Morsdagmedaljer

SVR-M-I-kr

Medalj av I klass med guldkors av Finlands Vita Ros orden.

Igår var det Mors dag i Finland vilket firades med den nationella morsdagsfesten i Helsingfors anordnad av Mannerheims barnskyddsförbund i samarbete Social- och hälsovårdsministeriet. En av höjdpunkterna var när 30 mödrar fick ta emot en medalj av president Sauli Niinistö under en ceremoni i Ständerhuset.

Morsdagsmedaljerna som de kallas är inte en särskild medalj utan medaljen av I klass med guldkors av Finlands Vita Ros orden som vid detta tillfälle delas ut till särskilt förtjänta mödrar. Om medaljen kan man läsa på ministeriets hemsida att den:

tilldelas för meriter som en exemplarisk fostrare av barn och ungdomar och främjare av familjeliv och föräldraskap samt i en vidare betydelse för verksamhet som på ett solidariskt sätt tryggat omsorg om andra. Även andra allmännare meriter kan beaktas vid sidan av föräldraskapet.

Medaljkandidaten ska ha fyllt 40 år. Syftet är att de som får morsdagsmedaljen representerar så många olika grupper som möjligt, till exempel förvärvsarbetande mammor, ensamförsörjare, lantbrukarhustrur osv. samt olika minoritetsgrupper, såsom romer och samer.

Traditionen att hedra Finlands mödrar går tillbaka till fortsättningskriget. På Mors dag 1942 beslutade fältmarskalk Gustaf Mannerheim att tilldela Finlands alla mödrar Frihetskorset. Det lämnades över till riksdagens talman med hela riksdagen närvarande och hängdes sedan upp i rikssalen. Den av Mannerheim utfärdade dagordern sattes även den upp i Riksdagen samt i alla kyrkor i landet. I den tackade marskalken alla mödrar för deras uppoffringar under kriget, och särskilt de som förlorat en käresta.

Efter kriget blev det aktuellt att belöna de individuella mödrar som ensamma skött om stora familjer under kriget. Antalet barn var inledningsvis en faktor som vägdes in, inte olikt svenska Patriotiska Sällskapets silverkors. Snart blev det tradition att dessa medaljer skulle lämnas över på Mors dag och kriterierna anpassades efterhand.

KOMPLETTERING

Antti Matikkala har vänligt bistått med rättelse och kompletterande information:

Traditionen att hedra Finlands mödrar med utmärkelsetecken av Finlands Vita Ros’ orden började år 1946. Först förlänade man Finlands Vita Ros’ tecken (24 juni 1946), medalj av I klass med guldkors (6 december 1946) eller medalj av I klass (6 december 1947). Sedan blev det kutym att medaljer av I klass med guldkors förlänades till mödrar på självständighetsdagen, men överlämnades först på morsdagen följande år. Först år 1992 förlänades dessa på morsdagen.

Lämna en kommentar

Under Belöningsmedaljer

Cincinnatiorden, Axel von Fersen och Gustav III

Cincinnatiorden 2

Amerikanska Cincinnatiorden.

USA har aldrig haft något ordensväsende av europeiskt snitt. Republikens grundare tog avstånd från vad de ansåg vara rent monarkistiska institutioner och lät sig hellre inspireras av det antika Rom. Vid samma tid bildades dock ett samfund inspirerat av både brittisk och romersk tradition vars medlemmar bar en dekoration i band: The Society of the Cincinnati eller Cincinnatiorden. Den har räknats som en amerikansk orden och existerar än idag. Några av dess första medlemmar var svenskar.

Mot slutet av det amerikanska befrielsekriget beslöt några officerare vid kontinentalarmén att tänka på framtiden. Likt den romerske medborgaren Cincinnatus hade de tagit till vapen när deras land behövde dem, och nu skulle de likt honom återvända hem till sina gårdar. Cincinnatus förkroppsligade de medborgerliga dygder som republiken vilade på och i maj den 1783 grundades Cincinnatiorden (eller Cincinnatusorden) av de officerare som ville fortsätta verka i hans andra. Tillsammans skulle de bevara minnet av kriget och ta vara på de vänskapsband som uppstått dem sinsemellan. I december samma år accepterade George Washington att bli samfundets förste generalpresident. Ett ämbete han innehade till sin död 1799.

Cincinnatiorden

Det äldsta ordenstecknet från 1783.

Medlemmarna bestod av såväl amerikanska som franska officerare. De skulle bära ”en orden” som medlemstecken. Den föreställde en vithövdad havsörn med åtsidan prydd av en glob visande Cincinnatus som tar emot ett svärd av de romerska senatorerna och frånsidan visande honom tillbaka vid plogen. Tecknet var utformat av den franske ingenjören Pierre L’Enfant, som senare skulle rita gatunätet för Washington D. C.  Orden skulle bäras i knapphålet i ljusblått band med vita kanter, symboliserande Amerika och Frankrike.

Ett säreget drag var att både ordenstecknet och medlemskapet skulle gå i arv till äldste sonen generation efter generation. Detta fick snart kritik, bl. a. av Benjamin Franklin som såg det som ett sätt att försöka skapa en amerikansk adel. Washington övervägde att låta upplösa Cincinnatiorden redan det första året, men L’Enfant hade hunnit resa till Frankrike och överlämna ordenstecknet till bl. a. markis Lafayette. Han blev förtjust och fick Ludvig XVI att ta den franska avdelningen under sitt beskydd samt ge medlemmarna tillåtelse att bära dekorationen. Mot denna bakgrund var det inte läge att upplösa orden och kritiken mot det ärftliga inslaget ebbade snart ut.

Med tiden blev Cincinnatiorden blev med tiden ett av USA:s mest prestigefulla samfund med livaktiga lokalavdelningar i varje delstat. Allteftersom de ursprungliga medlemmarna gick bort utan att lämna arvingar tunnades dock medlemsskaran ut. 1854 beslöt man att bredda kriterierna för medlemskap genom att tillåta ättlingar till alla officerare under kriget, inte bara de som ursprungligen varit med i orden, samt i vissa fall tillåta arv genom kvinnolinjen. Därefter har orden haft en stabil medlemsbas in i våra dagar.

Den federala staten har aldrig haft någon delaktighet i ordens verksamhet utöver att tillåta ordenstecknet att bäras till militär uniform vid högtidliga tillfällen (vilket gäller än idag). Sådant tillstånd har även andra liknande sammanslutningar, men Cincinnatiordens ålder, kopplingen till George Washington och Ludvig XVI:s beskydd gör sammantaget att orden anses ha en unik närmast halvofficiell status.

Svenska mottagare

Bland Cincinnatiordens första medlemmar fanns två namnkunniga svenska överstar i fransk tjänst: Axel von Fersen och Curt von Stedingk. De hade båda stridit på amerikanernas sida i befrielsekriget och blev mycket stolta över att bli medlemmar i orden vilket i deras ögon framstod som officiell ordensutmärkelse från amerikanska republiken.

Eftersom de båda var riddare av Svärdsorden kunde de inte ta emot och bära en utländsk utmärkelse utan att först inhämta den svenske kungens tillstånd. Där blev det emellertid tvärstopp. Gustav III hade en helt annan inställning än Ludvig XVI och skrev till överstarna om ”denna Amerikanska arméns Orden”:

Detta tecken är instiftadt till åminnelse af en rebellion, som, fast krönt af lyckan, är lika brottslig i en konungs ögon. Det är ej för konungens i England skull, som jag ej vill tillåta mina undersåtar att den bära; det är för min, för alla konungars, hvilkas sak det är. Det är för att ej visa för min nations ögon, att Svenskar kunna pryda sig med ett sådant tecken. Det är i synnerhet för att ej admittera den nyheten att andra än furstar kunna göra riddare, hvilket aldrig förr varit antaget, hvilket aldrig hvarken det mäktiga Venedig eller det högfärdiga Holland i deras välmaktstid trott sig kunna göra.

Svaret är ger en intressant inblick i hur Gustav III och hans europeiska samtid betraktade ordensväsendet. Både von Fersen och von Stedingk blev dock förgrymmade. De såg det som en stor oförrätt att nekas bära det tecken som bars av deras franska officerskollegor. Nu kunde det ju se ut som att de båda svenskarna inte deltagit i det amerikanska kriget. Kompromissen blev att de lovade att aldrig bära tecknet i kungens närhet.

Curt_von_Stedingk

Curt von Stedingk (möjligtvis med Cincinnatiorden på bröstet).

Förbudet kom dock inte att gälla för evigt. Sedan Carl XIII:s tid har Cincinnatiorden från svensk sida räknats som en officiell amerikansk utmärkelse och varit tillåten att bäras. Curt von Stedingks medlemskap gick efter hans död till äldste sonen och vandrade därefter vidare genom generationerna till hans sonsons sonsons son Styrbjörn von Stedingk som idag innehar både medlemskapet och det ursprungliga ordenstecknet.

Axel von Fersen däremot lynchades av en pöbel i Stockholm den 20 juni 1810 och lämnade inte några barn efter sig. Ättens sista medlem var hans brorsdotter Louise von Fersen, gift Gyldenstolpe. Genom hennes ättlingar levde traditionen efter ätten von Fersen vidare, bland annat genom att hennes manliga efterkommande döptes till Fersen i mellannamn. Hennes sonson Nils Gyldenstolpe upptogs 1938 i Cincinnatiorden som Axel von Fersens närmaste manliga släkting. Vid hans död övertogs medlemskapet av dottersonen Gustaf Hamilton.

Även Gustaf VI Adolf och prins Gustaf Adolf var icke-ärftliga hedersledamöter av orden. I svenska matriklar som statskalendern upptogs Cincinnatiorden bland de andra utländska utmärkelserna som AmCO. Tidigare betecknades medlemmar som R för riddare, men numera med det mer rättvisande L för ledamot. De båda nuvarande svenska medlemmarna står upptagna i den senaste adelskalendern som LAmCO.

Om Cincinnatiordens nuvarande verksamhet kan man läsa på: www.societyofthecincinnati.org.

1 kommentar

Under Ordnar

Malteserorden har valt ny stormästare

FraGiacomoDallaTorre

Malteserordens nye stormästare Giacomo dalla Torre del Tempio di Sanguinetto.

Giacomo dalla Torre del Tempio di Sanguinetto har idag valts till Malteserordens 80:e stormästare vid det s. k. fullständiga statsrådets sammanträde i Rom. I ett år har han tjänat som stormästarens ställföreträdare och är nu vald till ämbetet på livstid. Imorgon avlägger han den högtidliga eden inför påvens representant och tar över styret över den 900-åriga katolska riddarorden.

Den nye stormästaren är italienare, 73 år gammal och konsthistoriker. 1985 blev han medlem av Malteserorden och 1993 avlade han löftena för att ingå i ordens religiösa kärna – rättsriddarna. Därefter har han innehaft flera höga positioner, bland annat som storkommendör d. v. s. rättsriddarnas ledare och stormästarens ställföreträdare.

Det blir nu Giacomos uppdrag att fortsätta det förnyelsearbete av orden som påve Franciskus initierat. Det talas bland annat om att släppa kravet på adelskap för höga grader och ämbeten. Kanske blir han den siste stormästaren att behöva uppfylla de högt ställda kravet på adliga anor för att vara valbar till stormästare. Andra reformer som övervägs är det styrande rådet ska få större inflytande och att insynen ska bli bättre.

Stormästaren ska också leda det viktiga biståndsarbetet, inte minst i Medelhavsområdet där orden t. ex. bistår många flyktingar från Syrien. Trots de konflikter som skakat ordens inre liv de senaste året har dess utåtriktade verksamheter inte påverkats nämnvärt. Förra året inledde man dessutom diplomatiska förbindelser med Tyskland.

Bland statsrådets 54 ledamöter har det för första gången ingått kvinnor. Två kvinnliga presidenter för nationella associationer, varav en från Asien, deltog i överläggningarna. Det kan nämnas att den skandinaviska associationen sedan förra året leds av en kvinnlig president, Benedicta Lindberg från Sverige.

1 kommentar

Under Riddarordnar

För mod och rådighet till sjöss i farofull tid

Mod och rådighet - kopia

Medaljen För mod och rådighet till sjöss i farofull tid.

För mod och rådighet är det föreslagna namnet på den medalj för berömvärda internationella insatser som riksdagen uppmanat regeringen att införa. För den som är bevandrad i svensk medaljhistoria klingar det bekant, det har nämligen funnits en regeringsmedalj med ett snarlikt namn. Den sällsynta För mod och rådighet till sjöss i farofull tid.

I maj 1940 hade andra världskriget ännu inte pågått ett helt år. Ändå hade 49 svenska handelsfartyg hunnit gå förlorade och med dem 321 sjömän. Sjömännens viktiga och riskfyllda arbete var viktigt för Sverige. Därför vände sig Sveriges allmänna sjöfartsförening till regeringen med ett förslag om en särskild medalj till förtjänta sjömän. ”Hjältemod och pliktuppfyllelse karaktäriserar sjömannens gärning av idag” anförde föreningen.

Man hade flera gånger haft fall där en medalj som erkännande för mod till sjöss hade varit lämpligt, men där den befintliga medaljen För berömliga gärningar inte varit aktuell. Praxis krävde att man räddat en människa i omedelbar livsfara. Sjömännens situation krävde en medalj med mer anpassningsbara kriterier. Medaljen föreslogs även kunna delas ut till förolyckade sjömäns mödrar och änkor. För ovanlighetens skull förordade Handelsdepartementet idén och i augusti 1940 gav Kungl. Maj:t år Riksheraldikerämbetet att utforma medaljen.

Allan Widman

Riksheraldikerämbetets förslag.

Ämbetets förslag var en traditionell kunglig medalj med Gustaf V:s porträtt med samma band som övriga regeringsmedaljer; blått med gula ränder. För att utmärka medaljens särart dekorerade man bandet med ett guldankare och en bård i den nedre kanten i form av ett guldrep. På frånsidan syntes inskriptionen inom en tross istället för den traditionella kransen och ett band på vilket mottagarens namn och årtalet skulle graveras.

Mod och rådighet 2

Erik Lindbergs frånsida.

Myntverkets gravör, professorn vid Konstakademien Erik Lindberg (mest känd för att ha utfört Nobelmedaljerna), såg skissen i tidningen och tyckte både att den var ”tämligen tafatt som komposition”. Han såg till att Myntverket fick förslaget på remiss och skickade in fyra motförslag. Själv ville han att frånsidan skulle prydas av ett figurativt motiv: en viking vid rodret på ett drakskepp under blixtrande moln, men det ansågs vara ett för radikalt avsteg från traditionen. Lindberg fick igenom några av sina synpukter nämligen att inskriptionen skulle löpa längs medaljens kant. Han bytte också hållarens ornament från ett rep till våglinjer.

Ordens- och medaljexperten Karl Löfström kritiserade bandet som han tyckte skulle skilja sig från de andra regeringsmedaljerna. Han föreslog tapperhetsmedaljernas gul-blå band, dock utan att få gehör för sina synpunkter.

Medaljen För mod och rådighet till sjöss i farofull tid fastställdes av Kungl. Maj:t den 10 januari 1941. Beslutet löd:

Kungl. Maj:t finner gott instifta ett utmärkelsetecken i form av medalj i guld av femte storleken att utdelas som belöning åt sjömän, vilka – utan att sådana särskilda förhållanden förelegat, som enligt hittills tillämpad praxis motiverar tilldelande av medaljen »För berömliga gärningar» – genom ådagalagt synnerligt mod i allmänhet i sin tjänsteutövning eller eljest genom hedrande pliktuppfyllelse under särskilt riskfyllda omständigheter eller genom någon behjärtad och rådig handling verksamt bidragit till räddande av svenskt fartyg och last samt därigenom i framträdande grad gjort sig förtjänta om allmänna intressen.

Kriterierna lämnades avsiktligt vaga för omfatta så många typer av bragder som möjligt. Ändå delades endast sexton medaljer ut vid åtta tillfällen från juni 1941 till februari 1945. Samtliga mottagare tillhörde modiga och rådiga sjömän och befäl inom handelsflottan. Tom Bergroth och Torbjörn Dalnäs har gjort en sammanställning av dem och deras bragder som kan läsas här. Den nya medaljen ersatte inte För berömliga gärningar som fortsattes att delas ut jämte medaljen Sui memores alios fecere merendo till utlänningar för motsvarande gärningar.

Trots att inget i bestämmelserna, annat än namnet ”i farofylld tid”, angav att medaljen endast skulle delas ut i krigstid blev medaljen i praktiken vilande efter krigsslutet. För mod och rådighet till sjöss i farofull tid var en av de medaljer vars utseende fastställdes vid Gustaf VI Adolfs trontillträde 1951. Medan de andra medaljerna fick ett delvis nytt utseende behölls Lindbergs modell. På 60-talet utreddes huruvida medaljen skulle utdelas även i fredstid vilket dock inte ledde till något resultat.

4 kommentarer

Under Belöningsmedaljer

Riksdagen föreslår medalj för internationella insatser

Allan Widman

Allan Widman visar upp 2010 års medaljförslag i debatten.

Allan Widman stod i riksdagens kammare den 21 mars med en skiss på en officiell medalj avsedd för svenskar som utmärkt sig i internationell tjänst. En sådan medalj har planerats sedan 2010 utan att regeringen fattat beslut. Nu kunde Widman berätta att ett enigt försvarsutskott vill föreslå att regeringen kommer till skott. Han anförde bland annat:

Det är inget mindre än vad jag menar att vi är skyldiga de veteraner – både militära och civila – som än i dag gör hjältemodiga insatser på svenska statens uppdrag, långt borta från sina hem och ofta under mycket riskabla omständigheter.

Jag hoppas, fru talman, att jag ska vara närvarande i politiken den dag då ett antal i mitt tycke viktiga personer kan komma att tilldelas denna medalj. Om jag börjar på den militära sidan hade jag gärna sett att översten av första graden Ulf Henricsson, chef för BA01, hade fått den. På den civila sidan anser jag att det finns flera värdiga företrädare, till exempel Zaida Catalán och Anders Kompass, som har gjort hjältemodiga insatser på det civila området.

Dagen därpå beslutade riksdagen att anta utskottets förslag och ett tillkännagivande skickades till regeringen med en uppmaning att nu införa medaljen.

Redan 1994 hade regeringen Bildt planer på en medalj till svenskar som har gjort berömvärda insatser vid internationella fredsbevarande eller humanitära uppdrag. Ett förslag, medaljen Mod och vilja, togs fram av Statens försvarshistoriska museer (SFHM) men det skrinlades efter valet av regeringen Carlsson. Försvarsmakten fick istället instifta egna belöningsmedaljer.

2008 föreslog Veteransoldatutredningen återigen att en medalj skulle införas och 2010 tillkännagav regeringen Reinfeldt att man ämnade följa utredningens rekommendation. Ännu än gång fick SFHM ta fram ett förslag. Denna gång som en fortsättning på Gustav III:s tapperhetsmedaljer från 1789. Dessutom föreslogs en särskild medaljberedning inom Regeringskansliet. Förslaget fick stöd bland annat av Försvarsmakten men ledde ändå inte till beslut.

Nu återstår att se vad regeringen vidtar för åtgärder efter riksdagens beslut.

2 kommentarer

Under Belöningsmedaljer

Carl-Gustaf Andrén 1922–2018

CarlGustafAndren_FotoAndersAndren-800x600

Carl-Gustaf Andrén 1922–2018.

Professor Carl-Gustaf Andrén avled den 18 april vid en ålder av 95 år. Han blev  vid Lunds universitet 1967 och var 1977–1980 även universitetets rektor. 1980 utnämndes han till universitetskansler och gjorde stora insatser för svenskt universitetsväsende.

Andrén tillhörde den krympande skaran av ledamöter av Nordstjärneorden vilket han utnämnts till 1968. 1982 förlänades han dessutom Konungens medalj av 12:e storleken med Serafimerordens band.

Allra finast var dock den sällsynta Serafimermedaljen som Andrén tilldelades 2002. Den instiftades 1748 och delas idag ut av kungen till ”person som genom humanitär eller allmänt samhällsgagnande gärning gjort sig synnerligen förtjänt”. Andréns motivering löd ”för synnerligen förtjänstfull samhällsgagnande gärning”. Han var en av endast fyra levande innehavare.

Lämna en kommentar

Under Personer

Kjerstin Dellert 1925-2018

Kjerstin Dellert

Kjerstin Dellert 1925-2018.

Operasångerskan och teaterchefen Kjerstin Häggbom Dellert har idag avlidit vid en ålder av 92 år. Hon var verksam som sopran vid Stora Teatern i Göteborg och vid Kungl. Operan i Stockholm. Mest känd är hon för sitt brinnande och långvariga engagemang för Ulriksdals slottsteater, Confidencen.

Inför kungaparets bröllop 1976 anordnade  Dellert den stora galaföreställningen på Kungl. Operan inför kungaparets bröllop där bland annat ABBA uppträdde med Dancing Queen och Dellert själv sjöng O, min Carl Gustaf. Hösten samma år belönades hon med H. M. Konungens medalj av 8:e storleken i Serafimerordens band.

1976 var också året hon engagerade sig i Confidencen som byggts 1753 efter ritningar av arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz. Efter mordet på Gustav III förföll byggnaden men under 1900-talet återuppstod intresset för den nedgångna rokokoteatern. Det var dock först med Kjerstin Dellert som arbetet med att samla in pengar och rusta upp byggnaden tog fart. Idag har den återfått stora delar av sin forna glans och kunnat hysa stora teaterproduktioner under Kjerstin Dellers chefskap.

1992 tilldelades hon medaljen För tonkonstens främjande av Kungl. Musikaliska akademien och 1992 medaljen Illis quorum meruere labores av 8:e storleken av regeringen för ”mångåriga och betydelsefulla insatser för svenskt musikliv”. Så sent som den 1 december förra året fick hon ta emot Kungl. Patriotiska Sällskapets medalj För svenskt kulturarv (”Kulturarvsmedaljen”) för sitt mångåriga arbete med Confidencen.

Med anledning av Kjerstin Dellerts bortgång skriver Confidencen i ett pressmeddelande:

Vi kommer att minnas hennes brinnande engagemang, oräddhet och den värme och kärlek hon alltid visat sin omgivning.

Kjerstin Häggbom Dellerts utmärkelser:

  • H. M. Konungens medalj av 8:e storleken i Serafimerordens band (1976)
  • Medaljen Illis quorum meruere labores av 8:e storleken (1994)
  • Medaljen För tonkonstens främjande (1992)
  • Kungl. Patriotiska Sällskapets medalj För svenskt kulturarv (”Kulturarvsmedaljen”, 2017)
  • Drottningholmsteaterns vänners hederstecken (se bild ovan, 1984)

Lämna en kommentar

Under Okategoriserade

Oscar II:s franska räddningsmedalj

Oscar_II_of_Sweden_painted_by_Oscar_Björck_in_1893

Oscar II målad av Oscar Björck 1893.

På så gott som alla porträtt och fotografier av Oscar II i uniform kan man se en liten guldmedalj med de franska färgerna. Den är inte en av de utmärkelser vi vanligen ser på svenska kungligheter. Faktum är att det inte är en medalj kungen erhållit på grund av sin ställning, utan som belöning för en modig gärning. Det rör sig nämligen om den franska livräddningsmedaljen.

Historien om hur Oscar gjorde sig förtjänt av medaljen finns i flera olika versioner. Som alltid när det kommer till kungligheter får man se upp för överdrifter och skrönor. I det här fallet skiljer sig de olika versionerna inte så mycket från den som återgavs i en fransk tidning kort efter händelsen 1862 och som senare refererades i svenska tidningar:

Det var den 23 mars då en vagn med tre passagerare färdades på landsvägen från Ventimiglia i Italien mot Nice i södra Frankrike. På väg upp för berget Mont Gros sluttning brast tömmen, varpå hästen skenade och kusken slängdes av. Vagnen störtade ned i ett tre meter djupt dike där den förskräckta hästen började sparka vilt omkring sig. Då störtade en främmande herre fram och ryckte åt sig tyglarna, lugnade hästen och hjälpte sedan passagerarna, en mor och två barn, att sätta sig i säkerhet. Mannen försvann sedan lika snabbt som han kommit.

Médaille_d_honneur_pour_acte_de_courage_et_de_dévouement

Franska räddningsmedaljen i guld.

En tidning i Nice kunde kort därefter avslöja att hjälten inte var någon mindre än prins Oscar av Sverige som befunnit sig på resa i området. Tidningen skrev att han borde tilldelas medalj för sitt ingripande, vilket skedde senare samma år. Prinsen utnämndes dessutom till hederspresident i den franska livräddarföreningen Société des Sauveteurs de France.

Medaljen ifråga var Médaille d’honneur pour actes de Dévouement et faits de Sauvetage, ‘hedersmedaljen för hängivna handlingar och räddningsgärningar’, vanligtvis endast kallad Médaille de Sauvetage, ‘räddningsmedaljen’. Den instiftades av Ludvig XVIII 1820, först som en icke-bärbar räddningsmedalj i guld och silver främst avsedd för sjömän, men av Ludvig Filip I försedd med trikolorens band år 1831. Prins Oscar blev alltså en av de allra första att får bära denna medalj.

Det påstås ofta att Oscar II ansåg att medaljen var den enda han verkligen förtjänat. Om han verkligen tyckt och sagt så är svårt att veta. Däremot är det mycket tydligt att han värdesatte medaljen högt. Det framgår dels av att han alltid bar den tillsammans med sina ordnar, och när han bar fler brösttecken fick räddningsmedaljen oftast hedersplatsen närmas hjärtat.

GM_18188_4

Oscar II:s bouton.

På en bouton (ordensknapp) som tillhört Oscar II finns de fem svenska ordnarnas band och den franska livräddningsmedaljen. Denna bar kungen för att i informella sammanhang visa delar sitt ordensinnehav. Rent protokollärt borde medaljen hamnat långt ner i rangordning efter kungens olika utländska ordnar, men har här hamnat bredvid Serafimerorden.

Anders Zorn-727878

Porträtt målat av Anders Zorn.

Det finns dessutom ett porträtt målat av Anders Zorn där kungen sitter i en länsstol iklädd frack och endast Serafimerordens axelband. På frackens vänstra sida som är vänd bortåt skymtar man räddningsmedaljens blå-vit-röda band. Bakgrunden till målningen har ofta skildrats som en dragkamp mellan kungen som ville porträtteras med uniform och ordnar och Zorn som föredrog att måla kungen i en enklare klädsel. Att kungen bar endast denna medalj har ofta beskrivits som ett estetiskt val av Zorn, exempelvis i filmen Zorn från 1994, men för den som känner till kungens förhållande till sin räddningsmedalj är det självklart vem som tog beslutet.

Medaljen ingår idag i kung Carl Gustafs privata samling.

6 kommentarer

Under Belöningsmedaljer

Sankt Olavs orden och kvinnorna

Star_Norwegian_Order_of_St._Olav

Sankt Olavs ordens storkorskraschan.

I Norge har man till skillnad från de andra nordiska länderna inga särskilda dagar då medaljer och ordnar förlänas. Istället sprids dessa ut jämt över året. Igår meddelades att professorerna May-Britt Moser och Edvard Moser tilldelas Sankt Olavs ordens storkors för deras särskilt framstående insatser inom neurovetenskaplig forskning. För sin forskning belönades de med Nobelpriset i medicin 2014 tillsammans med John O’Keefe.

Sankt Olavs orden instiftades 1847 av unionskungen Oscar I efter att norrmännen länge krävt en egen orden istället för att belönas med de svenska Svärds- och Nordstjärneordnarna. Det krönta O-et i korsarmarna syftade ursprungligen på kung Oscar och inte på det norska helgonet. Idag utdelas orden mycket sparsamt och endast 30 till 50 norrmän om året som får den höga utmärkelsen. Storkorset är mycket ovanligt och kan förlänas med en ännu ovanligare kedja som extra utmärkelse.

May-Britt Moser blir den tionde norska kvinnan någonsin att ta emot storkorset, och bara den fjärde om man räknar bort kungafamiljen. Orden delades för första gången ut till en kvinna 1915, vilket är tidigt om man jämför med Sverige och Danmark. Det första kvinnliga storkorset dröjde dock till 1942.

Efter invasionen av Norge 1940 befann sig kung Haakon VII i London tillsammans med kronprins Olav (V) och regeringen. Kronprinsessan Märtha hade tagit tillflykt till USA med sina barn och verkade där flitigt för Norges sak. Till kungens 70-årsdag 1942 tog hon sig i hemlighet till London för att delta i firandet och fick av sin svärfar Sankt Olavs ordens storkors med kedja för ”innsats for Norges sak under krigen”. Kungen lämnade över utmärkelsen med orden ”ikke fordi du er kronprinsesse, men fordi du har fortjent det”.

Författarinnan Sigrid Undset blev den andra kvinnliga mottagaren av storkorset. Även hon hade gått i exil under kriget eftersom hon tagit tydlig ställning mot nazismen och kom att kallas Norges röst i världen. Hon tilldelades storkorset för ”fremragende litterært virke og fortjenester av fedrelandet” 1947. Samma år blev Johanne Dybwad för ”fremragende fortjeneste av norsk skuespillkunst”. Hon hade då verkat som skådespelare i 60 år. Både Undset och Dybwad fick utmärkelsen utan kedja. Nästa kvinnliga icke-kungliga storkors skulle 65 år.

Kronprinsessan Märtha avled 1954 i cancer. Hennes dotter prinsessan Astrid tog då på sig många av hennes representativa uppdrag som ”rikets första dam”. Gamle kung Haakon blev så imponerad över hennes arbete att han överraskade den unga prinsessan genom att tilldela henne storkorset med kedja. Hennes äldre syster prinsessan Ragnhild som gift sig och flyttat till Brasilien några år tidigare, och därför utförde få kungliga uppdrag, fick storkorset först 1982. Att vara prinsessa innebar inte automatiskt att man fick en orden av kung Haakon.

Olav V, som besteg den norska tronen 1957, var inte lika restriktiv som sin far. Sonja Haraldsen fick storkorset med kedja när hon gifte sig med kronprins Harald (V) 1968, och deras äldsta dotter prinsessan Märtha Louise fick även hon storkorset och kedjan på sin 18-årsdag 1989. Mette-Marit fick storkorset vid giftermålet med kronprins Haakon 2001, men kedjan först 2016 som särskild utmärkelse för ”fortjenstfullt virke av Norge”. Det ska tilläggas att de kungliga damerna mycket sällan bär kedjan. Drottning Sonja har bara burit den en enda gång vid en ceremoni i Nidaros katedral vid makens trontillträde.

Först 2012 gick storkorset ännu en gång till en norska utanför kungafamiljen. Det var Berit Tversland som efter 35 år vid det norska hovet, varav tolv som kabinettssekreterare, belönades med den ovanliga utmärkelsen.

Lämna en kommentar

Under Ordnar

Serafimerringningens historia

Riddarholmskyrkans_tornur_2012

Riddarholmskyrkans tornur.

Riddarholmskyrkan i Stockholm har bara en klocka. Enligt en tradition som går tillbaka till 1748 ska den ringa endast då en riddare eller ledamot av Serafimerorden begravs. Detta kallas för serafimerringning och den pågår oavbrutet i en hel timme. Samtidigt sätts en kopparplåt med den avlidnes vapen upp i kyrkan under högtidliga former.

Idag ringer klockan för prins Henrik av Danmark som begravs i Christiansborgs slottskyrka vid en enkel ceremoni i kretsen av de närmaste. Kl. 11:50 förs hans vapen i procession från Stockholms slott och kl. 12:00 inleds serafimerringningen. Riddarholmskyrkan kommer då att vara öppen för den som vill närvara.

I detta lite längre inlägg vill jag beskriva denna gamla och spännande tradition.

Serafimerordens kyrka

Riddarholmskyrkan_juni_2005

Riddarholmskyrkan.

När Serafimerorden instiftades 1748 var den tänkt som en belöning för rikets högsta ämbetsmän, men också som en levande orden vars medlemmar skulle samlas till ett årligt ordenskapitel med föregående gudstjänst och riddardubbning. Enligt de äldsta ordensstatuterna skulle denna ceremoni äga rum i Riddarholmskyrkan ”ther någre Swea och Götha Konungar begrafne äro, hwilke ofta til Swea Rikets förswar och heder med blod färgat sine Wapn och kläder.”

Man trodde att Magnus Ladulås hörde till de kungar som låg begravda i kyrkan, och eftersom man gjorde gällande att Serafimerorden var ett återupplivande av en medeltida riddarorden som han grundat blev det ännu mer passande att ha Riddarholmskyrkan som ordenskyrka. Det fanns bara ett problem: det var väldigt kallt och riddarna var klädda i en tunn ordensdräkt. Efter bara några år flyttades ceremonierna till Slottskyrkan.

Även från bestämmelsen att riddare skulle begravas i Riddarholmskyrkan gjorde man snart undantag. På ordenskapitlet 1754 lyfte den åldrige Herman Cedercreutz frågan då han ”torde blifwa bland de förste af Herrar Riddare som med döden afgå”. Han fick till svar att bestämmelsen var frivillig och att riddarna själva fick råda över sina begravningar. Cedercreutz avled senare på året och begravdes i Sankt Jakobs kyrka.

Själaringning

Ett stadgande i statuterna som kom att åtföljas var den som angav att Riddarholmskyrkans klockor skulle ringa för avlidna riddare på begravningsdagen:

Blifwer inländsk Riddare död å andra orter här i Riket, tå skal jemväl uti Riddareholms Kyrkan för honom ringas, samt ett kort åminnelse Tal af Öfwer-Hofpredikanten, på en ther til utsatt dag hållas.

Detta blev grunden till traditionen med serafimerringning. Eftersom få ville begravas i Riddarholmskyrkan kom man att ringa även för dem som begravdes i Stockholm, och från 1798 började man även ringa för utländska riddare.

Ringning i kyrkklockorna hade länge varit viktigt inslag i adliga begravningar. Det var ett noga reglerat privilegium och den förnämsta tidspunkten kl. 12 (”tolvringning”) var förbehållen kungligheter, biskopar och adeln. Längden på ringningen hade också betydelse. En hel timme var en ansenlig tidsrymd.

Uppsyningsman för Riddarholmskyrkans tornur och klockor när Serafimerorden instiftandes var ingen mindre än hovurmakaren Jean Fredman, känd som förebild för figuren med samma namn i Bellmans sånger och epistlar.

Klockorna

Riddarholmskyrkan hade vid denna tid fem klockor som skänkts av drottning Kristina inför Gustaf II Adolfs begravning i kyrkan 1634. Den största av dessa kallades först för Storklockan, och senare för Serafimerklockan.

Riddarholmsbranden_1835

Riddarholmskyrkans brand 1835 av Anders Lundquist.

Morgonen den 28 juli 1835 slog blixten ner i kyrkans tornspira och startade en brand som härjade tornet i tre dagar. En stockholmare som blev vittne åt brandens förlopp beskrev klockornas öde:

Seraphimerklockan nedföll snart och man wäntade med förskräckelse det ögonblick då de andra klockorna skulle nedfalla, krossa hvalfvet och itända det under warande rummet. Men dessa klockor besinnade sig så länge på farten att det ingen resa blef af, nämligen på en gång; de smälte och nedrunno i flytande form!

Större delen av kyrkan räddades dock från lågorna. Ett nytt torn restes med en karaktäristisk spira i gjutjärn. Uppdraget att utföra en ny klocka gick till skulptören Axel Magnus Fahlcrantz. Han dekorerade den med Serafimerordens kedja av serafer och patriarkalkors samt försåg manteln med en inskription på latin som berättade om dess historia och syfte. Den lyder i översättning:

Först gjuten år 1634 till minne av den store Gustav II Adolf på befallning av hans dotter, drottningen, ljöd jag, än glatt, än sorgset under hela två århundraden för fromma själar, tills jag år 1835 smälte och tillsammans med det höga tornet föll ned och blev till aska.

Men tack vare Karl XIV Johan, svearnas och norrmännens mäktige och gode konung återuppstod jag efter flera år, och liksom under de 17 föregående lustren skall jag gå mot klagan och fest och även i framtiden följa konungens och de främstes liktåg.

Serafimerklockan (2)

1839 års Serafimerklocka.

Klockan göts 1839 av Seipel och Liljendahls gjuteri för 1 410 riksdaler. Det har ibland påståtts att klockan är helt eller delvis av silver, men i själva verket är den gjuten av den smälta klockmalmen från de äldre klockorna och består således av brons och tenn.

Ringarna

Det krävdes ett helt lag med ringare för att sätta den två och ett halvt ton tunga klockan i rörelse. Den hölls i gungning med tramprörelser som krävde både styrka och skicklighet. För att hålla igång en hel timme var man åtta ringare varav hälften trampade medan de andra vilade. Arbetsledaren som ledde det hela med gester eftersom dånet gjorde allt tal omöjligt och ringarna hade bomull i öronen.

Användningen slet på klockans ställning och kläpp. Mot slutet av 1800-talet var den så illa åtgången att den fick tas ur bruk för att repareras. Under en tid fick serafimerringningen istället ske från Storkyrkan.

Malteserorden

Debattartikel om ringandet 1942.

Under 1900-talet gick fler och fler kyrkor över till att ringa sina klockor på maskinell väg och man funderade på att göra det även i Riddarholmskyrkan. Det behövde dock godkännas av Riksantikvarieämbetet som starkt motsatte sig en sådan förändring. Man ville värna traditionen med ringare och ansåg det pietetslöst att lämna över arbetet till en motor. Just den traditionella serafimerringningen ansågs särskilt viktigt att skydda från sådana moderniteter.

Ringarna hade vanligen hämtats från gatukontorets renhållningsavdelning, men med tiden blev det allt svårare att hitta folk som ville och kunde ta på sig uppgiften. 1962 fick man ställa in flera serafimerringningar då man inte lyckades uppbåda ett ringarlag i tid. Detta år gav Riksantikvarieämbetet slutligen med sig och en klockringningsmaskin kunde installeras. Tillverkaren Bergholtz gjuteri var arvtagare till Seipel och Liljendahl som gjutit klockan 1839.

När drottning Wilhelmina av Nederländerna begravdes den 8 december samma år sattes ringningen igång med en knapptryckning.

Besökare

Samtidigt som traditionen med själaringning avtog under 1800-talet blev Serafimerklockans timslånga klingande att bli ett välkänt inslag i Stockholms ljudbild och omskrevs av flera författare och poeter. August Strindberg nämner den i både Röda rummet och Tal till svenska nationen. Bertil Malmberg kallade den i en dikt för ”dödsklockan” och ”spökringningen” som ingen kunde undgå att höra.

Det var vanligt att man besökte Riddarholmskyrkan vid serafimerringningen för att hedra den avlidne. Särskilt om det gällde en svensk serafimerriddare. Kyrkan som annars hölls stängd annat än på sommaren öppnades under den timme som ringningen pågick. När Marcus Wallenberg begravdes 1982 samlades omkring 400 personer i kyrkan.

Några ceremoniella inslag förekom inte. Serafimerordens gudstjänst hade inte hållits sedan tidigt 1800-tal och ordenskapitlen var nu långt mindre högtidliga tillfällen. Den avlidne riddarens vapenplåt som skulle sättas upp i Riddarholmskyrkan fördes dit av en vaktmästare i en för ändamålet specialtillverkad väska. Det kunde ske före eller efter ringningen beroende på när vapenmålaren hade tid att måla dit dödsdatumet.

Nya inslag

Serafimerringning_i_Riddarholmskyrkan_11_februari_2015c

Bord uppställt vid Richard von Weizsäckers serafimerringning.

Det är först på senare år som man börjat ge serafimerringningen en ceremoniell inramning. Ett bord ställdes upp i koret med ett fotografi av den avlidne riddaren eller ledamoten med blommor och levande ljus. Bredvid placerades serafimerskölden på en ställning. Inbjudan att närvara utgick till utvalda gäster, till exempel till ambassadören från det aktuella landet om den avlidne var utlänning.

Den siste svenske icke-kunglige riddaren Sten Rudholm dog 2008. Sedan 1975 utdelas Serafimerorden endast till medlemmar av kungahuset samt utländska statschefer och därmed likställda. Vid Rudholms serafimersköld i kyrkan ställdes en hedersvakt bestående av två livdragoner i liten paraddräkt och dragna sablar. Ytterligare två dragoner stod posterade vid kyrkans ingång. Det var då tänkt som en engångshändelse.

2013 införde man ett nytt ceremoniel för Nelson Mandelas serafimerringning. Hans serafimersköld fördes eskorterad av grenadjärer från Västra valvet på slottet, förbi högvakten som stod uppställd på Yttre borggården och längs Storkyrkobrinken till Riddarholmskyrkan. Grenadjärerna är en honnörsstyrka från Livgardet som känns igen på sina björnskinnsmössor. De paraderar bland annat vid statsbesök och riksmötets öppnande och deras medverkan är en hedersbetygelse.

Serafimerringning_i_Riddarholmskyrkan_11_februari_2015f

Vice ordenskanslern håller ett minnesord.

När Mandelas sköld placerats i koret läste vice ordenskanslern, tillika sekreteraren, upp en kort levnadsbeskrivning över den avlidne riddaren på svenska och engelska vilket gav de närvarande lite välbehövlig kontext. Inslaget utgör också ett återupplivande av det minnesord som överhovpredikanten, och senare ordenssekreteraren, enligt de äldre statuterna skulle hålla över döda riddare.

Försöket föll väl ut och har numera blivit standard. Processionen har utökats med trumslagare som spelar sorgmarsch på förstämda trummor. Det sistnämnda innebär att man spänner loss trumskinnet vilket ger en mjuk och dov klang. Antalet grenadjärer har dessutom fördubblats och bakom dem går nu personal från Kungl. Maj:ts Orden, ofta med inbjudna diplomater och andra gäster.

serafimerringning 2

Kung Bhumibols serafimersköld buren av en grenadjär.

Tack vare att man informerar i god tid är det många som besöker serafimerringningen. Den i särklass mest besökta var den för Thailands kung Bhumibol Adulyadej 2016. Man väntade sig att några hundratal av kungens landsmän skulle sluta upp. Det kom 2 000. Ringningen fick förlängas för att alla skulle kunna ta del av den.

Slutord

När ringningen för avlidna serafimerriddare infördes på 1700-talet var det en fortsättning på en redan gammal tradition. Trots att den ställts inför många utmaningar genom åren är traditionen livaktig än idag och kanske kommer den att utvecklas ännu mer. Jag tror att de som hör klockans klang eller ser processionen gå förbi välkomnar den högtidlighet som tillfälligt tar plats i det offentliga rummet.

Upplägget för tankarna till forna tiders adelsbegravningar, då processioner med den avlidnes vapensköld till ljudet av trummor och kyrkklockor inte var alltför ovanliga. I denna enklare moderna variant får skölden agera som en representation av den avlidne till vilken olika hedersbetygelser kan riktas.

Jag hoppas att många danskar idag kan glädjas åt att prins Henriks minne hedras under dessa former. Prinsen mottog orden som en vänskapsgest, och precis som en vänskap är orden inte endast för festliga tillfällen och utgör även ett åtagande i sorg, vilket dagens ceremoni är ett ett bevis på.

1 kommentar

Under Ceremonier, Ordnar