Phaleristica

Städernas allmänna brandstodsbolags större guldmedalj tilldelad Esaias Laurentius Henschen 1918. Foto: Bukowskis.

Sist i serien om brandmedaljer har vi nu kommit till Städernas allmänna brandstodsbolag som bildades 1828 ur den stadsfond som året innan skilts från Allmänna brandförsäkringsverket. Bolagets reglemente fastställdes av Karl XIV Johan och därmed hade staten medverkat till inrättandet av tre brandförsäkringsbolag: ett för Stockholm (Brandkontoret), ett för landsbygden (Brandförsäkringsverket) och ett för övriga städer (Brandstodsbolaget).

Likt sina båda föregångare använde brandstodsbolaget ett runt emblem med fågel Fenix krönt av en kunglig krona. Till åtskillnad från de båda föregångarna var rundeln lagd på ett par korslagda palmkvistar. Detta emblem användes av bolaget till och med 1964 varefter det gick ihop med Hansa som senare skulle bli Trygg-Hansa.

Förtjänstmedaljen

Städernas allmänna brandstodsbolag var organiserat med en styrelse och i Stockholm samt lokala kommittéer i de städer där bolaget hade försäkrade fastigheter. Frågan om att instifta en medalj kom från kommittén i Örebro 1834. Bolagets revisorer skrev dock ett yttrande där de framförde åsikten att en god gärning var sin egen belöning vilket ledde till att förslaget lades på is. Först tio år senare bestämde man sig för att börja dela ut medaljer på det sätt som andra försäkringsbolag gjorde vilket godkändes av kung Oscar I i ett tillägg i bolagets reglemente den 19 augusti 1844.

Städernas allmänna brandstodsbolags större medalj (36 mm). Avslag i silver i Kungl. Myntkabinettet. Foto: Ann Nordlöf, Statens historiska museer.

Det dröjde dock till år 1848 innan man inhämtat Vitterhetsakademiens godkännande av medaljen som till utseende och inskription (För mod i faror och medborgerligt nit) låg mycket nära Allmänna brandförsäkringsverkets. Medaljen graverades av Ludvig Persson Lundgren i två storlekar: en större (36 mm) och en mindre (24 mm). Båda storlekarna kunde präglas i guld och den större även i silver.

När medaljen var färdigställd dröjde det ytterligare fem år innan den delades ut. I minnesskriften Städernas allmänna brandstodsbolag 1828–1928 av Karl Åmark och Nils Forssell finns en lista över alla utdelningar av medaljen från 1853 till 1926. Listan är föredömligt uppsatt och lätt att hitta i (även om ett antal namn blivit förväxlade eller felstavade).

Branden i dårhuset

Den första utdelningen av brandstodsbolagets medalj ägde rum den 16 juli med anledning av insatser under en brand i Uppsala den 13 februari samma år. Docenten Jöns Larsson Samzelius och studenten Nils Rudolf Lidman mottog medaljen i guld. Fanjunkaren Carl Book, garvaremästaren Anton Barkström, samt magistrarna Erik Rudolf Henschen och Carl Johan Strömbäck mottog den i silver. Tack vare ett minnesord skrivet vid Lidmans död 1889 kan vi få en bild av händelsen. Lidman omskrivs som värd att minnas ”för mannadåd och uppoffrande mod”:

Bland annat vid det tillfälle när som gamla dårhuset, det s. k. »bränneriet», utanför Uppsala gick upp i lågor. Der tog han verksam del i det fåfänga släckningsarbetet, var med der elden rasade som värst, förde slangen och gjorde för öfrigt flere försök till räddning af de der inspärrade vansinniga. […] För det mod och den sinnesnärvaro Lidman vid det olyckstillfället ådagalade, belönades han med en medalj.

Enligt en notis i tidningen Upsala 1853 ska de ovannämnda medaljerna ha delats ut av Allmänna brandförsäkringsverket (se tidigare inlägg). Man får anta att skribenten helt enkelt missat att det var Städernas allmänna brandstodsbolag som delade ut sin medalj för första gången. Enligt artikeln ska även studenten Thore Fries (senare universitetets rektor) och löjtnanten Robert von Bahr tagit emot ”Carl Johans medaljer i silfwer”. Medaljen kan inte gärna vara någon annan än Brandförsäkringsverkets kungliga Karl Johansmedalj från 1828. Namnen förekommer inte i Åmarks och Forssells lista. Kanske delades olika medaljer ut vid samma tillfälle.

Tillåtelse att bära medaljen

Det skulle bara dröja några år innan Nils Rudolf Lidman återigen omskrevs i tidningarna, denna gång för att ha räddat en pojke som gått genom isen från drukning. Den 9 september 1859 tilldelades han den kungliga livräddningsmedaljen För berömliga gärningar i guld av 5:e storleken att bäras på bröstet i högblått band med gula kanter. Kort efteråt inkom Lidman med en ansökan till Kungl. Maj:t om tillåtelse att även få bära Brandstodsmbolagets medalj som han tagit emot i sex år tidigare, något som beviljades den 1 oktober samma år.

Av notisen framgår inte vilket band medaljen skulle bäras i. Samma år inkom dock en annan ansökan till Kungl. Maj:t, denna gång från regementspastorn Johan Fredrik Hammarin som den 8 juni mottagit brandstodsbolagets medalj i guld som belöning för ”nit, rådighet och oförtrutenhet vid släckning af de i staden Fahlun under sednast förflutna tid timade eldsvådor”. Kungl. Maj:t beslutade den 8 november att bifalla ansökan och låta Hammarin bära medaljen ”i sådant band, som begagnas av de af Stockholms stads brandförsäkringskontor för nit och wisad rådighet wid eldsläckning utdelade medaljer”.

Brandkontorets medaljer (se tidigare inlägg) bars i rött och vitt band. Kanske tyckte Kungl. Maj:ts att detta band var passande även för brandstodsbolaget som också försäkrade fastigheter i städer. Vid någon tidpunkt gick man dock över till röda band och alla bevarade medaljer har band i den färgen. Av de båda notiserna kan man utläsa att brandstodsbolagets medaljer inte ursprungligen fick bäras, men att mottagarna själva kunde ansöka om band och att detta kunde ske flera år efteråt.

Förtjänster om eldsläckningsväsendets ordnande

Fram till 1874 hade medaljen delats ut ett sextiotal gånger med anledning av arton olika bränder från Östersund i Norr till Varberg i Söder. Detta år belönades dock brandcheferna i Göteborg och Jönköping med guldmedaljen för ”framstående förtjänster om eldsläckningsväsendets ordnande” i respektive stad. Därefter delades medaljen inte längre ut uteslutande för mod och rådighet vid ett särskilt tillfälle. Ungefär vid samma tillfälle började medaljen regelmässigt delas ut i rött band.

Städernas allmänna brandstodsbolags mindre guldmedalj tilldelad Anders Petter Lundmark 1902. Foto: Sörmlands museum.

I Sörmlands museum finns den mindre guldmedalj som av brandstodsbolaget tilldelades rådmannen och brandchefen Anders Petter Lundmark. Det stämmer dock inte som museet skriver att Lundmark mottog medaljen efter stadsbranden 1871. Visserligen deltog han då förtjänstfullt vid släckningen och valdes därefter till stadens förste brandchef, men det var först 1902 efter 28 års tjänstgöring som han fick medaljen. Faktum är att brandstodsbolaget endast utdelade en medalj med anledning av 1871 års stadsbrand – till eleverna vid Strängnäs elementarläroverk för deras oförtrutna nit och ovanliga rådighet. Året innan hade eleverna i Skara fått samma hedersbetygelsen. Två exempel på kollektiva medaljutdelningar som annars varit mycket ovanliga i Sverige.

Från år 1900 ökade andelen medaljer som delades ut för långvarig tjänst som kommittéledamot, ombud, brandchef eller brandman.. 1916 delades den sista medaljer ut för mod och rådighet. Därefter fortsatte brandstodsbolagets medalj att delas ut årligen för långvarig tjänst till och med år 1949 då bolaget utvidgade sin verksamhet till andra försäkringar och bytte namn till Städernas allmänna försäkringsbolag.

Efter att Stockholms stad fått sitt Brandförsäkringskontor 1746 väcktes frågan i Sveriges riksdag om en rikstäckande brandförsäkring. Detta ledde till att Gustav III inrättade Allmänna brandförsäkringsfonden 1782 med hela landet som sitt verksamhetsområde. I likhet med Brandkontoret hade fonden ett kungligt uppdrag och hade därför ett emblem med en kunglig krona. Fonden hade dock inget direkt ansvar för själva brandbekämpningen och därför ingen självklar uppgift att belöna eldsläckare på samma sätt som kontoret hade.

En landsomfattande brandförsäkring visade sig vara en svår uppgift och fonden redovisade snart stora förluster. Kungl. Maj:t instruerade därför direktionen att lämna förslag till åtgärder. Ett förslag blev att uppmuntra släckning eller bärgning vid eldsvådor genom belöningar. Detta godkändes och 1808 utfärdades en kunglig kungörelse i vilken det stadgades:

att belöningar måga få utdelas til dem, som vid eldsvådor mest utmärkt sig genom eldens släckande, så att, när högste befälhavaren i staden eller orten, där huset avbrunnit, hos direktionen anmäler någon, som för särdeles mod och oförtrutenhet vid eldsläckningen gjort sig till belöning förtjänt, äger direktionen att bestämma och utgiva belöningen, antingen i en jeton eller medalj i guld eller silver, eller ock i penningar

Samma år ändrades namnet till Allmänna brandförsäkringsverket med två separata fonder: en för städerna och en för landet i övrigt. 1828 avskildes stadsfonden och verkets namn ändrades till Allmänna brandförsäkringsverket för byggnader å landet, varefter både försäkringsverksamheten och utdelandet av belöningar begränsades till landsbygden. I denna form fanns verket kvar ända till 2008.

Fondens sigill graverades 1797 av Carl Enhörning efter en ritning av arkitekten Erik Palmstedt som var intendent vid fonden. Sigillet visar fondens emblem: en fågel Fenix på en glob krönt av en kunglig krona. Det liknar Brandkontorets emblem med skillnaden att globens övre tredjedel visade Sveriges tre kronor, en symbol för fonden verkade över hela riket, och att globen lades över två korslagda nedvända rykande facklor, en symbol för brandbekämpning.

Under sina 226 år lät Allmänna brandförsäkringsverket dela ut flera olika typer av medaljer. Att beskriva dem är ingen lätt uppgift. Visserligen finns flera av dem beskrivna av Bror Emil Hildebrand i Sveriges och svenska konungahusets minnespenningar, praktmynt och belöningsmedaljer från 1874–75, och av Karl Åmark i minnesskriften Allmänna brandförsäkringsverket 1782–1932, men flera medaljer saknas i dessa. Denna text är ett försök att fylla luckorna.

1810 års medalj

Sedan verket 1808 fått kunglig tillåtelse att dela ut medaljer dröjde det ett par år innan ett behov uppstod. Efter en brand i Jönköping 1810 rekommenderades viktualiehandlaren Wennberg och hovslagaren Lundqvist av landshövdingen för varsin silvermedalj från Brandförsäkringsverket. Direktionen lät då ta fram sin första medalj och beslutade att den skulle bära samma emblem som verkets sigill.

Eftersom medaljen skulle präglas vid Kungl. myntverket var det nödvändig att först inhämta Kungl. Vitterhetsakademiens godkännande av dess inskription. Uppgiften att utföra medaljen gick sedan till Carl Enhörning. Han tycks dock inte ha följt beslutet särskilt noga och utan istället kopierat sitt sigill rakt av. Runt emblemet graverade han nämligen Allmänna Brandförsäkrings Direction och inte Allmänna Brandförsäkrings-Verket som det stod i akademiens beslut.

1810 års medalj av 11:e storleken (41 mm). Foto: Uppsala universitets myntkabinett.

Åtsidan fick inskriptionen För mod i faror och medborgligt nit. Inte sällan har den korrekta stavningen ”medborgligt” felaktigt återgetts i olika källor som ”medborgerligt”, ”medborgerlig” eller ”medborglig”. Medaljen var ca 41 mm i diameter vilket motsvarar 11:e storleken enligt Berchs skala. Enligt Åmark delades denna medalj ut till de båda nominerade från Jönköping 1811 och ytterligare en gång 1813 till en person från Helsingborg.

1818 års medaljer

1818 års medalj av 11:e storleken i silver i Kungl. Myntkabinettet. Foto: Ann Nordlöf, Statens historiska museer.

Redan 1818 graverade Carl Enhörning nya stampar till Brandförsäkringsverkets medaljer som nu blev två: en av 11:e storleken (41 mm) och en av 7:e storleken (30 mm). Inskriptionen på frånsidan kortades till För medborgligt nit. Man får anta att direktionen ansåg att formuleringen ”För mod i faror” var onödigt begränsande ifall man skulle vilja belöna andra förtjänster (vilket man också snart skulle). Med en mindre storlek blev det dessutom inte lika dyrt att dela ut en medalj i guld. Åmark tycks inte ha känt till dessa medaljer, men de finns upptecknade i Hildebrand.

1818 års medalj av 7:e storleken i silver i Kungl. Myntkabinettet. Utdelad 1847 till Olof Theodor Nyström. Foto: Ann Nordlöf, Statens historiska museer.

I Kungl. Myntkabinettet finns båda storlekarna i silver, varav den mindre i flera exemplar varav ett bär namnet Olof Theodor Nyström. I maj 1847 var han en av fem livgardister som kommenderades till släckningen av en brand vid Pohlsro på Djurgården i Stockholm. Man får anta att egendomen var försäkrad hos Brandförsäkringsverket och inte hos Stockholms brandförsäkringskontor. Överståthållaren vände sig nämligen till verket och nominerades de fem till en belöning. I juni samma år fick de motta verkets ”jetton i silfwer”.

1820 års kungliga medaljer

1819 nominerades de två kofferdikaptenerna S. Roempke och A. Sky till medalj från Brandförsäkringsverket som båda bistått vid besiktningar och eldsläckningar i Göteborg. Direktionen vände sig då till Karl XIV Johan och begärde att verkets medaljer skulle få bäras, förslagsvis i eldrött band. Detta, menade direktionen, skulle förhöja värdet för mottagaren och vara till uppmuntran för andra. Sannolikt var man inspirerad av de bärbara medaljer som sedan några år tillbaka utdelades av Kungl. Patriotiska sällskapet och Kungl. Sällskapet Pro Patria.

I ett brev den 22 april 1819 avslog kungen verkets begäran om ett generellt tillstånd att få utdela medaljer i band. Han ställde sig dock positiv till att godkänna bärbara medaljer i enskilda fall. Direktionen fick i uppgift att anmäla personer som:

genom särdeles mod och oförtrutenhet vid eldsvådor kunna göra sig af någon utmärkt belöning förtjente, då Kongl. Maj:t vill för hvarje särskildt fall pröfva om samma person må belönas med en af Direktionen bekostad jetton i guld försedd med Konungens bild, att bäras på bröstet i eldrödt band.

Direktionen föreslog att emblemet som tidigare prytt åtsidan skulle flyttas till frånsidan på den nya kungliga medaljen vilket godkändes av kungen den 8 februari 1820.

Därefter fick förslaget återigen gå vägen via Vitterhetsakademien, som inte tycks ha känt till att verket redan tidigare kortat ned den av akademin godkända inskriptionen. Den nya kungliga belöningsmedaljen med Karl XIV Johans bild, även kallad Karl Johansmedaljen, graverades 1820 av Lars Grandel och försågs med kunglig krona. Trots att endast guldmedalj nämns i det kungliga brevet har medaljen även delats ut att bäras i silver.

8:e storleken

Kungliga medaljen av 8:e storleken. Utdelad 1822 till Gustaf Melin. Foto: Jana Mäkinen, Göteborgs stadsmuseum.

Den förste att tilldelas Brandförsäkringsverkets kungliga medalj var Johan Severin Sonnenstein, borgmästare i Göteborg, som belönades efter en brand i Masthugget i september 1820.

Ytterligare tre göteborgare mottog medaljen 1822. Traktören Laurentius Segerlind och kofferdiskepparen Gustaf Melin belönades enligt Åmark efter att båda som brandmästare utmärkt sig vid ett flertal eldsvådor. När Melins medalj skänktes till Göteborgs stadsmuseum på 1880-talet uppgavs att han (då kallad skeppsfurnerare) tilldelats den specifikt efter den stora masthuggsbranden 1821 där han skadat sina ben så svårt att han aldrig blev återställd.

Den tredje mottagaren 1822 var bryggaren Johan Olsson Risberg (1778–1823) med en något säregen motivering:

att han med ej ringa uppoffringar och utan allt anspråk på ersättning åt det vid sprutorna anställda manskapet utdelat betydliga partier öl, dricka och andra förfriskningar, under det manskapet varit vid släckningen sysselsatt, samt såmedelst både bidragit därtill att arbetet kunnat med dess mer drift fortsättas och jämväl visat det berömdaste föredöme.

Direktionen verkar dock ha varit missnöjd med att endast undantagsvis få dela ut bärbara medaljer. 1824 ansökte man åter om tillstånd att få utdela samtliga medaljer att bäras i band (och inte ”undangömmas allmänhetens åsyn”) vilket dock avslogs av Karl XIV Johan. Kravet att ansöka i varje enskilt fall bekräftades 1850 i ett nytt reglemente fastställt av Oscar I i vilket det framgick att:

Om någon wid eldswåda utmärkt sig för mod och oförtrutenhet under eldsläckningen eller med egen fara räddat eller bergat egendom samt sålunda främjat Werkets bästa och allmän fördel äge Direktionen att efter omständigheterna gifwa belöning antingen i en jeton af guld eller silfwer eller i penningar eller i begge delarne; äfwensom att derest högre belöning skulle anses böra tilldelas hos Oss i underdånighet hemfälla att berörde jeton må få af den belönade i eldrödt band bäras å bröstet

Kravet att ansöka om kungligt tillstånd kvarstod 1863, 1870, 1879 och 1883, men ströks ut 1889 års reglemente. Efter detta tycks Brandförsäkringsverket, i likhet med Brandkontoret, äntligen haft möjlighet att dela ut sin medalj med band efter eget huvud. Det tycks dock ha skett i begränsad omfattning och ofta till verkets egna tjänstemän eller direktionsmedlemmar. 1920 uppmärksammades till exempel verkets verkställande direktör J. W. Creutz på sin 60-årsdag med en guldmedalj ”att i band med verkets färger bäras å bröstet”.

Kungliga medaljen av 8:e storleken (med krona av Gustaf Adolfs-typ). Utdelad 1968 till Axel Mannerskantz vid dennes avgång från styrelsen. Foto: Dreweatts.

Den kungliga medaljen har i alla år behållit Karl XIV Johans porträtt och inte ändrats vid tronskiften. Enligt Åmark hade den kungliga medaljen fram till 1873 delats ut till femton personer. Bland mottagarna fanns bland annat:

• 1850 G. W. Svanström, inspektör, för mod och rådighet vid brand i Hörlingstorp, silver
• 1851 Carl Josef Söderling, skorstensfejare, för mod och rådighet vid brand i Norrby, valör okänd
• 1873 Carl Johan Pettersson, gårdsdräng, för mod och rådighet vid brand i Rydaholm, silver
• 1877 Carl Otto Overgaard, löjtnant, för mod och rådighet vid brand i Mariestad, guld

Som vi ska se nedan så finns det dock anledning att anta att Åmarks uppgifter är ofullständiga.

12:e storleken

Enligt både Hildebrand och Åmark präglades den kungliga belöningsmedaljen endast i 8:e storleken (33 mm). 1984 lyckades Kungl. Myntkabinettet dock förvärva nedanstående större exemplar av 12:e storleken (43 mm) med rött band. Trots sin storlek skulle den bäras på bröstet i den klassiska svenska U-formade monteringen.

Kungliga medaljen av 12:e storleken. Kungl. Myntkabinettet. Foto: Ann Nordlöf, Statens historiska museer.

Den större medaljen har sannolikt funnits sedan 1820-talet. År 1827 delade verket ut ett antal medaljer efter en större brand i Norrköping. Fabrikören Abraham Arosenius mottog ”en större guldmedalj att i eldrödt band bäras på bröstet” samtidigt som andra mottog ”en mindre guldmedalj”.

1. Abraham Arosenius, fabrikör, 1827, att bäras å bröstet
2. Kollberg, kofferdiskeppare, 1827, att bäras å bröstet (avliden, överlämnades till hans änka)

1852 års medalj

1852 års medalj. Miniatyr i Kungl. Myntkabinettet (länk). Foto: Ann Nordlöf, Statens historiska museer.

1852 präglades ny version (50 mm) belöningsmedalj. Emblemet är sett till sitt innehåll detsamma som i 1700-talssigillet men har fått en annan stilistisk utformning av en okänd konstnär som ändrade globen till en sköldform. Dessutom har omskriften ändrats till Allmänna Brandförsäkrings Werket på åtsidan och För medborgerligt nit (sic!) inom en eklövskrans på frånsidan. Man får anta att denna medalj ersatte de äldre stora medaljerna från 1818 och 1820. Den mindre kungliga medaljen levde dock kvar.

Under 1800-talet utdelades denna medalj i silver, som 1899 då den tilldelades brandchefen i Norrköping John Engström för visat mod och rådighet vid en brand i Ringstad. Enligt Åmark ska dock under 1900-talet alltid utdelats i guld, som 1906 till J. Carlsson som förhindrat en brand på Ribbingsberg i Västergötland. Åmark redogör även för fem fall mellan 1904 och 1929 då den delats ut att bäras i band om halsen till högt uppsatta funktionärer inom verket.

1929–31 års medaljer

1929 års medalj (31 mm). Ur Åmark (1932).

Som om de många ändringarna av Brandförsäkringsverkets medaljen inte var tillräckligt många ägde en sista ändring rum på 1920-talet. Redan 1921 engagerades medaljgravören Erik Lindberg för att ta fram en ny mindre medalj, som dock blev verklighet först 1929.

Denna medalj (31 mm i diameter) upptog ännu en gång verkets emblem med omskriften Allmänna Brandförsäkringsverket på åtsidan, och För mod och rådighet på frånsidan. Den var avsedd för förtjänster vid eldsläckning och skulle bäras i eldrött band. Endast en utdelning av denna medalj är känd, till ingenjören K. G. Englund.

1931 levererade Lindberg en ny frånsidestamp som bar texten ”För förtjänsten”, avsedd för personal eller andra som gynnat verket. Nu ville man tydligen ha separata medaljer för mod i eldsläckning och för allmänna förtjänster. Denna medalj skulle bäras på samma sätt som den ovannämnda. Den delades ut samma år till värderingsmannen K. A. Kollinius, men inga fler utdelningar är kända.

Sammanfattning

När en organisation låter nytillverka så många medaljer som Allmänna brandförsäkringsverket gjorde under sina två sekel beror det i regel på en av två anledningar. Antingen är medaljutdelningen så omfattande att stamparna slits ut och måste ersättas, eller så är den tvärtom så måttlig att inga rutiner hinner sätta sig och man börjar om på nytt vid de få tillfällen en medalj delas ut. Att döma av de relativt få kända utdelningarna av verkets medaljer lutar jag åt den senare förklaringen.

Av allt att döma är den mindre Karl Johansmedaljen från 1820 den som höll i sig längst starkast tradition. Den första utdelningen ägde rum 1828 och den senast kända 1828.

Med detta sagt så räcker det med att ett exemplar av en medalj med fågel Fenix dyker upp för att nytt ljus ska kastas över hur Allmänna brandförsäkringsverket belönade mod och rådighet vid eldsläckning från 1810 till 2008. Sista ordet är absolut inte skrivet, men

Sveriges första brandmedalj instiftades av Stockholms stads brandförsäkringskontor, eller bara Brandkontoret, som grundades 1746 av ett antal borgare i Stockholm under ledning av Charles Tottie. Brandkontorets reglemente fastställdes av Fredrik I som därmed gav bolaget sin kungliga sanktion. Fram till 1874 ansvarade Brandkontoret för brandsläckningen i Stockholm. Idag är det ett renodlat försäkringsbolag.

Brandkontorets emblem skapades av Gerhard Meijer och fastställdes av Brandkontorets direktion den 23 april 1746. Det föreställer fågel Fenix på en glob krönt av en kunglig krona och omgiven av två vingar samt eldrök. Fenix är en mytologisk varelse som dör i eldslågor och återuppstår ur sin egen aska – en mycket lämplig symbol för brandförsäkring. Den kungliga kronan visar att bolaget hade ett kungligt uppdrag.

Emblemet är en bekant syn för de som rör sig i Gamla stan. Det placerades nämligen ovanför porten på de byggnader som var försäkrade så att Brandkontorets brandmän i händelse av eldsvåda visste vilka hus de skulle undsätta först. Märket blev snart en självklar del av stadsbilden och omsjungs även av Bellman i Fredmans epistel nr 40: ”Fenix sitter full med glitter, ståtligt förgylld.”

Belöningsmedaljer

Redan i Brandkontorets äldsta reglemente från år 1746 ålades direktionen att iakttaga om någon deltagit i eldsläckning med ”särdeles flit och oförtrutenhet” eller ”med fara och äfwentyr för sin person” eftersom de då ”måge blifwa af contoiret efter omständigheterna therföre belönte och upmuntrade”. Inledningsvis innebar detta penningersättningar. En brand som kunde släckas eller rentav förhindras helt innebar en stor besparing för Brandkontoret.

Under 1700-talet lät kontoret ta fram två belöningsmedaljer: den mindre medaljen (eller jetongen) Moesti cupiens solatia casus och den större Vigili custode perennat (även kallad Tottiemedaljen). Båda medaljerna delades ut guld och silver. I början saknade de bäranordning och överlämnades till sina mottagare att förvaras.

Moesti cupiens solatia casus

Brandkontorets första medalj instiftades 1764 när Brandkontorets direktion ville belöna en ”behjärtad och vaksam granne” som förhindrat en brand som kunde ha blivit förödande. Man beslutade att låta prägla en medalj (även kallad jetong) av 8:e storleken att utdelas till:

hederligare personer, som vid eldsvådor något märkvärdt bidraga till lågans dämpande och de olyckligas räddning.

Medaljen ritades av Jean Eric Rehn, en av sin tids stora formgivare. Frånsidans motiv är hämtat ur det romerska nationaleposet Aeneiden av Vergilius och visar hur hjälten hur Aeneas bär sin far ur det brinnande Troja. Det är en bild som bör ha talat även till de 1700-talsmänniskor som inte var klassiskt bildade.

Omskriften Moesti cupiens solatia casus har av latinisten Emanuel Svenberg översatts till ”längtande efter att bli en tröst i den sorgliga olyckan” och verkar vara inspirerad av en passage i Aeneiden (6.377). En äldre översättning lyder ”längtande efter tröst för en sorglig händelse”.

Åtsidan visar fågel Fenix som står i en eld under texten Reparabilis (”den får liv igen”), allt på en stor ros. Rosen ansågs vara en av Stockholms symboler eftersom den förekom i stadens sigill från 1680. I själva verket berodde detta på en förvanskning av ett dekorativt element i ett av stadens medeltida sigill. Omskriften Indemnitas incendiorum Holmiae ska uttydas ”ersättning för eldsvådor i Stockholm”.

Medaljen graverades av Gustaf Liungberger under en resa till Rom och den första utdelningen ägde rum först när han återkommit till Stockholm 1767.

Vigili custode perennat (Tottiemedaljen)

1771 ville Brandkontoret uppmärksamma sin grundare Charles Tottie som då hade styrt bolaget i femton år. Man lät ta fram en medalj av 12:e storleken som graverades av Carl Johan Wikman. Dess åtsida visade Totties bröstbild och omskriften Carolus Tottie civis holmensis (”Charles Tottie borgare i Stockholm”). På frånsidan syntes en bild på Trojas borg där stadens beskyddare Minerva står vakt i porten samt inskriften Vigili custode perennat (ungefär ”Han förblir en vaksam väktare”).

Medaljen Vigili custode perennat. Foto: Kungl. Myntkabinettet.

Medaljen präglades i sju exemplar av guld som överlämnades till Tottie, hans hustru och fem barn, samt 20 av silver som sparades för kontorets framtida behov. Den kom att delas ut som kontorets främsta belöning för eldbekämpning. 1796 delades den för första gången ut till kontorets tjänstemän för deras trogna tjänst, och 1798 i guld till en av direktionens ledamöter.

Medaljer att bäras

Med kunglig krona

1819 beslutade Karl XIV Johan att ett försäkringsbolag, Allmänna brandförsäkringsverket, i särskilda fall kunde ansöka hos honom om tillåtelse att dela ut sin brandmedalj att bäras i band på bröstet. Även Brandkontoret började ansöka om sådant tillstånd. I Göteborgs stadsmuseums samlingar finns ett exemplar av medaljen Moesti cupiens solatia casus i guld försedd med kunglig krona och röd-vitt band.

Medaljen Moesti cupiens solatia casus från cirka 1860. Foto: Anna Adrian, Göteborgs stadsmuseum.

Dessa bandfärger är kända åtminstone sedan 1859 och valdes möjligtvis av traditionsskäl; under slutet av 1700-talet skulle brandmännen i Stockholm bära vita och röda tofsar som igenkänningstecken. Samma band kunde även användas av andra försäkringsbolag som delade ut brandmedaljer.

En utdelning ägde rum 1881 efter en brand i operahuset i Stockholm. Brandkårens verkmästare G. Ljunggren tilldelades Brandkontorets belöningsmedalj (sannolikt Tottiemedaljen) i silver, och fyra andra tilldelades brandkontorets belöningsjetong (antagligen Moesti cupiens). På förslag av Brandkontorets direktion utfärdade Kungl. Maj:ts tillstånd för samtliga mottagare att bära sina medaljer ”i hwitt och rödt band å bröstet”. Att även större medaljer som Tottiemedaljen av 12:e storleken bars på bröstet var vid denna tid inget ovanligt.

Kontorets reglemente från 1878 innehåller inga detaljerade bestämmelser om belöningsmedaljerna, endast att:

Åt dem, som vid elds släckning eller förekommande af elds utbredning ådalagt synnerligt nit samt sällsynt mod och rådighet, eger Direktionen utdela medaljer, jettoner och penningar. (Art II, § 14)

Med murkrona

Vid slutet av 1800-talet lättades kravet på att bärbara medaljer skulle vara godkända av kungen. Brandkontoret delade då ut bärbara medaljer på eget bevåg. Den kungliga kronan ersattes då av en murkrona.

Den större Tottiemedaljen tycks ha delats ut sparsamt och nästan uteslutande till högre ämbets- och tjänstemän inom Brandkontoret. Vid något tillfälle började man dela ut den att bäras i band om halsen. Gravören Adolf Lindberg anlitades för att ta fram en mindre variant som kunde bäras på bröstet.

Medaljen Moesti cupiens solatia casus med murkrona från 1922.

Medaljen Moesti cupiens utdelades årligen i silver till brandmän som belöning för rådighet vid eldsläckning. I särskilda fall kunde medaljen delas ut i guld. Vid 1900-talets mitt upphörde den regelbundna utdelningen och därefter har medaljen endast delats ut vid ett par uppmärksammade händelser under 1900-talet.

I samband med det ”stora tunnelraset” i Stockholm den 9 november 1965 utmärkte sig brandingenjör Olle Johansson och vice brandchef Carl-Otto Falk för framstående mod och rådighet vid räddningsarbetet. Året därpå fick de båda motta Moesti cupiens.

Så sent som 1990 delades samma medalj ut till den 33-årige rökdykarledaren Denny Wincent. Under en brand på Östermalm hade han befunnit sig i ett trapphus då taket rasade in. Han var först helt fastklämt med lyckades med konststycket att ta sig loss med endast lindrigare brännskador och några frakturer. Brandkontorets VD Jan Ekman som till tidningarna sade att 1990 varit det värsta brandåret i Stockholm sedan Klarabranden 1751 och att medaljen var ett led i arbetet att minska antalet bränder.

Idag

Brandkontoret är än idag verksamt som försäkringsbolag för fastigheter inom Stockholms län och har sedan 1806 sina lokaler vid Mynttorget i Gamla stan. Traditionen från 1790-talet att medaljera sina anställda lever fortfarande och den stora Tottiemedaljen i guld delades ut så sent som 2005. Nya medaljer beställdes 2012 från Svenska Medalj. Man får hoppas att även Moesti cupiens solatia casus får leva vidare som belöning till den som bidragit till lågans dämpande och de olyckligas räddning.