

Grupp I (Övriga officiella medaljer) har beskrivits som ”medaljer som är instiftade eller godkända av Kungl. Maj:t, från 1975 av regeringen, och delas ut av statliga myndigheter och akademier”. Som jag visat i ett tidigare inlägg har emellertid Löwenhielm i denna kategori placerat både medaljer som fastställts av Kungl. Maj:t/regeringen, och medaljer som instiftats med nådigt tillstånd genom Riksmarskalksämbetet. Därutöver tycks kriterierna för denna kategori vara att utdelaren är statlig myndighet (Uppsala universitet), kunglig akademi (Vitterhetsakademin) eller annat offentligt organ (Standardiseringskommissionen). De myndighets- och akademimedaljer som delas ut utan tillstånd från vare sig kungen eller regeringen har utelämnats.

Svenska Röda korsets förtjänsttecken, instiftat 1944 och utfört av Léo Holmgren (grupp L).

Så till grupp J, K och L som ryms under den gemensamma rubriken Halvofficiella utmärkelser. Grupp J består endast av Johanniterorden i Sverige och grupp K består av en nära nog komplett lista över medaljer som fått nådigt tillstånd att förses med kungens bild och kunglig krona ordnade efter instiftansdatum. I grupp L återfinns ett antal övriga utmärkelser, bland annat Friluftsfrämjandets förtjänstmedalj och Röda korsets förtjänsttecken. Ansåg Löwenhielm att även de var halvofficiella och i så fall varför då? I boken tycks han använda ”halvofficiella medaljer” som ett bredare begrepp än endast grupp K. En plansch som visar medaljer ur grupp K och L beskrivs som ”Några halvofficiella medaljer” och om bärande står att:

Som allmän regel gäller att »halvofficiella» medaljer företrädesvis bärs under förhållanden som har samband med den verksamhet medaljen erhållits för. Medalj med Konungens bild bärs före annan medalj [min kursivering].

För att förstå grupp L måste vi hålla oss till de utmärkelser som Löwenhielm själv placerat i denna grupp och bortse från alla de som lagts till efteråt av Försvarsmakten eller Medalj.nu. Den ursprungliga grupp L innehåller nämligen nästan uteslutande sådana medaljer och förtjänsttecken som före 1983 erhållit Kungl. Maj:ts eller regeringens tillstånd att bäras på uniform. Med denna insikt framstår Löwenhielms indelning till tolv kategorier som mycket konsekvent genomförd. Samtliga upptagna utmärkelser har någon form av sanktion från kungen eller regeringen och därmed ett visst mått av officiell prägel. Denna version av grupp L kan med fog kallas halvofficiell.

Sammanfattande kommentarer

Fredrik Löwenhielms system visar hur en central instans är nödvändig för att kunna skapa ett tydligt och enhetligt system av officiella (och halvofficiella) utmärkelser. Före 1975 var kungen den sammanhållande gestalten som i statsrådet (Kungl. Maj:t), i ordenskapitlet, eller i hovprotokollet gav utmärkelser deras officiella status. En fortsättning på den princip som gällt sedan 1700-talet. Efter den nya regeringsformen och ordensreformen trädde i kraft 1975 gick samordningen förlorad samtidigt som många av de officiella utmärkelserna upphörde att delas ut. Det ledde till en ymnig och alltjämt växande flora av halvofficiella och inofficiella medaljer vars status inte alltid är lätt att bedöma. Förslaget om riksdagens medalj skulle göra systemet ännu spretigare och otydligare.

I samband med att Förtjänstutredningen i höst presenterar sitt förslag på ett sammanhängande offentligt belöningssystem är det angeläget att återfå en överordnad instans under vilken de statliga ordnarna och medaljerna samlas. På så vis blir det tydligt vilka utmärkelser som utgör Sveriges officiella tacksamhetsbevis åt förtjänta människor för viktiga samhällsinsatser. En uppgift för denna instans bör vara att utfärda en uppdaterad förteckning över svenska officiella och halvofficiella utmärkelser, förslagsvis med ny kategorisering som ersätter grupperna A till L. Det är en krånglig indelning som beskriver ett krånglig lägesbild, men snart får vi förhoppningsvis ett system som är enklare och bättre.

2 kommentarer

Under Bärande, Belöningsmedaljer

Mannerheim – riddare med stora korset av Svärdsorden

Fältmarskalk Gustaf Mannerheim 1942 med riddartecknet om halsen och svärdet på bröstet.

Den 17 mars 1942 under det pågående Fortsättningskriget mot Ryssland reste den svenske arvprinsen Gustaf Adolf till Finland för att överlämna Sveriges främsta militära utmärkelse, riddare med stora korset av Svärdsorden 1. klass, till den finske överbefälhavaren och fältmarskalken Gustaf Mannerheim. Det var första gången sedan 1861 som denna utmärkelse delats ut och ingen förläning har hittills ägt rum därefter.

Denna speciella ordensvärdighet instiftades av Gustav III år 1788 som ”en ypperlig belöning för utmärkt tapperhet” som aldrig skulle utdelas ”utan då Sveriges Rike uti örlog stadt är, eller kunna vinnas utan genom värkeliga Krigs bedrifter uti rikets tjänst”. Jag har tidigare beskrivit denna utmärkelse i Sveriges främsta tapperhetsdekorationer. Den siste svenske riddaren Bror Cederström, som belönades 1813 efter segern vid Bornhöft, avled 1877.

1861 mottog Napoleon III utmärkelsen av Karl XV vid ett besök Frankrike. Det väckte viss uppmärksamhet eftersom utlänningar endast kunde motta den för förtjänster som Sveriges allierade under krig. Genom 1902 års ordensstadgar infördes möjligheten att belöna även ”utländska fältherrar och befälhavare, som på synnerligen framstående sätt utmärkt sig under krig”. Gustaf Mannerheim är det enda exemplet på att bestämmelsen utnyttjats.

Mannerheims ordenstecken idag utställda på Mannerheim-museet i Helsingfors.

Ordenstecknen för 1:a klass består av Svärdsordens riddarkors i större format att bäras om halsen samt ett upprättstående svärd av silver att bäras på bröstet. Enligt Gustav III:s bestämmelser skulle riddare dubbas ”helst under bar himmel och framför fronten”. För andra ordensgrader avskaffades dubbningen redan på 1860-talet men för denna värdighet behölls den i ordensstadgarna ända till 1974.

Just denna bestämmelse iakttogs dock inte 1942 när prins Gustaf Adolf överlämnade ordenstecknen. Prinsen överlämnade helt enkelt halstecknet och fäste svärdet på marskalkens bröst med orden: Candida pro causa, ense candido (‘för en ren sak med ett rent svärd’) vilket var Mannerheims eget valspråk. Därefter höll prinsen ett anförande som är värt att återges i sin helhet:

Herr fältmarskalk!

När ni 1918 ställde eder till den finska försvarsmaktens förfogande att leda det finska frihetskriget följde vi i Sverige kapens gång med spänt intresse. Många voro de svenska officerare som frivilligt deltogo i och jag tror även med heder skilde sig från sina uppdrag under – detta krig. Insatsen från den svenska frivilliga trupp som därvid kämpade under edert befäl tror jag också uppskattades i Finland.

Under den tid av fred och återuppbyggande som därefter förunnades Finland ställde ni, herr fältmarskalk, edra stora insikter och erfarenheter i fosterlandets tjänst för att främja det mål ni satt eder före, att ena Finlands folk och öka den finska försvarsmaktens styrka. Att detta edert arbete lett till stora resultat blev uppenbart för oss alla när Finland 1939 ånyo måste värna sin frihet.

Ni tvekade då icke att åter ställa eder i spetsen för edra finska soldater, de soldater som vi i Sverige vetat att uppskatta som värdiga och goda krigare, icke endast under de senaste åren utan långt dessförinnan under våra brödrafolks gemensamma strider. Vi ha med aldrig minskat intresse följt det tappra finska folkets och edra, herr fältmarskalks, bragder och öden under de gångna åren.

Vi ha försökt att på det sätt vi kunnat visa vår uppskattning för vad ni gjort, och det är för att på ett synbart sätt visa denna vår uppskattning som jag har fått min höge farfaders, Hans Majestät konung Gustafs uppdra att till eder, herr fältmarskalk, överlämna riddarvärdigheten med Svärdsordens stora kors av första klass. Hans Majestät har särskilt bett mig frambära att denna utmärkelse till den finska krigsmaktens främste representant i lika hög grad utgör ett tecken på Sveriges beundran för den finske soldaten.

Därefter sade prinsen ett par ord om ordensvärdighetens historia och dess särskilda koppling till Finland:

Denna utmärkelse instiftades 1788 av Gustav III före avresan till krigsskådeplatsen i Finland för att tilldelas fältherrar och befälhavare som på synnerligen framstående sätt utmärkt sig under krig. Trenne svenska konungar – Gustav III, Karl XIII och Karl XIV Johan – ha burit första klassen av detta vårt förnämsta militära utmärkelsetecken.

Bland de därmed utmärkta finna vi många av de hjältar som Runeberg besjungit i Fänrik Ståls Sägner, såsom Sandels, von Döbeln och Adlercreutz. Den siste innehavaren var generalmajoren friherre Bror Cederström, som belönades för den lysande ryttarsegern vid Bornhöft den 7 december 1813. Han avled 1877 och därmed gick den hittills siste innehavaren av hjältarnas hederstecken i graven.

Herr fältmarskalk! Det är för mig en stör ära och glädje att få på den främste finske soldatens bröst fästa det upprättstående svärdet i silver, tillhörande Svärdsorden stora kors av första klass.

Sedan blev det Mannerheims tur att hålla ett anförande:

Eders Kunglig Höghet!

Jag ber att till Eders Kunglig höghet få frambära uttrycket för min djupa tacksamhet för den höga utmärkelse H. M. Konung Gustaf behagat förläna mig och i vilken jag med stolthet ser ett erkännande av den finske soldatens bragder under detta krig.

Vår med Sverige månghundraåriga gemensamma historia ger vid handen att det finska folket aldrig velat krig, men heller aldrig tvekat att gripa till vapen, då det gällt hela rikets eller landets försvar. Vi kämpa nu för rätten att få leva, men vi hoppas att den dag skall gry, då vi få återgå till fredligt arbete och uppbygga de utpost i öster, som försynen en gång i tiden anvisat oss.

Det är med rörelse jag mottar detta åldriga utmärkelsetecken mitt uppe i en kamp i samma ödebygder, där tre sekler tidigare svenska och finska män under sin store konung kämpade för samma mål, som i dag den finska armén – skapandet av en tryggande riksgräns

Må det vara mig tillåtet bedja Eders Kunglig Höghet till Hans Majestät Konungen framföra mitt vördsamma djupt kända tack för det märkliga historiska utmärkelsetecken Hans Majestät behagat tilldela den finska arméns överbefälhavare. Jag behöver väl knappast tillägga att värdet av denna utmärkelse alldeles särskilt förhöjts genom att Hans Majestät givit Sveriges rikes arvprins i uppdrag att personligen överlämna detta.

Svärd för vardagsbruk med ingraverat motto.

Mannerheims ordenstecken och ordensbrev finns idag utställda på Mannerheim-museet i Helsingfors. Att han satte värde på Svärdsorden illustreras av att han hos den finske ordensjuveleraren Tillander beställde en kopia av svärdet för vardagsbruk graverat med valspråket som prinsen citerat vid överlämnandet.

Där finns även tecknen för kommendör med stora korset av Svärdsorden som han mottog av Gustaf V personligen på Stockholms slott den 6 juni 1918. Mannerheim återvände på statsbesök året därpå i egenskap av Finlands riksföreståndare. Han skulle då få motta Serafimerorden och enligt en känd berättelse var Mannerheim så mån om att bära Svärdsordens band vid ankomsten till Stockholm att han var iförd iklädd endast vapenrock utan ytterplagg och därefter insjuknade i feber.

6 kommentarer

Under Krigsdekorationer

Kungliga medaljen till gagn för Uppsala slott

Rikssalsstiftelsens kungliga medalj Till gagn för ett levande slott.

Ett förslag om att utveckla området kring Uppsala slott har väckt starka känslor. Det har kritiserats för att vara ett alltför stort ingrepp i den historiska miljön. Slottet grundlades av Gustav Vasa 1549 och har spelat en skådeplats får många viktiga händelser i svensk historia. Det finns faktiskt en särskild medalj som kan tilldelas den som på olika sätt aktivt stött ”tillvaratagandet av Uppsala slotts kulturhistoriska värde i sig själv och som en del av stadens, slottslänets och rikets historiska arv”. Medaljen instiftades 1992 med kungligt tillstånd, är försedd med kunglig krona och har halvofficiell status.

Medaljen är utformad av uppsalakonstnären Bengt Olof Kälde. Åtsidan visar slottet och en vase med texten UPPSALA SLOTT – VASABORGEN. Frånsidan visar Bengt Erlands Fogelbergs byst av Gustav Vasa som står på borggården med årtalet 1549. Under bysten finns plats för mottagarens namn och runt kanten löper texten: FÖR GAGN OM ETT LEVANDE SLOTT. Bandet är rött, guld och svart – landskapet Upplands och ätten Vasas färger.

Medaljen delas idag ut av Rikssalsstiftelsen (eller Stiftelsen för omhänderhavande av Rikssalen å Uppsala slott). Den bildades i samband med att rikssalen, i vilken sju kröningsfester och drottning Kristinas abdikation ägt rum, renoverades på 1930-talet. 1943 fastställde Kungl. Maj:t stiftelsens stadgar enligt vilken landshövdingen skulle vara självskriven ordförande med Uppsala universitets rektor samt ordföranden i stadsfullmäktige som ledamöter. Än idag bestämmer stiftelsen vem som får hyra salen.

Bengt Olof Käldes ritning till medaljen.

Inför Uppsalas 700-årsjubileum 1985 inledde stiftelsen ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt med fyra experter (Kommitterade för Uppsala slotts historia) under ledning av slottsarkitekten Hans Matell. Projektet fick aktivt stöd av landshövdingeparet Hans och Karin Alsén och resulterade in ett bokverk och flera viktiga upprustningar av slottet och dess omgivningar. Tanken på en medalj väcktes 1992 inför parets avflyttning från landshövdingebostaden på slottet då Hans Alsén skulle avgå. Hans Montell vände sig till Bengt Olof Kälde, då vapenmålare vid Kungl. Maj:s Orden, för att få hjälp med utformningen, statuter och ansökan om kungligt tillstånd.

Den 10 april meddelade Riksmarskalksämbetet att kungen medgivit att den föreslagna medaljen skulle få förses med kunglig krona och samma dag fastställdes medaljens statuter av de fyra kommitterade samt de båda ledamöterna i stiftelsen utöver Hans Alsén. Den 13 maj överlämnade prinsessan Christina medaljen till det överraskade landshövdingeparet i samband med en invigning av Vasarummet på slottet. Enligt statuterna skulle medaljen delas ut av de kommitterade men övergå till Rikssalsstiftelsen när de upplöstes. Så tycks ha skett redan samma år. Den 18 december överlämnade den nye landshövdingen Jan-Erik Wikström medaljen till de fyra ledamöterna.

Denna ”Uppsala slottsmedalj” förtjänar att lyftas fram som exempel på en väl projekterad utmärkelse. Själva utformningen är både originell och stilfull. Det går bra att söka tillstånd att få använda den kungliga kronan utan att samtidigt be att få pryda medaljen med kungens porträtt. Medaljen beställdes från HB Triller i Tobo utanför Uppsala som även tog fram en miniatyrmedalj. Samtidigt beställdes en särskild matrikel för medaljörerna från Lundequistska bokhandeln (LundeQ) även den i Uppsala.

Mottagare

(Se medaljBloggs kommentar nedan för en fullständig lista.)

1992

Överlämnade den 13 maj av prinsessan Christina:

  • Hans Alsén
  • Karin Alsén

Överlämnade den 18 december av landshövding Jan-Erik Wikström:

  • Lars-Otto Berg, landsantikvarie
  • Bernt Douhan, fil. dr
  • Lars Gezelius, arkivarie
  • Hans Matell, slottsarkitekt

1997

Överlämnade den 17 juni av H. M. Konungen:

  • Jan-Erik Wikström, landshövding
  • Stig Strömholm, rector magnificus
  • Erik Nilsson, kommunfullmäktiges ordförande
  • Anders Wall, direktör

1999

Överlämnad den 15 januari av landshövding Ann-Cathrine Haglund:

  • Gunvor Andersson, restauratör
  • Lars Söderström, restauratör

2014

Överlämnad den 12 december av landshövding Peter Egardt:

  • Lars Bäcklund, kommunfullmäktiges ordförande

Statuter

STATUTER

för medaljen till gagn för Uppsala slott

§ 1

Medaljen är instiftad av kommitterade efter nådigt tillstånd av H M Konungen den 10 april 1992.

§ 2

Medaljen, som är rund, präglas i förgyllt silver i 8:e storleken (33 mm) och är ovan försedd med kunglig krona. Framsidan prydes med en bild av slottet, nedan åtföljd av en vase och omgiven av texten ”UPPSALA SLOTT – VASABORGEN”. Baksidan prydes med Konung Gustaf I:s byst (efter B E Fogelbergs byst från borggården) åtföljd av årtalet för slottets grundande ”1549” fördelat på ömse sidor av huvudet. Under bysten skall den tilldelades namn graveras samt datum för överlämnandet. Runt kanten anbringas texten ”TILL GAGN FÖR ETT LEVANDE SLOTT”. Enligt ovanstående ritning.

§ 3

Medaljen bäres på väster sida av bröstet i ett 35 mm brett vattrat gult sidenband med en bred röd rand på mitten och en svart rand på vardera sidan (4+4+4+11+4+4+4 mm).

§ 4

Medaljen kan som belöning tilldelas person som på olika sätt aktivt sött kommitterades syften, nämligen tillvaratagandet av Uppsala slotts kulturhistoriska värde i sig själv och som en del av stadens, slottslänets och rikets historiska arv.

§ 5

Kommitterade utdelar medaljen i samråd med Uppsala slotts rikssalsstiftelse och fattar beslut därom när så är påkallat.

§ 6

Förslag till utdelning kan förutom av kommitterade och rikssalsstiftelsen även ställas till kommitterade av annan person eller institution.

§ 7

Som bevis på tilldelningen erhåller medaljören ett diplom samt ett exemplar att kommitterades publikation Uppsala slott – Vasaborgen.

§ 8

En matrikel över tilldelade medaljer förs av kommitterade och förvaras av rikssalsstiftelsens kansli på Länsstyrelsen.

§ 9

Miniatyr av medaljen och miniatyrband skall kunna bäras av den tilldelade.

§ 10

Upplöses kommitterade, utan att någon annan organisation e d tar över dess verksamhet, övergår förvaltning och utdelande till Rikssalsstiftelsen

Statuterna fastställda vid möte den 19 april 1992 med omedelbart ikraftträdande.

2 kommentarer

Under Halvofficiella medaljer

Isalamedaljen nu på Dalarnas museum!

I december skrev jag om den medalj som Gustav III gav åt ättlingarna till de bondepar i Isala som ska ha räddat Gustav Vasa från danskarna under hans äventyr i Dalarna 1520 till 1521.

Nu visar det sig att medaljen och diplomet nyligen lämnats in till Dalarnas museum som lagt upp ett par mycket vackra fotografier på medaljen och det tillhörande diplomet. Medaljbandet är monterat i preussisk montering eller ”svensk hovmontering” som det också kallas.

Roligt att denna mycket speciella medalj införlivats i museets samlingar där det kommer att bevaras för eftervärlden!

Lämna en kommentar

Under Övrigt

Utmärkelser till kavaj

Prins Harry med brittiska Victoriaordens kommendörstecken om halsen, tjänstgöringsmedaljen för Afghanistan samt drottning Elizabeths guld- och diamantjubileumsmedaljer på bröstet.

Kan man bära utmärkelser till mörk kostym och kavaj? Frågan har seglat upp de senaste dagarna och visar att det fortfarande finns osäkerhet kring ett något som är fullt tillåtet. En vanlig uppfattning är att utmärkelser endast bärs till uniform eller civil högtidsdräkt. I många länder är det dock sedan lång tid tillbaka vanligt att vid särskilda tillfällen bära utmärkelser till kavaj eller motsvarande kläder på samma nivå. Redan 1987 skrev vice ordenskansler Fredrik Löwenhielm i sin bok Svenska ordnar och medaljer att:

Även i Sverige förekommer det att dekorationer bärs till civil kavaj. Detta tillämpas vid sammankomster, jubiléer och liknande, då det är angeläget att erinra om t ex krigsdeltagande eller en FN-operation. Även vid militära kamratföreningars möten bärs ofta dekorationer till kavaj.

Vid vissa tillfällen kan det alltså vara mycket lämpligt att bära utmärkelser till kavaj. Det kommuniceras i så fall i inbjudan. Begreppet kavaj används här i dess äldre bredare betydelse som inbegriper dagens klädkoder mörk kostym och kavaj samt alla de kläder som omfattas av dem, till exempel klänning, byxdress, folkdräkt med mera.

Sverige hakade på den internationella utvecklingen något sent. Främst eftersom vi inte deltog i världskrigen och inte hade så många krigsveteraner. Efter att svenskar sedan många år deltar i internationella insatser har vi blivit bättre på att uppmärksamma våra utlandsveteraner med medaljer och minnesceremonier. Veterandagen den 29 maj är det bästa exemplet. Även inom föreningslivet upplever jag att det har blivit vanligare att mottagare av förtjänstmedaljer uppmuntras bära dessa till kavaj.

Prins Charles med brittiska Order of Merit om halsen och överiga utmärkelser på bröstet.

Till kavaj bärs utmärkelser i originalstorlek. Dessa placeras i en rad på bröstet ett par centimeter ovanför bröstfickans öppning eller på motsvarande plats. Har man många utmärkelser rekommenderas att de lämnas in för montering så att de sitter prydligt och sliter mindre på kläderna. En orden eller medalj kan bäras om halsen eller i rosett invid axeln. Miniatyrer eller släpspänne bärs inte till kavaj, men till vardags kan man bära en bouton, rosett eller clips i knapphålet. Mer om dessa här.

Dessa regler ansluter till internationell praxis även om detaljer skiljer sig mellan olika länder. I Finland är det till exempel även tillåtet med kraschan. Reglerna gäller i första hand vid offentliga tillställningar. I privata sammanhang kan man givetvis komma överens om att göra på annat sätt, även om det ändå kan finnas en poäng att hålla sig till de etablerade reglerna för att inte skapa förvirring i onödan.

Det finns de som avfärdar alla typer av bestämmelser som onödiga eller godtyckliga. Varför ska man inte få bära sina utmärkelser när man tycker att det passar och på det sätt man själv väljer? Jag menar att enkla, tydliga och gemensamma regler skapar en trygghet som gör att fler blir bekväma med att bära sina välförtjänta utmärkelser. Känner man att man utgör ett unikt specialfall om inte borde underkastas regelverkets begränsningar står det en givetvis fritt att göra precis som man vill utan att riskera åtal eller ens reprimander.

Avslutningsvis så är utmärkelser till kavaj en etablerad tradition. För att ta itu med den osäkerhet som som finns tycker jag att berörda myndigheter och organisationer kunde informera mer i samband med Veterandagen och liknande tillfällen. Veteranförbundets ordförande, tidigare överbefälhavaren Sverker Göranson, kunde kanske föregå med gott exempel och ta på sig medaljerna till kavajen? Dessutom skulle vi nog behöva en samordning och utökning vad gäller rosetter och clips för vanliga svenska medaljer. Sådana borde kunna användas mycket mer.

1 kommentar

Under Bärande

Tom Moore 1920–2021

Thomas ”Tom” Moore (1920–2021) avporträtterad 2020 av Alexander Chamberlin för brittiska armémuseet.

Den brittiske krigsveteranen Thomas Moore har avlidit i en ålder av 100 år. Under andra världskriget tjänstgjorde han som officer i pansartrupperna i Indien och Burma. På äldre dar blev han världskänd som ”Captain Tom” för sin insamling till förmån för sjukvården under coronapandemin och mottog hyllningar av drottning Elizabeth och hela det brittiska folket.

Från vänster: 1939–1945 Star, Burma Star, Defence Medal, War Medal 1939–1945

1940 blev den 20-årige Tom Moore inkallad och placerades i Duke of Wellington’s Regiment (DWR). Han utbildades till officer och skickades 1941 till Indien där han utbildade motorcyklister. Därefter sändes han till Burma där han fick denguefeber men överlevde. Han befordrades till kapten och tjänstgjorde i armén fram till 1946. För sin tjänstgöring under kriget mottog Moore fyra fälttågs- och tjänstgöringsmedaljer: 1939–1945 Star, Burma Star, Defence Medal, War Medal 1939–1945.

Inför sin inför sin 100-årsdag 2020 startade Moore en insamling och lovade att gå hundra varv runt sin trädgård om 1 000 pund skänktes till sjukvården. Bilderna på den 99-årige veteranen som som gick med rollatorn i trädgården iförd sin regementsslips- och blazer med utmärkelserna från andra världskriget på bröstet spreds snabbt över världen. Initiativet fick enorm uppmärksamhet och drog in hela 32 miljoner pund. Captain Tom hyllades som en hjälte och till sin födelsedag fick han ta emot mer än 150 000 gratulationskort.

Uppmärksamma följare noterade att Moore endast bar tre av sina medaljer och det visade sig att han förlorat sin Defence Medal varpå en ersättningsmedalj snabbt skaffades fram. På Twitter undrade någon om man inte kunde bekosta en montering av medaljerna, vilket auktionshuset Spink & Sons snabbt åtog sig att göra. Original, miniatyrer och släpspänne monterades och överlämnades utan kostnad till den tacksamme kaptenen. Man passade på att montera originalen med brittiska hovmontering.

Halstecknet för Knight Bachelor.

Röster höjdes för att Moore skulle få ett officiellt erkännande och över 800 000 namnunderskrifter samlades in för att han skulle bli riddare. Den 19 maj tillkännagavs att Tom Moore utnämnts till Knight Bachelor, den ursprungliga riddarvärdigheten utan koppling till någon särskild orden, och dagen därpå välkomnades han till slottet Windsor där drottning Elizabeth utdelade riddarslaget. Detta var hennes första offentliga framträdande under pandemin. Med värdigheten följer ett ovalt tecken som bärs om halsen.

Yorkshire Regiment Medal.

Sir Thomas, som han därefter titulerades, utnämndes även till hedersöverste vid Army Foundation College och mottog en medalj från Yorkshire Regiment i vilket hans eget regemente DWR uppgått 2006. Det är denna medalj som han bär på högra sidan av bröstet på bilden ovan. Eftersom den inte är officiell får den inte bäras till uniform eller blandas med officiella utmärkelser, men till civil dräkt kan den bäras till höger. Det kan tilläggas att i Storbritannien så är regementsmedaljer både sällsynta och exklusiva.

Captain Tom sörjs idag och miljoner britter. Hans minne kommer att firas över hela landet och hans liv och gärning kommer att fortsätta att inspirera. Vila i frid.



Lämna en kommentar

Under Personer

Magnus Uggla och Lena Philipsson får medalj av kungen

H.M. Konungens medalj av 12:e storleken i Serafimerordens band med tillhörande medaljrosett.

Idag på Karldagen tillkännages traditionsenligt vilka som ska få ta emot medalj av kungen. Dagens lista omfattar 62 personer från olika delar av samhället som belönas från allt från biståndsarbete till fiolbyggande. Listan omfattar såväl ambassadörer och forskare som folkkära artister och skådespelare som Magnus Uggla, Lena Philipsson och Pia Johansson.

En av mottagarna Bo Forsberg, tidigare generalsekreterare för biståndsstiftelsen Diakonia, har redan hunnit intervjuas om medaljen i tidningen OmVärlden. Han säger såhär:

Det är roligt, av två skäl. Det känns som ett erkännande och uppmuntrande för allt slit och arbete. Det är en personlig utmärkelse, men den är framför allt till alla de människor som står där ute i kampen, som med livet som insats jobbat för att förändringar ska ske. Jag har goda vänner som mördats och sitter i fängelse. Det är deras medalj.

Överlämningsceremonin som vanligtvis äger rum på Stockholms slott i närvaro av kungaparet måste på grund av pandemin ske vid ett senare tillfälle. Det gäller även de förläningar som tillkännagavs på den 6 juni 2020.

Nedan följer ett sammanfattande urval av dagens mottagare. Den fullständiga listan med motiveringar kan läsas i sin helhet här.

H. M. Konungens medalj

54 personer får motta H.M. Konungens medalj. 25 av dem får medaljen för sina olika samhällsinsatser och 29 för förtjänstfulla insatser inom hovstaterna.

12:e storleken med kedja

Tilldelas överhovmästarinnan Kirstine von Blixen-Finecke och förutvarande riksmarskalken Svante Lindqvist.

12:e storleken i Serafimerordens band

Tilldelas Peter Kleenm generaldirektör för Kommerskollegium 1992–2004, Gerald Nagler, grundare av Civil Rights Defenders (tidigare Helsingforskommittén) för ”betydande och mångåriga insatser för att främja mänskliga rättigheter”, samt Sveriges tidigare FN-ambassadör Olof Skoog.

Inom hovstaterna belönas överhovpredikant Johan Dalman, statsfru Anna Hamilton och ståthållaren Staffan Larsson.

12:e storleken i högblått band

Tilldelas före detta riksdagsledamoten Göran Lennmarker (M) som innehaft flera tunga uppdrag bland annat som ordförande för Konstitutionsutskottet och Utrikesutskottet, samt författaren och samhällsdebattören Anders Wijkman ”för förtjänstfulla insatser rörande frågor inom tillväxt och miljö”.

Direktörerna Jacob de Geer, Stig Engström, Gerteric Lindquist och Magnus Nilsson belönas för ”betydande insatser inom svenskt näringsliv”.

8:e storleken i Serafimerordens band

Tilldelas för olika vetenskapliga insatser professorerna Deliang Chen (klimatforskning), Gunnar C. Hansson (medicinsk forskning), Margaretha Rossholm Lagerlöf (konstvetenskap) och Barbro Åsman (fysik), samt vetenskapsjournaliserna Henrik Ekman och Emma Frans. Konstvetare Isabella Nilsson belönas för ”förtjänstfulla insatser inom svenskt akademiväsende”.

Före detta kommunalrådet i Aneby Lars-Erik Fälth (C) belönas ”för framstående kommunalpolitiska insatser” och direktör Per Lundberg ”för förtjänstfulla insatser som styrelseordförande i Sophiahemmet och Stiftelsen Drottning Sophias skyddshem”.

Inom hovstaterna får 11 personer motta medaljen.

8:e storleken i högblått band

Tilldelas ordföranden i föreningen Internationell kamp för kvinnors rättigheter (IKKR) Mariam Afrasiabpour ”för betydelsefulla insatser för att underlätta invandrarkvinnors inträde på arbetsmarknaden och motverka hedersförtyck”.

Tidigare generalsekreteraren för Diakonia Bo Forsberg belönas ”för framstående insatser inom kyrkligt biståndsarbete” och kontraktsprosten Lisa Tegby ”för betydande insatser inom svenskt kyrkoliv”. Den svensk-norske teaterregissören Alexander Mørk-Eidem belönas ”för innovativa insatser inom svensk scenkonst”.

Inom hovstaterna får 13 personer motta medaljen.

5:e storleken i högblått band

Tilldelas Mia Spendrup ”för betydande insatser inom svensk besöksnäring med kulturarvsprofil”, Peter Westerlund ”för framstående insatser som violinmakare” och Magnus Wetterholm ”för framstående insatser inom kulturlivet i Bergslagen”.

Litteris et Artibus

Bland de åtta personer får motta medaljen Litteris et Artibus för framstående konstnärliga insatser återfinns Daniel Johansson (operasångare), Mats Larsson Gothe (tonsättare), Alexander Ekman (koreograf) och Pia Johansson (skådespelare).

Gun-Britt Sundström belönas för insatser inom svensk litteratur och översättningskonst och Ragnar Håkanson för insatser som musiker och främjare av den svenska kyrkomusiken.

Artisterna Lena Philipsson och Magnus Uggla belönas båda ”för framstående konstnärliga insatser inom svenskt musikliv”.

Lämna en kommentar

Under Okategoriserade

Livgardet 500 år

Idag firar Livgardet 500 år. Regementet leder sin historia tillbaka till den 14 januari 1521 då Gustav Vasa valdes till hövitsman i Mora och 16 ”smocke unge karler” utsågs att vara hans livvakt under det kommande upproret mot kung Kristian. Sedan Gustav valts till kung och tågat in i Stockholm på midsommardagen 1523 har Livgardet skyddat kungen och slottet. Dagens organisation Livgardet (LG) bildades år 2000 genom en sammanslagning av Svea livgarde (I 1) och Livgardets dragoner (K 1).

Oräkneliga utmärkelser har tillfallit livgardisterna under deras långa historia. Vid den första förläningen av Kungl. Svärdsorden den 26 september 1748 blev överstelöjtnanten Pehr Pfeiff vid livgardet en av de första riddarna. Överste vid denna tid var kronprins Adolf Fredrik. Efter att livgardet tidigt stöttat Gustav III i 1772 års statskupp mottog underofficerarna kungens revolutionsmedalj av silver att bäras i vitt band. Livgardet deltog dessutom i sjöslaget vid Svensksund som marininfanteri och rorsmän. Där dekorerades bland annat Brita Hagberg, som tagit värvning under falskt namn, med medaljen För tapperhet till sjöss. Mer om henne här.

Livgardet har idag tre förtjänstmedaljer numrerade I, II och III som kan delas ut till person, civil eller militär, som på ett mycket förtjänstfullt (guld) eller förtjänstfullt (silver) sätt utfört tjänst, gärning eller prestation som gagnat Livgardet. Medaljerna kan förses med lagerkrans då de tilldelas för insats av livräddande karaktär och/eller med fara för eget liv.

Svea livgardes förtjänstmedalj

Livgardets förtjänstmedalj I i silver (LGISM).

Denna medalj instiftades 1999 som Svea livgardes och Livgardesbrigadens förtjänstmedalj (SvealivgLivgbrigGM/SM). Den visade lilla riksvapnet med tre kronor, krönt med kunglig krona och omgiven av Serafimerordens kedja. Runt vapnet syns det latinska mottot Possunt nec posse videntur, ‘de gör det till synes omöjliga’. Bandet är gult med en vit rand på vardera sidan vilka på båda sidor åtföljs av ett blått streck. Gult var Svea livgardes traditionsfärg.

Organisationen avvecklades redan den 30 maj 2000 med både mottot och medaljen övertogs av Livgardet som sattes upp den 1 juni. Idag betecknas denna medalj officiellt som Livgardets förtjänstmedalj I (LGIGM/SM). Den delas vanligen ut den 14 januari eller i anslutning till regementets sommarsamling.

Livgardets dragoners förtjänstmedalj

Livgardets förtjänstmedalj II i guld (LGIIGM).

Denna medalj instiftades 1993 som Livgardets dragoners förtjänstmedalj (LGDGM/SM). Den har den ovanliga formen av ett malterserkors med Sveriges tre kronor i mittgloben (och borde därför kanske kallas förtjänstkors istället för medalj). Bandet är blått med vita kantränder. Blått och vitt var Livgardets dragoners traditionsfärger.

Idag betecknas denna medalj officiellt som Livgardets förtjänstmedalj II (LGIIGM/SM). Den delas vanligtvis ut i samband med högtidlighållandet av Livgardets dragoners högtidsdag den 4 december.

Livgardets förtjänstmedalj för internationell utbildningsverksamhet

Livgardets förtjänstmedalj III i guld och silver (LGIIIGM/SM).

Slutligen ska nämnas Livgardets medalj för internationell utbildningsverksamhet eller Livgardets förtjänstmedalj III (LGIIIGM/SM). Denna medalj instiftades 2004 efter att Försvarsmaktens internationella centrum (Swedint) uppgått i Livgardet. Medaljen visar Swedints vapen lagd på en femhörning inom en lagerkrans. Guldmedaljens band är blått med gula ränder och silvermedaljens gult med blå ränder. Något som blivit vanligt för guld- och silvermedaljer.

Läs mer om Livgardets 500-årsjubileum här och lyssna på Vetenskapsradions reportage här.

Lämna en kommentar

Under Okategoriserade

När man har för många medaljer

Överste Gustaf Smith med dubbla rader utmärkelser.

Ett angenämt problem är att ha så många utmärkelser att man inte vet hur alla ska få plats. Turligt nog är det få som drabbas och för dessa finns hjälp att få.

Så fort man innehar mer än en utmärkelse som bärs på bröstet är det en allmän rekommendation att lämna in dem för montering. Det innebär att en sykunnig fäster dem på ett spänne och anpassar banden så att de hänger jämnt i över- och underkant. Är man så lyckligt lottad de många utmärkelserna inte ryms bredvid varandra så monteras de omlott, då ryms fler än man tror. På detta sätt sitter utmärkelserna elegant och sliter dessutom mindre på kläderna. Flera prisvärda tjänster hittas under Länkar.

En annan möjlighet som bör lyftas fram är möjligheten att göra ett urval bland sina utmärkelser. Det finns givetvis inget tvång att bära alla man tagit emot. Officiella minnestecken och medaljer som delats ut av kungen eller regeringen bör lämpligen alltid bäras men utöver dem råder stor frihet. Kungen är själv ett föredöme i återhållsamhet och bär endast fem kungliga minnesmedaljer.

I motsats till vad som ofta hävdas är det ingen ”skymf” mot utdelaren om dennes utmärkelsetecken inte har en permanent plats på mottagarens bröst. Sådana argument används tyvärr alltför ofta för att rättfärdiga att man bär mer än vad som egentligen är lämpligt. I själva verket är det ofta besvärande för utdelaren att se utmärkelsen man delat ut förknippas med ett sådant beteende. Detsamma gäller när en högre ordensgrad eller valör av en medalj ska ersätta en lägre. Det ser inte snyggt ut att ”glömma” bort detta och bära båda.

Slutligen en fråga som brukar dyka upp: är det tillåtet att dela upp sina utmärkelser i flera rader på bröstet? Svaret är nej, både original och miniatyrer ska bäras i endas en rad, men svaret tåls att nyanseras.

Under större delen av 1900-talet har regler och rekommendationer samstämmigt angett att ett större antal utmärkelser kan bäras i två rader på bröstet. Detta gällde i första upplagan av När och hur böra ordnar bäras? från 1929, och ännu i de av Kungl. Maj:ts Orden utfärdade anvisningarna från 1975. Denna specialbestämmelse riktade sig till det lilla fåtal som regelbundet deltog i statsbesök och andra diplomatiska sammanhang där ordnar utväxlades och således samlade på sig många utmärkelser. Tanken var att de skulle bära sina svenska utmärkelserna i den övre raden och de utländska i den undre, så att man vid behov kunde skala ned på ordensprakten och bära endast den svenska raden.

Mot slutet av 1900-talet avskaffades möjligheten att bära två rader i det militära. Enligt överbefälhavarens föreskrifter om utmärkelsetecken till uniform från 1991 heter det att ”Endast en rad bör bäras”. I de nya bestämmelserna 1996 har bör blivit skall. Några problem att implementera detta torde inte ha uppstått. Vid denna hade få inom den svenska försvarsmakten tillräckligt med utmärkelser för att fylla ut två rader. Det är svårt att säga exakt när motsvarande bestämmelse införts i det civila men idag är det en etablerad regel. Att täcka bröstet med utmärkelser förekommer endast i studentikosa sammanhang.

Något som ibland påpekas är att Kungl. Hovstaternas personal kan ses i sina praktfulla guldsmidda livréer med utmärkelser i flera rader. Man ska vara medveten om att detta är en obruten tradition från den tiden då dubbla rader rekommenderades. Det finns många trotjänare vid hovet som mottagit dels svenska kungliga minnestecken och medaljer samt motsvarande utländska utmärkelser vid statsbesök. Flera har rent magnifika samlingar. Kanske kunde det vara lämpligt med en uttrycklig undantagsregel för hovlivréet att bära enligt de äldre bestämmelserna.

1 kommentar

Under Bärande