Etikettarkiv: Kungl. Maj:ts Orden

Hur officiell är en medalj? Svenska utmärkelser A till L

1987 utkom boken Svenska ordnar och medaljer på Atlantis förlag. Den är en god introduktion till det svenska ordens- och medaljväsendet och bland det bästa som skrivits i ämnet. Författaren var den svenska faleristikens nestor Fredrik Löwenhielm (1916–2008). Bakom sig hade han en lång karriär inom försvaret vilken han avslutat som generalmajor och rikshemvärnschef. Han var ceremonimästare vid hovet 1979–1987, och 1981–1996 sekreterare vid Kungl. Maj:ts Orden samt från 1982 även vice ordenskansler. Dessutom var han kommendator för svenska Johanniterorden 1972–1994 och ordförande i Svenska nationalkommittén för genealogi och heraldik 1983–1998. Han visste med andra ord vad han skrev om.

Än idag ligger hans bok till grund för hur hur vi ser på svenska utmärkelsers officiella status och därmed också ordningen i vilken de ska bäras. I bilagan Översikt över de svenska ordnarna, viktigare svenska medaljer och andra utmärkelsetecken har Löwenhielm redovisat ett stort antal utmärkelser som han delat in i tolv grupper från A (Serafimerorden) till L (övriga medaljer och förtjänsttecken). Även om denna förteckning inte är officiellt fastställd, och heller inte gör anspråk på att vara fullständig, så utgör den en av den svenska faleristikens viktigaste källor.

Det har emellertid visat sig att det inte är alltid är lätt att tolka de principer som Löwenhielm använde sig av i sin kategorisering vilket lett till svårigheter när man försökt bygga vidare på den, bland annat med den ambitiösa databasen Medalj.nu. Otydligheter rör bland annat gränsdragningen mellan officiella, halvofficiella och inofficiella utmärkelser, något som nyligen uppmärksammats av Jonar242.

Historisk bakgrund

Efter att de svenska kungliga ordnarna och medaljerna införts vid 1700-talets mitt dröjde det länge innan det uppstod ett behov av att reglera i vilken ordning de skulle bäras. Endast en utmärkelse som delats ut av kungen ansågs som officiell och det var ovanligt att motta mer än en sådan. Dekorationer som delades ut inom enskilda sällskap fick endast bäras vid de egna sammankomsterna. Gränsen mellan officiellt och privat var glasklar.

Under 1800-talet instiftade olika organisationer egna belöningsmedaljer. För att dessa skulle få bäras offentligt krävdes kunglig tillåtelse. Vissa, som till exempel Kungl. Patriotiska sällskapet och Kungl. Sällskapet Pro Patria, fick en generell rätt att dela ut bärbara medaljer. Andra, som vissa hushållningssällskap, var tvungna att ansöka hos kungen i varje enskilt fall innan en bärbar medalj fick delas ut. Dessa kom att kallas ”halvofficiella” och var oftast avsedda för specifika samhällsgrupper som inte kunde komma ifråga för de officiella kungliga medaljerna. Under 1800-talets första hälft var det fortfarande ovanligt att bära mer än en medalj.

Mot seklets slut hade antalet officiella och halvofficiella belöningsmedaljer ökat så mycket att man från centralt håll ansåg sig behöva utöva viss tillsyn. Kungliga och enskilda medaljer skulle inte få blandas hursomhelst på kronans uniform. I september 1891 beslutade Kungl. Maj:t att:

då någon af arméns personal, med eller utan tillstånd, af enskilt sällskap eller förening inom riket tilldelas medalj och önskar bära densamma äfven till uniform, särskildt tillstånd skall sökas dertill.

Dervid äfvensom för sådan medaljs bärande skola i tillämpliga dela länd till efterrättelse bestämmelserna angående utländskt ordenstecken, som icke erhållits för bevistadt fälttåg.

Dylika medaljer skola bäras efter norska och framför utländska medaljer och ordenstecken.

Därmed var alla officerare och soldater tvungna att vända sig direkt till Kungl. Maj:t för att får bärandetillstånd för sina halvofficiella medaljer. Därefter kunde tidningarna innehålla notiser som denna:

Svenska Dagbladet 16 april 1912.

Under 1900-talet övergick Kungl. Maj:t till att utfärda generella bärandetillstånd för vissa medaljer så att dessa kunde bäras på uniform utan särskild ansökan. De frivilliga försvarsorganisationernas halvofficiella medaljer, exempelvis Röda korsets eller landstormens, fick alltid bäras. Mer civila medaljer, som jägareförbundets och kennelklubbens, samt försvarsorganisationernas förtjänsttecken, fick endast bäras till paraddräkt och utom tjänsten samt med vissa andra begränsningar. Vissa medaljer fick överhuvudtaget inte bäras till uniform trots att de hade kungens bild, exempelvis Sparbanksföreningens kungliga förtjänstmedalj.

De militära bestämmelserna blev även vägledande för vad civila ansågs kunna bära i offentliga sammanhang, även om det knappast följdes slaviskt. Ernst Areen och Sten Lewenhaupt redovisade vilka medaljer som Kungl. Maj:t tillåtit till uniform i boken När och hur böra ordnar bäras? (1943 och 1953) som riktade sig till en civil läsekrets. 1947 skrev kanslisten vid KMO Karl Löfström om ett inofficiellt minnestecken:

I avsaknad av officiell karaktär får tecknet icke bäras till uniform och ej heller till frack vid officiella tillfällen. Däremot kan det bäras till frack vid inofficiella tillfällen och då även tillsammans med ordnar.

Vilka utmärkelser som fick bäras till uniform framgick av Tjänstereglemente för krigsmakten (TjRK) som fastställdes av Kungl. Maj:t, efter 1975 av regeringen, ända fram till 1983. Den 28 april detta år fastställde regeringen Förordning med tjänsteföreskrifter för försvarsmaktens personal (FFS 1983:31) varigenom det stadgades att:

Till uniform får bäras ordenstecken, medaljer och andra utmärkelsetecken enligt överbefälhavarens bestämmande.

6 kap. 11 §

Sedan dess har beslut om bärandetillstånd till uniform fattats internt inom Försvarsmakten. Överbefälhavarens föreskrifter om utmärkelsetecken till uniform (FFS 1990:37) som trädde ikraft 1991 anslöt sig i huvudsak till den indelning som Löwenhielm publicerat i sin bok några år tidigare. Den är dock inte identisk och ett stort antal nya utmärkelser hade lagts till i den lägsta gruppen L som sedan dess vuxit lavinartat med medaljer från organisationsenheter, försvarsanknutna föreningar med mera. Därigenom har bestämmelserna blivit en intern myndighetsangelägenhet som inte med självklarhet kan översättas till civila förhållanden.

Löwenhielms grupper

Löwenhielms bok riktade sig dock till civila läsare, så hur såg hans förteckning över utmärkelser ut? Som sagt är den indelad i tolv grupper från A till L, men den innehåller även rubriker så att den fullständiga listan ser ut såhär:

1. Officiella utmärkelser
A – Kungl Serafimerorden
B – Krigsdekorationer
C – Kungl Minnestecken
D – I hovprotokollet förlänade Kungl Medaljer
E – De Kungl Riddarordnarna
F – Ordensmedaljer
G – Av regeringen utdelade Kungl Medaljer
H – I hovprotokollet förlänade medaljer (av engångskaraktär)
I – Övriga officiella medaljer

2. Halvofficiella utmärkelser
J – Halvofficiell orden
K – Ett antal halvofficiella medaljer (flertalet med Konungens bild och kungl krona)
L – Några övriga medaljer och förtjänsttecken, som inte har Konungens bild och kungl krona

Utmärkelserna i grupp A till H är sådana som förlänas av kungen i ordenskapitel (ordensvärdigheter) eller i hovprotokoll (kungliga minnestecken och medaljer), samt av regeringen (regeringsmedaljer). Dessa utmärkelser utgör rikets främsta och deras inbördes ordning fastställdes 1978 av kungen. I det följande bortser jag från dessa grupper. Grupp I, J, K och L är en brokigare skara och indelningen av dem bygger på Löwenhielms eget urval.

Grupp I (Övriga officiella medaljer) har beskrivits som ”medaljer som är instiftade eller godkända av Kungl. Maj:t, från 1975 av regeringen, och delas ut av statliga myndigheter och akademier”. Som jag visat i ett tidigare inlägg har emellertid Löwenhielm i denna kategori placerat både medaljer som fastställts av Kungl. Maj:t/regeringen, och medaljer som instiftats med nådigt tillstånd genom Riksmarskalksämbetet. Därutöver tycks kriterierna för denna kategori vara att utdelaren är statlig myndighet (Uppsala universitet), kunglig akademi (Vitterhetsakademin) eller annat offentligt organ (Standardiseringskommissionen). De myndighets- och akademimedaljer som delas ut utan tillstånd från vare sig kungen eller regeringen har utelämnats.

Svenska Röda korsets förtjänsttecken, instiftat 1944 och utfört av Léo Holmgren (grupp L).

Så till grupp J, K och L som ryms under den gemensamma rubriken Halvofficiella utmärkelser. Grupp J består endast av Johanniterorden i Sverige och grupp K består av en nära nog komplett lista över medaljer som fått nådigt tillstånd att förses med kungens bild och kunglig krona ordnade efter instiftansdatum. I grupp L återfinns ett antal övriga utmärkelser, bland annat Friluftsfrämjandets förtjänstmedalj och Röda korsets förtjänsttecken. Ansåg Löwenhielm att även de var halvofficiella och i så fall varför då? I boken tycks han använda ”halvofficiella medaljer” som ett bredare begrepp än endast grupp K. En plansch som visar medaljer ur grupp K och L beskrivs som ”Några halvofficiella medaljer” och om bärande står att:

Som allmän regel gäller att »halvofficiella» medaljer företrädesvis bärs under förhållanden som har samband med den verksamhet medaljen erhållits för. Medalj med Konungens bild bärs före annan medalj [min kursivering].

För att förstå grupp L måste vi hålla oss till de utmärkelser som Löwenhielm själv placerat i denna grupp och bortse från alla de som lagts till efteråt av Försvarsmakten eller Medalj.nu. Den ursprungliga grupp L innehåller nämligen nästan uteslutande sådana medaljer och förtjänsttecken som före 1983 erhållit Kungl. Maj:ts eller regeringens tillstånd att bäras på uniform. Med denna insikt framstår Löwenhielms indelning till tolv kategorier som mycket konsekvent genomförd. Samtliga upptagna utmärkelser har någon form av sanktion från kungen eller regeringen och därmed ett visst mått av officiell prägel. Denna version av grupp L kan med fog kallas halvofficiell.

Sammanfattande kommentarer

Fredrik Löwenhielms system visar hur en central instans är nödvändig för att kunna skapa ett tydligt och enhetligt system av officiella (och halvofficiella) utmärkelser. Före 1975 var kungen den sammanhållande gestalten som i statsrådet (Kungl. Maj:t), i ordenskapitlet, eller i hovprotokollet gav utmärkelser deras officiella status. En fortsättning på den princip som gällt sedan 1700-talet. Efter den nya regeringsformen och ordensreformen trädde i kraft 1975 gick samordningen förlorad samtidigt som många av de officiella utmärkelserna upphörde att delas ut. Det ledde till en ymnig och alltjämt växande flora av halvofficiella och inofficiella medaljer vars status inte alltid är lätt att bedöma. Förslaget om riksdagens medalj skulle göra systemet ännu spretigare och otydligare.

I samband med att Förtjänstutredningen i höst presenterar sitt förslag på ett sammanhängande offentligt belöningssystem är det angeläget att återfå en överordnad instans under vilken de statliga ordnarna och medaljerna samlas. På så vis blir det tydligt vilka utmärkelser som utgör Sveriges officiella tacksamhetsbevis åt förtjänta människor för viktiga samhällsinsatser. En uppgift för denna instans bör vara att utfärda en uppdaterad förteckning över svenska officiella och halvofficiella utmärkelser, förslagsvis med ny kategorisering som ersätter grupperna A till L. Det är en krånglig indelning som beskriver ett krånglig lägesbild, men snart får vi förhoppningsvis ett system som är enklare och bättre.

2 kommentarer

Under Bärande, Belöningsmedaljer

Fredrik Wersäll ny riksmarskalk

riksmarskalk_big2

Riksmarskalksämbetets vapen. Bild: Riksarkivet.

Idag meddelades att hovrättspresidenten vid Svea hovrätt Fredrik Wersäll kommer att ersätta Svante Lindqvist som riksmarskalk den 1 september 2018. Han blir därmed kungens närmaste rådgivare och chef för hovstaterna.

– Jag är mycket hedrad över uppdraget. Riksmarskalken har en central funktion vid Hovet och därigenom också en central roll att spela för att bistå statschefen i dennes viktiga uppgifter som företrädare för Sverige.

Wersäll har tidigare varit både riksåklagare och justitieråd och inledde sin bana vid hovet 2016 som kabinettskammarherre. Som riksmarskalk blir det hans uppgift att föredra ärenden som rör kungliga utmärkelser för kungen. T. ex. gällande tillstånd för privata sammanslutningar att förse sina medaljer med kunglig krona, eller vilka som ska tilldelas H. M. Konungens medalj. Själv fick Wersäll ta emot medaljen av 12:e storleken i guld med kedja 2013 ”för betydelsefulla insatser inom det svenska rättssystemet”.

Dessa ärenden bereds inom Kungl. Maj:ts Orden som är hovets (och Sveriges) expertorgan när det kommer till ordnar och medaljer. Där har Wersäll suttit som medlem av ordenskapitlet sedan 2015 i likhet med flera hovrättspresidenter tidigare. Han lär sitta kvar även framöver i egenskap av riksmarskalk.

Svante Lindqvist avrundar därmed sina elva år på ämbetet och ska nu återuppta sin forskning inom vetenskapshistoria.

1 kommentar

Under Personer

2 000 samlades för Serafimerringning

serafimerringning 2

Processionen till Riddarholmskyrkan.

Efter ett års förberedelser och landssorg inleddes Thailands kung Bhumibol Adulyadejs (Rama IX) begravning igår. Kungen, som regerade i 71 år, blev på sin kröningsdag den 5 april 1950 utnämnd till riddare av Serafimerorden av Gustaf V – dennes sista utnämning. Den traditionsenliga serafimerringningen över den avlidne riddaren ägde rum igår och lockade större skaror än någon enskild ringning gjort tidigare.

När en serafimerriddare begravs så förs dennes vapenplåt från Stockholms slott till Riddarholmskyrkan där Serafimerklockan ringer i en timme, vanligtvis mellan 12 och 13. Tidigare var detta en enkel ceremoni, men numera bärs vapenplåten i procession med trummor och grenadjärvakt, och i kyrkan hålls ett minnestal och Livgardets dragonmusikkår spelar. Riddarholmskyrkan, som vanligtvis är stängd, hålls vid detta tillfälle öppen för allmänheten och brukar locka en skara nyfikna.

DMacrFVWsAA8Hox

Kung Bhumibol Adulyadejs vapenplåt.

Sett till allmänhetens deltagande var gårdagens serafimerringning den största i modern tid. Uppskattningsvis 2 000 thailändare följde vapenplåten prydd med det thailändska emblemet från slottet. I processionen gick bl. a. riksmarskalken Svante Lindqvist och den thailändske ambassadören med personal från Kungl. Maj:ts orden och ambassaden. Därefter gick många av kungens sörjande landsmän varav många bar bilder av honom. Evenemanget följdes av både svensk och thailändsk press och TV.

Serafimerklockan (2)

Riddarholmskyrkans serafimerklocka.

Omfattningen har förstås att göra med kungens enorma popularitet, och att planeringen av begravningens pågått så länge, men KMO och Thailands ambassad ska ha beröm för att ha informerat och bjudit in allmänheten. Att drottningen är på plats på begravningen i Bangkok är förstås betydelsefullt, men att kung Bhumibol förärats en ceremoni i Sverige är värt att lyfta fram och något som uppskattats av många som sörjer den avlidne kungen.

1 kommentar

Under Ordnar

Ordenskapitel på slottet

Ordenskapitel 1

Ordinarie ordenskapitel under Kungens ordförandeskap. Foto: Kungahuset.se

Ordenskapitel kallas det möte där beslut om det svenska ordnarna fattas. Det sammanträder under kungens ordförandeskap i slutet av april och brukar vanligtvis gå obemärkt förbi. I år har emellertid hovet uppmärksammat det med en notis på sin hemsidan vilket är roligt att se.

Organisationen som förvaltar de svenska ordnarna heter Kungl. Maj:ts orden (KMO) och grundades 1748. Den kan liknas vid en stiftelse med kapitlet som sitt årsmöte. Efter 1975 delas ordnar inte längre ut till svenska medborgare och KMO har följaktligen krympt, men ännu finns en handfull ämbets- och tjänstemän i lokalerna bakom ordenssalarna på Stockholms slott. De handlägger bl. a. alla ärenden rörande de utmärkelser som kungen delar ut.

Sedan några år hålls ordenskapitlet återigen i Serafimersalen på Stockholms slott som inreddes just för detta ändamål. Bordet och stolarnas klädsel är mönstrad med patriarkalkors vilket är ett av Serafimerordens emblem. Kapitlet tar upp sedvanliga årsmötesfrågor som ekonomi och ansvarsfrihet, men även ovanligare ärenden såsom nya serafimersköldar som här presenteras för kungen och sedan ställs ut för allmän beskådan.

KMO står under ledning av ordenskanslern Ingemar Eliasson, med vice ordenskansler tillika ordenssekreterare Staffan Rosén.

Lämna en kommentar

Under Ordnar

Lustigheter i listorna

Internet blir allt mer rikt på ordenshistoria! Förra veckan gjordes de danska ordensvapenböckerna läsbara på nätet, och bara några dagar senare skedde samma sak med de svenska ordensmatriklarna. Alltså de handskrivna listor som förts sedan 1748 över dem som fått en svensk statsorden. Det är Riksarkivet som fått i uppdrag av Kungl. Maj:ts orden att digitalisera dem och göra dem tillgängliga för alla.

Totalt är det 14 böcker för perioden 1748 till 1979. Det är talande för det svenska ordensväsendets utveckling att den första räckte i 53 år, den andra i 27, den tredje i 20 och från mitten av 1800-talet är det en matrikel per decennium som gäller. Antalet ordensutmärkelser ökade allteftersom statsapparaten växte.

e0000836_00005

Den äldsta serafimerlistan med Fredrik I som nr 1/2 a.

I den äldsta matrikeln finner vi de första 24 serafimerriddarna med födelse- och utnämningsdatum, valspråk samt nummer skrivna i sirlig stil. Listan har dock fått justeras flera gånger i efterhand. T.ex. har man ångrat att greve Gustaf Bond fått stå som nr 1, och velat ge den äran till orden grundare Fredrik I. Därför han man klämt in tre kungliga riddare högst upp och skrivit in en ny nummerföljd i vänstermarginalen. Den gamla följden står dock kvar med kungen som nr 1/2 a. Detta är inte det enda man velat ändra. På vissa sidor har pilar dragits kors och tvärs där matrikelns ordning inte överensstämt med protokollens. Det är charmen med handskrivna listor.

Vill man hitta en särskild person så behöver man veta dennes ordensvärdighet och år för utnämningen. En riddare av Nordstjärneorden som utnämnts 1960 hittar man i matrikeln för 1960-1969 under rubriken ”Riddare av Nordstjärneorden” där mottagarna är sorterade efter utnämning. Där finner man titeln, namn, utnämningsdatum samt eventuellt dödsdatum (något som förts in en bit in på 90-talet). Ibland finner man en notering om att något avböjt, återlämnat eller fråndömts sin orden.

armfelt

De strukna riddarna Armfelt och Munch.

Ett känt exempel på det senare finner vi i den äldsta matrikeln – greve Gustaf Armfelt. Han blev serafimerriddare 1790 men blev fyra år senare landsförvisad och förlorade orden. Förvisningen lyftes dock 1797 och han återfick då sin värdighet. I matrikeln anges han som struken för perioden 1794–1797. Han kom att landsförvisas igen (!) och räknades därefter som utländsk riddare. Adolf Fredrik Munch, utnämnd samma år som Armfelt, hade inte samma tur. Han landsförvisades till Italien efter misstankar om inblandning i mordet på Gustav III. I matrikeln anges han ”fkl: ovärdig”.

Ett behov att konsultera listorna fick jag snabbt. Jag fick nämligen frågan på Twitter om Stig Wennerström förlorat Svärdsorden respektive Vasaorden efter att han dömts för spioneri. Svaret fanns förstås där men först var jag tvungen att lista ut vilka år Wenneström fått sina ordnar. Detta gick att hitta i Statskalenderns bihang (ett urval är tillgängliga på runeberg.org). Därefter kunde jag se i listorna att han avförts som riddare i extra ordenskapitel den 21 september 1964.

Att matriklarna nu är offentliga kommer vara till stor glädje för såväl släktforskare som ordensintresserade. Initiativet kan inte berömmas nog! Läs matriklarna här.

1 kommentar

Under Ordnar

Får Lavin Eskandar medalj?

Snart är det ett år sedan den fruktansvärda attacken på grundskolan Kronan i Trollhättan, då tre personer mördades. Särskilt uppmärksammad blev elevassistenten Lavin Eskandar som försökt övermanna angriparen när denne svingade sitt svärd mot eleverna, vilket kostade honom livet. Lavin Eskandar blev bara 20 år och har hyllats som en hjälte av eleverna på skolan. Han har föreslagits för medalj men regeringen har ännu inte lämnat besked.

12063488_1615187008734343_4031487562351649709_n

Lavin Eskandar 1995-2015

Bara några dagar efter dådet den höjdes röster för att Lavin Eskandar skulle tilldelas den svenska livräddningsmedaljen För berömliga gärningar. Den delas till de som ”rådigt och modigt räddat en människa i livsfara” efter beslut av regeringen. Ett upprop på startades på Facebook, Ge hjälten Lavin Eskandar medalj, som idag stöds av 5 800 personer. Initiativtagaren Michael Sigge motiverade varför medalj skulle delas ut:

”Det skulle dels vara ett sätt att hylla en verklig hjälte som offrade sig själv för att rädda livet på skolbarn. Men det vore också en politisk markering. Sverige som nation skulle visa vårt avståndstagande från den här typen av rasistdåd, och visa att vi uppskattar en ung människa som gjort sitt yttersta för sina medmänniskor.”

Medaljen har inte delats ut sedan 1998, och aldrig postumt. Initiativet fick dock mycket uppmärksamhet av de rikstäckande tidningarna, och snart fick det dessutom medhåll av Sveriges kanske främste kännare i dessa frågor, ordensintendenten på Kungl. Maj:ts orden Tom Bergroth:

”Tyvärr har medaljen delats ut skamligt sparsamt de senaste årtiondena. Jag ser inga hinder för varför den inte skulle kunna delas ut postumt. Jag tycker dessutom att regeringen nu har chansen att uppmärksamma ett agerande som väl uppfyller kriteriet för Berömliga gärningar.”

I november samma år hade flera nomineringar kommit in och ärendet började beredas inom Utbildningsdepartementet. Beslut om medaljutdelning förbereds alltid inom ett departement innan det diskuteras inom regeringen.  I detta fall ville man av naturliga skäl invänta polisens utredning. Under den första halvan av 1900-talet, när utdelning av medaljen fortfarande var vanlig efter en livräddande insats, brukade handläggningen ta ungefär ett år.

För de som vill se Lavin Eskandar hedrad på detta sätt finns det dock all anledning att ligga på. Att medaljen delats ut ”skamlöst sparsamt”, som Tom Bergroth uttryckte det, är närmast en underdrift. Den har inte delats ut alls på närmare 20 år. Inte för att det saknats förslag. De senaste åren har flera privatpersoner skickat in nomineringar som först mötts av flera månaders tystnad och därefter ett kortfattat avslag. Statliga myndigheter vittnar om hur medaljnomineringar de skickat till Regeringskansliet i bästa fall mötts av förvirring och i sämsta fall av tydligt markerat ointresse.

När en medalj för internationella insatser utreddes 2010 föreslogs en särskild medaljberedning inom Regeringskansliet, så att uppgiften inte ska vara utspridd på de 11 departementen. Det blev varken medalj eller beredning. Modellen har dock fungerat bra i Finland vars Livräddningsmedalj handläggs av en Livräddningsmedaljnämnden som föreslår ett tiotal mottagare varje år. En nordisk förebild finns även i Norge, som ett år efter terrorattentaten 2011 delade ut medaljen For edel dåd, bland annat till dem som med fara för eget liv räddat ungdomar från Utøya. Då hade medaljen inte delats ut på 30 år.

Sveriges regering bör ge medaljen postumt till Lavin Eskandar. Det är ett erkännande han är värd och en symbolisk handling som skulle betyda mycket för många. Gör regeringen inte det lever den inte upp till sitt ansvar. Förvaltar man svenska folkets belöningsmedaljer åtar man sig att förära dem till de som är förtjänta. Kan regeringen inte utföra den enkla uppgiften får de helt enkelt lämna medaljerna ifrån sig.

4 kommentarer

Under Belöningsmedaljer

Kungliga dop

Imorgon döps prins Alexander i Drottningholms slottskyrka. Den femte i den nya generationen prinsar och prinsessor att upptas i Svenska kyrkan. Här är lite medalj- och ordensrelaterad information för de som tänker följa ceremonin.

drottningholms-slottskyrka

Drottningholms slottskyrka. Foto: Alexis Daflos, Kungl. Hovstaterna

Klädseln är förmiddagsdräkt, d. v. s. jackett eller mörk kostym. Till denna klädkod bär man inte utmärkelser i original, men ordensinnehavare kan bära en knapp (bouton) och medaljinnehavare en rosett. Prins Daniel bär t. ex. Serafimerordens stora bouton medan Christopher O’Neil bär en mindre för Nordstjärneorden med två ”vingar” av silver vilket utmärker kommendörsgraden.

Innehavarna av Konungens medalj bär en serafimerblå eller högblå rosett (beroende på vilket band man fått medaljen i), och innehavarna av en regeringsmedalj, ex. Illis quorum, en mellanblå rosett med gula ränder. Innehavarna av kungens miniatyrporträtt eller ett kunglig namnchiffer bär dessa.

crown_princess_victoria_2016_05

Prins Oscar med familj och faddrar den 27 maj 2016.

För hovfunktionärer och militärer är det stor hovuniform respektive högtidsdräkt som gäller. Till dessa bärs utmärkelser i original. Inom hovet väljer innehavare av högre ordensgrader ibland att lämna dessa hemma av okänd anledning. Det motsatta gäller hos vissa lägre funktionärer, som under många års tjänst vid olika statsbesök fått en imponerande samling utmärkelser, och gärna fyller hela uniformsbröstet i flera rader. Förmaningarna från de vid hovet som känner till reglerna klingar här för döva öron.

mde

Hovuniform utställd i Ordenssalarna.

Officianterna, de präster som förrättar ceremonin, bär inte några utmärkelser vid altaret (om nu inte någon mot förmodan skulle vara fastsydd på kåpan, se Ordenstecken på korkåpa). Efter ombytet till kaftan går det dock utmärkt att bära utmärkelser. Viss förvirring råder kring hur ett tecken bärs om halsen, men det som gäller är att ett bandet ska sitta innanför kaftanens krage och själva tecknet vila på kragsnibbarna, den s. k. ”elvan”. Inte alla präster har utmärkelser, men överhovpredikanten Johan Dalman är rättsledamot (motsvarande rättsriddare) i Johanniterorden med tillhörande hals- och bröstkors.

sdr

Serafimerbaneret från 1810.

Åter till själva dopceremonin. Till höger om altaret står serafimerbaneret och framför det Serafimerordens band och kraschan på ett hyende. Fram till 1975 blev prinsar och prinsessor riddare respektive ledamot vid födseln, vilket från 1995 åter är fallet. Vid prinsessan Estelles dop återinfördes även en tradition från Gustav (IV) Adolfs dop 1778 där ett mindre dopband fästs på dopklänningen. Det går till så att ordenskanslern bär fram bandet på en silverbricka, tillverkad av A I Björckman 1823 och tidigare använd vid ordenskapitel, varefter kungen fäster det på klänningen. Detta sker i slutet av dopet. Ordenstecknen i större format överlämnas tillsammans med ordensbrevet på myndighetsdagen.

Detta och mycket annat kommer man att kunna se under morgondagens ceremoni som sänds i SVT från 11:30.

Lämna en kommentar

Under Bärande

Glad ordensdag!

Idag den 28 april är Stora ordensdagen – de svenska ordnarnas högtidsdag. Datumet valdes vid instiftandet 1748 eftersom det var Kung Fredrik I:s födelsedag. Han hade dock mycket litet med instiftandet att göra. Initiativtagaren var kanslipresidenten Carl Gustaf Tessin, den förste ordenskanslern. Enligt Tessins ceremoniel skulle ordensdagen firas med gudstjänst och riddardubbning i Riddarholmskyrkan. Vid den första ordensdagen var kungen svårt sjuk och själva dubbningen fick utföras i hans egna rum. Desto piggare var den tvåårige Prins Gustaf (III) som deltog iförd en koltvariant av ordensdräkten.

Inskannat av Föremålsvård i Grängesberg år 2005

Prins Gustafs (III) serafimerkolt.

Rätt så snart flyttades ceremonin till den mer närbelägna och betydligt varmare Slottskyrkan. Samtidigt tog man i bruk den särskilda serafimersalen på slottet som var inredd med ordnarnas insignier. Här presiderade Kungen över ordenskapitlet, det beslutande organet i frågor som rörde ordnarna. Sedan 1751 hade kungen ensam beslutanderätt men serafimerriddarna och kommendörerna av de andra ordnarna hade rätt att delta. Kapitlet hade två ordinarie sammanträden per år: på stora ordensdagen i april och på den lilla ordensdagen i november (se tidigare inlägg).

 

2

Serafimersalen på Kungl. slottet med ordenskapitlets bord.

Dubbningen skulle upphöra i mitten av 1800-talet men traditionen med ordenskapitel i april har behållits in i våra dagar. Ordnarnas organisation, Kungl. Maj:ts orden, är formellt separat från hovet och kapitlet fungerar som ett årsmöte med genomgång av ekonomi och beslut i olika frågor. Sedan ett par år tillbaka använder man återigen serafimersalen där kapitlets bord och stolar står permanent uppställda som en del av ordensutställningen. De är klädda i vit tyg med svarta patriarkalkors – Serafimerordens färger och emblem. Med åren har tyget slitits ned och det ska snart bytas ut. De ska hålla för många kapitel till.

Trots att ordensväsendet är långt ifrån lika praktfullt och omfattande som det var 1748 så lever traditionen och organisationen i allra högsta grad i allra högsta grad. Glad ordensdag!

Lämna en kommentar

Under Ordnar

Serafimerringning för Johann Georg av Hohenzollern

dav

Johann Georgs serafimersköld uppställd i koret.

I Riddarholmskyrkan i Stockholm finns bara en kyrkklocka, Serafimerklockan. Den blev gjuten 1839 av bronset från de klockor som förstördes i den stora branden i kyrkan fyra år tidigare. Då hade Riddarholmskyrkan sedan länge upphört att vara församlingskyrka, och den nya klockan hade endast en uppgift: att ringa för avlidna medlemmar av kungahuset, samt riddare eller ledamöter av Serafimerorden. Detta kallas Serafimerringning.

Serafimerklockan (2)

Serafimerklockan, högst upp prydd av serafer och patriarkalkors.

I en annan kyrka, katolska Hedinger Kirche i Sigmaringen i Tyskland, begravdes idag prinsessan Birgittas framlidne make prins Johann Georg av Hohenzollern i en privat ceremoni. Det svenska kungaparet deltog tillsammans med prins Carl Philip, prinsessan Desirée, Niclas Silfverschiöld, prinsessan Christina, samt prinsessan Margarethas dotter Sibylla. Kyrkan är sedan 1500-talet gravkyrka för den sigmaringska grenen av ätten Hohenzollern som Johann Georg tillhörde.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Hedinger Kirche.

Vid sitt bröllop 1961 utnämndes Johann Georg till riddare av Serafimerorden. Han blev den fjärde serafimerriddaren att läggas till vila i denna kyrka. Den siste regerande fursten av Hohenzollern-Sigmaringen Karl Anton (1811-1885) tilldelades orden 1864 av Karl XV. Dennes sonsonsson Fredrik (1891-1965), Johann Georgs far, mottog den av Gustaf V 1936. Vid bröllopet 1961 fick även Johann Georgs bror Fredrik Wilhelm (1924-2010) motta orden, och Fredrik tilldelades ordenskedjan som särskild utmärkelse.

Tillbaka till Sverige och Serafimerringningen som traditionellt äger rum mellan kl. 12 och 13 på dagen för den avlidne riddarens begravning. Kl. 11:55 idag fördes Johann Georgs vapensköld från Stockholms slott till Riddarholmskyrkan, eskorterad av grenadjärer och trumslagare ur Livgardet. Till ljudet av Serafimerklockan fördes skölden in och ställdes upp i koret där Livgardets dragonmusikkår spelade Karl XV:s sorgmarsch. Ordensintendent Tom C. Bergroth berättade om prinsen.

 

Skölden, som bär Johann Georgs namn och utnämningsdatum samt det Hohenzollerska vapnet (kvadrerad i silver och svart) krönt av en krona som markerar ättens furstliga rang, kommer att sättas upp i kyrkan. Där hänger redan hundratals sköldar för riddare och ledamöter sedan 1748.

Många människor passade på att besöka kyrkan och bevittna denna anrika och ovanliga ceremoni.

Lämna en kommentar

Under Ordnar

Levande svenska ordensinnehavare

1975 gav Kungl. Maj:ts orden ut De kungl. svenska riddarordnarna, en förteckning över samtliga 25 ooo levande svenska ordensinnehavare. Listan var definitiv, sedan ordensreformen trätt ikraft vid årsskiftet 1974/75 skulle inga nya namn läggas till. Redaktören C.G.U. Scheffer skrev i förordet att många av innehavarna var så unga att det skulle leva in en bit på 2000-talet. Och visst finns än idag innehavare kvar av de kungliga ordnarna.

I Facebook-gruppen Återinför det svenska ordensväsendet uppmärksammades häromdagen att en av dem, Curt-Steffan Giesecke, gått bort vid en ålder av 94 år. Han blev kommendör av Vasaorden 1970. Detta föranledde frågan om vilka andra ordensinnehavare som finns kvar, en fråga som jag med ledning av ovan nämnda förteckning kan redogöra lite för. Även om redogörelsen blir långt ifrån uttömmande.

Serafimerorden, förlorade sin siste icke-kunglige svenske riddare när Sten Rudholm gick bort 2008. Han blev utnämnd den 3 december 1974 som president i Svea hovrätt och blev sedermera riksmarskalk. Sedan 1995 kan den dock åter tilldelas inom Kungahuset, och ordens ämbetsmän bär ordenstecknet om halsen eller på bröstet.

Nordstjärneorden, hade allra flest innehavare 1975. Jag har inte kunnat hitta någon kommendör med stora korset, men f.d. ambassadören och överceremonimästaren Axel Lewenhaupt som är kommendör av första klass är fortfarande i livet. Ordföranden i Kungl. Patriotiska Sällskapet Johan Nordenfalk är riddare. Inom universitetsvärlden finns förre kanslern Carl-Gustaf Andrén som blev ledamot 1968 (inte riddare eftersom han är präst) och förre Uppsalarektorn Stig Strömholm som blev riddare 1973.

Svärdsorden, har inga levande kommendörer med stora korset. Däremot flera kommendörer av första klass: generalmajorerna Evert Båge, Sven Olof Olson och Carl-Gustaf Ståhl, samtliga utnämnda 1974. Riddare finns det relativt gott om, alla officerare fick ju riddartecknet efter 20 års tjänst. Ett exempel är kungens förre stabschef Bror Stefenson och förre hovstallmästaren Hodder Stjernswärd.

Vasaorden, hade relativt få innehavare. Kommendör med stora korset var en mycket exklusiv utmärkelse och var finast efter Serafimerorden, Irans förre utrikesminister Ardeshir Zahedi är den ende i livet. Någon kommendör av första klass har jag inte kunnat hitta. Däremot finns flera kommendörer, kungens svågrar Niclas Silfverschiöld och Tord Magnuson utnämnda 1966 och 1974, samt P. G. Gyllenhammar. Bland riddarna märks det äkta paret Alice och Hans-Gabriel Trolle Wachtmeister, den förre utnämnde som rikslottachef 1974 och den senare som godsägare 1970. Även direktören Anders Wall samt hovsångerskorna Kerstin Meyer och Margareta Hallin hörde till de sista att motta riddar- och ledamotstecknen, 1973 och 1974.

Lämna en kommentar

Under Ordnar