Etikettarkiv: Carl von Linné

Serafimerorden och sjukvården

Porten till Serafimerlasarettet.

Svenska folket följer varje dag det viktiga arbete som bedrivs inom hälso- och sjukvården under den rådande corona-epidemin. Vården om sjuka har varit en riksangelägenhet sedan mitten av 1700-talet och då sågs det som en uppgift för ordensväsendet. En tradition som går tillbaka till medeltiden.

Ordensväsendets ursprung har ett nära samband med sjukvården. Den medeltida Johanniterorden uppstod runt år 1180 kring ett hospital i Jerusalem där pilgrimer kunde söka vård hos munkarna. Även efter att orden blivit riddarorden med en huvudsakligen militär funktion fortsatte dess medlemmar att kallas hospitaliter (engelska: Knights Hospitaller). Idag bedriver Johanniterordens olika grenar ett omfattande humanitärt arbete, bland annat inom svenska Johanniterhjälpen.

Kungl. Serafimerordens kedja.

När den svenska Serafimerorden instiftades år 1748 var syftet att skapa ett i första hand symboliskt ordenssamfud genom vilken riddarna kunde förenas i en gemenskap med den svenske kungen. Seraferna som återfinns i ordens namn och emblem är ett bibliskt änglaväsen som markerar närhet till Gud. Redan Erik XIV och hans bröder prydde sina ordenskedjor med serafer. Det ljusblå ordensbandet anspelade på himmelen och ordensmedaljen bar devisen Proceres cum principe nectit (‘den förenar de främste med fursten’). Allt för att markera vilken upphöjd skara riddarna tillhörde.

Den historiska ordensuppgiften att måna om fattiga och sjuka var dock inte bortglömt vid ordens grundande. Ordensstadgarnas 30 § angav att:

Riddares plikt ware, at sielfmante åtaga sig öfwerinseende wid Siuk- och Fattighus …

Serafimerorden var inte en helt symbolisk sammanslutning. Riddarna samlades regelbundet till ordenskapitel i Riddarsalen på Stockholms slott och redan vid kapitlet den 21 november 1748 tog man sig an uppdraget att värna om sjuka och fattiga.

Olof Ström med sin Serafimermedalj i kedja i knapphålet.

För det första beslutade man att dela ut Serafimermedaljen till bryggaren Olof Ström som under många år nitiskt skött fattighuset i Katarina församling. Det beslutades samtidigt att medaljen hädanefter skulle tilldelas personer som oegennyttigt och framgångsrikt verkat i den praktiska människokärlekens tjänst. Alltså inom sjuk- och fattigvård eller annan välgörenhet. Detta blev första gången en svensk medalj fick en specifik uppgift. Efterföljarna skulle bli många.

För det andra bestämde sig ordenskapitlet denna dag att stödja det pågående projektet att anlägga ett sjukhus i Stockholm. Åtta serafimerriddare, varav fyra riksråd och fyra presidenter, uppdrogs att ansvara för sjukhusets anläggning. Året därpå köpte man en tomt på Kungsholmen och den 30 oktober 1752 öppnades Sveriges nya rikssjukhus – Serafimerordenslasarettet. Visserligen hade sjukhuset vid starten endast åtta bäddar men dess betydelse för den svenska sjukvårdens utveckling ska inte underskattas. Med hjälp av Linné anlades en trädgård för medicinalväxter och sedan Karolinska institutet grundades 1810 förlades den praktiska utbildningen av läkare till det växande lasarettet som kom att kallas ”den svenska medicinens högborg”.

Gustav III såg till att formalisera serafimerriddarnas ansvar för sjukvården genom att 1773 överlåta överstyrelsen över rikets alla hospital och barnhus till två serafimerriddare. I ordenskapitlet den 25 november 1787 gick kungen ett steg längre och inrättade

ett Gille, som å Serahimer Ordens vägnar har öfverinseendet och förer styrelsen af Barnhus, Hospitaler och Lazaretter i riket.

Det nya Serafimerordensgillet bestod av ordens kansler, vice kansler, de nya ordensfunktionärerna översteskattmästare och översteombudsman, samt två ytterligare serafimerriddare. Gillet verkade fram till 1877 då dess uppgifter för den alltmer omfattande sjukvården i riket överfördes till Sundhetskollegium som då bytte namn till Medicinalstyrelsen. Styrelsen för Serafimerlasarettet utövades av två serafimerriddare ända fram till 1888 då en direktion inrättades och de båda riddarna blev ordförande och vice ordförande. Därmed var Serafimerordens 100-åriga band till sjukvården formellt klippta. Vid Serafimerlasarettet bedrevs vård inne i centrala Stockholm ända fram till 1980.

Före 1975 kunde svenskar utnämnas till riddare av Serafimerorden, eller Riddare och Kommendör av Kungl. Maj:ts Orden titeln officiellt lyder, som ”belöning för dem, vilka genom sina tjänster till konung och fädernesland gjort sig högst förtjänta och således blivit värdiga att bekläda rikets högsta ämbeten”. Sedan dess har den endast förlänats inom kungahuset, till utländska statschefer och därmed jämställda. Den sista icke-kunglige serafimerriddaren var hovrättspresidenten och riksmarskalken Sten Rudholm som avled 2008.

Det finns idag en bred politisk majoritet som stöder att det svenska ordnarna åter ska kunna tilldelas svenskar och den parlamentariska Förtjänstutredningen arbetar i skrivande stund med att ta fram ett förslag. Tyvärr har man redan på förhand räknat bort Serafimerorden. I KU:s betänkande står:

Serafimerorden ska dock fortsatt vara förbehållen medlemmar av kungahuset samt utländska statschefer.

Jag tror att detta beror på att man missförstått vad Serafimerorden är. Den grundades inte exklusivt för statschefer och kungligheter utan för att ”förena de främsta”. Tidigare har det knutits till höga ämbeten, men med Serafimerordens långa tradition av att värna om fattiga och sjuka kunde den lika gärna vara en belöning extraordinära humanitära insatser. Det skulle bli en oerhört sällsynt utmärkelse och det är svårt att föreställa sig vilka som skulle kunna komma i fråga. Just därför bör vi inte utesluta något.

Vid ordensreformen 1974 uteslöts alla svenska medborgare från att motta Serafimerorden och Nordstjärneorden. Regeringen fick därför skyndsamt ändra ordenskungörelsen inför kronprinsessans myndighetsdag när man insåg att Sveriges blivande drottning inte var behörig att ta emot de ordnar hon en dag själv skulle dela ut. Sådana problem skapar man när man är för kategorisk och bygger formella hinder i onödan.

Vi bör vara öppna för att en dag kunna fortsätta Serafimerordens humanitära tradition genom att förläna den till en förtjänt svensk medborgare.

Lämna en kommentar

Under Serafimerorden

Uppsala universitets medaljer

Uppsala universitet har en lång tradition av att prägla medaljer till minne över sina välgörare och mest framstående forskare. I den förstnämnda kategorin dominerar Gustav II Adolf som på 1620-talet donerade stora egendomar till universitetet och fastställde dess nya privilegier. Flera av dessa minnesmedaljer har under 1900-talet försetts med band och är idag bärbara belöningsmedaljer för förtjänster om universitetet och olika vetenskapsområden. De delas vanligtvis ut av rektor under promotionshögtiden i januari.

Historien bakom de olika medaljerna är lite snårig, de äldre medaljerna förväxlas ofta, och inte ens på universitetet har man en klar överblick över sina utmärkelser. Detta är ett försök att kronologiskt beskriva hur Uppsala universitets medaljer uppstått.

Först kan nämnas att sedan Nordstjärneorden instiftades 1748, bland annat som belöning för ”vittra, lärda och nyttiga arbeten”, så har den förlänats professorerna i Uppsala. Från Carl von Linné som blev riddare 1753, till Stig Strömholm som blev det 1974. Universitetskanslern, som var gemensam för landets universitet, hörde till dem som förlänades Serafimerorden.

Uppsala universitets förtjänstmedalj

Den äldsta bärbara medaljen är den minst kända, nämligen medaljen För trohet och nit. Den instiftades den 16 oktober 1928 av Kungl. Maj:t och är den enda som tillkommit genom regeringsbeslut. Vid denna tid räknades inte universiteten till statsmyndigheterna och dess anställda kunde inte få medaljen För nit och redlighet i rikets tjänst. Därför ansökte universitetet om en särskild medalj att utdelas av kanslern till lägre tjänstemän efter 25 års tjänst.

Medaljgravören Erik Lindberg tog fram olika förslag som granskades av Vitterhetsakademien och Riksheraldikerämbetet. Man valde Gustav II Adolfs bild till åtsidan och på frånsidan en vase och inskriptionen För trohet och nit. Medaljkronan var särskilt formgiven för att likna den som kungen själv använt. Medaljen är av guld av 8:e storleken (33 millimeter i diameter) med ett band kluvet i blått och gult. Det senare kom att kritiseras eftersom det liknade bandet för medaljerna För tapperhet i fält och För tapperhet till sjöss.

Tre trotjänare som mottog medaljen För trohet och nit 1942.

När universitetet från 1964 började räknas till de statliga myndigheterna fick de universitetsanställda motta För nit och redlighet istället för För trohet och flit. Medaljen fortsattes dock att delas till universitetets arrendatorer – alltså de bönder som arrenderar egendomar som en gång skänktes av Gustav II Adolf.

Medaljens status idag är okänd, men den upptas fortfarande i officiella listor som Kungl. Universitetets i Uppsala förtjänstmedalj (UUGM). Kanske hör den fortfarande till Universitetskanslersämbetet (UKÄ).

Gustaf Adolfsmedaljer

Den äldre Gustaf Adolf-medaljen

Var ursprungligen en minnesmedalj utan band. Den graverades 1733 av den framstående gravören Johann Carl Hedlinger och kallas därför även för Hedlinger-medaljen. Den är av 8:e storleken och visar kungens lagerkrönta huvud på frånsidan och en kvinnofigur med en lyra och ett ymnighetshorn på frånsidan med texten: FELICITAS MVSARVM VPSAL, vilket betyder ”de upsaliensiska musernas lycka”. 

Den 19 december 1966 beslutade man att åter ta medaljen i bruk. Den skulle tilldelas ”person som genom betydande gåvor till Uppsala universitet eller genom sådan tjänstgöring vid universitetet, som varit förenad med särskilt ansvar och förtroende, eller eljest inlagt utomordentliga förtjänster om universitetet”. Medaljen skulle delas ut i guld, silver och brons och verkar inte ha varit avsedd att bäras.

1990 beslutades att medaljen skulle utdelas mer flitigt. Det betonades att den inte skulle vara en belöning för insatser inom vetenskap eller pedagogik, utan snarare för de ”ganska otacksamma administrativa och ledande insatser”. Medaljen utdelas idag i guld och silver i samma band som medaljen För trohet och nit.

1924 års Gustav Adolfs-medalj

Vid 300-årsminnet av Gustav II Adolfs donation lät universitetet Erik Lindberg gravera denna medalj av 15:e storleken (51 millimeter i diameter). Den är tydligt inspirerad av Hedlingers medalj med kungen krönt av en lagerkrans. Kvinnofiguren på åtsidan sitter denna gång på en tron.

Den 13 mars 1990 inrättades den särskilda värdigheten om hedersledamot av Uppsala universitet. Tecknet för denna värdighet skulle vara 1924 års Gustav Adolfs-medalj i guld, krönt med kunglig krona och buren i dubbel kedja. Antalet hedersledamöter får högst vara tio åt gången, och bland dess räknas Carl XVI Gustaf, kejsar Akihito av Japan och Anders Wall.

Medaljen delas även ut att bäras i blå-gult band om halsen. Några särskilda bestämmelser tycks inte vara utfärdade, men av praxis tilldelas den avgående rektorer, prorektorer, universitetsdirektörer och andra höga befattningshavare.

Man får anta att universitetet inhämtat vederbörligt tillstånd för att förse och dela ut denna medalj med kunglig krona.

Övriga medaljer

Den sista kategorin utgörs av sådana medaljer som instiftats för vetenskapliga framsteg, som fått namn efter framstående professorer vid Uppsala universitet och som bärs i universitets eget band – rött med gula kantränder. Dessa är universitetets vapenfärger sedan 1990.

Segerstedt-medaljen

Instiftad den 2 maj 1988 och uppkallad efter professor Torgny Segerstedt som var rektor i hela 23 år. Medaljen utdelas vartannat år ”för särskilt framstående insatser inom humaniora och samhällsvetenskaperna”. Fram till sin död fick Segerstedt själv delta i beslutet om tilldelning.

Medaljen togs fram till Segerstedts 75-årsdag (då utan band av 16:e storleken) och blev en bärbar utmärkelse av 8:e storleken till hans 80-årsdag. Gravör var Léo Holmgren som prydde frånsidan med Segerstedts porträtt och frånsidan med universitetets sigill. Bäranordningen utgörs av en lagerkrans. En mycket elegant och stilren medalj.

Rudbeck-medaljen

Instiftad den 17 september 2002 och uppkallad efter professor Olof Rudbeck d.ä. som avlidit på dagen 300 år tidigare. Den utdelas årligen ”för utomordentligt framstående insatser inom vetenskapen” i första hand för sådana förtjänster eller resultat vunna vid Uppsala universitet.

Medaljen är av guld av 8:e storleken. Porträtter är utfört av Ernst Nordin efter förlaga av Jean Cavailler som var samtida med Rudbeck. Frånsidan är det gamla universitetshuset Carolina Rediviva som domineras av Rudbecks anatomiska teater. I samma hus tillkännagavs på instiftansdagen de första mottagarna av medaljen.

Linné-medaljen

Instiftad den 23 maj 2006 och uppkallad efter professor Carl von Linné, universitetets och kanske Sveriges mest kände vetenskapsman. Medaljen delas ut i guld för ”utomordentligt framstående vetenskaplig gärning särskilt inom de linneanska vetenskapsområdena men också för synnerligt befrämjande av Linnéminnet eller Uppsala universitet”, och i silver ”för synnerliga administrativa förtjänster i anslutning till Linnéjubileet”. Den första utdelningen ägde rum den 23 maj 2007 – på dagen 300 år efter Linnés födelse.

Även denna medalj är av 8:e storleken och utförd av Ernst Nordin. Frånsidan visar orangeriet i Linnéträdgården efter förlaga från 1700-talet med en linnéablomma ovanför.

Sammanfattning

Uppsala universitet har under de senaste 100 åren delat ut olika medaljer med Gustav II Adolf bild att bäras i blå-gult band för insatser inom universitetets administration, medan insatser inom vetenskaperna belönats med medaljer visande bilder av framstående professorer att bäras i rött band med gula kantränder. En variationsrikedom som man vanligtvis inte finner inom en och samma organisation.

Det vore önskvärt att det togs ett samlat grepp vad gäller de tre medaljerna med Gustav Adolfs bild. Enligt bärandeordningen är det endast den 1928 instiftade medaljen För trohet och nit som räknas till de officiella medaljerna (kategori I.), men denna medalj tycks inte längre utdelas. De båda medaljer som faktiskt utdelas räknas inte om officiella, trots att de bärs i samma band, har kunglig bild och i ett fall kunglig krona. Traditionen och det historiska värdet bakom dessa medaljer borde kunna utnyttjas till fullo.

Förslagsvis kunde universitetet utfärda gemensamma bestämmelser för de tre Gustav Adolf-medaljerna där varje medalj har sitt eget ändamål. Man borde få deras officiella status bekräftade av Riksmarskalksämbetet och samtidigt ansöka om tillstånd att den av Erik Lindberg särskilt utformade Gustav Adolfs-kronan kunde användas på samtliga Gustav Adolf-medaljer. På så vis skulle de få ett formellt och synligt tecken på att medaljerna hör i ihop i samma tradition, samtidigt som variationsrikedomen bejakas.

För de nya medaljer som kan komma att instiftats i universitetets band för framstående forskning kan man hoppas att den vackra akademiska lagerkransen åter kommer i bruk som bäranordning.

3 kommentarer

Under Belöningsmedaljer

Ordensväsendet ska utredas!

Serafimerorden 2

Serafimerorden.

Sex riksdagspartier (S, M, MP, C, L och KD) tillkännagav idag att en parlamentarisk utredning ska tillsättas för att ”analysera vissa frågor som berör kungahuset, de allmänna flaggdagarna och det offentliga belöningssystemet.”

Detta är många och stora frågor och mycket att smälta på en gång. Ambitionen tycks vara en varsam reform av monarkin och kungahuset, föranledd av att antalet yngre medlemmar vuxit så mycket och att alla flaggdagar inte längre ses som så moderna. Jag förutsätter att utspelet skett med kungens goda minne.

Något som är fantastiskt positivt är att partierna samtidigt är överens om att det offentliga belöningssystemet ska ses över! En mycket genomtänkt och ambitiös agenda har annonserats:

Översynen ska omfatta ordensväsendet, regeringens belöningsmedaljer, utmärkelsen Professors namn, utmärkelsen För nit och redlighet i rikets tjänst, Utrikesdepartementets medalj samt Försvarsmaktens och Polismyndighetens medaljer.

Därutöver ställer man sig dessutom tydligt bakom ett återupptagande av ordnar till svenskar:

Några utgångspunkter är att svenska medborgare ska kunna belönas inom ordensväsendet och att tilldelningar av utmärkelser inom Vasaorden och Svärdsorden ska återupptas.

Serafimerorden, Svärdsorden och Nordstjärneorden instiftades 1748 och Vasaorden instiftades 1772. De utdelades tidigare för långvarig verksamhet inom olika samhällsområden. 1974 avskaffades utdelandet till svenskar helt, eftersom man ansåg att utmärkelserna speglade mottagarnas ställning och tjänsteår mer än något annat.

Sedan dess har många av oss hoppats att ett mindre omfattande men desto mer ändamålsenligt ordensväsende kan tas i bruk. För visst vore de bra för 2000-talets svenskar om de kunde hedras på samma sätt som historiska storheter. Serafimerorden förlänades t. ex. ärkebiskopen och fredspristagaren Nathan Söderblom, Svärdsorden mottogs av Axel von Fersen, Nordstjärneorden tilldelades Carl von Linné och Alfred Nobel, och Vasaorden tillföll Astrid Lindgren.

Partierna som står bakom utredningen representerar en betryggande riksdagsmajoritet. Man har till och med kommit överens om hur organisationen för det framtida belöningsväsendet ska se ut:

Beslut om utmärkelser inom ordnarna ska som tidigare meddelas av Kungl. Maj:ts Orden på förord av regeringen. Principer för tilldelning av belöningar ska inkludera jämställdhets- och mångfaldsaspekter. För att stärka den folkliga förankringen ska möjligheterna för enskilda medborgare att nominera någon för belöning utredas.

Nu följer vi utvecklingen med spänning! Läs hela debattartikeln på SvD Brännpunkt här.

3 kommentarer

Under Ordnar