Svenska folket följer varje dag det viktiga arbete som bedrivs inom hälso- och sjukvården under den rådande corona-epidemin. Vården om sjuka har varit en riksangelägenhet sedan mitten av 1700-talet och då sågs det som en uppgift för ordensväsendet. En tradition som går tillbaka till medeltiden.
Ordensväsendets ursprung har ett nära samband med sjukvården. Den medeltida Johanniterorden uppstod runt år 1180 kring ett hospital i Jerusalem där pilgrimer kunde söka vård hos munkarna. Även efter att orden blivit riddarorden med en huvudsakligen militär funktion fortsatte dess medlemmar att kallas hospitaliter (engelska: Knights Hospitaller). Idag bedriver Johanniterordens olika grenar ett omfattande humanitärt arbete, bland annat inom svenska Johanniterhjälpen.
När den svenska Serafimerorden instiftades år 1748 var syftet att skapa ett i första hand symboliskt ordenssamfud genom vilken riddarna kunde förenas i en gemenskap med den svenske kungen. Seraferna som återfinns i ordens namn och emblem är ett bibliskt änglaväsen som markerar närhet till Gud. Redan Erik XIV och hans bröder prydde sina ordenskedjor med serafer. Det ljusblå ordensbandet anspelade på himmelen och ordensmedaljen bar devisen Proceres cum principe nectit (‘den förenar de främste med fursten’). Allt för att markera vilken upphöjd skara riddarna tillhörde.
Den historiska ordensuppgiften att måna om fattiga och sjuka var dock inte bortglömt vid ordens grundande. Ordensstadgarnas 30 § angav att:
Riddares plikt ware, at sielfmante åtaga sig öfwerinseende wid Siuk- och Fattighus …
Serafimerorden var inte en helt symbolisk sammanslutning. Riddarna samlades regelbundet till ordenskapitel i Riddarsalen på Stockholms slott och redan vid kapitlet den 21 november 1748 tog man sig an uppdraget att värna om sjuka och fattiga.
För det första beslutade man att dela ut Serafimermedaljen till bryggaren Olof Ström som under många år nitiskt skött fattighuset i Katarina församling. Det beslutades samtidigt att medaljen hädanefter skulle tilldelas personer som oegennyttigt och framgångsrikt verkat i den praktiska människokärlekens tjänst. Alltså inom sjuk- och fattigvård eller annan välgörenhet. Detta blev första gången en svensk medalj fick en specifik uppgift. Efterföljarna skulle bli många.
För det andra bestämde sig ordenskapitlet denna dag att stödja det pågående projektet att anlägga ett sjukhus i Stockholm. Åtta serafimerriddare, varav fyra riksråd och fyra presidenter, uppdrogs att ansvara för sjukhusets anläggning. Året därpå köpte man en tomt på Kungsholmen och den 30 oktober 1752 öppnades Sveriges nya rikssjukhus – Serafimerordenslasarettet. Visserligen hade sjukhuset vid starten endast åtta bäddar men dess betydelse för den svenska sjukvårdens utveckling ska inte underskattas. Med hjälp av Linné anlades en trädgård för medicinalväxter och sedan Karolinska institutet grundades 1810 förlades den praktiska utbildningen av läkare till det växande lasarettet som kom att kallas ”den svenska medicinens högborg”.
Gustav III såg till att formalisera serafimerriddarnas ansvar för sjukvården genom att 1773 överlåta överstyrelsen över rikets alla hospital och barnhus till två serafimerriddare. I ordenskapitlet den 25 november 1787 gick kungen ett steg längre och inrättade
ett Gille, som å Serahimer Ordens vägnar har öfverinseendet och förer styrelsen af Barnhus, Hospitaler och Lazaretter i riket.
Det nya Serafimerordensgillet bestod av ordens kansler, vice kansler, de nya ordensfunktionärerna översteskattmästare och översteombudsman, samt två ytterligare serafimerriddare. Gillet verkade fram till 1877 då dess uppgifter för den alltmer omfattande sjukvården i riket överfördes till Sundhetskollegium som då bytte namn till Medicinalstyrelsen. Styrelsen för Serafimerlasarettet utövades av två serafimerriddare ända fram till 1888 då en direktion inrättades och de båda riddarna blev ordförande och vice ordförande. Därmed var Serafimerordens 100-åriga band till sjukvården formellt klippta. Vid Serafimerlasarettet bedrevs vård inne i centrala Stockholm ända fram till 1980.
Före 1975 kunde svenskar utnämnas till riddare av Serafimerorden, eller Riddare och Kommendör av Kungl. Maj:ts Orden titeln officiellt lyder, som ”belöning för dem, vilka genom sina tjänster till konung och fädernesland gjort sig högst förtjänta och således blivit värdiga att bekläda rikets högsta ämbeten”. Sedan dess har den endast förlänats inom kungahuset, till utländska statschefer och därmed jämställda. Den sista icke-kunglige serafimerriddaren var hovrättspresidenten och riksmarskalken Sten Rudholm som avled 2008.
Det finns idag en bred politisk majoritet som stöder att det svenska ordnarna åter ska kunna tilldelas svenskar och den parlamentariska Förtjänstutredningen arbetar i skrivande stund med att ta fram ett förslag. Tyvärr har man redan på förhand räknat bort Serafimerorden. I KU:s betänkande står:
Serafimerorden ska dock fortsatt vara förbehållen medlemmar av kungahuset samt utländska statschefer.
Jag tror att detta beror på att man missförstått vad Serafimerorden är. Den grundades inte exklusivt för statschefer och kungligheter utan för att ”förena de främsta”. Tidigare har det knutits till höga ämbeten, men med Serafimerordens långa tradition av att värna om fattiga och sjuka kunde den lika gärna vara en belöning extraordinära humanitära insatser. Det skulle bli en oerhört sällsynt utmärkelse och det är svårt att föreställa sig vilka som skulle kunna komma i fråga. Just därför bör vi inte utesluta något.
Vid ordensreformen 1974 uteslöts alla svenska medborgare från att motta Serafimerorden och Nordstjärneorden. Regeringen fick därför skyndsamt ändra ordenskungörelsen inför kronprinsessans myndighetsdag när man insåg att Sveriges blivande drottning inte var behörig att ta emot de ordnar hon en dag själv skulle dela ut. Sådana problem skapar man när man är för kategorisk och bygger formella hinder i onödan.
Vi bör vara öppna för att en dag kunna fortsätta Serafimerordens humanitära tradition genom att förläna den till en förtjänt svensk medborgare.
Phaleristica 