I dagarna har vi kunnat glädja oss åt det förslag som lagts på riksdagens bord om att de svenska kungliga riddarordnarna åter ska kunna delas ut. Samtliga endast för förtjänstfulla insatser och utan inslag av automatik. Svärdsorden inom militär verksamhet, Nordstjärneorden inom offentlig verksamhet, och Vasaorden för privat verksamhet. Serafimerorden, landets högsta utmärkelse sedan 1748, ingår dock inte i förslaget. Något som jag hoppas att riksdagen rättar till.
Enligt förslaget ska ordnarna i första hand delas ut för förtjänstfulla insatser enligt de principer som arbetats fram inom den parlamentariska Förtjänstutredningen under Björn von Sydows ordförandeskap. Inga ordnar ska delas ut per automatik och förläningar till politiker ska ske mycket restriktivt. Däremot ska ordnarna kunde delas ut till utländska medborgare som en vänskapsgest vid till exempel statsbesök. Enligt förslaget blir Serafimerorden en anomali inom belöningssystemet eftersom den endast kommer att förlänas av protokollära skäl och aldrig för förtjänstfulla insatser. Är det lämpligt att de övergripande principer om förtjänst som ska vägleda ordensväsendet i övrigt inte ska gälla Sveriges högsta utmärkelse?
Serafimerorden har endast en grad –riddare (eller ledamot) och kommendör av Kungl. Maj:ts orden – eller bara riddare/ledamot. Vid ordens instiftande var den endast avsedd för kungligheter och höga ämbetsmän. Sedan 1975 delas den endast ut till utländska statschefer och därmed jämställda, samt efter 1995 även till medlemmar av det svenska kungahuset. Orden har dock mycket goda förutsättningar att fungera som belöning även till ”vanliga medborgare” i exceptionella fall.
Inom Serafimerorden har det alltid funnits en stark humanitär tradition. I de äldsta ordensstadgarna stod att: ”Riddares plikt ware, at sielfmante åtaga sig öfwerinseende wid Siuk- och Fattighus”. Redan 1748 understödde riddarna projektet att anlägga Sveriges första sjukhus som fick namnet Serafimerlasarettet. Från 1773 till 1888 utövades överstyrelsen av rikets sjukvård av serafimerriddare. Om detta har jag skrivit i inläggetSerafimerorden och sjukvården.
Denna tradition lever vidare genom Serafimermedaljen (instiftad 1748) som idag delas ut till den som genom ”humanitär eller allmänt samhällsgagnande gärning gjort sig synnerligen förtjänt”. Medaljen har alltid delas ut utan hänsyn till rang eller ställning. 1919 gavs den till den 31-åriga sjuksköterskan Elsa Brändström, och jämt hundra år senare till den 95-åriga författaren, psykologen och förintelseöverlevanden Hédi Fried. Medaljen har idag endast fyra levande innehavare.
Det är rimligt att ett modernt belöningssystem innehåller en utmärkelse för extraordinära humanitära insatser, och vad passar bättre än att använda rikets främsta orden som har just en sådan tradition? Det skulle bli en oerhört sällsynt utmärkelse och på hundra år kanske antalet belönades svenska och utländska medborgare bli färre än tio. Men i de fallen lär inga andra utmärkelser kunna komma ifråga.
Danska Elefantorden som på många sätt liknar Serafimerorden har under 1900-talet endast förlänats fem danskar och tre utlänningar som inte varit kungligheter eller statschefer. Bland dem den danske fysikern och nobelpristagaren Niels Bohr (1947) och den brittiske premiärministern Winston Churchill (1950). Även från Norge finns inspiration att hämta. Sankt Olavs orden ska nämligen förlänas som belöning för ”utmerkede fortjenester for Norge og menneskeheten”. Att innefatta förtjänstfulla insatser för mänskligheten i belöningssystemet är onekligen beundransvärt och ett bra ändamål för rikets högsta utmärkelse.
I sin proposition resonerar regeringen kortfattat Serafimerorden mot bakgrund av att flera remissinstanser föreslagit att Serafimerorden åter skulle komma i bruk. Regeringen skriver bland annat att orden inte ska kopplas till samhällsställning, vilket det torde finnas fullständig enighet kring, men också att man inte vill ändra Serafimerordens nuvarande tillämpningsområde eftersom ordnarna i belöningssystemet ska vara likvärdiga. Detta är ett märkligt argument eftersom ordnarna är indelade i olika ”fina” grader och Förtjänstutredningen har rentav föreslagit att antalet grader ska blir fler. En hierarki existerar alltså redan inom systemet.
Jag föreslår därför att riksdagen beslutar att rikets högsta utmärkelse Serafimerorden ska ingå i det nya belöningssystemet som en utmärkelse för extraordinära insatser för Sverige och mänskligheten och att hela systemet därmed genomsyras av principerna om belöning för förtjänstfulla insatser.
Kungl. Vasaorden som föreslås förlänas för förtjänstfulla insatser inom privat verksamhet.
Idag offentliggjordes regeringens proposition om ett nytt offentligt belöningssystem. Den innehåller bland annat förslag om hur de kungliga riddarordnarna och andra utmärkelser ska kunna förlänas svenska medborgare:
I propositionen föreslås riktlinjer för ett nytt centralt och modernt system för offentlig belöning. Det nya centrala belöningssystemet ska ha som sin huvudsakliga uppgift att uppmärksamma och belöna förtjänstfulla insatser som är av stor betydelse för samhället och som går utöver det som kan förväntas av en person inom det område där personen verkar. Det handlar om insatser som är av sådant slag att de bör belönas på en nationell nivå med en av Sveriges främsta utmärkelser: en ordensutmärkelse inom någon av de statliga ordnarna eller en av regeringens utmärkelser.
I det centrala belöningssystemet ska tilldelandet av utmärkelser inom det statliga ordensväsendet återupptas i sin helhet och ordensutmärkelser ska kunna delas ut till både svenska och utländska medborgare. Genom ett centralt system för belöning ska en gemensam utgångspunkt gälla för vilka insatser som kan komma i fråga för belöning. Det centrala belöningssystemet ska välkomna nomineringar från alla delar av vårt samhälle.
Proposition 2021/22:232 Ett modernt offentligt belöningssystem och de allmänna flaggdagarna.
I maj 2018 tillkännagavs en bred politisk uppgörelse om att ett antal frågor gällande kungahuset, ordensväsendet och flaggdagarna skulle utredas. En parlamentarisk kommitté (Förtjänstutredningen) med representanter för samtliga riksdagspartier gjorde en mycket grundlig utredning och lämnade i september 2019 ett ambitiöst förslag om hur ordnar och medaljer kan delas ut i högre omfattning.
Efter att regeringen tagit in olika myndigheters och organisationers synpunkter presenteras nu det förslag som riksdagen ska ta ställning till. Riksdagen väntas fatta beslut före sommaren och det nya systemet bör kunna träda ikraft vid årsskiftet som planerat. Propositionen omfattar 51 sidor och utgör i första hand en sammanfattning av Förtjänstutredningens betydligt längre betänkande. Den innehåller förslag om riktlinjer för:
Ett nytt centralt system för offentlig belöning (3.1)
Principer för belöning (3.2)
Nominering till belöning (3.3)
Beredning av belöningsärenden (3.4)
Beslut om utmärkelser (3.5)
Regeringens förslag är i stort sett detsamma som utredningens, vilket innebär att värdigheter inom Svärdsorden (militär verksamhet), Nordstjärneorden (offentlig verksamhet) och Vasaorden (privat verksamhet) åter ska delas ut. Nomineringar ska tas in och behandlas inom ett ordensråd vid Kungl. Maj:ts Orden varefter regeringen fattar beslut om ordensförläningar och statschefen delar ut utmärkelsen.
Regeringen resonerar kring Serafimerorden (s. 17) som i dagsläget kan förlänas utländska statschefer, utländska personer som har en ställning som är jämförbar med statschef, samt medlemmar av det svenska kungahuset. Flera remissinstanser har lyft att orden i synnerliga fall bör kunna förlänas även svenskar för förtjänstfulla insatser. Regeringen väljer dock att inte föreslå en sådan ändring, vilket är lite tråkigt.
Kungl. Svärdsorden som föreslås förlänas för förtjänstfulla insatser inom militär verksamhet.
Ett önskemål från Försvarsmakten var att få lämna in nomineringar av Svärdsmedaljen direkt till regeringen utan prövning av ordensrådet vid Kungl. Maj:ts Orden. Detta avslås dock av regeringen (s. 21). Däremot förtydligar regeringen att Svärdsorden kan delas ut till utländska militärer vid protokollära ordensutväxlingar vilket Försvarsmakten önskat (s. 16).
Regeringen för ett resonemang kring de många medaljer som delas ut vid de statliga förvaltningsmyndigheterna och beslutar att inte utfärda några bestämmelser kring dessa. Däremot förutsätter regeringen att myndigheterna inte delar ut bärbara medaljer för förtjänstfulla insatser om de kan konkurrera med det nya systemet (s. 42). Det uppskattas att regeringen här gör tydligare gör skillnad mellan bärbara utmärkelser och icke-bärbara. Denna distinktion saknades i Förtjänstutredningens betänkande.
Förtjänstutredningens betänkande skickades till 81 remissinstanser. Av dessa har endast ett fåtal lämnat några längre svar. Vissa myndigheter utmärker sig dock med utförliga svar med många kloka synpunkter. I propositionen görs flitiga hänvisningar dessa längre svar som lämnats av bland andra Försvarsmakten, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och Riksarkivet. Ett positivt remissvar har lämnats av Svenska Faleristiska Föreningen, medan ett mer kritiskt svar lämnats av föreningen Reservofficerarna.
På det stora hela är propositionen välskriven och för bra resonemang kring remissinstansernas synpunkter. Dock utan att innehålla några större överraskningar. Riksdagens ledamöter har till den 4 maj på sig att lämna in motioner. Sedan ska propositionen behandlas i Konstitutionsutskottet. Propositionen kan läsas i sin helhet här.
I flera länder tillkännages ordens- och medaljförläningar den 1 januari. Så är fallet i till exempel Danmark, Frankrike och Storbritannien. I år uppmärksammas särskilt de många enastående insatserna med anledning av Covid-19-pandemin.
Frankrike
Franska Hederslegionen.
I franska Journal officiel publiceras namnen på de 1 229 människor som fått motta Hederslegionen och de 2 655 som fått motta Nationalförtjänstorden. Bakgrunden till förläningarna beskrivs i ett nio sidor långt pressmeddelande från ordenskansliet. Där framgår bland annat att 63% av förläningarna inom båda ordnarna sker med anledning av insatser under pandemin. Detta på initiativ av president Macron som är ordnarnas stormästare.
Bland de belönade finns både de som arbetat direkt med vård av sjuka och de som understött sjukvården med forskning, logistik och annat. Till exempel infektionsläkaren Karine Lacombe och epidemiologen Eric d’Ortenzio. För samtliga gäller att insatserna ska ha varit exceptionella. 40 personer dekoreras postumt med Hederslegionen efter att ha avlidit i tjänster. Det rör sig om läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal som smittats under arbetet och senare gått bort.
Samtidigt meddelas att en äldre epidemimedalj Médaille de l’engagement face aux épidémies, som instiftades 1885 med anledning av koleraepidemin, kommer att återuppväckas för att kunna belöna ännu fler.
Storbritannien
Brittiska Imperieorden.
I Storbritannien omfattar den traditionsenliga New Year Honours list namnen på 1 239 mottagare av olika utmärkelser. De flesta utgörs av officers- eller riddargraden inom brittiska Imperieorden (vanligtvis förkortade OBE och MBE) samt av samma ordens medalj (BEM). Liksom fransmännen berättar gärna britterna om bakgrunden till besluten.
14,8% av mottagarna arbetar inom offentlig sektor varav de flesta inom vård och omsorg. Polisen Mark Owen och sjuksköterskan Cath Fitzsimmons uppmärksammas för att de gått i aktiv tjänst trots att de båda är pensionerade. Bostadsrådgivaren Nadeem Khan belönades för att ha skött sitt arbete från ett hustak i Paktistan där han strandats och 28-årige Azeem Alam för att ha skapat en välgörenhetsstiftelse som erbjudit gratis medicinsk utbildning för 10 000-tals.
Britterna publicerar även detaljerad statistik (Transparency data) över mottagarna. Det verkar som att det medföljer en enkät med brittiska utmärkelser. 65% belönas för insatser på det lokala planet, 49% är kvinnor, 14,2% har BAME-bakgrund (Black, Asian and minority ethnic), 6,9% har ett funktionshinder och 4% identifierar sig som LGBT+.
Vad kan Sverige lära?
Redan i maj lyftes förslag om en särskild sjukvårdmedalj i en debattartikel i Göteborgs-Posten. Flera invände att man istället borde fokusera på att ge personalen drägliga villkor och ordentliga förutsättningar att utföra sitt arbete. Som att utmärkelser skulle stå i motsatsförhållande till sådana prioriteringar!
Sedan 70-talet har Sverige ett reducerat belöningssystem med en handfull medaljer som utdelas av kungen, regeringen och olika organisationer. Någon möjlighet att lyfta fram exceptionella individer under kriser, på samma sätt som i Frankrike och Storbritannien, finns inte. Detta har den partiöverskridande Förtjänstutredningen i uppdrag att lösa och jag ser mycket fram emot det förslag som ska presenteras i höst.
En sak vi kan lära av de franska och brittiska exemplen är viljan att berätta om de personer som belönas. Förläningarna ovan har beskrivits utförligt i olika pressmeddelanden med motiveringar, statistik och presentationer av ett urval representativa mottagare. På så vis blir de snabbt omskrivna i media.
I Sverige brukar motsvarade tillkännagivanden endast omfatta mottagarens namn och titel med en kortfattad och allmänt hållen motivering. Det skapar en tröskel för medierna som måsta läsa in sig på varje enskild mottagare och göra egna sammanställningar varför rapportering dröjer eller uteblir helt. Med mer information skulle spridningen bli större och fler uppmärksamma de belönade.
Utmärkelser har ju inte bara ett värde för mottagarna. Deras insatser kan vara en källa till glädje, stolthet och inspiration för hela landet. Förhoppningsvis kan vi inom en snar framtid uppmärksamma våra egna hjältar inom vård, omsorg och andra områden med välförtjänta utmärkelser.
I juni 2019 tillsatte riksdagsstyrelsen en parlamentarisk kommitté under talmannens ledning med uppdrag att utreda olika praktiska frågor kring riksdagens arbete. Förra veckan lämnade kommittén sitt betänkande: 2019 års riksdagsöversyn.
Bland de många förslagen finns ett som förvånade mig. Riksdagens medalj föreslås nämligen utökas för att kunna delas ut till ledamöterna i två storlekar beroende på tjänstgöringstid och uppdrag, samt även till personer utanför riksdagen. Därmed föregår man på ett olyckligt sätt den översyn av det offentliga belöningssystemet som riksdagen beslutade om i maj 2018 och som just nu utreds av Förtjänstutredningen.
Utmärkelser till riksdagsledamöter
Sedan 2010 får avgående riksdagsledamöter som suttit motsvarande en hel mandatperiod ta emot Riksdagens medalj av förgyllt silver att bäras på bröstet i blått och gult band. Åtsidans motiv är riksdagshusets karakteristiska runda fönster med de tre kronorna. Medaljen verkar vara uppskattad att döma av de foton på leende medaljbehängda ledamöter som läggs upp i sociala medier varje gång det är avtackning i riksdagen.
Medaljen ersatte de minnesgåvor som givits till avgående ledamöter sedan 70-talet. Det är knappast en slump att dessa gåvor infördes kort efter ordensreformen 1975 som innebar att svenska medborgare inte längre kunde tilldelas kungliga ordnar. Tidigare kunde en riksdagsledamot efter sin tredje påbörjade mandatperiod få motta Nordstjärneorden. Riksdagsöversynen tar upp reformen och dess konsekvenser men utan att nämna att det var riksdagen själv som tog initiativ till den och att det slutliga beslutet fattades i kammaren.
Mellan 1986 och 2018 avslog riksdagen närmast rutinmässigt alla motioner med förslag om att utreda ett mer omfattande belöningssystem som kunde täcka in fler förtjänta människor. Det ligger därför nära till hands att tala om hyckleri när att riksdagen 2010 fick en egen medalj att delas ut till avgående ledamöter efter minst fyra års tjänstgöringstid. Det kan jämföras med de 25 till 30 år som en statligt anställd måste arbeta för att få medalj.
Vill man vara välvilligt inställd kan man istället tänka att riksdagsmedaljen fick ledamöterna att få upp ögonen för det stora värdet i en utmärkelse som man får bära, vilket kanske bidrog till den breda majoriteten bakom 2018 års beslut att se över det offentliga belöningssystemet.
Förtjänstutredningens uppdrag
1975 upphörde utdelningen av de kungliga ordnarna till svenska medborgare. Kungen och regeringen fortsatte visserligen att dela ut vissa medaljer men i betydligt mindre omfattning. För att uppmärksamma sådana insatser som tidigare belönats med en orden eller en medalj instiftades flera nya utmärkelser av myndigheter och andra. Resultatet är att Sverige idag har ett stort lapptäcke av halvofficiella och inofficiella utmärkelser vilket innebär stora inkonsekvenser i hur olika samhällsinsatser belönas.
2018 beslutade riksdagen om en översyn av det offentliga belöningssystemet med ett återupptagande av de kungliga ordnarna. En allmän utgångspunkt skulle vara ”att statligt anställda inte bör tilldelas belöning på det automatiska sätt som skedde före 1974”. Detta är viktigt. Frånvaron av automatik är en förutsättning för att ordnarna och medaljerna ska kunna upprätthålla ett högt anseende och en bred förankring.
Riksdagen tillkännagav sitt beslut för regeringen som 2019 tillsatte Förtjänstutredningen med uppdrag att utreda hur ett modernt och sammanhängande offentligt belöningssystem skulle se ut. Arbetet ska redovisas senast den 15 juni 2021. Det finns mycket goda förutsättningar för att skapa ett ordens- och medaljväsende som omfattar människor från alla samhällsområden.
En naturlig konsekvens av ett sådant system är att många av de utmärkelser som tillkommit efter 1975 blir obsoleta ersätts med möjligheten att nominera till officiella ordnar och medaljer. Det är inte alltid lätt att göra sig av med bestämmanderätten över något, särskilt inte en utmärkelse. Det kommer att krävas en hel del arbete för att alla ska bli nöjda med systemet, men i slutändan är jag övertygad om att det kommer bli bra.
En förutsättning för att det nya belöningssystemet ska kunna fylla sin funktion är givetvis att det backas upp av den centrala statsledningen – kungen, talmannen och statsministern med flera. Om inte de utnyttjar möjligheten att nominera till utmärkelser och respekterar de beslut som fattas, vem ska då göra det?
Därför tog jag för givet att riksdagen, som tagit initiativ till reformen, skulle rätta sig efter sitt eget ställningstagande, förklara sin egen medalj vilande och sluta upp bakom det nya belöningssystemet. Oj, så fel jag hade! Det finns tydligen inga planer på att de förmånliga regler som gäller för riksdagens ledamöter ska läggas åt sidan. Tvärtom.
Riksdagsöversynens förslag
Förslaget om riksdagens medaljer lämnades på direkt uppdrag av riksdagsstyrelsen enligt ett tilläggsdirektiv från december 2019. I riksdagsöversynens betänkande tar förslaget upp sidorna 246 till 268. Kommittén inleder:
Att vara ledamot av Sveriges riksdag är det viktigaste förtroendeuppdrag man kan ha i Sverige. Det är rimligt att den som lämnar riksdagen efter förrättat värv uppmärksammas med en riksdagens medalj.
Uppgiften att uppmärksamma dessa Sveriges viktigaste förtroendevalda är alltså för viktig att anförtro åt det offentliga belöningssystem som ska gälla för resten av samhället. Den måste skötas av riksdagen själv.
Förslaget lyder i korthet:
Riksdagens medalj i åttonde storleken tilldelas en ledamot som lämnar riksdagen efter minst sex års tjänstgöring i följd. Medaljen i tolfte storleken tilldelas en ledamot som lämnar riksdagen efter minst tolv års tjänstgöring i följd. Medalj i tolfte storleken tilldelas också en ledamot som tjänstgjort minst sex år i följd men inte tolv år, och som under minst fyra år av denna tid varit gruppledare, utskottsordförande, talman eller vice talman. Riksdagens medalj kan också tilldelas andra än ledamöter som har gjort särskilt eller synnerligen förtjänstfulla insatser för riksdagen.
En automatik i utdelandet eller gradering utifrån uppdrag är alltså inget som riksdagen är främmande för när det kommer till de egna ledamöterna. Att det ska krävas sex års tjänstgöring som ledamot för att kunna ta emot riskdagens medalj motiveras med att det är minimigränsen för att en gåva från arbetsgivaren ska vara skattefri enligt Skatteverkets regler.
När det kommer till möjligheten att belöna andra personer än ledamöter så skriver kommittén att detta förvisso kan ske på annat sätt (min fetning):
Om Förtjänstutredningen kommer fram till att talmannen bör kunna nominera personer till utmärkelser inom ordensväsendet bör en utgångspunkt vara att personer som gjort riksdagen synnerligen stora tjänster föreslås få en sådan utmärkelse. Skulle en person – mot förmodan – i något fall inte tilldelas en ordensutmärkelse, trots talmannens nominering, bör personen i stället kunna tilldelas riksdagens medalj.
Jag var tvungen att läsa stycket fler gånger innan det sjönk in. Skulle riksdagen kringgå det officiella belöningssystemet om detta fattar fel beslut!?
För att nämna en sista märklig del av förslaget så vill riksdagsöversynen att talmannens rätt att dela ut medalj ska skrivas in i Riksdagsordningen. Det skulle i så fall vara första gången som någon kommit på tanken att lagstifta om behörigheten att dela ut en medalj.
Risker med förslaget
Jag anser att förslaget om riksdagens medalj riskerar att undergräva det offentliga belöningssystem som just nu utreds. En medalj som utdelas av riksdagens talman med stöd av lag skulle utgöra ett separat offentligt belöningssystem i direkt strid mot den uttalade ambitionen att svenska officiella belöningar ska vara sammanhängande.
Enligt de förslagna reglerna skulle riksdagens ledamöter få ta emot medalj enligt förmånligare principer än andra, vilket inte är ägnat att skapa förtroendet för statens belöningssystem som helhet. Riksdagen har dessutom uttalat att utmärkelser inte ska delas ut per automatik. Då måste riksdagens medalj som en konsekvens av detta läggas vilande. Man kan dock diskutera om inte ledamöterna borde kunna tillgodoräkna sig åren i riksdagen för medaljen För nit och redlighet i rikets tjänst enligt samma villkor som statsanställda.
Behovet att belöna lång tjänstgöring, tunga uppdrag och särskilda insatser kommer med säkerhet att kunna tillgodoses av det framtida belöningsväsendet. Självklart kommer talmannen att kunna nominera till officiella utmärkelser för samhällsinsatser som sker inom och för riksdagen. Redan idag är talmannen involverad i nomineringsprocessen för H.M. Konungens medalj. Behovet av en särskild riksdagsmedalj av 12:e storleken finns alltså inte.
Givetvis ska det även fortsättningsvis finnas olika typer av utmärkelser vid sidan av det officiella systemet. Till exempel gåvor till avgående riksdagsledamöter eller andra när en officiell utmärkelse inte kan komma ifråga. Men om riksdagen har ett eget belöningssystem med samma former som de offentliga belöningarna, det vill säga med bärbara utmärkelser, varför ska då inte myndigheter, regioner och kommuner göra likadant?
Uppmaning
Jag vädjar till Sveriges riksdag att inte gå vidare med förslaget om riksdagens medaljer utan istället invänta det förslag till modernt, sammanhängande offentligt belöningssystem som Förtjänstutredningen kommer att presentera i juni.
Medaljen För nit och redlighet i rikets tjänst, en av många utmärkelser som Förtjänstutredningen utreder.
Senast den 15 juni 2021 ska vi få ett förslag om det svenska ordensväsendet ska återinföras och ingå i ett reformerat offentligt belöningssystem. Den parlamentariska kommitté med representanter från alla riksdagspartier som jobbar med frågan har tagit namnet Förtjänstutredningen. Dess arbete går framåt och jag får många positiva signaler!
I slutet på förra året fick vi veta vilka riksdagsledamöter som ingår i utredningen. I januari utsågs Nils Fransson till sekreterare och i februari knöts sex person till utredningen som experter: advokat Jan-Mikael Bexhed, statsvetaren Hans Hegeland, förvaltare Patrik Laestadius vid Högkvarteret, överintendent Jan Lindman vid Hovstaterna, rättssakunnige Petter Löfdahl och f. d. vice ordenskansler Staffan Rosén. De borgar för att såväl konstitutionella som praktiska frågor kommer att bli väl utredda. Sedan april är Frida-Louise Göransson kommitténs huvudsekreterare.
En av utredningens uppgifter är att ”kartlägga formerna för tilldelande av regeringens och förvaltningsmyndigheternas olika offentliga belöningar och ta ställning till om dessa bör ändras”. Kommittén har därför bett ett stort antal myndigheter att redogöra för om de har egna utmärkelser och hur dessa i så fall är utformade och på vilka grunder de delas ut. Denna kartläggning kommer att bli en guldgruva för framtida forskning inom svensk faleristik.
Detta grundliga förarbetet ger en fingervisning om hur omfattande det framtida belöningsväsendet kan komma att bli. Det vore mycket positivt om myndigheterna i framtiden inte behöver förvalta egna utmärkelser, vilket på många håll visat sig vara en svår uppgift, utan istället kan skicka nomineringar till lämpliga medaljer på statschefs- eller regeringsnivå.
Något som utredningen verkar fundera över är medaljen För nit och redlighet i rikets tjänst som delas ut i guld till statligt anställda efter 30 år. Här kan förändringar vara på sin plats eftersom det numera är mindre vanligt att arbeta så länge för samma arbetsgivare. Med det sagt så tycker jag givetvis att medaljen, som instiftades 1803, ska finnas kvar men den kanske sak delas ut i en mindre storlek redan efter 20 år?
Den som har sådana förslag eller synpunkter på vad Förtjänstutredningens förslag ska bli kan i god demokratisk anda kontakta dess ledamöter som finns listade här och vars kontaktuppgifter finns på Riksdagen.se. Man kan också med fördel göra offentliga inlägg i diskussionen. Det ämnar jag göra.
Det svenska ordens- och medaljväsendet grundades år 1748. Den då instiftade Svärdsorden var avsedd att tilldelas officerare både för tapperhet i krig och långvarig tjänst i fred. Senare under 1700-talet skapades våra första renodlade krigsdekorationer för såväl officerare som manskap som uppvisat tapperhet, mod eller ledarskap. Dessa utmärkelser fortsatte att utvecklas och delas ut under de krig som Sverige deltog i fram till 1814 och ett antal delades även ut i fredstid ända in på 1900-talet.
Eftersom Sverige sedan 1956 skickat trupper till olika fredsbevarande insatser har det införts nya utmärkelser avsedda för insatser strid eller under krigsliknande situationer. Det har diskuterats om inte de anrika krigsdekorationerna, som delats ut kontinuerligt under 1700-, 1800- och 1900-talen, kunde anpassas för moderna behov och åter tas i bruk för detta ändamål.
Med anledning av den pågående Förtjänstutredningen är frågan mer aktuell än någonsin.
1788 –1790 års krigsdekorationer
Under kriget mot Ryssland 1788–1790 instiftades inte mindre än fyra nya utmärkelser. Två av dem skulle utgöra kärnan bland svenska krigsdekorationer under lång tid framöver.
Riddare med stora korset av Svärdsorden
Strax före krigsutbrottet på midsommarafton den 23 juni 1788 sammankallade Gustav III ordenskapitlet och förklarade att han beslutat att inrätta en den nya ordensvärdigheten – riddare med stora korset av Svärdsorden (RmstkSO) ämnad som:
en ypperlig belöning för utmärkt tapperhet, aldrig må utdelas utan då Sveriges Rike uti örlog stadt är, eller kunna vinnas utan genom värkeliga Krigs bedrifter uti rikets tjänst.
Samma dag avseglade kungen mot den blivande krigsskådeplatsen Finland. Enligt de närmare bestämmelser som senare meddelades skulle värdigheten förlänas som ”ett hedrande bewis af mannamod” och den belönade skulle vara regementsofficer samt riddare av Svärdsorden sedan tidigare.
Ordenstecknen utgjordes av Svärdsordens riddartecken i samma storlek som kommendörstecknet att bäras i band om halsen, samt ett enkelt eller ett par korslagda svärd av silver som skulle bäras på bröstet under kraschanen om mottagaren blev upphöjd till högre grader inom Svärdsorden eller Serafimerorden. Senare skulle dessa bäras oavsett.
Efter segern vid Hogland 1788 blev hertig Carl (XIII) och sex sjöofficerare de första att upphöjas till riddare med stora korset av Svärdsorden. Efter slaget vid Valkeala 1790 anlade Gustav III själv ordenstecknet. Totalt 25 svenskar fick utmärkelsen under kriget.
Medaljer och distinktionstecken
För underofficerare och manskap vid armén och arméns flotta instiftade Gustav III den 28 maj 1789 medaljerna För tapperhet i fält respektive För tapperhet till sjöss. De var av silver med kungens porträtt och bars på bröstet i blått (senare gul-blått) band. Beslut om utdelning fattades av kungen själv.
Den 18 juni samma år instiftades storamiralen hertig Carl (XIII) med kungens tillstånd en motsvarande utmärkelse inom örlogsflottan nämligen distinktionstecknet För tapperhet till sjöss. Tecknet var av silver och delades ut i en högre och en lägre grad som båda bars på bröstet i ett gult och svart band vilket var hertigens vapenfärger. Tecknet var knutet till storamiralsämbetet och upphörde att delas ut när ämbetet avskaffades 1797. Formellt distinktionstecknet inte avskaffats och finns upptaget i Försvarsmaktens uniformsbestämmelser som Örlogsflottans hederstecken.
Slutligen kan nämnas de särskilda tapperhetsmedaljer för segrarna vid Svensksund och Fredrikshamn som delades ut till såväl officerare som underofficerare.
Sveriges sista krig
Under Sveriges fem återstående större krig utdelades ett stort antal tapperhetsmedaljer. Dessa kunde sedan 1808 även utdelas i guld för officerare vilket innebar att Svärdsordens ordinarie riddargrad inte utdelades lika ofta som krigsdekoration. Även värdigheten riddare med stora korset delades flitigt ut:
Pommerska kriget, 1805–1807: 5 RmstkSO
Dansk-svenska kriget, 1808–1809: 2 RmstkSO
Finska kriget, 1808–1809: 30 RmstkSO, varav 3 utlänningar
Sjätte koalitionskriget, 1813–1814: 26 RmstkSO, varav 14 utlänningar
Fälttåget mot Norge, 1814: 0 RmstkSO
Georg Carl von Döbeln.
Bland mottagarna finns såväl svenska legendarer som Curt von Stedingk (segern vid Porrassalmi 1789), Gustaf Mauritz Armfelt (segern vid Savitaipal 1790) och Georg Carl von Döbeln (segern vid Lappo 1808), som utländska t.ex. hertigen av Wellington, Arthur Wellesley (1814).
Eftersom värdigheten på kronprins Karl (XIV) Johans initiativ tilldelats ett antal allierade fältherrar beslutades 1814 att graden skulle delas i en första och en andra klass. För första klassen krävdes generalmajors grad och för den andra majors. Förändringen blev till många mottagares stora förtret retroaktiv. Riddare av första klassen fick bära det upprätta silversvärdet på bröstet och riddare av andra klassen (sedan 1844) de korslagda silversvärden.
Medan RmstkSO endast kunde tillfalla högre officerare så var tilldelningen av tapperhetsmedaljer friare. Bland de som fick ta emot den finns civila, kvinnor, och till och med barn som utmärkt sig för tapperhet i krig.
De tre kända kvinnorna är pigan Anna Maria Engsten som belönades med medaljen För tapperhet till sjöss för sitt mod under Viborgska gatloppet 1790, Brita Hagberg som tog värvning under namnet Petter och mottog samma medalj efter att ha sårats under slaget vid Svensksund, samt Elisa Servenius som följde med sin man till Finska kriget och bland annat vårdade sjuka och samlade ihop ammunition under slaget vid Ratan varefter hon mottog För tapperhet i fält.
Åtminstone sex 16-åringar har mottagit tapperhetsmedalj men rekordet innehas av 13-åringen Karl Annerstedt fick medalj som frivillig vid slaget vid Bornhöft 1813. Skeppsgossen Karl Johan af Wirsén hade fått ta emot tapperhetsmedalj redan som 10-åring (!) efter slaget vid Svensksund men det avstyrdes av hans far. Han mottog den dock 1809 efter att ha utmärkt sig själv i vuxen ålder.
Exemplen ovan illustrerar varför För tapperhet i fält och För tapperhet till sjöss kallats våra mest demokratiska medaljer.
I fredstid
Efter freden 1814 utdelades värdigheten riddare med Svärdsordens stora kors ett till hertig Eugen av Leuchtenberg (1823) och kejsar Napoleon III av Frankrike (1861). Dessa förläningar var inte helt enligt regelboken så 1902 infördes möjligheten att dela ut graden till ”utländska fältherrar och befälhavares, som på synnerligen framstående sätt utmärkt sig under krig”. Denna utnyttjades 1942 den finske marskalken Gustaf Mannerheim tilldelades värdigheten.
Marksalk Gustaf Mannerheim iförd halstecken och svärd för RmstkSO1kl.
Tapperhetsmedaljerna har perioden 1814 till 1915 utdelats inte mindre än 43 gånger till svenska officerare och soldater, med vederbörligt tillstånd, tjänstgjort hos andra stater. När de dekorerats av sitt värdland tilldelades de även svensk tapperhetsmedalj. Dessa medaljer har vunnits över hela världen, t.ex. under Amerikanska inbördeskriget 1861–1865, Andra Opiumkriget 1856–1860 och senast till medlemmar av det persiska gendarmeriet i början av 1900-talet. Tapperhetsmedalj har dock inte förlänats när krigsdeltagandet inte varit sanktionerat som i fallet med Robert Wållgren.
På 60-talet nominerades ett antal svenskar som tjänstgjort i Kongo till tapperhetsmedalj. Frågan utreddes inom regeringskansliet som sade nej. Sent omsider fick de istället Vasamedaljen.
Krigsdekorationskommittéer
Mellan 1940 och 1952 utredde tre olika kommittéer hur Sveriges krigsdekorationerna skulle se ut i framtiden. Dessa var 1940 års militära ordenskommitté, 1944 års utredning (ej bevarad) och 1951 års krigsdekorationskommitté. Deras förslag innebar att vissa äldre utmärkelser skulle anpassas och att ett antal nya skulle instiftas. Trots att förslagen var genomtänkta så genomförde se endast i liten omfattning.
Ett resultat av utredningarna var att man helt skilde på krigs- och fredsdekorationer. Genom 1952 års ordensstadgar gjordes Svärdsordens riddartecken (för officerare), Svärdstecknet (för underofficerare) och Svärdsmedaljen (för manskap) till utmärkelser för långvarig tjänst i fred. Tidigare hade dessa i teorin även kunnat förlänas för tapperhet och andra förtjänster i krigstid.
Tapperhetsmedaljer
Utredningarna kunde konstatera att begreppet tapperhet utvecklats sedan 1700-talet. De var då ett brett begrepp som omfattade bland annat krigsskador, rådighet i farliga situationer, erövrande av segertecken med mera. I modern tid hade det dock kommit att innebära mod under strid. Kommittéerna var överens om att det skulle finnas särskilda utmärkelser för sådan tapperhet och att 1789 års kungliga medaljer För tapperhet i fält och För tapperhet till sjöss skulle anpassas för ändamålet. Den tidigare uppdelningen med guldmedalj till officerare och silvermedalj för underofficerare och manskap skulle tas bort.
1940 års kommitté föreslog att medaljerna skulle sammanfogas till medaljen För tapperhet att utdelas av kungen i guld eller silver på förslag av överbefälhavaren ”till svenska män och kvinnor såsom belöning för utmärkt mod och rådighet mot rikets fiender”. Medaljens gamla utseende med Svärdsordens riddarkors på åtsidan och lagerkrans på frånsidan skulle behållas och den skulle bäras i gul-blått band som tidigare.
Den förslagna medaljen För tapperhet i krig. Teckning av Sven Sköld.
1951 års kommitté var inne på en annan linje och föreslog inskriptionen För tapperhet i krig att utdelas i guld ”utomordentlig personlig tapperhet under direkt stridskontakt med risk för eget liv samt utöver vad normal pliktuppfyllelse fordrar”. Bedriften borde även bidra till stridskrafternas framgång eller uthållighet i striden. Medaljen skulle utdelas av Kungl. Maj:t (regeringen). Den skulle likt de andra kungliga belöningsmedaljerna förses med kunglig krona och visa kungens porträtt på åtsidan. Det gul-blåa bandet skulle dock behållas.
Medaljen För tapperhet i krig skulle kompletteras med en ny medalj Mod och vilja inför fienden i silver. Även den för personlig tapperhet (inte ”utomordentlig”) men utan kravet på att ha påverkat striden. Även denna medalj skulle ha kunglig krona och porträtt men bäras i mellanblått band. Utdelandet skulle delegeras av Kungl. Maj:t till överbefälhavaren.
Riddare med stora korset av Svärdsorden
Varken 1940 års eller 1951 års kommitté föreslog några förändringar gällande RmstkSO. Första och andra klassen skulle även fortsättningsvis vara knuten till generalmajors respektive regementsofficers grad och endast kunna vinnas av den som med heder kommenderat en större trupp mot fienden.
1951 års kommitté undvek på ett elegant sätt frågan om tapperhetsmedaljen eller RmstkSO skulle anses finast och bäras främst. Till paraddräkt skulle Svärdsorden bäras om halsen och tapperhetsmedaljen på bröstet, och till daglig dräkt skulle tapperhetsmedaljens band bäras på släpspänne medan riddare av Svärdsordens stora kors endast skulle bära sitt silversvärd på bröstet.
Oviljan att anpassa RmstkSO skulle dock kritiseras vilket jag återkommer till.
Utmärkelser för välförhållande och förtjänst
I och med att tapperhet gavs en snävare betydelse och Svärdsordens dekorationer reserverades för fredstid uppstod ett behov av utmärkelser för mer generella förtjänster under krigstid som inte innebar mod under strid. Sådana skulle ha vagare kriterier för att kunna anpassas efter krigets verklighet. För detta ändamål föreslog 1940 års kommitté en försvarsmedalj med inskriptionen För Sverige. 1951 års kommittés förslog istället ett krigskors inom Svärdsorden i tre klasser (guld, silver och brons) vilket faktiskt kom att införas i 1952 års ordensstadgar.
En vanlig missuppfattning är att det var tänkt som en tapperhetsutmärkelse, eller rentav som Sveriges högsta krigsdekoration. Det var det inte. Krigskorset var avsett som belöning för ”välförhållande och förtjänst” med vilket kommittén avsåg:
sådan berömvärd bedrift, som utföres inom ramen för väl fullgjorda plikter. Detta vare sig bedriften utförts inför fienden eller på grund av andra av kriget påkallade förhållanden och vare sig den utförts med risk för eget liv eller icke.
Till skillnad från tapperhetsmedaljerna och ordnarna skulle utdelandet av krigskorset delegeras till militära befälhavare. Det har därför betraktats som en fristående del av Svärdsorden. Krigskorset var alltså en underordnad utmärkelse och dess första klass i guld skulle bäras efter silvermedalj för tapperhet.
Framtiden
I skrivande stund arbetar en parlamentarisk utredning med brett mandat för att se över Sveriges offentliga ordens- och medaljväsende. En uttalad ambition är att ta i bruk de ordnar och medaljer som lagts vilande, särskilt med avseende på internationella insatser.
Något som konstaterades redan för 80 år sedan är att gränsen mellan krig och fred inte längre är skarp och att en utmärkelse för tapperhet eller dylikt inte nödvändigtvis behöver vara beroende av att en formell krigsförklaring utfärdats. Flera länder delar idag ut samma utmärkelser för internationella insatser som de gjort under krig, och den svenska Försvarsmakten räknar numera sina förtjänstmedaljer som krigsdekorationer om de delas ut för insatser under strid eller under krigsliknande situationer.
Det finns alltså ingen anledning att lägga undan utmärkelser för ”riktiga krig”. Skulle ett sådant bryta ut kommer vi oavsett behöva anpassa krigsdekorationerna, vilket utredningarna konstaterade redan för 80 år sedan. Det är lönlöst att förutspå krigstida behov i det avseendet. Det är vår tids modiga handlingar som bör ligga till grund för hur utmärkelser utformas.
Förslag
Något som jag tycker borde vara en självklarhet är att 1789 års tapperhetsmedaljer i guld och silver återinförs. Dessa kan enkelt ersätta Försvarsmaktens förtjänstmedaljer med svärd i samma valörer. Tapperhet ska belönas med en kunglig utmärkelse, inte en myndighetsmedalj. Proveniensen hos denna medalj som utdelats under 1700-, 1800- och 1900-talen ska utnyttjas och komma vår tids hjältar till del.
Uppdelningen guldmedalj till officerare och silvermedalj till soldater har spelat ut sin roll, och man kan fundera på om inte samma princip ska tillämpas på riddare med stora korset av Svärdsorden. Även om denna utmärkelse i praktiken delats ut till höga officerare så har talar dess urkunder redan vid stiftandet om ”utmärkt tapperhet” och i 1952 års ordensstadgar och ”tapperhet eller framstående tjänster”. De flesta länders högsta krigsutmärkelse har formen av ett kors eller liknande: USA:s hedersmedalj, Storbritanniens Victoriakors, Norges Krigskors, Danmarks Tapperhetskors och så vidare. Kunde inte RmstkSO bli Sveriges?
Tanken har kastats fram tidigare av Leif Påhlsson som föreslog att värdigheten kunde användas på samma sätt som finska Mannerheimkorset med den högre graden reserverad för fältherrar och den lägre utdelas för tapperhet oavsett grad. De närmare kriterierna kan diskuteras, men RmstkSO är onekligen passande som högsta krigsdekoration utifrån sitt ursprungliga syfte, sin proveniens och inte minst sin form: halstecken i form av ett kors vid högtidligheter och Gustav III:s lilla silversvärd på bröstet till vardags.
Jag vet att flera vill se att Svärdsordens krigskors tas i bruk, men det är inte en åsikt jag delar. När det finns utmärkelser med kontinuitet tillbaka till 1700-talet menar jag att man ska använda dem, inte oanvända skrivbordsprodukter från 50-talet. Kanske kan den fylla sin tänkte funktion som belöning för ”välförhållande och förtjänst”, men då finns det flera andra utmärkelser som kan anpassas för ändamålet. Då tänker jag till exempel på den kungliga medaljen För mod och rådighet till sjöss under farofylld tid som i praktiken delades ut som en civil krigsdekoration under andra världskriget. Man kan också tänka sig att återuppta hertig Carls distinktionstecken för marinen med nya motsvarigheter för armén och flygvapnet.
Sammanfattningsvis så har Sverige många historiska utmärkelser som delats ut för stort personligt mod under krigssituationer till militärer och civila, kvinnor och män, unga och gamla. Dessa ordnar och medaljer är båda vackra och praktiska. Det värde som de representerar genom alla de som fått ta emot dem sedan 1700-talet borde få komma våra moderna hjältar till del.
Torsdagen den 19 december tillsattes ledamöterna i den parlamentariska kommitté (Ju 2019:09) som ska utreda det offentliga belöningssystemet, de allmänna flaggdagarna och utformningen av anslaget till hovet. Utredningen har senare antagit namnet Förtjänstutredningen.
Tidigare talmannen Björn von Sydow (S) är kommitténs ordförande. Ledamöterna är: Tobias Billström (M), Hans Ekström (S), Karin Enström (M), Jonas Eriksson (MP), Ida Karkiainen (S), Kristoffer Löfblad (SD), Caroline Nordengrip (SD), Tuve Skånberg (KD), Helena Vilhelmsson (C), Jessica Wetterling (V) och Allan Widman (L). Tove Axelsson och Anna Åström ingår som sakkunniga.
Ledamöterna representerar riksdagens samtliga partier efter storleksordning och många sitter i antingen konstitutionsutskottet (KU) eller försvarsutskottet. Flera av dem har tidigare lagt förslag som vittnar om ett engagemang för ett statligt belöningssystem med ordnar och medaljer.
Konstitutionsutskottets ordförande, förre försvarsministern Karin Enström, representerar Moderaterna. Hon har en bakgrund som kapten i Amfibiekåren och har motionerat tillsammans med Allan Widman om införandet av en belöningsmedalj för internationella insatser. Hon har sällskap av gruppledare Tobias Billström. Ett återinförande av ordensväsendet har nämnts som en av hans käraste frågor och han motionerade 2003 och 2004 om en reform av Svärdsorden.
Liberalernas Allan Widman, ledamot av Försvarsutskottet (tidigare ordförande), har ett starkt engagemang i frågan om en särskild medalj för internationella insatser. Han har motionerat i frågan tio gånger sedan 2006 vilket 2018 resulterade i ett tillkännagivande till regeringen som nu ska behandlas av kommittén. Han var även en av dem som skrev under Liberalernas motion om att återinföra ordensväsendet 2017.
Från Kristdemokraterna kommer KU-veteranen Tuve Skånberg. Han var den av de som skrev under den ursprungliga ordensuppgörelsen och har tidigare ställt en skriftlig fråga till statsminister Fredrik Reinfeldt om Synliggörande av regeringens belöningsmedaljer.
Om ordföranden, tidigare talmannen, Björn von Sydow har jag skrivit här. Socialdemokraterna representeras dessutom av Hans Ekström, vice ordförande i KU, och Ida Karkiainen, ledamot i samma utskott.
Ledamoten av Försvarsutskottet Caroline Nordengrip är Sverigedemokraternas representant tillsammans med Kristoffer Löfblad. Centerpartiets representant är Helena Vilhelmsson som är suppleant i justitie- och skatteutskotten. Vänsterpartiets är Jessica Wetterling som är suppleant i KU. Miljöpartiet representeras av tidigare gruppledaren Jonas Eriksson som nyligen lämnade riksdagen.
Detta är bara en snabb översikt som visar att kommittén består av flera representanter med förkunskaper och tidigare engagemang i frågan om det offentliga belöningssystemet. Givetvis kommer alla ledamöter att bidra med sina perspektiv i kommitténs arbete vilket förhoppningsvis resulterar i ett väl genomtänkt och förankrat slutresultat.
Idag publicerades de utredningsdirektiv som regeringen fastställde igår för utredningen om det offentliga belöningssystemet, de allmänna flaggdagarna och anslaget till hovet. Samtidigt meddelades det att tidigare talmannen Björn von Sydow kommer att vara ordförande för den parlamentariska kommitté som ska utreda frågorna. Han var vice ordförande i Konstitutionsutskottet när ordensuppgörelsen tog form och är en mycket respekterad och omtyckt politiker.
I direktiven, som går att läsa här, står bland annat:
Regeringen anser att det finns ett behov av att göra en bred och samlad översyn av det offentliga belöningssystemet med inriktningen att Sverige ska få ett modernt och sammanhängande system för belöning av såväl svenska som utländska medborgare för bl.a. viktiga samhällsinsatser. En parlamentariskt sammansatt kommitté bör ges i uppdrag att göra en sådan översyn.
Kommittén ska redovisa sitt arbete senast den 15 juni 2021.
Idag togs ett viktigt steg på vägen mot ett reformerat svenskt ordens- och medaljväsende. Regeringen fastställde direktiv för utredningen om det offentliga belöningssystemet, de allmänna flaggdagarna och utformningen av anslaget till hovet. Därmed kan den parlamentariska kommitté som behandla dessa frågor snart inleda sitt arbete.
Bakgrunden är den överenskommelse som träffades i maj 2018 mellan sex partier och som resulterade i ett tillkännagivande från riksdagen med bred majoritet. Redan från början har det stått klart att Svärdsorden, Nordstjärneorden och Vasaorden återigen ska kunna förlänas till svenska medborgare för samhällsinsatser. Därutöver får kommittén ett brett mandat att ta ett helhetsgrepp om statens hedersbelöningar, vilket är mycket glädjande.
Uppdatering 2019-11-08: Det står nu klart att tidigare talmannen Björn von Sydow blir ordförande i den parlamentariska kommittén. Den ska redovisa sitt arbete senast den 15 juni 2021. Direktiven går att läsa här.
Idag publicerades konstitutionsutskottets betänkande 2017/18:KU28 med fler detaljer om den parlamentariska kommitté som föreslås se över kungahusets anslag, flaggdagarna och det offentliga belöningssystemet. Om förslaget går igenom, vilket man får anta att det gör eftersom det har stöd av en riksdagsmajoritet, ska kommittén tillsättas snarast efter valet i höst.
Gällande belöningssystemet är ambitionsnivån hög och utskottet är redan överens om många detaljer. Kommittén får uppdraget att möjliggöra att Svärdsorden, Nordstjärneorden och Vasaorden åter ska kunna tilldelas svenskar. Den modell som gällt sedan 1975 behålls, nämligen att ordensväsendet regleras i en av regeringen fastställd ordenskungörelse. Beslut om tilldelning av utmärkelser inom ordnarna meddelas av Kungl. Maj:ts Orden (KMO) på förord av regeringen. Det blir alltså i praktiken regeringen som bestämmer vem som får en orden. Ska regeringen ha detta ansvar krävs mycket bättre rutiner än de som finns idag. Ordnarna får inte lida samma öde som de sällan utdelade regeringsmedaljerna.
Positivt är att allmänhetens möjligheter att nominera till utmärkelser ska utökas. Statsanställda ska inte heller få någon orden per automatik på det sätt som gällde före 1975. Politiskt förtroendevalda eller anställda ska inte kunna få en orden under den tid uppdraget eller anställningen pågår.
Även Vasaordens ska kunna tilldelas svenskar framöver.
Närmare bestämmelser om ordnarna ska finnas i ordensstadgan som fastställs av KMO sedan de godkänts av regeringen. Kommittén ska samråda med KMO i syfte att överväga en förändring avseende vilka grader som ska finnas inom ordnarna. Detta kommer sannolikt att innebära en förenkling gentemot systemet som rådde före 1975 som innehöll många olika grader och värdigheter anpassade efter olika kategorier statsanställda. Ett kompromissförslag från ordensreformens tid gick ut på att endast tre grader skulle behållas: kommendör med stora korset, kommendör och riddare. Kanske blir resultatet något liknande.
Serafimerorden ska fortsatt vara förbehållen medlemmar av kungahuset samt utländska statschefer, vilket är lite synd eftersom Serafimerorden är så rik på traditioner. Det blir inga nya serafimersköldar i Riddarholmskyrkan för icke-kungliga svenskar och serafimerklockan kommer inte att ringa på deras begravningsdag. Samtidigt förstår jag att det inte är självklart hur denna orden, som tidigare med automatik tillföll innehavarna av vissa höga ämbeten, skulle kunna inplaceras i ett modernt belöningssystem.
Riksdagens tidigare beslut att ställa sig bakom införandet av en medalj för internationella insatser ska prövas i relation till att utdelandet av utmärkelser inom Svärdsorden återupptas. Man ska även se över möjligheten att dra tillbaka en ordensförläning. En sådan möjlighet finns redan idag, men med anledning av uppståndelsen kring den så kallade ”kulturprofilen” ska det göras lättare.
Så långt är allt gott och väl, men att förslaget genomförs hänger på att man dessutom lyckas enas i den betydligt känsligare frågan om anslaget till kungahuset. Här tycks man ännu inte ha kommit så långt i diskussionerna. Alla sidor har dock att tjäna på att en uppgörelse blir till. De partier som är skeptiska till monarkin vill kunna säga att de hindrar kostnaderna från att skena, och de partier som är positiva kan ta åt sig äran av en uppgörelse som garanterar monarkins framtid. Jag är försiktigt positiv.
Det ska nämnas att Vänsterpartiets ledamot i utskottet reserverade sig mot förslaget:
Det svenska belöningssystemet reformerades 1975 mot bakgrund av att man ansåg att ordensväsendet återspeglade en gången tids samhällssyn genom att ge uttryck för värderingar och samhällsinsatser enbart med hänsyn till tjänsteställning. Vidare motiverades reformen med att ordnarna inte kunde fylla sin uppgift när det gällde att belöna viktiga samhällsinsatser. Förslaget som nu läggs fram om att se över belöningssystemet och återinföra de vilande ordnarna reflekterar inte heller nu behoven i dagens samhälle.
Phaleristica 