Försvarsmaktens medaljer 2021

Igår högtidlighölls veterandagen för att hedra alla svenskar som deltagit i fredsbevarande och humanitära insatser världen över. Ett stående inslag sedan 2011 är överlämning av Försvarsmaktens medaljer För förtjänstfull insats och För sårade i strid. Medaljceremonin hölls traditionsenligt vid veteranmonumentet på Djurgården i Stockholm där kungen lämnade över medaljen till de åtta mottagarna.

För förtjänstfulla insatser med svärd

Försvarsmaktens förtjänstmedalj För förtjänstfulla insatser instiftades 2008. Den delas ut med svärd för insatser under strid eller under krigsliknande situationer och räknas då som krigsdekoration. I år tillföll medaljen en person.

Irak 2020

Major Max Ulleberg tilldelades medaljen i silver med svärd ”för att med stort personligt mod och med hög integritet förtjänstfullt lett förbandet under svåra förhållanden i samband med attacken mot Camp Taji”.

Den internationella koalitionens Camp Taji norr om Bagdad attackerades med raketer den 11 och 14 mars 2020. Två amerikanska soldater och en brittisk stupade och 19 sårades.

För sårade i strid

Två personer tilldelades Försvarsmaktens medalj För sårade i strid i silver. Medaljen instiftades 2011 och kan tilldelas Försvarsmaktens personal ”som blivit skadad till följd av stridshandlingar eller situationer som uppfattas som stridshandlingar”. I båda fallen för händelser som ligger mer än 60 år tillbaka i tiden.

Gaza 1957

Menig Kjell Jonsson tilldelades medaljen För sårade i strid ”med anledning av striden i Gaza 1957”. Som 21-åring tjänstgjorde han i den svenska FN-bataljonen i Suez och Gaza, en del av UNEF.

Den 4 januari 1957 färdades Kjell Jonsson i en bil som gick på en mina. I explosionen blev furir Göte Enquist av med ena underbenet. De var mitt ute i öknen och hade ingen radio att tillkalla hjälp med. Efter att de lyckats stoppa blödningen gav sig Kjell Jonsson iväg över minfältet och tack vare honom kunde två sjukvårdare ta sig till Enquist och rädda hans liv. Kjell Jonsson har berättat om händelsen i en intervju i Veteranförbundets medlemstidning Fredsbaskern nr 4, 2017.

De båda kanadensiska sjukvårdarna E. J. Johnson och R. G. McCallum belönades senare av regeringen med belöningsmedaljen Sui memores alios fecere merendo av 5:e storleken i guld för att ”snabbt och rådigt och med fara för eget liv ingripit och bringat hjälp”. De svenska FN-soldaterna som suttit i bilden fick dock inget erkännande. Efter några dagars sjukhusvistelse fick Kjell Jonsson vandra tillbaka ensam till den svenska förläggningen.

Det skulle dröja till 2012 innan Göte Enquist mottog medaljen För sårade i strid. Igår blev det alltså Kjell Jonssons tur. 13 svenskar omkom i UNEF.

Kongo 1961

Menig Kenneth Nyberg tilldelades medaljen För sårade i strid ”med anledning av striden i Kongo 1961”. Som 20-åring tjänstgjorde han i Kongo som en del av ONUC. Den 20 september 1961 under de våldsamma oroligheterna i Elisabethville träffades Kenneth Nyberg av en kula i högra armen under en patrull i KP-bil. 16 svenskar omkom i ONUC.

För förtjänstfulla insatser

Mali 2019

Sergeant Ann Fernström och korpral William Stålhök tilldelades förtjänstmedaljen i silver för att de ”med stort personligt mod på ett förtjänstfullt sätt under pressade förhållanden möjliggjort förhandling av en fredlig lösning med en beväpnad och fientlig milis Timbuktu, Mali september 2019”.

Sverige 2020–21

Tre personer mottog Försvarsmaktens förtjänstmedalj i silver

Löjtnant Nils Bergqvist tilldelades förtjänstmedaljen i silver ”för sina förtjänstfulla och mångåriga insatser inom bildunderrättelse, fototolkningsförmåga och bildalstrande sensorer att genom sin expertis och outtröttliga strävan gagnat Försvarsmakten i såväl nationella operationer som internationella insatser”.

Två personer mottog förtjänstmedaljen i silver för insatser ”till gagn för Försvarsmakten och samhället under rådande pandemi”:

Kommendörkapten Philip Bacchus ”för sina förtjänstfulla initiativ och avgörande insatser under pandemins inledning genom att utveckla nytt koncept Gloria för provtagning” och avdelningschef Maritha Küller ”för förtjänstfullt ledarskap och insatser under pressade förhållanden inom logistik och upphandling, vilket varit betydande för att Sverige kunnat öka kapaciteten på materiel och utrustning vilket sannolikt har räddat liv och ökat sjukvårdens uthållighet”.

Avslutande reflexion

Det var roligt att se att medaljceremonin kunde genomföras på traditionsenligt vid veteranmonumentet, även om större delen av firande fick flyttas till Berga och ske under anpassade former. Särskilt roligt var att kungen tog sig tid att byta några ord med varje medaljör, och att sedan prins Carl Philip, talmannen och försvarsministern kom fram och gjorde likadant.

För några år sedan brukade Försvarsmakten publicera medaljörernas namn och motiveringar veckan innan veterandagen vilket var ett bra sätt att skapa medvetande inför själva dagen. De senaste åren har det inte gjorts, vilket jag tycker är synd.

Lämna en kommentar

Under Krigsdekorationer

Sui memores alios fecere merendo – räddningsmedaljen för utlänningar

En av Sveriges mindre kända medaljer är Sui memores alios fecere merendo, vilket är latin och betyder ”åt dem som genom välgärningar befästat sitt minne hos andra”. Denna medalj instiftades 1805 som en belöning för goda gärningar, särskild till de som räddat människoliv. 1832 översattes devisen till För berömliga gärningar, men den äldre latinska medaljen behölls och kom att ges till utlänningar. Formellt så ingår Sui memores fortfarande i regeringens belöningsmedaljer. Den delades senast ut 1973.

I februari 1805 gav Gustav IV Adolf i uppgift åt Vitthetsakademien att ta fram förslag på nya belöningsmedaljer då ”tjenlige Medailler icke finnas för att därmed kunna hugna och upmuntra dem, hvilka utmärka sig på hvarjehanda sätt”. Formuleringen är lite märklig. Vid denna tid fanns ett stort antal kungliga belöningsmedaljer. Både sådana med ett mycket specifikt syfte, till exempel medaljen Till heder för den qvinna som fint och snält kan spinna, och mer generella användningsområden som Illis quorum meruere labores vars latinska devis är hämtad från Propertius elegier och betyder ”åt dem vilkas verksamhet gjort dem därav förtjänta”.

Akademin lämnade den 21 maj en redogörelse över det befintliga medaljväsendet och gav förslag på ett antal nya medaljer, bland annat medaljen för berömliga gärningar med inskriften Sui memores alios fecere merendo inom en eklövskrans. Devisen var hämtad ur Aeneiden av Vergilius. Som jag beskrivit i ett tidigare inlägg användes eklövskransen under antiken som belöning till den som räddat liv. Medaljen godkändes av kungen den 30 maj 1805 och präglades i 12:e storleken avsedd att bäras på bröstet i kedja eller band.

Medaljens första tid

Den förste att få motta den nya medaljen var skeppsgossen Johan Emanuel Wissberg i Karlskrona. Han fick medaljen i silver den 1 oktober 1805 efter att han ”med fara för eget liv räddat ett i sjön fallet tre års gammalt barn från att drunkna”. Wissberg var född 1788 och borde alltså inte varit äldre än 18 år gammal. Just räddningsinsatser för människor i drunkningsfara eller sjönöd kom att löpa som en röd tråd i medaljens historia.

Nästa förläning skedde 1806 till skepparen Olof Hammarsten. Om denne skrev Karl Löfström att han medaljerats för att ha ”överfört en del gevär och bajonetter som under kriget mot Napoleon varit i franska arméns våld, alltså meriter av en helt annan art”. Denna beskrivning gör dock inte Hammarstens bragd rättvisa. I hård vind och under beskjutning av såväl preussare som fransmän hade han försökt rädda de retirerande svenska trupperna ur Lübeck på sitt skepp Wänskapen. Försöket misslyckades, svenskarna blev krigsfångar och Hammarsten fick sitt skepp sönderskjutet, plundrat och sålt. Han lyckades dock köpa tillbaka det och efter några nödtorftiga reparationer seglade han mot Sverige i skydd av mörkret med hela lasten av krigsmateriel ombord. Väl hemma hyllades han som hjälte och mottog medaljen Sui memores i guld.

1830 belönades två kvinnor, bondhustrun Anna Jonsdotter Tjernlund och protonotarien Sadélens änka (något annat namn står dessvärre inte), med medaljen i guld att bäras i vitt band på bröstet efter att de räddat livet på tio barnhusbarn i sjönöd. Medaljen överlämnades av landshövdingen efter söndagsgudstjänsten i Hässjö kyrka i Medelpad. Samma år gavs medaljen åt uppsalastudenten Sven Johan Lindgren som vid två tillfällen räddat människor från att drunkna. Året därpå belönades bonden Hans Larsson i Näsby som räddat en man och två barn undan en brand.

Svenska vs latin

Karl XIV Johan blev den förste kung som delade ut Sui memores både i 18:e och 12:e storlekarna i likhet med Illis quorum. 1832 beslutade han också att de medaljer som hittills delats ut med latinsk inskrift nu skulle få en svensk sådan. Illis quorum blev För medborgerlig förtjänst och Sui memores blev För berömliga gärningar. De gamla stamparna med latinsk skrift skulle dock bevaras för att användas i särskilda fall. De äldre latinska medaljerna blev därmed inte avskaffade utan räknades som separata utmärkelser.

En tradition som levt vidare in i våra dagar är att en medalj med latinsk inskrift även har kungens namn och titel på latin. På medaljen Illis quorum bär åtsidan med kungens bild texten Carolus XVI Gustavus Rex Sveciae medan medaljen För medborgerlig förtjänst bär texten Carl XVI Gustaf Sveriges Konung.

1841 införde Karl XIV Johan en ny utformning av de kungliga belöningsmedaljerna. De skulle som huvudregel delas ut i den mindre 5:e storleken med krona och högblått band med gula kantränder. På frånsidan skulle mottagarens namn graveras in under en liten eklövskrans (som blev likadan för samtliga medaljer). Denna förändring tycks dock inte ha genomförts avseende Sui memores före kungens död 1844.

Nya ändamål

Efter att den nya För berömliga gärningar införts 1832 och börjat delas ut till livräddare så var det inte självklart vad Sui memores skulle användas till. I praktiken tycks den ha använts som tackgåva till utländska vetenskapsmän och författare som skänkt gåvor till Sverige. 1840 mottog professor Ciampi i Florsen den mindre medaljen i guld efter att ha skänkt en samling brev och manuskript rörande den svenska historien till Kungl. Biblioteket och Vitterhetsakademin. 1841 fick den danske greve Sponnek den större medaljen i guld för sitt arbete Om tullväsendet i allmänhet och det danska i synnerhet. 1847 fick den preussiske hovtandläkaren medaljen för en odontoplastisk modellsamling till Karolinska institutet.

1852 ansökte guvernören för den svenska kolonin Saint-Barthélemy i Karibien om en medalj för handelsmannen Joseph de Gout från ön Saint-Thomas som bistått nödlidande efter en förödande brand i huvudstaden Gustavia. Han belönades av Oscar I med medaljen Sui memores i guld av 8:e storleken, vilket är det tidigaste exemplet jag känner till av att medaljen delats ut i en mindre storlek i enlighet med Karl XIV:s nya utformning. Detta innebar ett skifte tillbaka mot medaljens ursprungliga syfte att belöna räddningsbragder, nu med inriktning mot utlänningar.

Ett undantag är den svenske skådespelaren Wilhelm Svenson som fick medaljen av 8:e storleken i guld 1873 efter en lång karriär vid de kungliga teatrarna där han bland annat varit bibliotekarie vid dramatiska biblioteket utan att uppbära lön. Dessutom testamenterade han sina tillgångar till en fond till förmån för skådespelares änkor och barn. Här var det behjärtansvärda gärningar snarare än personligt mod som låg till grund för belöningen. Det finns flera exempel. 1890 motto Jenny Meijer medaljen i guld av 5:e storleken för att hon under många år bespisat fattiga skolbarn i Stockholm.

Räddningsmedalj för utlänningar

Från och med 1880-talet användes Sui memores ofta som räddningsmedalj till utlänningar som räddat svenskar. I de allra flesta fall rör det sig om de som kommit till undsättning när svenska handelsfartyg råkat i sjönöd i olika delar av världen. Medaljen delades då vanligt ut i 5:e storleken i guld eller 8:e storleken i silver. Undantagsvis kunde 8:e storleken av guld förlänas. Det är alltså samma principer som gällde För berömliga gärningar. Uppgiften att medaljen delats ut i 6:e storleken, som uppges i boken Utmärkelsetecken på militära uniformer (2007) av Christian Braunstein, är felaktig.

Under 1900-talet minskade antalet förläningar. Sista gången silvermedaljen av 8:e storleken var till den ryske högbåtsmannen Vjatjeslav Sergejev som under ett örlogsbesök i Stockholm sommaren 1965 räddade en man som fallit i Strömmen. Samma höst mottogs Sergejev på den svenska ambassaden i Moskva där han fick motta medaljen av Sveriges ambassadör. I november 1973 ägde den allra senaste förläningen rum. Efter att maskinchefen på ett svenskt fartyg 1972 drabbats av en hjärtattack skickades sergeanterna i amerikanska sjöräddningen Gerald J Kipp och Joseph E Moore till fartyget för att ge vårt. På grund av hårt väder kunde de inte använda helikopter utan de fick istället hoppa fallskärm till en livräddningsbåt för att komma fram. De fick medaljen av guld av 5:e storleken.

Trots att det snart gått 50 år sedan den senaste förläningen är medaljen Sui memores alios fecere merendo fortfarande formellt aktiv. Dess utseende fastställdes senast 1974 tillsammans med de andra kungliga medaljerna. Ändå saknas den i regeringens förteckning över sina belöningsmedaljer (SB PM 2006:1) en brist som påpekades så sent som 2011 av Statens försvarshistoriska muséer. En förhoppning är att medaljen som resultat av Förtjänstutredningens arbete snart kommer att börja delas ut igen.

1 kommentar

Under Belöningsmedaljer

Militära Wilhelmsordens siste mottagare från andra världskriget avliden

Idag den 14 maj 2021 avled den brittiske krigsveteranen Kenneth Mayhew i en ålder av 104 år. Han var den äldste levande innehavaren av Militära Wilhelmsorden, Nederländernas högsta utmärkelse för tapperhet. Dessutom var han den siste av de som mottagit orden för insatser under andra världskriget.

Kenneth Mayhew föddes i Suffolk den 18 januari 1917. Vid andra världskrigets utbrott blev han inkallad och utbildades till arméofficer vid Sandhurst. Han tjänstgjorde i landstigningen i Nordmandie som kompanichef och deltog senare i befrielsen av det ockuperade Nederländerna där han sårades vid två tillfällen. Den 24 april 1946 utnämndes han av drottning Vilhelmina till riddare av 4 klass av Wilhelmsorden.

Det nederländska försvarsdepartementet har lagt ut en minnesvideo här.

Ordens historia

Militära Wilhelmsorden (ibland Wilhelms militärorden) är Nederländernas äldsta och främsta orden. Den instiftades 1815 av kung Vilhelm I som belöning förtjänstfulla insatser i krig och förlänades första gången efter slagen vid Quatre Bras och Waterloo under Napoleonkrigen. Därefter har den delats ut under Nederländernas olika krig, särskilt efter stridigheter i Nederländska Ostindien (i nuvarande Indonesien). I några fall har den delats ut under fredstid eller till civila.

Under andra världskriget, när Nederländerna var ockuperat av Tyskland, förlänades orden av drottningen och exil-regeringen i London bland annat till medlemmar av motståndsrörelsen. För att behålla utmärkelsens exklusivitet instiftades även ett antal andra krigsdekorationer som Motståndskorset och Bronslejonet. För insatser under kriget förlänades knappt 200 värdigheter inom Wilhelmsorden. Därefter förlänades orden fyra gånger under Koreakriget. Drottning Vilhelmina och motståndsrörelsens Jos Gemmeke är de enda kvinnor som mottagit orden.

Från vänster: Marco Kroon, Gijs Tuinman och Roy de Ruiter (2018).

Från 1955 ägde inga nya förläningar rum fram till 2009 då kapten Marco Kroon blev den förste på 50 år att dekoreras efter insatser i Afghanistan. Därefter har även majorerna Gijs Tuinman (2014) och Roy de Ruiter (2018) mottagit orden, även de för tjänstgöring i Afghanistan.

Insignier och grader

Ordenstecknet består av ett vitemaljerats malteserkors lagd på på två gröna kvistade grenar (ett burgundiskt kors) och med ett gyllene eldstål på korsmitten. Dessa två symboler erinrar om huset Burgund som styrde Nederländerna under 1400-talet. Eldstålet förekommer även i kedjan för Gyllene skinnets orden som grundades 1430 av Filip den gode av Burgund. Korsarmarna pryds av orden VOOR MOED BELEID TROUW vilket betyder ”För mod, ledarskap och trohet”. Bandet är orange (för huset Orange) med blå kantränder (för Nassau). Utformningen av både ordenstecknet och bandet ändrades år 2000 för att bättre följa de ursprungliga intentionerna.

Orden är indelad i fyra grader: riddare av 1 klass (storkors) som endast förlänas statschefer, fältherrar och motsvarande; riddare av 2 klass (kommendör) som förlänas segerrika befälhavare; riddare av 3 klass som förlänas framgångsrika högre officerare; riddare av 4 klass som förlänas för tapperhet. Även om indelningen kan tyckas hierarkisk så var den demokratisk för sin tid. De tre högre graderna förlänades för militära framgångar, medan en personlig insats belönades med 4 klassen oberoende av grad. Orden kan även förlänas militära förband.

Ceremoni

Wilhelmsorden har en särskild utdelningsceremoni som äger rum utanför Binnenhof i Haag där parlamentet har sitt säte. Den nye riddaren får först svära en ed som förestavas av monarken. Därefter fäster monarken ordenstecknet på riddarens bröst och ger denne ett slag på axeln (en variant av riddarslaget). Riddaren går sedan fram till de äldre riddarna och får motta ett slag på axeln från var och en av dem. Därmed bildas en obruten kedja mellan riddarna som sträcker sig ända tillbaka till ordens grundande.

Från vänster: Kenneth Mayhew, Marco Kroon och Gijs Tuinman (2014).

Vid ceremonin 2009 kunde sex äldre riddare delta. Kenneth Mayhew var inte en av dem. Ordenskansliet hade nämligen tappat kontakten med honom efter en flytt och antagit att han var avliden. Vid en minnesceremoni 2011 fick dock en nederländsk faleristiker Mayhews ordenstecken och lyckades återetablera kontakten mellan honom och orden. Upptäckten av en åttonde Wilhelmsriddare sågs som en mindre sensation och fick stor uppmärksamhet. 2012 togs Mayhew emot av drottning Beatrix och 2014 var han en av dem som gav major Tuinman riddarslaget.

Han deltog även 2016 då specialförbandet Korps Commandotroepen blev det första förbandet i modern tid att dekoreras med Wilhelmsorden och kung Willem-Alexander fäste riddartecknet på dess fälttecken. Närmaste svenska motsvarighet till denna heder är det båda hedersstandaren med Svärdsordens stora kors.

Nederländska militära Wilhelmsorden är ett fantastiskt exempel på att en utmärkelse kan vara så mycket mer än överlämnandet av en medalj. Den historiska kopplingen, den värdiga ceremonin och inte minst deltagandet av de äldre riddarna och det symboliska upptagandet i deras krets visar att en orden är en dekoration med många dimensioner.

Det nederländska försvarsdepartementet har lagt ut små filmklipp från ceremonierna 2009, 2014, 2016 och 2018.

Lämna en kommentar

Under Krigsdekorationer, Riddarordnar

Ernst Nordins porträttmedaljong – riksdagens gåva till kungen

Foto: Anders Löwdin, Riksdagen.

Igår firades kung Carl XVI Gustafs 75-årsdag under enkla med högtidliga former. Vid en mottagning på slottet presenterade förste vice talman Åsa Lindestam och statsminister Stefan Löfven en gåva från riksdag och regering: en porträttmedaljong som ska hänga i riksdagshuset. Den överlämnades med orden:

Kungen har idag inte bara uppnått den aktningsvärda åldern av 75 år utan är även den svenska regent som har suttit längst på tronen. Det känns därför naturligt att vi från riksdag och regering ger en gåva som knyter an både till kungens tillträde till tronen 1973 och till de nära relationer som finns mellan statschefen och riksdagen.

I riksdagshuset hänger sedan tidigare en medaljong av Gustaf VI Adolf. När den behövde flyttas i samband med en ombyggnation väcktes tanken att komplettera den med en liknande av Carl XVI Gustaf. Nu ska de båda kungaporträtten placeras bredvid varandra.

Den nya medaljongen är tillverkad i gips med en diameter på 65 centimeter med en pärlstav som kantdekor. Kungens porträtt är utfört av Ernst Nordin och medaljongen har tillverkats vid Herman Bergman Konstgjuteri. Nordin är en mycket framstående konstnär och upphovsman till ett stort antal medaljer. Mest känd är han nog som formgivaren bakom de svenska mynten. Om porträttet på medaljongen ser bekant ut för den medaljintresserade så är det för att samma porträtt pryder de kungliga belöningsmedaljerna.

H.M. Konungens medalj. Foto: Alexis Daflos/Kungl. Hovstaterna. 

I och med Carl XVI Gustafs trontillträde 1973 fick de kungliga medaljerna ett nytt kungaporträtt utfört av Léo Holmgren. Inför kungens 25-årsjubileum som regent ansåg han att det var dags för ett nytt porträtt och valet föll på Ernst Nordin. Dennes förslag blev färdigt jubileumsåret 1998 och granskades noga av kungaparet innan det godkändes den 20 september samma år. Beslutet gällde då endast de av kungen personligen utdelade medaljerna, men idag används porträttet på i stort sett alla officiella och halvofficiella medaljer. Genom Ernst Nordins skicklighet har medaljernas konstnärliga värde höjts ytterligare.

Lämna en kommentar

Under Övrigt

Nordiska ordensfrimärken – nu och i framtiden

Hösten 2020 lanserades Islands allra sista frimärksserie. I den mån det finns efterfrågan på frimärken i framtiden kommer gamla serier att nyproduceras men några nya motiv blir det inte. Bland de nya frimärkena finns tre som uppmärksammar att den isländska Falkorden firar 100 år 2021. De har formgetts av Örn Smári Gíslason och visar riddarkorset i kryssband, stormästarkedjan, samt kommendörstecknet i rosettband. Falkorden instiftades av Kristian X den 3 juli 1921 då Island sedan några år tillbaka varit ett självständigt kungarike i personalunion med Danmark. Det danska arvet anas i ordenstecknets form som är detsamma som Dannebrogordens kors fast med hörnen avskurna. Idag delas orden ut av presidenten för insatser för Island.

Frimärken används de fortfarande för att markera viktiga händelser i olika länders historia, inte sällan med ordnar och medaljer som motiv. Med anledning av Margrethe II:s 75-årsdag 2015 gav den danska posten ut tre frimärken utförda av Bertil Skov Jørgensen föreställande Elefantorden, Dannebrogorden och Förtjänstmedaljen. Designchef Martin Pingel skrev i ett uttalande:

For mange danskere er det forbundet med stor ære at modtage en orden fra Kongehuset, og det er glædeligt at kunne tage noget så hæderfuldt og gøre det tilgængeligt for alle danskere på de nye, smukke frimærker.

Ytterligare ett nordiskt exempel är det frimärke som gavs ut med anledning av den finske presidenten Mauno Koivistos död 2017. Det visar bland annat ordenskedjan för Finlands Vita Ros’s orden vars stormästare Koivisto var under sin tid som president 1982 till 1994. Frimärket är formgivet av Timo Berry.

Så finns det några svenska frimärken med ordnar och medaljer som motiv? Inte vad jag har kunnat hitta. Sergei Mankov har dock påpekat att det kan vara ett utmärkt tillfälle att ta fram sådana inför att det svenska belöningsväsendet återinförs inom några år. Det instämmer jag förstås helhjärtat i. Att svenska medborgare åter kommer att kunna motta ordnar är något som bör lyftas fram på alla sätt. På sin hemsida välkomnar Postnord förslag på nya svenska frimärksmotiv utifrån följande kriterier:

Svenska frimärken ska visa svensk natur, kultur, sport, näringsliv, aktuella händelser, företeelser och personligheter ur historien och nutiden. Motiven ska ha god geografisk spridning över landet, folkkära teman och formspråk i tiden.

En frimärksproduktion tar ungefär två år. Det är alltså hög tid att lämna in förslag nu om det ska hinna bli klart lagom till att ordensväsendet återinförs. Jag har skissat på ett eget.

Förslag till svenska ordensfrimärken

Riksdagen har beslutat att ett nytt offentligt belöningssystem ska införas och att detta ska omfatta de kungliga ordnarna Serafimerorden, Svärdsorden, Nordstjärneorden och Vasaorden. De tre sistnämnda ska inom några år åter förlänas svenska medborgare för olika samhällsförtjänster efter ett uppehåll sedan 1974. Det är därför angeläget att lyfta fram de olika ordnarna.

En möjlighet är att helt enkelt skapa fyra frimärken utifrån ordnarnas insignier: tecken, kraschaner, kedjor, band med mera i likhet med de isländska och danska exemplen ovan. De svenska ordenstecknen är utsökta konsthantverk med olika bilder som kännetecknar deras syften: serafen som symboliserar närhet till himmelen, svärdet som representerar försvar, nordstjärnan som står för lärdom, och vasen i formen av en kärve för jordbruk och andra näringar.

Man kan också tänka sig något liknande president Koivistos frimärke ovan. Alltså ett porträtt i kombination med ett ordenstecken. På så vis skulle man kunna lyfta fram framstående svenskar som mottagit en orden för att visa hur de tidigare använts som medborgerliga hederstecken. Några tänkbara namn:

Serafimerorden: ordens stormästare Carl XVI Gustaf (den som längst innehaft ämbetet), ärkebiskopen och fredspristagaren Nathan Söderblom, sjuksköterskan Elsa Brändström samt psykologen Hédi Fried (de båda sistnämnda har mottagit Serafimermedaljen).

Svärdsorden: greve Axel von Fersen som deltog i amerikanska frihetskriget och diplomaten Folke Bernadotte.

Nordstjärneorden: vetenskapsmannen Carl von Linné, FN:s generalsekreterare Dag Hammarsköld, trubaduren Evert Taube, industrimannen Alfred Nobel, medicinprofessorn Nanna Svartz och skådespelerskan Greta Garbo (mottog orden som amerikansk medborgare).

Vasaorden: direktören för ostindiska kompaniet Niclas Sahlgren, IKEA:s grundare Ingvar Kamprad, operasångaren Birgit Nilsson och författaren Astrid Lindgren.

Flera av dessa har dessutom prytt (eller pryder) de svenska sedlarna. Utifrån samma urvalskriterier borde de kunna få pryda ett frimärke tillsammans med det ordenstecken de mottagit för att illustrera hur ärofyllda dessa utmärkelser är och vilket fint sällskap framtidens ordensmottagare kommer att hamna i.

Har du egna tankar om framtida frimärken? Lämna ett förslag till Postnord här. Ju fler som föreslår desto bättre! För fler ordensfrimärken rekommenderas Facebook-sidan Phaleristique & Philatélie.

1 kommentar

Under Övrigt

Prins Philip 1921–2021

Prins Philip avporträtterad 2017 av Ralph Heimans i det rum på slottet Windsor där både drottning Victoria och prinsens mor prinsessan Alice föddes. Han bär danska Elefantorden vilket erinrar om att han föddes som prins av Grekland och Danmark.

Prins Philip, hertig av Edinburgh och make till drottning Elizabeth II har idag avlidit i en ålder av 99 år. Han föddes som prins av Grekland och Danmark den 10 juni 1921 på ön Korfu, son till prins Andreas och prinsessan Alice av Battenberg (syster till svenska drottning Louise). Hans farfar var Georg I som fötts prins av Danmark och som 1863 blev Greklands kung.

Efter 1922 års revolution var familjen tvungen att lämna Grekland och enligt berättelsen smugglades den 1-årige Philip ut i en låda apelsiner. Han gick i skolan Gordonstoun i Skottland och utbildade sig senare till sjöofficer sig vi Royal Naval College i Dartmouth. Vid den brittiska kungafamiljens besök 1939 fick han i uppgift att ledsaga prinsessorna Elizabeth och Margaret, vilket lär ha varit första gången han och hans blivande hustru fick upp ögonen för varandra. Efter besöket började de brevväxla.

Philip gick i aktiv tjänst 1940 och skulle tjänstgöra på brittiska örlogsfartyg under hela andra världskriget, bland annat i Medelhavet och Indiska oceanen. Han mottog följande utmärkelser för sin krigstjänstgöring:

  • 1939–1945 Star
  • Africa Star
  • Atlantic Star
  • Burma Star (med spänne)
  • Italy Star
  • War Medal 1939–1945 (med eklöv)

1947 avsade sig Philip sina grekiska och danska titlar, blev brittisk medborgare och tog namnet Mountbatten efter sin moders familj. I juli samma år offentliggjordes förlovningen med prinsessan Elizabeth och bröllopet stod i Westminster Abbey i november. I samband med detta upphöjdes Philip av George VI till hertig av Edinburgh och riddare av Strumpebandsorden. Bara några dagar tidigare hade Elizabeth och han mottagit danska Elefantorden av Philips syssling kung Fredrik IX av Danmark under dennes statsbesök i Storbritannien.

Den 23 juni 1954 mottog han även svenska Serafimerorden av Gustaf VI Adolf. Därmed har hans Serafimersköld målats och hängt på Stockholms slott. I samband med begravningen kommer den att flyttas till Riddarholmskyrkan (se Serafimerringning).

Under drottning Elizabeth II:s långa regering har prins Philip alltid stått vid hennes sida som ett förkroppsligande av trofasthet och pliktuppfyllelse. Vid deras 70-åriga bröllopsdag 2017 mottog han Victoriaordens storkors av sin hustru och blev därmed en av få att kunna bära hela fyra brittiska ordenskraschaner tillsammans med sina krigsdekorationer från andra världskriget.

Idag sörjs prins Philip av en hel värld. Från Sverige har kung Carl XVI Gustaf har gjort följande uttalande:

Drottningen och jag har med stor sorg mottagit beskedet om Hans Kunglig Höghet Hertigens av Edinburgh bortgång.

Prins Philip har under många år varit en god vän till vår familj, en vänskap som vi har satt stort värde på.

Hans insats för sitt land är ett föredöme för oss alla.

Vi framför våra kondoleanser till Hennes Majestät Drottningen, den kungliga familjen och Storbritanniens folk.

Lämna en kommentar

Under Personer

Hur officiell är en medalj? Svenska utmärkelser A till L

1987 utkom boken Svenska ordnar och medaljer på Atlantis förlag. Den är en god introduktion till det svenska ordens- och medaljväsendet och bland det bästa som skrivits i ämnet.

Författaren var den svenska faleristikens nestor Fredrik Löwenhielm (1916–2008). Bakom sig hade han en lång karriär inom försvaret vilken han avslutat som generalmajor och rikshemvärnschef. Han var ceremonimästare vid hovet 1979–1987, sekreterare vid Kungl. Maj:ts Orden 1981–1996, samt från 1982 även vice ordenskansler. Dessutom var han kommendator för svenska Johanniterorden 1972–1994 och ordförande i Svenska nationalkommittén för genealogi och heraldik 1983–1998. Han visste med andra ord vad han skrev om.

Än idag ligger hans bok till grund för hur hur vi ser på svenska utmärkelsers officiella status och därmed också ordningen i vilken de ska bäras. I bilagan Översikt över de svenska ordnarna, viktigare svenska medaljer och andra utmärkelsetecken har Löwenhielm redovisat ett stort antal utmärkelser som han delat in i tolv grupper från A (Serafimerorden) till L (övriga medaljer och förtjänsttecken). Även om denna förteckning inte är officiellt fastställd, och heller inte gör anspråk på att vara fullständig, så utgör den en av den svenska faleristikens viktigaste källor.

Det har emellertid visat sig att det inte är alltid är lätt att tolka de principer som Löwenhielm använde sig av i sin kategorisering. Detta har lett till svårigheter för de som vidare bygga vidare på den, till exempel i den ambitiösa databasen Medalj.nu. Otydligheter rör bland annat gränsdragningen mellan officiella, halvofficiella och inofficiella utmärkelser, något som nyligen uppmärksammats av Jonar242.

Historisk bakgrund

Efter att de svenska kungliga ordnarna och medaljerna införts vid 1700-talets mitt dröjde det länge innan det uppstod ett behov av att reglera i vilken ordning de skulle bäras. Endast en utmärkelse som delats ut av kungen ansågs som officiell och det var ovanligt att ta emot mer än en sådan. Dekorationer som delades ut inom enskilda sällskap fick endast bäras vid de egna sammankomsterna. Gränsen mellan officiellt och privat var skarp.

Under 1800-talet instiftade olika organisationer egna belöningsmedaljer. För att dessa skulle få bäras offentligt krävdes kunglig tillåtelse. Vissa, som till exempel Kungl. Patriotiska sällskapet och Kungl. Sällskapet Pro Patria, fick en generell rätt att dela ut bärbara medaljer. Andra, som vissa hushållningssällskap, var tvungna att ansöka hos kungen i varje enskilt fall innan en bärbar medalj fick delas ut. Dessa kom att kallas ”halvofficiella” och var oftast avsedda för specifika samhällsgrupper som inte kunde komma ifråga för de officiella kungliga medaljerna. Under 1800-talets första hälft var det fortfarande ovanligt att bära mer än en medalj.

Mot seklets slut hade antalet officiella och halvofficiella belöningsmedaljer ökat så mycket att man från centralt håll ansåg sig behöva utöva viss tillsyn. Kungliga och enskilda medaljer skulle inte få blandas hursomhelst på kronans uniform. I september 1891 beslutade Kungl. Maj:t att:

då någon af arméns personal, med eller utan tillstånd, af enskilt sällskap eller förening inom riket tilldelas medalj och önskar bära densamma äfven till uniform, särskildt tillstånd skall sökas dertill.

Dervid äfvensom för sådan medaljs bärande skola i tillämpliga dela länd till efterrättelse bestämmelserna angående utländskt ordenstecken, som icke erhållits för bevistadt fälttåg.

Dylika medaljer skola bäras efter norska och framför utländska medaljer och ordenstecken.

Därmed var alla officerare och soldater tvungna att vända sig direkt till Kungl. Maj:t för att får bärandetillstånd för sina halvofficiella medaljer. Därefter kunde tidningarna innehålla notiser som denna:

Notis i Svenska Dagbladet den 16 april 1912.

Under 1900-talet övergick Kungl. Maj:t till att utfärda generella bärandetillstånd för vissa medaljer så att dessa kunde bäras på uniform utan särskild ansökan. De frivilliga försvarsorganisationernas halvofficiella medaljer, exempelvis Röda korsets eller landstormens, fick alltid bäras. Mer civila medaljer, som jägareförbundets och kennelklubbens, samt försvarsorganisationernas förtjänsttecken, fick endast bäras till paraddräkt och utom tjänsten samt med vissa andra begränsningar. Vissa medaljer fick överhuvudtaget inte bäras till uniform trots att de hade kungens bild, exempelvis Sparbanksföreningens kungliga förtjänstmedalj.

De militära bestämmelserna blev även vägledande för vad civila ansågs kunna bära i offentliga sammanhang, även om det knappast följdes slaviskt. Ernst Areen och Sten Lewenhaupt redovisade vilka medaljer som Kungl. Maj:t tillåtit till uniform i boken När och hur böra ordnar bäras? (1943 och 1953) som riktade sig till en civil läsekrets. 1947 skrev kanslisten vid KMO Karl Löfström om ett inofficiellt minnestecken:

I avsaknad av officiell karaktär får tecknet icke bäras till uniform och ej heller till frack vid officiella tillfällen. Däremot kan det bäras till frack vid inofficiella tillfällen och då även tillsammans med ordnar.

Vilka utmärkelser som fick bäras till uniform framgick av Tjänstereglemente för krigsmakten (TjRK) som fastställdes av Kungl. Maj:t, efter 1975 av regeringen, ända fram till 1983. Den 28 april detta år fastställde regeringen Förordning med tjänsteföreskrifter för försvarsmaktens personal (FFS 1983:31) varigenom det stadgades att:

Till uniform får bäras ordenstecken, medaljer och andra utmärkelsetecken enligt överbefälhavarens bestämmande.

6 kap. 11 §

Sedan dess har beslut om bärandetillstånd till uniform fattats internt inom Försvarsmakten. Överbefälhavarens föreskrifter om utmärkelsetecken till uniform (FFS 1990:37) som trädde ikraft 1991 anslöt sig i huvudsak till den indelning som Löwenhielm publicerat i sin bok några år tidigare. Den är dock inte identisk och ett stort antal nya utmärkelser hade lagts till i den lägsta gruppen L som sedan dess vuxit lavinartat med medaljer från organisationsenheter, försvarsanknutna föreningar med mera. Därigenom har bestämmelserna blivit en intern myndighetsangelägenhet som inte med självklarhet kan översättas till civila förhållanden.

Löwenhielms grupper

Löwenhielms bok riktade sig dock till civila läsare, så hur såg hans förteckning över utmärkelser ut? Som sagt är den indelad i tolv grupper från A till L, men den innehåller även rubriker så att den fullständiga listan ser ut såhär:

1. Officiella utmärkelser
A – Kungl Serafimerorden
B – Krigsdekorationer
C – Kungl Minnestecken
D – I hovprotokollet förlänade Kungl Medaljer
E – De Kungl Riddarordnarna
F – Ordensmedaljer
G – Av regeringen utdelade Kungl Medaljer
H – I hovprotokollet förlänade medaljer (av engångskaraktär)
I – Övriga officiella medaljer

2. Halvofficiella utmärkelser
J – Halvofficiell orden
K – Ett antal halvofficiella medaljer (flertalet med Konungens bild och kungl krona)
L – Några övriga medaljer och förtjänsttecken, som inte har Konungens bild och kungl krona

Utmärkelserna i grupp A till H är sådana som förlänas av kungen i ordenskapitel (ordensvärdigheter) eller i hovprotokoll (kungliga minnestecken och medaljer), samt av regeringen (regeringsmedaljer). Dessa utmärkelser utgör rikets främsta och deras inbördes ordning fastställdes 1978 av kungen. I det följande bortser jag från dessa grupper. Grupp I, J, K och L är en brokigare skara och indelningen av dem bygger på Löwenhielms eget urval.

Grupp I (Övriga officiella medaljer) har beskrivits som ”medaljer som är instiftade eller godkända av Kungl. Maj:t, från 1975 av regeringen, och delas ut av statliga myndigheter och akademier”. Som jag visat i ett tidigare inlägg har emellertid Löwenhielm i denna kategori placerat både medaljer som fastställts av Kungl. Maj:t/regeringen, och medaljer som instiftats med nådigt tillstånd genom Riksmarskalksämbetet. Därutöver tycks kriterierna för denna kategori vara att utdelaren är statlig myndighet (Uppsala universitet), kunglig akademi (Vitterhetsakademin) eller annat offentligt organ (Standardiseringskommissionen). De myndighets- och akademimedaljer som delas ut utan tillstånd från vare sig kungen eller regeringen har utelämnats.

Svenska Röda korsets förtjänsttecken, instiftat 1944 och utfört av Léo Holmgren (grupp L).

Så till grupp J, K och L som ryms under den gemensamma rubriken Halvofficiella utmärkelser. Grupp J består endast av Johanniterorden i Sverige och grupp K består av en nära nog komplett lista över medaljer som fått nådigt tillstånd att förses med kungens bild och kunglig krona ordnade efter instiftansdatum. I grupp L återfinns ett antal övriga utmärkelser, bland annat Friluftsfrämjandets förtjänstmedalj och Röda korsets förtjänsttecken. Ansåg Löwenhielm att även de var halvofficiella och i så fall varför då? I boken tycks han använda ”halvofficiella medaljer” som ett bredare begrepp än endast grupp K. En plansch som visar medaljer ur grupp K och L beskrivs som ”Några halvofficiella medaljer” och om bärande står att:

Som allmän regel gäller att »halvofficiella» medaljer företrädesvis bärs under förhållanden som har samband med den verksamhet medaljen erhållits för. Medalj med Konungens bild bärs före annan medalj [min kursivering].

För att förstå grupp L måste vi hålla oss till de utmärkelser som Löwenhielm själv placerat i denna grupp och bortse från alla de som lagts till efteråt av Försvarsmakten eller Medalj.nu. Den ursprungliga grupp L innehåller nämligen nästan uteslutande sådana medaljer och förtjänsttecken som före 1983 erhållit Kungl. Maj:ts eller regeringens tillstånd att bäras på uniform. Med denna insikt framstår Löwenhielms indelning till tolv kategorier som mycket konsekvent genomförd. Samtliga upptagna utmärkelser har någon form av sanktion från kungen eller regeringen och därmed ett visst mått av officiell prägel. Denna version av grupp L kan med fog kallas halvofficiell.

Sammanfattande kommentarer

Fredrik Löwenhielms system visar hur en central instans är nödvändig för att kunna skapa ett tydligt och enhetligt system av officiella (och halvofficiella) utmärkelser. Före 1975 var kungen den sammanhållande gestalten som i statsrådet (Kungl. Maj:t), i ordenskapitlet, eller i hovprotokollet gav utmärkelser deras officiella status. En fortsättning på den princip som gällt sedan 1700-talet. Efter den nya regeringsformen och ordensreformen trädde i kraft 1975 gick samordningen förlorad samtidigt som många av de officiella utmärkelserna upphörde att delas ut. Det ledde till en ymnig och alltjämt växande flora av halvofficiella och inofficiella medaljer vars status inte alltid är lätt att bedöma. Förslaget om riksdagens medalj skulle göra systemet ännu spretigare och otydligare.

I samband med att Förtjänstutredningen i höst presenterar sitt förslag på ett sammanhängande offentligt belöningssystem är det angeläget att återfå en överordnad instans under vilken de statliga ordnarna och medaljerna samlas. På så vis blir det tydligt vilka utmärkelser som utgör Sveriges officiella tacksamhetsbevis åt förtjänta människor för viktiga samhällsinsatser. En uppgift för denna instans bör vara att utfärda en uppdaterad förteckning över svenska officiella och halvofficiella utmärkelser, förslagsvis med ny kategorisering som ersätter grupperna A till L. Det är en krånglig indelning som beskriver ett krånglig lägesbild, men snart får vi förhoppningsvis ett system som är enklare och bättre.

2 kommentarer

Under Bärande, Belöningsmedaljer

Mannerheim – riddare med stora korset av Svärdsorden

Fältmarskalk Gustaf Mannerheim 1942 med riddartecknet om halsen och svärdet på bröstet.

Den 17 mars 1942 under det pågående Fortsättningskriget mot Ryssland reste den svenske arvprinsen Gustaf Adolf till Finland för att överlämna Sveriges främsta militära utmärkelse, riddare med stora korset av Svärdsorden 1. klass, till den finske överbefälhavaren och fältmarskalken Gustaf Mannerheim. Det var första gången sedan 1861 som denna utmärkelse delats ut och ingen förläning har hittills ägt rum därefter.

Denna speciella ordensvärdighet instiftades av Gustav III år 1788 som ”en ypperlig belöning för utmärkt tapperhet” som aldrig skulle utdelas ”utan då Sveriges Rike uti örlog stadt är, eller kunna vinnas utan genom värkeliga Krigs bedrifter uti rikets tjänst”. Jag har tidigare beskrivit denna utmärkelse i Sveriges främsta tapperhetsdekorationer. Den siste svenske riddaren Bror Cederström, som belönades 1813 efter segern vid Bornhöft, avled 1877.

1861 mottog Napoleon III utmärkelsen av Karl XV vid ett besök Frankrike. Det väckte viss uppmärksamhet eftersom utlänningar endast kunde motta den för förtjänster som Sveriges allierade under krig. Genom 1902 års ordensstadgar infördes möjligheten att belöna även ”utländska fältherrar och befälhavare, som på synnerligen framstående sätt utmärkt sig under krig”. Gustaf Mannerheim är det enda exemplet på att bestämmelsen utnyttjats.

Mannerheims ordenstecken idag utställda på Mannerheim-museet i Helsingfors.

Ordenstecknen för 1:a klass består av Svärdsordens riddarkors i större format att bäras om halsen samt ett upprättstående svärd av silver att bäras på bröstet. Enligt Gustav III:s bestämmelser skulle riddare dubbas ”helst under bar himmel och framför fronten”. För andra ordensgrader avskaffades dubbningen redan på 1860-talet men för denna värdighet behölls den i ordensstadgarna ända till 1974.

Just denna bestämmelse iakttogs dock inte 1942 när prins Gustaf Adolf överlämnade ordenstecknen. Prinsen överlämnade helt enkelt halstecknet och fäste svärdet på marskalkens bröst med orden: Candida pro causa, ense candido (‘för en ren sak med ett rent svärd’) vilket var Mannerheims eget valspråk. Därefter höll prinsen ett anförande som är värt att återges i sin helhet:

Herr fältmarskalk!

När ni 1918 ställde eder till den finska försvarsmaktens förfogande att leda det finska frihetskriget följde vi i Sverige kapens gång med spänt intresse. Många voro de svenska officerare som frivilligt deltogo i och jag tror även med heder skilde sig från sina uppdrag under – detta krig. Insatsen från den svenska frivilliga trupp som därvid kämpade under edert befäl tror jag också uppskattades i Finland.

Under den tid av fred och återuppbyggande som därefter förunnades Finland ställde ni, herr fältmarskalk, edra stora insikter och erfarenheter i fosterlandets tjänst för att främja det mål ni satt eder före, att ena Finlands folk och öka den finska försvarsmaktens styrka. Att detta edert arbete lett till stora resultat blev uppenbart för oss alla när Finland 1939 ånyo måste värna sin frihet.

Ni tvekade då icke att åter ställa eder i spetsen för edra finska soldater, de soldater som vi i Sverige vetat att uppskatta som värdiga och goda krigare, icke endast under de senaste åren utan långt dessförinnan under våra brödrafolks gemensamma strider. Vi ha med aldrig minskat intresse följt det tappra finska folkets och edra, herr fältmarskalks, bragder och öden under de gångna åren.

Vi ha försökt att på det sätt vi kunnat visa vår uppskattning för vad ni gjort, och det är för att på ett synbart sätt visa denna vår uppskattning som jag har fått min höge farfaders, Hans Majestät konung Gustafs uppdra att till eder, herr fältmarskalk, överlämna riddarvärdigheten med Svärdsordens stora kors av första klass. Hans Majestät har särskilt bett mig frambära att denna utmärkelse till den finska krigsmaktens främste representant i lika hög grad utgör ett tecken på Sveriges beundran för den finske soldaten.

Därefter sade prinsen ett par ord om ordensvärdighetens historia och dess särskilda koppling till Finland:

Denna utmärkelse instiftades 1788 av Gustav III före avresan till krigsskådeplatsen i Finland för att tilldelas fältherrar och befälhavare som på synnerligen framstående sätt utmärkt sig under krig. Trenne svenska konungar – Gustav III, Karl XIII och Karl XIV Johan – ha burit första klassen av detta vårt förnämsta militära utmärkelsetecken.

Bland de därmed utmärkta finna vi många av de hjältar som Runeberg besjungit i Fänrik Ståls Sägner, såsom Sandels, von Döbeln och Adlercreutz. Den siste innehavaren var generalmajoren friherre Bror Cederström, som belönades för den lysande ryttarsegern vid Bornhöft den 7 december 1813. Han avled 1877 och därmed gick den hittills siste innehavaren av hjältarnas hederstecken i graven.

Herr fältmarskalk! Det är för mig en stör ära och glädje att få på den främste finske soldatens bröst fästa det upprättstående svärdet i silver, tillhörande Svärdsorden stora kors av första klass.

Sedan blev det Mannerheims tur att hålla ett anförande:

Eders Kunglig Höghet!

Jag ber att till Eders Kunglig höghet få frambära uttrycket för min djupa tacksamhet för den höga utmärkelse H. M. Konung Gustaf behagat förläna mig och i vilken jag med stolthet ser ett erkännande av den finske soldatens bragder under detta krig.

Vår med Sverige månghundraåriga gemensamma historia ger vid handen att det finska folket aldrig velat krig, men heller aldrig tvekat att gripa till vapen, då det gällt hela rikets eller landets försvar. Vi kämpa nu för rätten att få leva, men vi hoppas att den dag skall gry, då vi få återgå till fredligt arbete och uppbygga de utpost i öster, som försynen en gång i tiden anvisat oss.

Det är med rörelse jag mottar detta åldriga utmärkelsetecken mitt uppe i en kamp i samma ödebygder, där tre sekler tidigare svenska och finska män under sin store konung kämpade för samma mål, som i dag den finska armén – skapandet av en tryggande riksgräns

Må det vara mig tillåtet bedja Eders Kunglig Höghet till Hans Majestät Konungen framföra mitt vördsamma djupt kända tack för det märkliga historiska utmärkelsetecken Hans Majestät behagat tilldela den finska arméns överbefälhavare. Jag behöver väl knappast tillägga att värdet av denna utmärkelse alldeles särskilt förhöjts genom att Hans Majestät givit Sveriges rikes arvprins i uppdrag att personligen överlämna detta.

Svärd för vardagsbruk med ingraverat motto.

Mannerheims ordenstecken och ordensbrev finns idag utställda på Mannerheim-museet i Helsingfors. Att han satte värde på Svärdsorden illustreras av att han hos den finske ordensjuveleraren Tillander beställde en kopia av svärdet för vardagsbruk graverat med valspråket som prinsen citerat vid överlämnandet.

Där finns även tecknen för kommendör med stora korset av Svärdsorden som han mottog av Gustaf V personligen på Stockholms slott den 6 juni 1918. Mannerheim återvände på statsbesök året därpå i egenskap av Finlands riksföreståndare. Han skulle då få motta Serafimerorden och enligt en känd berättelse var Mannerheim så mån om att bära Svärdsordens band vid ankomsten till Stockholm att han var iförd iklädd endast vapenrock utan ytterplagg och därefter insjuknade i feber.

6 kommentarer

Under Krigsdekorationer

Kungliga medaljen till gagn för Uppsala slott

Rikssalsstiftelsens kungliga medalj Till gagn för ett levande slott.

Ett förslag om att utveckla området kring Uppsala slott har väckt starka känslor. Det har kritiserats för att vara ett alltför stort ingrepp i den historiska miljön. Slottet grundlades av Gustav Vasa 1549 och har spelat en skådeplats får många viktiga händelser i svensk historia. Det finns faktiskt en särskild medalj som kan tilldelas den som på olika sätt aktivt stött ”tillvaratagandet av Uppsala slotts kulturhistoriska värde i sig själv och som en del av stadens, slottslänets och rikets historiska arv”. Medaljen instiftades 1992 med kungligt tillstånd, är försedd med kunglig krona och har halvofficiell status.

Medaljen är utformad av uppsalakonstnären Bengt Olof Kälde. Åtsidan visar slottet och en vase med texten UPPSALA SLOTT – VASABORGEN. Frånsidan visar Bengt Erlands Fogelbergs byst av Gustav Vasa som står på borggården med årtalet 1549. Under bysten finns plats för mottagarens namn och runt kanten löper texten: FÖR GAGN OM ETT LEVANDE SLOTT. Bandet är rött, guld och svart – landskapet Upplands och ätten Vasas färger.

Medaljen delas idag ut av Rikssalsstiftelsen (eller Stiftelsen för omhänderhavande av Rikssalen å Uppsala slott). Den bildades i samband med att rikssalen, i vilken sju kröningsfester och drottning Kristinas abdikation ägt rum, renoverades på 1930-talet. 1943 fastställde Kungl. Maj:t stiftelsens stadgar enligt vilken landshövdingen skulle vara självskriven ordförande med Uppsala universitets rektor samt ordföranden i stadsfullmäktige som ledamöter. Än idag bestämmer stiftelsen vem som får hyra salen.

Bengt Olof Käldes ritning till medaljen.

Inför Uppsalas 700-årsjubileum 1985 inledde stiftelsen ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt med fyra experter (Kommitterade för Uppsala slotts historia) under ledning av slottsarkitekten Hans Matell. Projektet fick aktivt stöd av landshövdingeparet Hans och Karin Alsén och resulterade in ett bokverk och flera viktiga upprustningar av slottet och dess omgivningar. Tanken på en medalj väcktes 1992 inför parets avflyttning från landshövdingebostaden på slottet då Hans Alsén skulle avgå. Hans Montell vände sig till Bengt Olof Kälde, då vapenmålare vid Kungl. Maj:s Orden, för att få hjälp med utformningen, statuter och ansökan om kungligt tillstånd.

Den 10 april meddelade Riksmarskalksämbetet att kungen medgivit att den föreslagna medaljen skulle få förses med kunglig krona och samma dag fastställdes medaljens statuter av de fyra kommitterade samt de båda ledamöterna i stiftelsen utöver Hans Alsén. Den 13 maj överlämnade prinsessan Christina medaljen till det överraskade landshövdingeparet i samband med en invigning av Vasarummet på slottet. Enligt statuterna skulle medaljen delas ut av de kommitterade men övergå till Rikssalsstiftelsen när de upplöstes. Så tycks ha skett redan samma år. Den 18 december överlämnade den nye landshövdingen Jan-Erik Wikström medaljen till de fyra ledamöterna.

Denna ”Uppsala slottsmedalj” förtjänar att lyftas fram som exempel på en väl projekterad utmärkelse. Själva utformningen är både originell och stilfull. Det går bra att söka tillstånd att få använda den kungliga kronan utan att samtidigt be att få pryda medaljen med kungens porträtt. Medaljen beställdes från HB Triller i Tobo utanför Uppsala som även tog fram en miniatyrmedalj. Samtidigt beställdes en särskild matrikel för medaljörerna från Lundequistska bokhandeln (LundeQ) även den i Uppsala.

Mottagare

(Se medaljBloggs kommentar nedan för en fullständig lista.)

1992

Överlämnade den 13 maj av prinsessan Christina:

  • Hans Alsén
  • Karin Alsén

Överlämnade den 18 december av landshövding Jan-Erik Wikström:

  • Lars-Otto Berg, landsantikvarie
  • Bernt Douhan, fil. dr
  • Lars Gezelius, arkivarie
  • Hans Matell, slottsarkitekt

1997

Överlämnade den 17 juni av H. M. Konungen:

  • Jan-Erik Wikström, landshövding
  • Stig Strömholm, rector magnificus
  • Erik Nilsson, kommunfullmäktiges ordförande
  • Anders Wall, direktör

1999

Överlämnad den 15 januari av landshövding Ann-Cathrine Haglund:

  • Gunvor Andersson, restauratör
  • Lars Söderström, restauratör

2014

Överlämnad den 12 december av landshövding Peter Egardt:

  • Lars Bäcklund, kommunfullmäktiges ordförande

Statuter

STATUTER

för medaljen till gagn för Uppsala slott

§ 1

Medaljen är instiftad av kommitterade efter nådigt tillstånd av H M Konungen den 10 april 1992.

§ 2

Medaljen, som är rund, präglas i förgyllt silver i 8:e storleken (33 mm) och är ovan försedd med kunglig krona. Framsidan prydes med en bild av slottet, nedan åtföljd av en vase och omgiven av texten ”UPPSALA SLOTT – VASABORGEN”. Baksidan prydes med Konung Gustaf I:s byst (efter B E Fogelbergs byst från borggården) åtföljd av årtalet för slottets grundande ”1549” fördelat på ömse sidor av huvudet. Under bysten skall den tilldelades namn graveras samt datum för överlämnandet. Runt kanten anbringas texten ”TILL GAGN FÖR ETT LEVANDE SLOTT”. Enligt ovanstående ritning.

§ 3

Medaljen bäres på väster sida av bröstet i ett 35 mm brett vattrat gult sidenband med en bred röd rand på mitten och en svart rand på vardera sidan (4+4+4+11+4+4+4 mm).

§ 4

Medaljen kan som belöning tilldelas person som på olika sätt aktivt sött kommitterades syften, nämligen tillvaratagandet av Uppsala slotts kulturhistoriska värde i sig själv och som en del av stadens, slottslänets och rikets historiska arv.

§ 5

Kommitterade utdelar medaljen i samråd med Uppsala slotts rikssalsstiftelse och fattar beslut därom när så är påkallat.

§ 6

Förslag till utdelning kan förutom av kommitterade och rikssalsstiftelsen även ställas till kommitterade av annan person eller institution.

§ 7

Som bevis på tilldelningen erhåller medaljören ett diplom samt ett exemplar att kommitterades publikation Uppsala slott – Vasaborgen.

§ 8

En matrikel över tilldelade medaljer förs av kommitterade och förvaras av rikssalsstiftelsens kansli på Länsstyrelsen.

§ 9

Miniatyr av medaljen och miniatyrband skall kunna bäras av den tilldelade.

§ 10

Upplöses kommitterade, utan att någon annan organisation e d tar över dess verksamhet, övergår förvaltning och utdelande till Rikssalsstiftelsen

Statuterna fastställda vid möte den 19 april 1992 med omedelbart ikraftträdande.

2 kommentarer

Under Halvofficiella medaljer

Isalamedaljen nu på Dalarnas museum!

I december skrev jag om den medalj som Gustav III gav åt ättlingarna till de bondepar i Isala som ska ha räddat Gustav Vasa från danskarna under hans äventyr i Dalarna 1520 till 1521.

Nu visar det sig att medaljen och diplomet nyligen lämnats in till Dalarnas museum som lagt upp ett par mycket vackra fotografier på medaljen och det tillhörande diplomet. Medaljbandet är monterat i preussisk montering eller ”svensk hovmontering” som det också kallas.

Roligt att denna mycket speciella medalj införlivats i museets samlingar där det kommer att bevaras för eftervärlden!

Lämna en kommentar

Under Övrigt