Etikettarkiv: Ernst Areen

Hur officiell är en medalj? Svenska utmärkelser A till L

1987 utkom boken Svenska ordnar och medaljer på Atlantis förlag. Den är en god introduktion till det svenska ordens- och medaljväsendet och bland det bästa som skrivits i ämnet. Författaren var den svenska faleristikens nestor Fredrik Löwenhielm (1916–2008). Bakom sig hade han en lång karriär inom försvaret vilken han avslutat som generalmajor och rikshemvärnschef. Han var ceremonimästare vid hovet 1979–1987, och 1981–1996 sekreterare vid Kungl. Maj:ts Orden samt från 1982 även vice ordenskansler. Dessutom var han kommendator för svenska Johanniterorden 1972–1994 och ordförande i Svenska nationalkommittén för genealogi och heraldik 1983–1998. Han visste med andra ord vad han skrev om.

Än idag ligger hans bok till grund för hur hur vi ser på svenska utmärkelsers officiella status och därmed också ordningen i vilken de ska bäras. I bilagan Översikt över de svenska ordnarna, viktigare svenska medaljer och andra utmärkelsetecken har Löwenhielm redovisat ett stort antal utmärkelser som han delat in i tolv grupper från A (Serafimerorden) till L (övriga medaljer och förtjänsttecken). Även om denna förteckning inte är officiellt fastställd, och heller inte gör anspråk på att vara fullständig, så utgör den en av den svenska faleristikens viktigaste källor.

Det har emellertid visat sig att det inte är alltid är lätt att tolka de principer som Löwenhielm använde sig av i sin kategorisering vilket lett till svårigheter när man försökt bygga vidare på den, bland annat med den ambitiösa databasen Medalj.nu. Otydligheter rör bland annat gränsdragningen mellan officiella, halvofficiella och inofficiella utmärkelser, något som nyligen uppmärksammats av Jonar242.

Historisk bakgrund

Efter att de svenska kungliga ordnarna och medaljerna införts vid 1700-talets mitt dröjde det länge innan det uppstod ett behov av att reglera i vilken ordning de skulle bäras. Endast en utmärkelse som delats ut av kungen ansågs som officiell och det var ovanligt att motta mer än en sådan. Dekorationer som delades ut inom enskilda sällskap fick endast bäras vid de egna sammankomsterna. Gränsen mellan officiellt och privat var glasklar.

Under 1800-talet instiftade olika organisationer egna belöningsmedaljer. För att dessa skulle få bäras offentligt krävdes kunglig tillåtelse. Vissa, som till exempel Kungl. Patriotiska sällskapet och Kungl. Sällskapet Pro Patria, fick en generell rätt att dela ut bärbara medaljer. Andra, som vissa hushållningssällskap, var tvungna att ansöka hos kungen i varje enskilt fall innan en bärbar medalj fick delas ut. Dessa kom att kallas ”halvofficiella” och var oftast avsedda för specifika samhällsgrupper som inte kunde komma ifråga för de officiella kungliga medaljerna. Under 1800-talets första hälft var det fortfarande ovanligt att bära mer än en medalj.

Mot seklets slut hade antalet officiella och halvofficiella belöningsmedaljer ökat så mycket att man från centralt håll ansåg sig behöva utöva viss tillsyn. Kungliga och enskilda medaljer skulle inte få blandas hursomhelst på kronans uniform. I september 1891 beslutade Kungl. Maj:t att:

då någon af arméns personal, med eller utan tillstånd, af enskilt sällskap eller förening inom riket tilldelas medalj och önskar bära densamma äfven till uniform, särskildt tillstånd skall sökas dertill.

Dervid äfvensom för sådan medaljs bärande skola i tillämpliga dela länd till efterrättelse bestämmelserna angående utländskt ordenstecken, som icke erhållits för bevistadt fälttåg.

Dylika medaljer skola bäras efter norska och framför utländska medaljer och ordenstecken.

Därmed var alla officerare och soldater tvungna att vända sig direkt till Kungl. Maj:t för att får bärandetillstånd för sina halvofficiella medaljer. Därefter kunde tidningarna innehålla notiser som denna:

Svenska Dagbladet 16 april 1912.

Under 1900-talet övergick Kungl. Maj:t till att utfärda generella bärandetillstånd för vissa medaljer så att dessa kunde bäras på uniform utan särskild ansökan. De frivilliga försvarsorganisationernas halvofficiella medaljer, exempelvis Röda korsets eller landstormens, fick alltid bäras. Mer civila medaljer, som jägareförbundets och kennelklubbens, samt försvarsorganisationernas förtjänsttecken, fick endast bäras till paraddräkt och utom tjänsten samt med vissa andra begränsningar. Vissa medaljer fick överhuvudtaget inte bäras till uniform trots att de hade kungens bild, exempelvis Sparbanksföreningens kungliga förtjänstmedalj.

De militära bestämmelserna blev även vägledande för vad civila ansågs kunna bära i offentliga sammanhang, även om det knappast följdes slaviskt. Ernst Areen och Sten Lewenhaupt redovisade vilka medaljer som Kungl. Maj:t tillåtit till uniform i boken När och hur böra ordnar bäras? (1943 och 1953) som riktade sig till en civil läsekrets. 1947 skrev kanslisten vid KMO Karl Löfström om ett inofficiellt minnestecken:

I avsaknad av officiell karaktär får tecknet icke bäras till uniform och ej heller till frack vid officiella tillfällen. Däremot kan det bäras till frack vid inofficiella tillfällen och då även tillsammans med ordnar.

Vilka utmärkelser som fick bäras till uniform framgick av Tjänstereglemente för krigsmakten (TjRK) som fastställdes av Kungl. Maj:t, efter 1975 av regeringen, ända fram till 1983. Den 28 april detta år fastställde regeringen Förordning med tjänsteföreskrifter för försvarsmaktens personal (FFS 1983:31) varigenom det stadgades att:

Till uniform får bäras ordenstecken, medaljer och andra utmärkelsetecken enligt överbefälhavarens bestämmande.

6 kap. 11 §

Sedan dess har beslut om bärandetillstånd till uniform fattats internt inom Försvarsmakten. Överbefälhavarens föreskrifter om utmärkelsetecken till uniform (FFS 1990:37) som trädde ikraft 1991 anslöt sig i huvudsak till den indelning som Löwenhielm publicerat i sin bok några år tidigare. Den är dock inte identisk och ett stort antal nya utmärkelser hade lagts till i den lägsta gruppen L som sedan dess vuxit lavinartat med medaljer från organisationsenheter, försvarsanknutna föreningar med mera. Därigenom har bestämmelserna blivit en intern myndighetsangelägenhet som inte med självklarhet kan översättas till civila förhållanden.

Löwenhielms grupper

Löwenhielms bok riktade sig dock till civila läsare, så hur såg hans förteckning över utmärkelser ut? Som sagt är den indelad i tolv grupper från A till L, men den innehåller även rubriker så att den fullständiga listan ser ut såhär:

1. Officiella utmärkelser
A – Kungl Serafimerorden
B – Krigsdekorationer
C – Kungl Minnestecken
D – I hovprotokollet förlänade Kungl Medaljer
E – De Kungl Riddarordnarna
F – Ordensmedaljer
G – Av regeringen utdelade Kungl Medaljer
H – I hovprotokollet förlänade medaljer (av engångskaraktär)
I – Övriga officiella medaljer

2. Halvofficiella utmärkelser
J – Halvofficiell orden
K – Ett antal halvofficiella medaljer (flertalet med Konungens bild och kungl krona)
L – Några övriga medaljer och förtjänsttecken, som inte har Konungens bild och kungl krona

Utmärkelserna i grupp A till H är sådana som förlänas av kungen i ordenskapitel (ordensvärdigheter) eller i hovprotokoll (kungliga minnestecken och medaljer), samt av regeringen (regeringsmedaljer). Dessa utmärkelser utgör rikets främsta och deras inbördes ordning fastställdes 1978 av kungen. I det följande bortser jag från dessa grupper. Grupp I, J, K och L är en brokigare skara och indelningen av dem bygger på Löwenhielms eget urval.

Grupp I (Övriga officiella medaljer) har beskrivits som ”medaljer som är instiftade eller godkända av Kungl. Maj:t, från 1975 av regeringen, och delas ut av statliga myndigheter och akademier”. Som jag visat i ett tidigare inlägg har emellertid Löwenhielm i denna kategori placerat både medaljer som fastställts av Kungl. Maj:t/regeringen, och medaljer som instiftats med nådigt tillstånd genom Riksmarskalksämbetet. Därutöver tycks kriterierna för denna kategori vara att utdelaren är statlig myndighet (Uppsala universitet), kunglig akademi (Vitterhetsakademin) eller annat offentligt organ (Standardiseringskommissionen). De myndighets- och akademimedaljer som delas ut utan tillstånd från vare sig kungen eller regeringen har utelämnats.

Svenska Röda korsets förtjänsttecken, instiftat 1944 och utfört av Léo Holmgren (grupp L).

Så till grupp J, K och L som ryms under den gemensamma rubriken Halvofficiella utmärkelser. Grupp J består endast av Johanniterorden i Sverige och grupp K består av en nära nog komplett lista över medaljer som fått nådigt tillstånd att förses med kungens bild och kunglig krona ordnade efter instiftansdatum. I grupp L återfinns ett antal övriga utmärkelser, bland annat Friluftsfrämjandets förtjänstmedalj och Röda korsets förtjänsttecken. Ansåg Löwenhielm att även de var halvofficiella och i så fall varför då? I boken tycks han använda ”halvofficiella medaljer” som ett bredare begrepp än endast grupp K. En plansch som visar medaljer ur grupp K och L beskrivs som ”Några halvofficiella medaljer” och om bärande står att:

Som allmän regel gäller att »halvofficiella» medaljer företrädesvis bärs under förhållanden som har samband med den verksamhet medaljen erhållits för. Medalj med Konungens bild bärs före annan medalj [min kursivering].

För att förstå grupp L måste vi hålla oss till de utmärkelser som Löwenhielm själv placerat i denna grupp och bortse från alla de som lagts till efteråt av Försvarsmakten eller Medalj.nu. Den ursprungliga grupp L innehåller nämligen nästan uteslutande sådana medaljer och förtjänsttecken som före 1983 erhållit Kungl. Maj:ts eller regeringens tillstånd att bäras på uniform. Med denna insikt framstår Löwenhielms indelning till tolv kategorier som mycket konsekvent genomförd. Samtliga upptagna utmärkelser har någon form av sanktion från kungen eller regeringen och därmed ett visst mått av officiell prägel. Denna version av grupp L kan med fog kallas halvofficiell.

Sammanfattande kommentarer

Fredrik Löwenhielms system visar hur en central instans är nödvändig för att kunna skapa ett tydligt och enhetligt system av officiella (och halvofficiella) utmärkelser. Före 1975 var kungen den sammanhållande gestalten som i statsrådet (Kungl. Maj:t), i ordenskapitlet, eller i hovprotokollet gav utmärkelser deras officiella status. En fortsättning på den princip som gällt sedan 1700-talet. Efter den nya regeringsformen och ordensreformen trädde i kraft 1975 gick samordningen förlorad samtidigt som många av de officiella utmärkelserna upphörde att delas ut. Det ledde till en ymnig och alltjämt växande flora av halvofficiella och inofficiella medaljer vars status inte alltid är lätt att bedöma. Förslaget om riksdagens medalj skulle göra systemet ännu spretigare och otydligare.

I samband med att Förtjänstutredningen i höst presenterar sitt förslag på ett sammanhängande offentligt belöningssystem är det angeläget att återfå en överordnad instans under vilken de statliga ordnarna och medaljerna samlas. På så vis blir det tydligt vilka utmärkelser som utgör Sveriges officiella tacksamhetsbevis åt förtjänta människor för viktiga samhällsinsatser. En uppgift för denna instans bör vara att utfärda en uppdaterad förteckning över svenska officiella och halvofficiella utmärkelser, förslagsvis med ny kategorisering som ersätter grupperna A till L. Det är en krånglig indelning som beskriver ett krånglig lägesbild, men snart får vi förhoppningsvis ett system som är enklare och bättre.

2 kommentarer

Under Bärande, Belöningsmedaljer

Hur stor är en medalj?

Carl Reinhold Berchs skala från 1773.

När man säger att en medalj är av den och den ”storleken” så använder man en gammal svensk skala enligt vilken en medalj utifrån sin diameter placeras i en storlek mellan den 1:a (minst) och den 26:e (störst). Trots indelningar i storlekar är till synes godtycklig har den använts från 1700-talet ända in i våra dagar.

I det här fördjupande inlägget ska jag skriva något om hur skalan skapades och hur den har använts dels deskriptivt inom den numismatiska litteraturen för att beskriva hur stor en medalj är, dels normativt i officiella handlingar för att fastställa hur stor en medalj ska vara. Avslutningsvis ska jag nämna ett par problem att se upp för när skalan används.

Medaljernas Linné

Det var riksantikvarien och numismatikern Carl Reinhold Berch (1706–1777) som lanserade skalan 1773 i sitt verk Beskrifning öfwer swenska mynt och kongl. skåde-penningar. Den kallas efter honom ofta för Berchs skala (uttalas berks). Själv betecknade han den Mensura magnitudinis Nummorum vilket är latin och kan uttydas ungefär ‘mätning av storleken på mynt’. Skalan består av 26 numrerade cirklar utan tillhörande mått eller beskrivningar. Kanske tänkte Berch att det var enklast läsaren själv placerade sina mynt och medaljer på boksidan för att bestämma storleken.

Vi vet inte hur han tog fram sin skala eller varför de olika storlekarna ser ut som de gör. På medaljBlogg finns en intressant teori, att Berch likt den samtide Linné helt enkelt systematiserade det material han kunde hitta och att de 26 storlekarna avspeglar de mynt och medaljer han beskrev i sitt verk. Oavsett så blev skalan snart etablerad inom den svenska numismatiken.

När Gustav III återupplivade Vitterhetsakademien 1786 gav han den i uppdrag att ha översyn över medaljerna som präglades vid Myntverket. 1791 gav akademin ut en instruktion för hur minnesmedaljer skulle utformas författad av dess sekreterare och Berchs efterträdare som riksantikvarie Gudmund Jöran Adlerbeth (1751–1818). I den angavs att en minnesmedalj borde vara mellan 11:e till 22:a storleken och att mindre storlekar skulle reserveras för räknepenningar och jetonger. Dock har långt ifrån alla svenska medaljer präglats utifrån en viss storlek i Berchs skala.

1860 var det dags för en ny riksantikvarie att fatta pennan. Denna gång Bror Emil Hildebrand (1806–1884) som detta år gav ut sitt nya översiktsverk Minnespenningar öfver enskilda svenska män och qvinnor. I förordet skrev författaren angående skalan:

Då denna godtyckliga måttstock är känd endast af dem, som kunna rådfråga Berchs omnämnda arbete, har författaren ansett ändamålsenligare att angifva minnespenningarnes diameter i Svenska decimal linier. Af undseende för samlare, som ännu hänga fast vid gamla vanor, anföres likväl, inom parenthes, storleken efter Berchs skala.

En decimallinje motsvarar 2,969 millimeter och Hildebrand angav måtten med en fjärdedels linjes exakthet. I vissa fall där en medalj befann sig mittemellan två storlekar använde han halvstorlekar till exempel 7½ storleken. Ovala medaljer mättes på höjden.

Mellan 1874 och 1875 gav Hildebrand ut Sveriges och svenska konungahusets minnespenningar, praktmynt och belöningsmedaljer i två band. Det omfattar bland annat de svenska kungliga belöningsmedaljerna från Fredrik I till Oscar II. Liksom i det tidigare verket angavs måtten i decimallinjer (dock endast med en halv linjes exakthet) med Berchs storlek inom parentes. I detta verk förekommer dock halvstorlekar betydligt oftare.

Hildebrands användning av Berchs skala är ett resultat av hans egna mätningar, avrundningar och tolkning av skalan. Inte nödvändigtvis att medaljerna tillverkats för att passa in i respektive storlek. Medaljernas faktiska mått varierar, och det är möjligt att andra metoder skulle ha resulterat i att vissa medaljer placerats i andra storleksgrupper. Vissa av de 26 storlekarna ligger bara ett par millimeter från varandra. Hildebrands klassificering är dock mycket etablerad.

1892 fortsatte Bror Edvard Hyckert (1848–1910) på Hildebrands arbete i Numismatiska meddelanden nr XIII. Han övergick dock till att ange diametern i millimeter och brydde sig inte om att försöka placera in medaljerna i Berchs olika storlekar. Under 1900-talet har medaljer mätts nästan uteslutande i millimeter och hänvisningar till Berchs skala skett endast sporadiskt.

Måttstock för kungliga medaljer

1785 instiftade Gustav III den nya belöningsmedaljen Illis quorum meruere labores och bestämde att den skulle delas ut i 18:e och 12:e storlekarna. Redan innan Vitterhetsakademien återuppväckts kunde alltså Berchs skala användas för att bestämma storleken på nya medaljer. De kungliga belöningsmedaljerna delades ofta ut i dessa storlekar kallade den större och den mindre storleken. Huruvida de bars om halsen eller på bröstet, med kedja eller band varierade.

1842 beslutade Karl XIV Johan att alla de kungliga belöningsmedaljerna som huvudregel skulle delas ut i den mindre 5:e storleken och bäras på bröstet i högblått band med gula kanter. 1860 infördes även den en 8:e storleken av Oscar I. På 1880-talet återinförde Oscar II de 18:e och 12:e storlekarna och sedan dess har i stort sett alla officiella belöningsmedalj präglads i någon av dessa fyra storlekar och följt samma praxis för hur de ska bäras:

  • 18:e storleken i kedja om halsen
  • 12:e storleken i band om halsen
  • 8:e och 5:e storlekarna i band på bröstet

Det finns undantag. 8:e storleken av H.M. Konungens medalj kunde länge delas ut att bäras om halsen och 12:e storleken av samma medalj kan numera delas ut i kedja (se tidigare inlägg). Sedan 1947 delas medaljen För nit och redlighet i rikets tjänst endast ut i 6:e storleken. Man ville att samtliga mottagare skulle få medaljen i samma storlek och valör och valde en storlek mellan de tidigare 8:e och 5:e.

Sedan 1923 delar Kungl. Patriotiska sällskapet in sina medaljer i 1:a, 2:a och 3:e storleken. Detta har inget att göra med Berchs skala utan är ett sätt att beskriva medaljerna i fallande storleksordning. 1:a storleken är störst, till skillnad från i Berchs skala där den är minst.

Några mätproblem

Ett försök att översätta Berchs skala till decimallinjer (vänster) och millimeter (höger).

Jag har hittills undvikt att skriva ut vad varje storlek motsvarar för diamteter i millimeter. Skälet är att Berchs skala inte är utformad utifrån några exakta mått och att tolkningarna skiljer sig år. I boken De nordiska ländernas officiella belöningsmedaljer (1938) av Ernst Areen (1882–1943) finns en millimetertabell för 1:a till 18:e storleken. När det gäller de storlekar som använts för de officiella belöningsmedaljerna så stämmer tabellen väl överens med den ”industristandard” som använts vid Myntverket:

  • 18:e storleken = 56 mm.
  • 12:e storleken = 43 mm.
  • 6:e storleken = 27,5 mm.
  • 5:e storleken = 24 mm.

8:e storleken är lite mer komplicerad. Den var ursprungligen 33 mm. men under 1800-talet minskades den till 32 mm. för att sedan tidigt 1900-tal präglas i 31 mm. vilket enligt Berchs skala egentligen borde motsvara 7½ storleken. Numera anses dock 8:e storleken vara 31 mm. i diameter.

Gällande övriga storlekar är det mindre säkert att en storlek alltid motsvarar måtten enligt Areens tabell. Patriotiska sällskapets och Pro Patrias största medaljer brukar utifrån Hildebrands klassificering placeras i den 11:e storleken. Denna mäter 41 mm. i diameter enligt Areen. Under större delen av 1900-talet har dessa medaljer dock präglats med drygt 42 mm. i diameter, alltså närmare 11½ eller rentav 12:e storleken.

Det är inte alltid enkelt att göra rätt. När medaljgravören Erik Lindberg skulle utföra frånsidorna till Patriotiska sällskapets nya hantverksmedaljer i 11:e och 9:e storlekarna följde han de exakta måtten i Areens tabell: 41 mm. respektive 35,5 mm. När de färdiga medaljerna kom från Myntverket var de dock 42 respektive 36 mm. Till frånsidan hade man nämligen använt Adolf Lindbergs något porträtt av Gustaf V som var någon mm. större.

Det finns givetvis inget som hindrar att man fortsätter att beskriva äldre medaljer med de storlekar som traditionellt använts, så länge man är medveten om den inte nödvändigtvis säger något om deras exakta mått.

Sammanfattningsvis

Även om Berchs 1700-talsskala är både godtycklig och svåranvänd så är den en del av vår rika medaljtradition. Om man instiftar en ny medalj kan man med fördel fortsätta traditionen och välja en storlek ur skalan. Som metod för att klassificera medaljer i efterhand var den dock anakronistisk redan vid 1800-talets mitt och det finns ingen anledning att pressa in en medalj i skalan som inte hör hemma där. När man beskriver en medaljs mått så bör man göra det i millimeter.

1 kommentar

Under Övrigt