Utrikesminister Ann Linde överlämnade idag Kungl. Nordstjärneordens insignier till Ukrainas ambassadör i Sverige herr Andrii Plakhotniuk. Han har på förslag av utrikesdepartementet utnämnts till kommendör av 1. klass av Nordstjärneorden av kung Carl XVI Gustaf. Motiveringen löd:
Med hänsyn till det sätt varpå han vårdar de svensk-ukrainska relationerna under rådande läge.
Det är vanligt att ambassadörer och andra diplomater i Sverige får motta Nordstjärneorden. Det sker dock nästan uteslutande i samband med att de lämnar sina uppdrag efter ett antal års tjänstgöring. Att ambassadören fått motta orden redan nu med särskild motivering utgör en extraordinär vänskapsgest från Sverige till Plakhotniuk och hans hemland.
Insignierna utgörs av ett ordenstecken som bärs i ett gult och blått band om halsen samt en kraschan som bärs på bröstet. Med dem följer ett ordensbrev.
Ambassadören skriver i en kommentar:
Det är en stor ära att av Hans Majestät Konungen bli tilldelad Nordstjärneorden.
Tillsammans med mitt team kommer vi fördubbla våra ansträngningar för att ytterligare stärka och fördjupa vänskapen och samarbetet mellan 🇺🇦 och 🇸🇪.
Faleristiska gåtor är spännande! Särskilt när lösningen är svår att hitta. Man hittar så mycket intressant i jakten på svaret.
När bloggen Silvermedaljen skrev ett inlägg om Kustartilleriets chefer och deras utmärkelser dök det upp en fråga om hur förkortningen RRS:tSt2klmkr skulle tolkas. Sådana förkortningar är vanliga i biografiska artiklar, i det här fallet den Herman Wrangel (1859–1938), och rymmer information om land, grad och utmärkelse. I detta fall riddare (R) av ryska (R) Sankt Stanislausorden (S:tSt) av andra klassen (2kl). Det sista ledet (mkr) vållade dock huvudbry. Det kan nämligen tolkas på två sätt: med krona eller med kraschan.
Vid första anblicken borde kraschan kunna uteslutas. Det är osannolikt att en sådan skulle ingå för en riddare av andra klassen. Krona vore mer sannolikt. Ett tidningsurklipp från 1909 i samband med att orden förlänades angav dock att riddartecknet faktiskt kom med en kraschan. Rörde det sig möjligtvis om ett missförstånd?
Sankt Stanislausorden instiftades den 7 maj 1765 av kung Stanisław (Stanislaus) II August av Polen till minne av nationalhelgonet Stanislaus av Kraków (och till minne av kungen själv får man anta). Efter att Polen misslyckats med att slå sig fria från ryskt övervälde genom Novemberupproret 1830–31 blev Stanislausorden en rysk kejserlig orden med fyra grader. Den andra graden bars om halsen och borde kanske kallas kommendör på svenska. 1921 instiftade republiken Polen den nya orden Polonia Restituta inspirerad av den äldre orden.
Ur Staats- und Adreß-Handbuch des Herzogthums Nassau (1866).
På stående fot kunde jag inte hitta något tryckta referensverk om de ryska kejserliga ordnarna på 1800-talet. Enligt ett verk, Staats- und Adreß-Handbuch des Herzogthums Nassau (1866), kunde dock Stanislausordens andra klass förlänas både med krona och med kraschan. Mäkta förvirrande för en svensk! Enligt ryska Wikipedia har dock alla ordenstecken krona sedan 1874.
Ytterligare en ledtråd fann jag i Anton Tjechovs novell ”Sjuksalen N:o 6” från 1892 i översättning av Walborg Hedberg. En av sjuksalens patienter, den f. d. posttjänstemannen, är nämligen mycket intresserad av ordnar:
”Gratulera mig,” säger han ofta till Ivan Dmititsch, ”Jag har blifvit föreslagen till Stanislaus-ordens andra klass med kraschan. Andra klassen med kraschan ges endast åt utlänningar, men af något skäl vill man göra ett undantag för mig,” småler han, i det han tviflande rycker på axlarna. ”Jag får bekänna, att det väntade jag mig inte!”
”Jag förstår ingenting af sådana där saker,” svarar Ivan Dmitritsch dystert.
Nu är inte denne romanfigur någon trovärdig källa, inte minst för att han inlagd på mentalsjukhus med vanföreställningar. Men om det stämmer kan det förklara en del. Tjechovs posttjänsteman fäller även några uppskattande ord om svenska Nordstjärneorden:
”Det är en orden, som lönar mödan att göra sig besvär för. Hvit stjärna och svart band. Det är utmärkt vackert.”
Och det har han ju alldeles rätt i. Tjechov skulle själv få ta emot Stanislausordens tredje klass av tsar Nikolaj II år 1899.
Herman Wrangel (1859–1938).
Åter till Herman Wrangel. Via Krigsarkivets porträttsamlingar går det att hitta foton på svenska officerare från 1800- och 1900-talen och där finns flera på Wrangel. På bilden ovan bär han många utmärkelser varav två kraschaner. Även om den nedre delvis täcks av hans signatur tycker jag att den är mycket lik Sankt Stanislausordens. Jämför med bilden överst.
Någon läsare med större kunskaper om de ryska ordnarna kan ge en mycket bättre bild av Herman Wrangels utmärkelse än den jag pusslat ihop. Jag ville dock visa allt vad man kan hitta när man gräver efter svaret på en faleristisk gåta: tidningsurklipp, porträttfotografier, polska helgon, ryska noveller och mycket mer!
Almgrens bandvävmaskin som kan väva sex sidenband samtidigt.
På Repslagargatan i Stockholm har K. A. Almgren sidenväveri funnits i över 170 år. De remdrivna vävstolarna används fortfarande för att göra sidenband, bland annat till Kungl. Patriotiska Sällskapets medaljer och Stockholms stads Sankt Eriksmedalj. Men produktionen är en bråkdel av vad den varit. Här tillverkades en gång i tiden nästan alla ordensband i Norden.
K. A. Almgren blev själv kommendör av Vasaorden och riddare av Nordstjärneorden.
1833 fick Knut August Almgren tillstånd att öppna ett sidenväveri i Stockholm. Som ung gesäll hade han hade lärt sig hantverket i Lyon. Därifrån hade han lyckats smuggla med sig en jacquardvävstol som effektiviserade produktionen. Almgrens sidenväveri blev mycket framgångsrikt. 1844 blev han kunglig hovleverantör av siden och två år senare flyttade väveriet in i de nya lokalerna på Repslagargatan.
Under väveriets storhetstid sysselsattes 288 arbetare på 196 vävstolar och sidentyg tillverkades för allt från möbeltyg och tapeter till schalar och slipsar. Bland de sidentyger som vävts hos Almgrens finns bland de som klätt möblerna i Serafimerordens sal på Stockholms slott. Vävning var ett kvinnoyrke och under några år var Almgrens Skandinaviens största arbetsplats för kvinnor.
Diverse gradband för ordenssällskap.
Vattrade sidenband för ordnar och medaljer utgjorde tidigt en stor del av verksamheten. Almgrens tillverkade banden för de kungliga riddarordnarna, men också gradband för de många ordenssällskapen samt senare för universitetens nationer, kårer och sektioner. Efter att de sista sidentyget vävts 1943 försörjde sig Almgrens helt på dessa band fram till att fabriken stängde 1974. På hyllorna i verkmästarkontoret står fortfarande kataloger över alla de sidenband som Almgrens tillverkat. En guldgruva för forskningen!
1991 beslutade Knut Almgrens barnbarns barnbarn att öppna upp sidenväveriet som museum och några år senare togs även några vävstolar åter i bruk. Förutom de ovan nämnda medaljbanden för KPS tillverkas band för olika studentföreningar. Idag är Almgrens det enda sidenväveriet i norra Europa och verksamheten drivs som en stiftelse. Det rekommenderas varmt att besöka museet med dess utställning och bevarade industrimiljö som är öppet måndag till lördag.
Den som är i behov av sidenband och kan tänka sig att lägga en extra slant för kvalitet och samtidigt vill göra en kulturgärning kan med fördel vända sig till K. A. Almgren sidenväveri.
Livrustkammaren har öppnat igen! Ett och ett halvt år har det tagit att sätta upp den nya basutställningen som tar upp sex stora källarvalv på Stockholms slott. Varje valv är fyllt av spännande föremål som får representera en tidsepok i den svenska monarkins historia. Bland det som plockats fram ur samlingarna finns ett stort antal ordenstecken och medaljer som tillhört svenska kungligheter.
Självständighet och maktkamp 1521–1611
Det första valvet fokuserar på Vasaätten. Här kan man bland annat beskåda Karl IX:s Jehovaorden instiftad inför hans kröning 1607. Den var ett av flera försök av Vasakungarna att instifta en svensk kunglig orden. Ingen av dessa blev långlivad, men insignierna är enastående vackra.
Ordenskedjan (till vänster) är utförd av guldsmeden Antonji Groot den äldre. Det gyllene ordenstecknet föreställer en stjärna med åtta spetsar och åtta strålar med gudsnamnet Jehova ingraverat i mitten. Kedjan består av 23 länkar av guld, emalj och är besatt med bergkristall och granater. Tolv av länkarna föreställer grönemaljerade vasar som fattas av två händer – en manlig och en kvinnlig – som kommer fram ur blåa moln.
Ett mindre påkostat ordenstecken (längst ned till vänster) utan kristaller, utfört av Ruprecht Miller, bars sannolikt av en av Karl IX:s söner.
Sverige expanderar – militärt och kulturellt 1611–1654
I detta rum, som bland annat innehåller föremål från drottning Kristina, lyckades jag inte hitta någon orden eller medalj. Frågan om en riddarorden lyftes i rådet under Kristinas tid men ledde inte till något beslut.
De stora krigens tid 1654–1720
Drottning Kristinas kusin och Pfalzättens förste kung Karl X Gustav gjorde även han ett försök att instifta en svensk orden – Jesu namns orden – år 1656. Ordenstecknet, utfört av Gregorius Schick, var ett kors bestående ett fyra vasar och i mitten bokstäverna IHS (Iesus Hominum Salvator).
I utställningen har ordenstecknet fästs i ett ljusblått band på den kolt som den blått fyraårige Karl XI bar när han år 1660 hyllades som kung efter faderns död.
Frihetstid och revolutioner 1720–1818
Det var först under frihetstiden som Sverige fick ett bestående ordensväsende när Fredrik I år 1748 på riksdagens förslag instiftade Serafimerorden, Nordstjärneorden och Svärdsorden. Dessa förtjänstordnar var uppdelade i flera grader och mycket moderna för sin tid.
Bland de utställda föremålen finner vi den kolt som bars av prins Gustav (III) år vid ordnarnas instiftande. Den var en motsvarighet till de ordensdräkter som bars av Serafimerriddarna. Som kung skulle Gustav III själv instifta Vasaorden vid sin kröning 1778.
Utställd är också en av Serafimerordens kedjor av den ursprungliga modellen. Att kedjan pryds med blå patriarkalkors lär ha berott på att man hämtade inspiration från äldre ordenskedjor, till exempel Karl IX:s Jehovaorden. Man utgick dock från en fransk avbildning där konstnären misstolkat kedjans vasar som kors. Serafimerordens härskri IHS som pryder ordenstecknets mitt är på samma sätt hämtat från Karl X Gustavs Jesu namns orden.
Gustav IV Adolfs uniformer visar hur Svärds- och Nordstjärneordens band kunde fästas vid knapparna – en föregångare till dagens släpspännen, samt hur kraschanerna under lång tid broderades direkt på livrocken. Ovanför Serafimerordens kraschan ser vi Malteserordens bröstkors som kungen mottog av den ryske kejsaren Paul I vid ett besök i Sankt Petersburg år 1800. Denne hade blivit ordens beskyddare 1797 och när Napoleon invaderade Malta året därpå lyckades kejsaren bli vald till stormästare. Efter hans död 1801 avvecklades det ryska engagemanget i ordens styre.
Nationalism och nya ideal 1818–1918
1818 kröntes Karl XIV Johan till kung i Sverige och Norge och inledde ätten Bernadottes långa regeringsperiod.
Vid kröningen i Trondheim fick de närvarande riksdagsmännen ta emot en minnesmedalj av guld med kungens bild och kunglig krona avsedd att bäras (till höger). Åskådarna kunde om de hade tur få tag på en kastpenning eller rentav en hästsko av silver från kortegen som avsiktligt satts lös (till vänster).
1800-talet var uniformernas århundrade. År 1860 blev Karl XV den förste att låta sig krönas i uniform och den generalsuniform han använde vid tillfället står utställd med kedjorna för de fyra kungliga riddarordnarna samt Carl XIII:s orden i band om halsen.
Ett senare men lika praktfullt exempel är drottning Victorias uniform komplett med pickelhuva som hedersöverste för tyska 34:e fysiljärregementet i Stettin. Hon hade utnämnts av sin kusin kejsar Vilhelm II då han besökte Sverige 1908. Året därpå inspekterade drottningen sitt regemente iförd denna uniform.
Ännu i början på 1900-talet förlänade de flesta stater inte ordnar till kvinnor. 1908 bestämde visserligen Gustaf V att Sveriges drottning skulle bära Serafimerorden, men det skulle dröja nästan ett halvsekel innan ordnarna började delas ut till kvinnor. I vissa länder fanns dock särskilda ordnar eller ordensgrader för kvinnor. Två sådana bar drottningen på sin uniform: prinsesskorset av badiska husorden Fidelitas (själva dekorationen saknas dock) samt preussiska Louiseorden. Bredvid dem ett antal svenska och tyska minnesmedaljer.
Monarki i demokratins tid
I den sista salen som fokuserar på 1900-talet och framtiden finns den klassiska uniformen för Livregementet till häst som den 3-årige prins Carl Gustaf bar på julafton 1949 hos sin farfarsfar Gustaf V. På bröstet bar han miniatyren av kungens jubileumsminnestecken med anledning av 90-årsdagen året innan. De ytterligare medaljer som kung Carl XVI Gustaf mottagit sedan dess visas av naturliga skäl inte i Livrustkammaren.
Däremot finns ett monter benämnd ”En regent för alla”, med medaljer, föreningsnålar och klubbmärken med mera som mottagits av andra kungligheter, längst bak i utställningen. Bland annat Gustaf V:s olympiska medalj som tillhört drottning Victoria, Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbunds guldmedalj som tillhört prinsessan Sibylla, Norrköpings stads Sankt Olofsmedalj som tillhört Gustaf VI Adolf, och mycket annat.
Sammanfattningsvis är faleristiken mycket väl representerad i Livrustkammarens nya basutställning. Besökaren kan följa hur ordenskedjornas utseende utvecklats, hur bärandet av utmärkelser förändrats, samt vilken betydelse ordnar och medaljer haft för kungligheter av alla åldrar i alla tider. Ett besök rekommenderas varmt!
Idag publicerades konstitutionsutskottets betänkande 2017/18:KU28 med fler detaljer om den parlamentariska kommitté som föreslås se över kungahusets anslag, flaggdagarna och det offentliga belöningssystemet. Om förslaget går igenom, vilket man får anta att det gör eftersom det har stöd av en riksdagsmajoritet, ska kommittén tillsättas snarast efter valet i höst.
Gällande belöningssystemet är ambitionsnivån hög och utskottet är redan överens om många detaljer. Kommittén får uppdraget att möjliggöra att Svärdsorden, Nordstjärneorden och Vasaorden åter ska kunna tilldelas svenskar. Den modell som gällt sedan 1975 behålls, nämligen att ordensväsendet regleras i en av regeringen fastställd ordenskungörelse. Beslut om tilldelning av utmärkelser inom ordnarna meddelas av Kungl. Maj:ts Orden (KMO) på förord av regeringen. Det blir alltså i praktiken regeringen som bestämmer vem som får en orden. Ska regeringen ha detta ansvar krävs mycket bättre rutiner än de som finns idag. Ordnarna får inte lida samma öde som de sällan utdelade regeringsmedaljerna.
Positivt är att allmänhetens möjligheter att nominera till utmärkelser ska utökas. Statsanställda ska inte heller få någon orden per automatik på det sätt som gällde före 1975. Politiskt förtroendevalda eller anställda ska inte kunna få en orden under den tid uppdraget eller anställningen pågår.
Även Vasaordens ska kunna tilldelas svenskar framöver.
Närmare bestämmelser om ordnarna ska finnas i ordensstadgan som fastställs av KMO sedan de godkänts av regeringen. Kommittén ska samråda med KMO i syfte att överväga en förändring avseende vilka grader som ska finnas inom ordnarna. Detta kommer sannolikt att innebära en förenkling gentemot systemet som rådde före 1975 som innehöll många olika grader och värdigheter anpassade efter olika kategorier statsanställda. Ett kompromissförslag från ordensreformens tid gick ut på att endast tre grader skulle behållas: kommendör med stora korset, kommendör och riddare. Kanske blir resultatet något liknande.
Serafimerorden ska fortsatt vara förbehållen medlemmar av kungahuset samt utländska statschefer, vilket är lite synd eftersom Serafimerorden är så rik på traditioner. Det blir inga nya serafimersköldar i Riddarholmskyrkan för icke-kungliga svenskar och serafimerklockan kommer inte att ringa på deras begravningsdag. Samtidigt förstår jag att det inte är självklart hur denna orden, som tidigare med automatik tillföll innehavarna av vissa höga ämbeten, skulle kunna inplaceras i ett modernt belöningssystem.
Riksdagens tidigare beslut att ställa sig bakom införandet av en medalj för internationella insatser ska prövas i relation till att utdelandet av utmärkelser inom Svärdsorden återupptas. Man ska även se över möjligheten att dra tillbaka en ordensförläning. En sådan möjlighet finns redan idag, men med anledning av uppståndelsen kring den så kallade ”kulturprofilen” ska det göras lättare.
Så långt är allt gott och väl, men att förslaget genomförs hänger på att man dessutom lyckas enas i den betydligt känsligare frågan om anslaget till kungahuset. Här tycks man ännu inte ha kommit så långt i diskussionerna. Alla sidor har dock att tjäna på att en uppgörelse blir till. De partier som är skeptiska till monarkin vill kunna säga att de hindrar kostnaderna från att skena, och de partier som är positiva kan ta åt sig äran av en uppgörelse som garanterar monarkins framtid. Jag är försiktigt positiv.
Det ska nämnas att Vänsterpartiets ledamot i utskottet reserverade sig mot förslaget:
Det svenska belöningssystemet reformerades 1975 mot bakgrund av att man ansåg att ordensväsendet återspeglade en gången tids samhällssyn genom att ge uttryck för värderingar och samhällsinsatser enbart med hänsyn till tjänsteställning. Vidare motiverades reformen med att ordnarna inte kunde fylla sin uppgift när det gällde att belöna viktiga samhällsinsatser. Förslaget som nu läggs fram om att se över belöningssystemet och återinföra de vilande ordnarna reflekterar inte heller nu behoven i dagens samhälle.
Sex riksdagspartier (S, M, MP, C, L och KD) tillkännagav idag att en parlamentarisk utredning ska tillsättas för att ”analysera vissa frågor som berör kungahuset, de allmänna flaggdagarna och det offentliga belöningssystemet.”
Detta är många och stora frågor och mycket att smälta på en gång. Ambitionen tycks vara en varsam reform av monarkin och kungahuset, föranledd av att antalet yngre medlemmar vuxit så mycket och att alla flaggdagar inte längre ses som så moderna. Jag förutsätter att utspelet skett med kungens goda minne.
Något som är fantastiskt positivt är att partierna samtidigt är överens om att det offentliga belöningssystemet ska ses över! En mycket genomtänkt och ambitiös agenda har annonserats:
Översynen ska omfatta ordensväsendet, regeringens belöningsmedaljer, utmärkelsen Professors namn, utmärkelsen För nit och redlighet i rikets tjänst, Utrikesdepartementets medalj samt Försvarsmaktens och Polismyndighetens medaljer.
Därutöver ställer man sig dessutom tydligt bakom ett återupptagande av ordnar till svenskar:
Några utgångspunkter är att svenska medborgare ska kunna belönas inom ordensväsendet och att tilldelningar av utmärkelser inom Vasaorden och Svärdsorden ska återupptas.
Serafimerorden, Svärdsorden och Nordstjärneorden instiftades 1748 och Vasaorden instiftades 1772. De utdelades tidigare för långvarig verksamhet inom olika samhällsområden. 1974 avskaffades utdelandet till svenskar helt, eftersom man ansåg att utmärkelserna speglade mottagarnas ställning och tjänsteår mer än något annat.
Sedan dess har många av oss hoppats att ett mindre omfattande men desto mer ändamålsenligt ordensväsende kan tas i bruk. För visst vore de bra för 2000-talets svenskar om de kunde hedras på samma sätt som historiska storheter. Serafimerorden förlänades t. ex. ärkebiskopen och fredspristagaren Nathan Söderblom, Svärdsorden mottogs av Axel von Fersen, Nordstjärneorden tilldelades Carl von Linné och Alfred Nobel, och Vasaorden tillföll Astrid Lindgren.
Partierna som står bakom utredningen representerar en betryggande riksdagsmajoritet. Man har till och med kommit överens om hur organisationen för det framtida belöningsväsendet ska se ut:
Beslut om utmärkelser inom ordnarna ska som tidigare meddelas av Kungl. Maj:ts Orden på förord av regeringen. Principer för tilldelning av belöningar ska inkludera jämställdhets- och mångfaldsaspekter. För att stärka den folkliga förankringen ska möjligheterna för enskilda medborgare att nominera någon för belöning utredas.
Nu följer vi utvecklingen med spänning! Läs hela debattartikeln på SvD Brännpunkt här.
Professor Carl-Gustaf Andrén avled den 18 april vid en ålder av 95 år. Han blev vid Lunds universitet 1967 och var 1977–1980 även universitetets rektor. 1980 utnämndes han till universitetskansler och gjorde stora insatser för svenskt universitetsväsende.
Andrén tillhörde den krympande skaran av ledamöter av Nordstjärneorden vilket han utnämnts till 1968. 1982 förlänades han dessutom Konungens medalj av 12:e storleken med Serafimerordens band.
Allra finast var dock den sällsynta Serafimermedaljen som Andrén tilldelades 2002. Den instiftades 1748 och delas idag ut av kungen till ”person som genom humanitär eller allmänt samhällsgagnande gärning gjort sig synnerligen förtjänt”. Andréns motivering löd ”för synnerligen förtjänstfull samhällsgagnande gärning”. Han var en av endast fyra levande innehavare.
I tisdags skrev Dagens Nyheter om en kulturprofil som anklagas för sexuella trakasserier och övergrepp. I texten framgick att han utnämnts till riddare av 1 kl. av Nordstjärneorden och mottagit ordenstecknet av kulturminister Alice Bah Kuhnke. Sedan 1975 utdelas orden endast till utländska medborgare och alltid på regeringens förslag.
Igår satt en ångerfull kulturminister i tv-soffan hos Malou von Sivers och lovade att undersöka om ”medaljen” kan dras tillbaka. Det kan den. Sedan ordnarna instiftades 1748 har det funnits regler från att frånta någon sin orden om vederbörande visat sig ovärdig. De gällande ordensstadgarna föreskriver:
5 § Ordenskapitlet äger förklara innehavaren av orden densamma förlustig.
Ordenskapitlet består av kungen och sex ledamöter. Att det beslutar att frånta någon en orden är ovanligt, men det har förekommit. Vanligtvis efter att personen blivit dömd för brott. Ett exempel är Stig Wennerström som 1964 fråntogs både Svärdsorden och Vasaorden sedan han dömts för grovt spioneri.
Förr fanns det till och med en lagstadgad procedur för återkallandet. En numera upphävd paragraf i Rättegångsbalken angav:
19:12 Varder riddare dömd för sådana nesliga brott, att fråga om hans ordens fråntagande kan uppstå, bör domstolen genast efter utslagets utfärdande om brottets beskaffenhet underrätta justitiekanslersämbetet, som sedan äger att iaktta vad K. M:t detsamma härom särskilt föreskrivit; skolande med verkställandet av den brottsliges bestraffning uppehållas, tills dess ordenskapitlet yttrande blivit meddelat och genom justitiekanslersämbetet varder vederbörande kungjort.
Ordnar skiljer sig på detta sätt från medaljer vilka är en gåva till den som tar emot den och sällan har bestämmelser om att kräva dem tillbaka. Ordenstecken ska däremot återlämnas vid mottagarens död och kan alltså återkallas tidigare om det finns skäl för det.
Krafter inom Svenska Akademin ska ha verkat i flera år för att den aktuelle kulturprofilen skulle få en utmärkelse, bland annat genom att föreslå honom för regeringsmedaljen Illis quorum meruere labores. Eftersom han är utländsk medborgare var han dock, till skillnad från svenskar, behörig att få den finare Nordstjärneorden.
Nu får vi se hur länge han får behålla den.
UPPDATERING 2017-11-24
I en intervju i Aftonbladet under torsdagen sade kulturministern:
– Det första jag gjorde i går var att jag gav mitt departement i uppgift att undersöka om det är möjligt att dra tillbaka denna typ av pris och hur man i så fall gör. – Det som framkommit så här långt är att det kommer vara svårt och det verkar inte heller ha gjorts tidigare, säger hon. Vad är det som är så svårt? – Regelverket är uppbyggt på det sättet.
Förre överhovpredikanten Carl Henrik Martling har gått bort vid en ålder av 92 år. Den 4 december 1974 utnämndes han till ledamot av andliga ståndet av Nordstjärneorden. Detta var det sista tillfället då ordnar delades ut till svenska medborgare. Det var Gustaf III som 1783 gjorde det möjligt för präster att ta emot Nordstjärneorden genom att inrätta det andliga ståndet och inrätta graden ”ledamot” (eftersom präster inte ansågs kunna kallas ”riddare”).
Martling var en beläst och stridbar präst inom högkyrkligheten. Hans motstånd mot prästvigning av kvinnor ledde till att han aldrig utnämndes till biskop, men han fick andra höga poster som direktor för Lekmannaskolan och senare kyrkosekreterare. 1988 utnämndes han till överhovpredikant av kung Carl Gustaf och blev därigenom räknad som ”biskops vederlike”. Detta är även titeln på hans memoarer.
Överhovpredikantens kors.
Sedan 1805 är de svenska biskoparnas ämbetstecken ett pektoralkors av guld som de bär i kedja. Under Martlings tid tillkom ett liknande ämbetstecken för överhovpredikanten. Det ritades av konstnären Bengt Olof Kälde och utfördes av silversmeden Olof Sundqvist. Utsmyckningen baserades på Hovkonsistoriets vapen och formen på ordensbiskopens kors.
Ordensbiskopens mitra och kåpa.
Ordensbiskopen, en av Serafimerordens ämbeten, inrättades samtidigt som det andliga ståndet 1783. Överhovpredikanten Carl Edvard Taube var den förste. Han skulle tillsammans med två kaplaner leda ordens gudstjänster. Ingen ny ordensbiskop vigdes efter 1883 och 1952 avskaffades ämbetet. Kaplanerna blev kvar till 1974. Antalet gudstjänster i anknytning till ordnarna hade då sedan länge upphört.
Carl Henrik Martling såg till att verka i ordensprästernas anda när han 1995 planerade tacksägelsegudstjänsten i samband med kronprinsessan Victorias myndighetsdag. Denna ägde rum före den tv-sända ceremonin i Rikssalen och leddes av ärkebiskop Gunnar Weman som dagen till ära iklätt sig ordensbiskopens skrud. Martling och Carl-Åke Söderberg som assisterade bar ordenskaplanernas dräkter. Ordensbiskopens mitra och kåpa är idag utställda i Ordenssalarna på Stockholms slott.
När Martling 1995 klev av som överhovpredikant lämnade hans sitt ämbetstecken vidare, men tilldelades ett likadant som gåva från kungen och drottningen. Året innan hade han tilldelats Konungens medalj av 12:e storleken i Serafimerordens band.
Alfred Nobels miniatyrordnar. Från vänster: Hederslegionen, Nordstjärneorden, Mauritius- och Lazarusorden, Kronorden och Rosenorden.
Om Alfred Nobel själv närvarat vid Nobelfesten hade han nog blivit förvånad. Det vi förknippar med priset – guldmedaljen och banketten – nämns inte med ett ord i hans världsberömda testamente. Det var Nobelstiftelsen som 1899–1900 tog fram de grundstadgar enligt vilka varje pristagare ska erhålla ”en med testators bild och lämplig inskrift försedd medalj av guld”. Då tillsattes också en festkommitté att förbereda den storslagna utdelningsceremonin med efterföljande bankett. Hade Alfred Nobel fått bestämma hade det nog inte blivit något med det.
Testatorn själv var inte av den självförhärligande typen och skulle nog besvärats av att ha sett sitt namn och sin bild överallt. Ordnar och utmärkelser kallade han för ”plåtslageri”, och trots att han tilldelats flera själv för sina framgångar inom industri och vetenskap skrev han att utmärkelserna hade ”intet explosivt underlag”. Så här skriver han i ett brev:
För den svenska Nordstjärneorden har jag min kokerska att tacka, vars konst tilltalade en högvälboren mage. Min Franska orden fick jag på grund av min nära personliga bekantskap med en minister, den brasilianska Rosenorden emedan jag tillfälligtvis blev presenterad för Dom Pedro, och slutligen vad den berömda Bolivarorden beträffar, emedan Max Philipp hade sett ”Niniche” och ville åskådliggöra det naturtrogna sätt, på vilket ordnar där utdelades.
Bolivarorden måste syfta på venezuelanska Bolivars bysts orden men i övrigt är historien höljd i dunkel. Kanske var det ett privat skämt mellan Nobel och Philipp.
Vad han än tyckte om ordnar skaffade han ändå miniatyrer som han lät montera i en prydlig kedja som idag kan beskådas på Björkborns herrgård utanför Karlskoga. Där finns också originaldekorationerna, utom de italienska ordnarna som finns i San Remo. Kenne Fant som skrivit en biografi om Nobel noterar att han inte avböjde ordnarna och kanske insåg att det fanns ett värde i att kunna visa upp dem vid något enstaka tillfälle.
Så till Nobelfesten hade Alfred Nobel kommit med ordenstecken från flera länder. Kanske hade det varit helt motvilligt, kanske skulle han innerst inne ha varit lite smickrad. Det kan man inte veta.
Alfred Nobels utmärkelser:
Riddare av Nordstjärneorden
Officer av brasilianska Södra korsets orden
Officer av brasilianska Rosenorden
Officer av franska Hederslegionen (tidigare riddare)
Officer av italienska Sankt Mauritius- och Lazarusorden
Phaleristica 