Etikettarkiv: Gustaf III

På auktion: bägare med tapperhetsmedalj

Supkalk 2

Medaljbägaren.

Linköpings Mynt & Antikhandel har en ståtlig pjäs ute till försäljning på Tradera – en bägare med medaljen För tapperhet till sjöss i silver infogad i foten (!). Vem som infogat medaljen i ”supkalken” och när vet jag inte, men det rör sig om en mycket gammal och prestigefull utmärkelse.

Gustav III instiftade medaljen 1789 ”till Heder och Uppmuntran” för underofficerare och sjömän i arméns flotta som utmärkt sig under det pågående kriget mot Ryssland. För arméns soldater fanns motsvarande För tapperhet i fält. Dessa medaljer var de första som var ämnade för och i högre utsträckning utdelades till ”vanligt folk”. Flera tusen kom att delas ut under de kommande krigsåren.

1791 bestämde kungen att medaljerna skulle återbördas efter mottagaren död så att de kunde delas ut igen. Under krigsåren rådde närmast konstant medaljbrist. Denna bestämmelse var i kraft ända till 1982 då en slutligen upphävde. Det var dock inte ovanligt att den belönades familj sa att den var förkommen och betalade en liten avgift för att kunna behålla medaljen.

Supkalk 1

För tapperhet till siös.

Gustav III:s porträtt pryder medaljens åtsida, och frånsidan av en lagerkrans belagd med sex antika båtstävar med ramm (en romersk skeppskrona). Detta utseende hade medaljen fram till 1806 då Gustav IV Adolf bytte ut sin fars bild mot sitt eget monogram.

Den siste att tilldelad För tapperhet till sjöss var löjtnanten, sedermera amiralen Gustaf Dyrssen, 1885. I teorin finns medaljen fortfarande kvar och kan delas ut igen om Sverige skulle hamna i krig.

Auktionen på Tradera finns här.

Lämna en kommentar

Under Belöningsmedaljer

Carl Henrik Martling 1925-2017

UB022183

Carl Henrik Martling 1963. Foto: Digitalt Museum

Förre överhovpredikanten Carl Henrik Martling har gått bort vid en ålder av 92 år. Den 4 december 1974 utnämndes han till ledamot av andliga ståndet av Nordstjärneorden. Detta var det sista tillfället då ordnar delades ut till svenska medborgare. Det var Gustaf III som 1783 gjorde det möjligt för präster att ta emot Nordstjärneorden genom att inrätta det andliga ståndet och inrätta graden ”ledamot” (eftersom präster inte ansågs kunna kallas ”riddare”).

Martling var en beläst och stridbar präst inom högkyrkligheten. Hans motstånd mot prästvigning av kvinnor ledde till att han aldrig utnämndes till biskop, men han fick andra höga poster som direktor för Lekmannaskolan och senare kyrkosekreterare. 1988 utnämndes han till överhovpredikant av kung Carl Gustaf och blev därigenom räknad som ”biskops vederlike”. Detta är även titeln på hans memoarer.

Lars-Göran Lönnermark in 2013

Överhovpredikantens kors.

Sedan 1805 är de svenska biskoparnas ämbetstecken ett pektoralkors av guld som de bär i kedja. Under Martlings tid tillkom ett liknande ämbetstecken för överhovpredikanten. Det ritades av konstnären Bengt Olof Kälde och utfördes av silversmeden Olof Sundqvist. Utsmyckningen baserades på Hovkonsistoriets vapen och formen på ordensbiskopens kors.

dav

Ordensbiskopens mitra och kåpa.

Ordensbiskopen, en av Serafimerordens ämbeten, inrättades samtidigt som det andliga ståndet 1783. Överhovpredikanten Carl Edvard Taube var den förste. Han skulle tillsammans med två kaplaner leda ordens gudstjänster. Ingen ny ordensbiskop vigdes efter 1883 och 1952 avskaffades ämbetet. Kaplanerna blev kvar till 1974. Antalet gudstjänster i anknytning till ordnarna hade då sedan länge upphört.

Carl Henrik Martling såg till att verka i ordensprästernas anda när han 1995 planerade tacksägelsegudstjänsten i samband med kronprinsessan Victorias myndighetsdag. Denna ägde rum före den tv-sända ceremonin i Rikssalen och leddes av ärkebiskop Gunnar Weman som dagen till ära iklätt sig ordensbiskopens skrud. Martling och Carl-Åke Söderberg som assisterade bar ordenskaplanernas dräkter. Ordensbiskopens mitra och kåpa är idag utställda i Ordenssalarna på Stockholms slott.

När Martling 1995 klev av som överhovpredikant lämnade hans sitt ämbetstecken vidare, men tilldelades ett likadant som gåva från kungen och drottningen. Året innan hade han tilldelats Konungens medalj av 12:e storleken i Serafimerordens band.

Lämna en kommentar

Under Personer

250 år av patriotism

I år firar två av Sveriges flitigaste medaljutdelare – Kungliga Sällskapet Pro Patria och Kungliga Patriotiska Sällskapet – 250 år. Sällskapen har ett gemensamt ursprung men är sedan 1772 separata organisationer. De sysslar framförallt med välgörenhet. Med ”patriot” menades på 1700-talat någon som arbetade för samhällsnyttan snarare än för sig själv, något som sällskapen än idag uppmuntrar genom att ge ut bärbara medaljer. Dessa medaljer tillhör kategorin ”halvofficiella medaljer” och bär kunglig krona och statschefens porträtt. Det ger dem en särskild status. 

KPS Medalj (2)

Skriv en bildtext

Patriotiska Sällskapet, som firade jubileet den 23 april, blev kungligt genom att Gustaf III fastställde dess grundregler 1772. Sedan dess har sällskapet delat ut medaljer med den regerande kungens bild ”till konsters, slöjders och rikets näringars uppmuntran”. Detta var året innan Carl Reinhold Berch lanserade sin skala för medaljstorlekar, och sällskapet använder än idag en egen skala för medaljerna: 1:a, 2:a och 3:e storlekarna (motsvarande 11:e, 9:e och 8:e storleken i Berchska skalan). 1803 fick sällskapet rätt att dela ut medaljer att bäras och man valde då ett band delat i gult och grönt vilket skulle symbolisera sädesfält och vall. Jordbruket var tidigt ett av sällskapets verksamhetsområden.

KPS Medalj (1)

Medaljerna, som präglats i både guld och silver, har burit många inskriptioner såsom För odlingsflitFör framstående förtjänster om yrkenas förkovran eller För förtjänster om biodling. Allt enligt bruket i Sverige på 1700-talet att dela ut mycket specifika medaljer. Idag används främst För betydande gärning och För uppskattad arbetsinsats. Den förra delas ut för samhällsinsats, förtroendeuppdrag eller ideell verksamhet, och den senare efter 15 eller 20 års anställning. Det är respektive organisation eller arbetsgivare som ansöker om och bekostar medaljerna, men sällskapet prövar alltid att kraven uppfylls.

Pro Patria, som firar sitt jubileum 19 maj, ligger bara ett år efter KPS med att dela ut bärbara medaljer (tillståndet utfärdades 1803) men långt efter när det kommer till varianter. Numera delar man endast ut medaljen För medborgerliga förtjänster i guld av större (12:e) eller mindre (8:e) storleken. Mellan 1835 och 2005 delade sällskapet även ut medaljen För trohet och flit, även den för mångårig anställning. När utdelningen upphörde hade den delats ut mer än 10 000 gånger, i likhet med KPS medalj efter ansökan av arbetsgivaren.

Tack vare sällskapens verksamhet har ett stort antal svenskar kunnat belönas med en kunglig utmärkelse. I framtiden ska jag närmare beskriva sällskapens olika medaljer, och dela med mig av några tankar inför framtiden – må den sträcka sig minst 250 år till.

 

Lämna en kommentar

Under Belöningsmedaljer

Glad ordensdag!

Idag den 28 april är Stora ordensdagen – de svenska ordnarnas högtidsdag. Datumet valdes vid instiftandet 1748 eftersom det var Kung Fredrik I:s födelsedag. Han hade dock mycket litet med instiftandet att göra. Initiativtagaren var kanslipresidenten Carl Gustaf Tessin, den förste ordenskanslern. Enligt Tessins ceremoniel skulle ordensdagen firas med gudstjänst och riddardubbning i Riddarholmskyrkan. Vid den första ordensdagen var kungen svårt sjuk och själva dubbningen fick utföras i hans egna rum. Desto piggare var den tvåårige Prins Gustaf (III) som deltog iförd en koltvariant av ordensdräkten.

Inskannat av Föremålsvård i Grängesberg år 2005

Prins Gustafs (III) serafimerkolt.

Rätt så snart flyttades ceremonin till den mer närbelägna och betydligt varmare Slottskyrkan. Samtidigt tog man i bruk den särskilda serafimersalen på slottet som var inredd med ordnarnas insignier. Här presiderade Kungen över ordenskapitlet, det beslutande organet i frågor som rörde ordnarna. Sedan 1751 hade kungen ensam beslutanderätt men serafimerriddarna och kommendörerna av de andra ordnarna hade rätt att delta. Kapitlet hade två ordinarie sammanträden per år: på stora ordensdagen i april och på den lilla ordensdagen i november (se tidigare inlägg).

 

2

Serafimersalen på Kungl. slottet med ordenskapitlets bord.

Dubbningen skulle upphöra i mitten av 1800-talet men traditionen med ordenskapitel i april har behållits in i våra dagar. Ordnarnas organisation, Kungl. Maj:ts orden, är formellt separat från hovet och kapitlet fungerar som ett årsmöte med genomgång av ekonomi och beslut i olika frågor. Sedan ett par år tillbaka använder man återigen serafimersalen där kapitlets bord och stolar står permanent uppställda som en del av ordensutställningen. De är klädda i vit tyg med svarta patriarkalkors – Serafimerordens färger och emblem. Med åren har tyget slitits ned och det ska snart bytas ut. De ska hålla för många kapitel till.

Trots att ordensväsendet är långt ifrån lika praktfullt och omfattande som det var 1748 så lever traditionen och organisationen i allra högsta grad i allra högsta grad. Glad ordensdag!

Lämna en kommentar

Under Ordnar