Etikettarkiv: För tapperhet i fält

Sveriges främsta tapperhetsdekorationer

Det svenska ordens- och medaljväsendet grundades år 1748. Den då instiftade Svärdsorden var avsedd att tilldelas officerare både för tapperhet i krig och långvarig tjänst i fred. Senare under 1700-talet skapades våra första renodlade krigsdekorationer för såväl officerare som manskap som uppvisat tapperhet, mod eller ledarskap. Dessa utmärkelser fortsatte att utvecklas och delas ut under de krig som Sverige deltog i fram till 1814 och ett antal delades även ut i fredstid ända in på 1900-talet.

Eftersom Sverige sedan 1956 skickat trupper till olika fredsbevarande insatser har det införts nya utmärkelser avsedda för insatser strid eller under krigsliknande situationer. Det har diskuterats om inte de anrika krigsdekorationerna, som delats ut kontinuerligt under 1700-, 1800- och 1900-talen, kunde anpassas för moderna behov och åter tas i bruk för detta ändamål.

Med anledning av den pågående Förtjänstutredningen är frågan mer aktuell än någonsin.

1788 –1790 års krigsdekorationer

Under kriget mot Ryssland 1788–1790 instiftades inte mindre än fyra nya utmärkelser. Två av dem skulle utgöra kärnan bland svenska krigsdekorationer under lång tid framöver.

Riddare med stora korset av Svärdsorden

Strax före krigsutbrottet på midsommarafton den 23 juni 1788 sammankallade Gustav III ordenskapitlet och förklarade att han beslutat att inrätta en den nya ordensvärdigheten – riddare med stora korset av Svärdsorden (RmstkSO) ämnad som:

en ypperlig belöning för utmärkt tapperhet, aldrig må utdelas utan då Sveriges Rike uti örlog stadt är, eller kunna vinnas utan genom värkeliga Krigs bedrifter uti rikets tjänst.

Samma dag avseglade kungen mot den blivande krigsskådeplatsen Finland. Enligt de närmare bestämmelser som senare meddelades skulle värdigheten förlänas som ”ett hedrande bewis af mannamod” och den belönade skulle vara regementsofficer samt riddare av Svärdsorden sedan tidigare.

Ordenstecknen utgjordes av Svärdsordens riddartecken i samma storlek som kommendörstecknet att bäras i band om halsen, samt ett enkelt eller ett par korslagda svärd av silver som skulle bäras på bröstet under kraschanen om mottagaren blev upphöjd till högre grader inom Svärdsorden eller Serafimerorden. Senare skulle dessa bäras oavsett.

Efter segern vid Hogland 1788 blev hertig Carl (XIII) och sex sjöofficerare de första att upphöjas till riddare med stora korset av Svärdsorden. Efter slaget vid Valkeala 1790 anlade Gustav III själv ordenstecknet. Totalt 25 svenskar fick utmärkelsen under kriget.

Medaljer och distinktionstecken

För underofficerare och manskap vid armén och arméns flotta instiftade Gustav III den 28 maj 1789 medaljerna För tapperhet i fält respektive För tapperhet till sjöss. De var av silver med kungens porträtt och bars på bröstet i blått (senare gul-blått) band. Beslut om utdelning fattades av kungen själv.

Den 18 juni samma år instiftades storamiralen hertig Carl (XIII) med kungens tillstånd en motsvarande utmärkelse inom örlogsflottan nämligen distinktionstecknet För tapperhet till sjöss. Tecknet var av silver och delades ut i en högre och en lägre grad som båda bars på bröstet i ett gult och svart band vilket var hertigens vapenfärger. Tecknet var knutet till storamiralsämbetet och upphörde att delas ut när ämbetet avskaffades 1797. Formellt distinktionstecknet inte avskaffats och finns upptaget i Försvarsmaktens uniformsbestämmelser som Örlogsflottans hederstecken.

Slutligen kan nämnas de särskilda tapperhetsmedaljer för segrarna vid Svensksund och Fredrikshamn som delades ut till såväl officerare som underofficerare.

Sveriges sista krig

Under Sveriges fem återstående större krig utdelades ett stort antal tapperhetsmedaljer. Dessa kunde sedan 1808 även utdelas i guld för officerare vilket innebar att Svärdsordens ordinarie riddargrad inte utdelades lika ofta som krigsdekoration. Även värdigheten riddare med stora korset delades flitigt ut:

  • Pommerska kriget, 1805–1807: 5 RmstkSO
  • Dansk-svenska kriget, 1808–1809: 2 RmstkSO
  • Finska kriget, 1808–1809: 30 RmstkSO, varav 3 utlänningar
  • Sjätte koalitionskriget, 1813–1814: 26 RmstkSO, varav 14 utlänningar
  • Fälttåget mot Norge, 1814: 0 RmstkSO
Georg Carl von Döbeln.

Bland mottagarna finns såväl svenska legendarer som Curt von Stedingk (segern vid Porrassalmi 1789), Gustaf Mauritz Armfelt (segern vid Savitaipal 1790) och Georg Carl von Döbeln (segern vid Lappo 1808), som utländska t.ex. hertigen av Wellington, Arthur Wellesley (1814).

Eftersom värdigheten på kronprins Karl (XIV) Johans initiativ tilldelats ett antal allierade fältherrar beslutades 1814 att graden skulle delas i en första och en andra klass. För första klassen krävdes generalmajors grad och för den andra majors. Förändringen blev till många mottagares stora förtret retroaktiv. Riddare av första klassen fick bära det upprätta silversvärdet på bröstet och riddare av andra klassen (sedan 1844) de korslagda silversvärden.

Medan RmstkSO endast kunde tillfalla högre officerare så var tilldelningen av tapperhetsmedaljer friare. Bland de som fick ta emot den finns civila, kvinnor, och till och med barn som utmärkt sig för tapperhet i krig.

De tre kända kvinnorna är pigan Anna Maria Engsten som belönades med medaljen För tapperhet till sjöss för sitt mod under Viborgska gatloppet 1790, Brita Hagberg som tog värvning under namnet Petter och mottog samma medalj efter att ha sårats under slaget vid Svensksund, samt Elisa Servenius som följde med sin man till Finska kriget och bland annat vårdade sjuka och samlade ihop ammunition under slaget vid Ratan varefter hon mottog För tapperhet i fält.

Åtminstone sex 16-åringar har mottagit tapperhetsmedalj men rekordet innehas av 13-åringen Karl Annerstedt fick medalj som frivillig vid slaget vid Bornhöft 1813. Skeppsgossen Karl Johan af Wirsén hade fått ta emot tapperhetsmedalj redan som 10-åring (!) efter slaget vid Svensksund men det avstyrdes av hans far. Han mottog den dock 1809 efter att ha utmärkt sig själv i vuxen ålder.

Exemplen ovan illustrerar varför För tapperhet i fält och För tapperhet till sjöss kallats våra mest demokratiska medaljer.

I fredstid

Efter freden 1814 utdelades värdigheten riddare med Svärdsordens stora kors ett till hertig Eugen av Leuchtenberg (1823) och kejsar Napoleon III av Frankrike (1861). Dessa förläningar var inte helt enligt regelboken så 1902 infördes möjligheten att dela ut graden till ”utländska fältherrar och befälhavares, som på synnerligen framstående sätt utmärkt sig under krig”. Denna utnyttjades 1942 den finske marskalken Gustaf Mannerheim tilldelades värdigheten.

Marksalk Gustaf Mannerheim iförd halstecken och svärd för RmstkSO1kl.

Tapperhetsmedaljerna har perioden 1814 till 1915 utdelats inte mindre än 43 gånger till svenska officerare och soldater, med vederbörligt tillstånd, tjänstgjort hos andra stater. När de dekorerats av sitt värdland tilldelades de även svensk tapperhetsmedalj. Dessa medaljer har vunnits över hela världen, t.ex. under Amerikanska inbördeskriget 1861–1865, Andra Opiumkriget 1856–1860 och senast till medlemmar av det persiska gendarmeriet i början av 1900-talet. Tapperhetsmedalj har dock inte förlänats när krigsdeltagandet inte varit sanktionerat som i fallet med Robert Wållgren.

På 60-talet nominerades ett antal svenskar som tjänstgjort i Kongo till tapperhetsmedalj. Frågan utreddes inom regeringskansliet som sade nej. Sent omsider fick de istället Vasamedaljen.

Krigsdekorationskommittéer

Mellan 1940 och 1952 utredde tre olika kommittéer hur Sveriges krigsdekorationerna skulle se ut i framtiden. Dessa var 1940 års militära ordenskommitté, 1944 års utredning (ej bevarad) och 1951 års krigsdekorationskommitté. Deras förslag innebar att vissa äldre utmärkelser skulle anpassas och att ett antal nya skulle instiftas. Trots att förslagen var genomtänkta så genomförde se endast i liten omfattning.

Ett resultat av utredningarna var att man helt skilde på krigs- och fredsdekorationer. Genom 1952 års ordensstadgar gjordes Svärdsordens riddartecken (för officerare), Svärdstecknet (för underofficerare) och Svärdsmedaljen (för manskap) till utmärkelser för långvarig tjänst i fred. Tidigare hade dessa i teorin även kunnat förlänas för tapperhet och andra förtjänster i krigstid.

Tapperhetsmedaljer

Utredningarna kunde konstatera att begreppet tapperhet utvecklats sedan 1700-talet. De var då ett brett begrepp som omfattade bland annat krigsskador, rådighet i farliga situationer, erövrande av segertecken med mera. I modern tid hade det dock kommit att innebära mod under strid. Kommittéerna var överens om att det skulle finnas särskilda utmärkelser för sådan tapperhet och att 1789 års kungliga medaljer För tapperhet i fält och För tapperhet till sjöss skulle anpassas för ändamålet. Den tidigare uppdelningen med guldmedalj till officerare och silvermedalj för underofficerare och manskap skulle tas bort.

1940 års kommitté föreslog att medaljerna skulle sammanfogas till medaljen För tapperhet att utdelas av kungen i guld eller silver på förslag av överbefälhavaren ”till svenska män och kvinnor såsom belöning för utmärkt mod och rådighet mot rikets fiender”. Medaljens gamla utseende med Svärdsordens riddarkors på åtsidan och lagerkrans på frånsidan skulle behållas och den skulle bäras i gul-blått band som tidigare.

Den förslagna medaljen För tapperhet i krig. Teckning av Sven Sköld.

1951 års kommitté var inne på en annan linje och föreslog inskriptionen För tapperhet i krig att utdelas i guld ”utomordentlig personlig tapperhet under direkt stridskontakt med risk för eget liv samt utöver vad normal pliktuppfyllelse fordrar”. Bedriften borde även bidra till stridskrafternas framgång eller uthållighet i striden. Medaljen skulle utdelas av Kungl. Maj:t (regeringen). Den skulle likt de andra kungliga belöningsmedaljerna förses med kunglig krona och visa kungens porträtt på åtsidan. Det gul-blåa bandet skulle dock behållas.

Medaljen För tapperhet i krig skulle kompletteras med en ny medalj Mod och vilja inför fienden i silver. Även den för personlig tapperhet (inte ”utomordentlig”) men utan kravet på att ha påverkat striden. Även denna medalj skulle ha kunglig krona och porträtt men bäras i mellanblått band. Utdelandet skulle delegeras av Kungl. Maj:t till överbefälhavaren.

Riddare med stora korset av Svärdsorden

Varken 1940 års eller 1951 års kommitté föreslog några förändringar gällande RmstkSO. Första och andra klassen skulle även fortsättningsvis vara knuten till generalmajors respektive regementsofficers grad och endast kunna vinnas av den som med heder kommenderat en större trupp mot fienden.

1951 års kommitté undvek på ett elegant sätt frågan om tapperhetsmedaljen eller RmstkSO skulle anses finast och bäras främst. Till paraddräkt skulle Svärdsorden bäras om halsen och tapperhetsmedaljen på bröstet, och till daglig dräkt skulle tapperhetsmedaljens band bäras på släpspänne medan riddare av Svärdsordens stora kors endast skulle bära sitt silversvärd på bröstet.

Oviljan att anpassa RmstkSO skulle dock kritiseras vilket jag återkommer till.

Utmärkelser för välförhållande och förtjänst

I och med att tapperhet gavs en snävare betydelse och Svärdsordens dekorationer reserverades för fredstid uppstod ett behov av utmärkelser för mer generella förtjänster under krigstid som inte innebar mod under strid. Sådana skulle ha vagare kriterier för att kunna anpassas efter krigets verklighet. För detta ändamål föreslog 1940 års kommitté en försvarsmedalj med inskriptionen För Sverige. 1951 års kommittés förslog istället ett krigskors inom Svärdsorden i tre klasser (guld, silver och brons) vilket faktiskt kom att införas i 1952 års ordensstadgar.

En vanlig missuppfattning är att det var tänkt som en tapperhetsutmärkelse, eller rentav som Sveriges högsta krigsdekoration. Det var det inte. Krigskorset var avsett som belöning för ”välförhållande och förtjänst” med vilket kommittén avsåg:

sådan berömvärd bedrift, som utföres inom ramen för väl fullgjorda plikter. Detta vare sig bedriften utförts inför fienden eller på grund av andra av kriget påkallade förhållanden och vare sig den utförts med risk för eget liv eller icke.

Till skillnad från tapperhetsmedaljerna och ordnarna skulle utdelandet av krigskorset delegeras till militära befälhavare. Det har därför betraktats som en fristående del av Svärdsorden. Krigskorset var alltså en underordnad utmärkelse och dess första klass i guld skulle bäras efter silvermedalj för tapperhet.

Framtiden

I skrivande stund arbetar en parlamentarisk utredning med brett mandat för att se över Sveriges offentliga ordens- och medaljväsende. En uttalad ambition är att ta i bruk de ordnar och medaljer som lagts vilande, särskilt med avseende på internationella insatser.

Något som konstaterades redan för 80 år sedan är att gränsen mellan krig och fred inte längre är skarp och att en utmärkelse för tapperhet eller dylikt inte nödvändigtvis behöver vara beroende av att en formell krigsförklaring utfärdats. Flera länder delar idag ut samma utmärkelser för internationella insatser som de gjort under krig, och den svenska Försvarsmakten räknar numera sina förtjänstmedaljer som krigsdekorationer om de delas ut för insatser under strid eller under krigsliknande situationer.

Det finns alltså ingen anledning att lägga undan utmärkelser för ”riktiga krig”. Skulle ett sådant bryta ut kommer vi oavsett behöva anpassa krigsdekorationerna, vilket utredningarna konstaterade redan för 80 år sedan. Det är lönlöst att förutspå krigstida behov i det avseendet. Det är vår tids modiga handlingar som bör ligga till grund för hur utmärkelser utformas.

Förslag

Något som jag tycker borde vara en självklarhet är att 1789 års tapperhetsmedaljer i guld och silver återinförs. Dessa kan enkelt ersätta Försvarsmaktens förtjänstmedaljer med svärd i samma valörer. Tapperhet ska belönas med en kunglig utmärkelse, inte en myndighetsmedalj. Proveniensen hos denna medalj som utdelats under 1700-, 1800- och 1900-talen ska utnyttjas och komma vår tids hjältar till del.

Uppdelningen guldmedalj till officerare och silvermedalj till soldater har spelat ut sin roll, och man kan fundera på om inte samma princip ska tillämpas på riddare med stora korset av Svärdsorden. Även om denna utmärkelse i praktiken delats ut till höga officerare så har talar dess urkunder redan vid stiftandet om ”utmärkt tapperhet” och i 1952 års ordensstadgar och ”tapperhet eller framstående tjänster”. De flesta länders högsta krigsutmärkelse har formen av ett kors eller liknande: USA:s hedersmedalj, Storbritanniens Victoriakors, Norges Krigskors, Danmarks Tapperhetskors och så vidare. Kunde inte RmstkSO bli Sveriges?

Tanken har kastats fram tidigare av Leif Påhlsson som föreslog att värdigheten kunde användas på samma sätt som finska Mannerheimkorset med den högre graden reserverad för fältherrar och den lägre utdelas för tapperhet oavsett grad. De närmare kriterierna kan diskuteras, men RmstkSO är onekligen passande som högsta krigsdekoration utifrån sitt ursprungliga syfte, sin proveniens och inte minst sin form: halstecken i form av ett kors vid högtidligheter och Gustav III:s lilla silversvärd på bröstet till vardags.

Jag vet att flera vill se att Svärdsordens krigskors tas i bruk, men det är inte en åsikt jag delar. När det finns utmärkelser med kontinuitet tillbaka till 1700-talet menar jag att man ska använda dem, inte oanvända skrivbordsprodukter från 50-talet. Kanske kan den fylla sin tänkte funktion som belöning för ”välförhållande och förtjänst”, men då finns det flera andra utmärkelser som kan anpassas för ändamålet. Då tänker jag till exempel på den kungliga medaljen För mod och rådighet till sjöss under farofylld tid som i praktiken delades ut som en civil krigsdekoration under andra världskriget. Man kan också tänka sig att återuppta hertig Carls distinktionstecken för marinen med nya motsvarigheter för armén och flygvapnet.

Sammanfattningsvis så har Sverige många historiska utmärkelser som delats ut för stort personligt mod under krigssituationer till militärer och civila, kvinnor och män, unga och gamla. Dessa ordnar och medaljer är båda vackra och praktiska. Det värde som de representerar genom alla de som fått ta emot dem sedan 1700-talet borde få komma våra moderna hjältar till del.

3 kommentarer

Under Förtjänstutredningen, Krigsdekorationer

Ryttarporträttets hemligheter

Karl Johan

Intåget i Leipzig av Fredric Westin.

För att markera det nya året, och för att tagga till efter en tid med låg aktivitet på Phaleristica, letade jag efter en lämplig ny ordensrelaterad omslagsbild till Facebook-sidan. Valet föll på Fredric Westins målning av kronprins Karl (XIV) Johans intåg i Leipzig 1813. Tack vare den lagts upp i hög upplösning på Wikimedia Commons var det lätt att klippa ut kronprinsen och hans stab så att deras ordensprydda uniformsbröst syns tydligt.

Porträttet var en gåva från Karl XIV Johan till hans gode vän Magnus Brahe. De hade lärt känna varandra kort efter att Karl Johan anlänt till Sverige och de deltog båda i slaget vid Leipzig som var det dittills största slag som utkämpats i Europa. I och med det kunde koalitionen bestående av Ryssland, Österrike, Preussen, Sverige m. fl. stoppa Napoleons framfart och skicka honom i exil på Elba.

Jag hade själv inte tittat så noga på vad det var för ordnar som syntes utan utgick från att det mest var ”standard” för svenska kungligheter och militärer. Efter att det kommit några frågor tog jag en närmare titt och det visade sig vara mycket intressantare än jag trott.

Karl Johan 2

Kronprins Karl (XIV) Johan.

De personer som syns på porträttet är avbildade med utmärkelser som har en koppling till slaget vid Leipzig. Efter segern förlänade de segrande staterna militära ordensutmärkelser till varandras generaler och officerare. Då detta var det näst sista krig som Sverige deltog kan det ha varit ett av de sista större militära ordensregn för svenskarnas del.

Utöver sina svenska utmärkelser (Serafimerordens axelband och kraschan, Carl XIII:s ordens halstecken och bröstkors, svärdet för riddare av Svärdsordens stora kors 1 kl. samt på bröstet Svärdsordens, Nordstjärneordens och Vasaordens riddartecken) finns tre utländska ordnar som kronprinsen sannolikt mottog efter slaget. De härrör från tre av koalitionsstaterna som deltog: Ryssland, Österrike och Preussen.

  • Till vänster under Serafimerorden bär kronprinsen ryska Sankt Georgsordens kraschan 1. klass (motsvarande storkors). Orden instiftades 1769 av Katarina den stora som Rysslands högsta militära utmärkelse. Den återupplivades år 2000 och utdelas ännu.
  • Till höger om den syns österrikiska militära Maria Teresiaordens kraschan. Även den ett storkors, och även den instiftad av en kejsarinna nämligen Maria Teresia 1757.
  • Slutligen finner vi om halsen det legendariska preussiska Järnkorset, instiftat 1813 av Fredrik Vilhelm III just för detta krig. Storkorsgraden, som saknade kraschan, delades endast ut till ett litet fåtal och Karl Johan var den ende utlänningen. Denna utmärkelse, vars utseende är inspirerat av Tyska orden, kom sedan att återupptas flera gånger. Användandet av Nazityskland gjorde den ökänd.

Karl Johan 8

Karl Johans stab.

Karl Johan är inte ensam på porträttet. Bakom honom syns en grupp officerare till häst. De är inte anonyma statister utan kronprinsens närmaste män under slaget vid Leipzig. Eftersom de är placerade i rangordning och med de grader, uniformer och utmärkelser de hade vid tillfället var det inte svårt att lista ut vilka de är.

Karl Johan 3

Peter van Suchtelen.

Längst till vänster hittar vi greve Peter van Suchtelen (1751–1836). Han hade fört befälet över artilleriet under belägringen av den svenska fästningen Sveaborg, men blev trots det en omtyckt ambassadör för Ryssland i Sverige och uppehöll sig vid Karl Johans högkvarter under slaget. Han bär här Serafimerorden, vilken han egentligen tilldelades månaderna efter slaget, Malteserordens halstecken (den ryska kejsaren var ordens stormästare en kort tid i början av 1800-talet), Vladimirordens kraschan, samt Georgsordens riddartecken och ytterligare en medalj.

Karl Johan 5

Från höger: Curt von Stedingk, Carl Johan Adlercreutz och Gustaf Löwenhielm.

Därefter kommer tre svenska generaler som avbildats endast med sina finaste svenska utmärkelser. Det var tydligen inte viktigt att måla deras utländska ordnar trots att de fick flera efter slaget.

Längst till vänster av de tre syns fältmarskalken Curt von Stedingk (1746–1837) som var Karl Johans andreman och förde befälet över de svenska styrkorna vid Leipzig. Han bär Serafimerorden samt halstecken och svärd för riddare med stora korset av Svärdsorden. Den sistnämnda hade han fått av Gustav III 1789 som hade instiftat värdigheten året innan.

Sedan ser vi generalen Carl Johan Adlercreutz (1757–1815) som var kronprinsens stabschef. Här avbildad med samma utmärkelser som Stedingk. Efter honom kommer generaladjutant Gustaf Löwenhielm med Svärdsordens stora kors samt halstecken för riddare med stora korset av 2. klass som han tilldelades senare under detta krig.

Karl Johan 7

Från höger: Magnus Brahe och Gustaf Stanislaus von Engeström (?).

Till höger om generalerna kommer två ryttmästare (idag skulle vi säga kaptener). Det hade nog inte tagits med om det inte varit för att en av dem varit mottagaren av porträttet Magnus Brahe. Under slagets sista dag den 19 oktober 1813 mottog han guldmedaljen För tapperhet i fält som här syns längst till höger. Bredvid hänger Svärdsordens riddartecken som han förlänades den 27 december samma år. Om halsen anar man preussiska orden Pour le Mérite som vid denna tid var en militär utmärkelse. Han fick den 12 december 1813.

Ryttmästaren längst till vänster är inte alldeles lätt att identifiera, men eftersom man även på honom skymtar Pour le Mérite går det att gissa. En sökning förde mig till www.pourlemerite.org där det anges att en Gustaf Stanislaus von Engeström erhöll orden samma dag som Magnus Brahe. Det visade sig att denne mycket riktigt deltog i slaget vid Leipzig och då innehade graden ryttmästare. Jag vågar gissa att det är honom vi ser.

Porträttet som jag först tyckt var vackert men ointressant visade sig innehålla mycket historia! Man ska verkligen inte underskatta utmärkelsers roll när det kommer till att identifiera och tolka porträtt av det här slaget. Alldeles säkert finns det hemligheter gömda i målningar av olika slag som han spåras med lite kunskap om ordnar och medaljer.

Lämna en kommentar

Under Ordnar, Personer

Axel Rappes tapperhetsmedalj

För tapperhet i fält (Rappe 2)

För tapperhet i fält. 

Den som har 20 000 kr till övers kan ropa in en sällsynt medalj, nämligen Axel Rappes För tapperhet i fält som imorgon går under klubban på Stockholms Auktionsverk. Denna legendariska medalj instiftades 1789 av Gustaf III och var flitigt utdelad under Sveriges sista krigsår, och blev efter freden 1814 mycket sällsynt.

Löjtnanten vid Upplands regemente Axel Emil Rappe (1838-1918) reste 1869 till Frankrike för att studera den franska arméns organisation. När Frankrike året därpå hamnade i krig med Preussen fortsatte Rappe sin tjänstgöring på den franska sidan och deltog i många slag. Han sårades i armen vid slaget vid Rezonville och utnämndes en månad senare till riddare av franska Hederslegionen. Efter krigets slut 1971 tjänstgjorde han som adjutant i de franska expeditionerna i Algeriet och utmärkte sig vid tapperhet vid slaget vid Joukouss.

Axel Emil Rappe

Axel Rappe som general. Notera att han fortfarande bär Hederslegionens riddartecken trots att han mottagit storkorset.

I oktober 1872 avslutade Axel Rappe sin tre år långa franska tjänstgöring och återvände till Sverige. Den 12 november mottog han medaljen För tapperhet i fält i guld som en av endast ett 40-tal efter 1814. Han hedrades ett par dagar senare med en stor välkomstfest av sina officerskollegor vid regementet och krönte sin karriär som general och krigsminister.

Länk till auktionen här.

3 kommentarer

Under Belöningsmedaljer

För sårade i strid – nu och då

I år är det 60 år sedan Sverige för första gången ställde militär trupp till FN:s förfogande för internationella insatser. Från de insatser som Sverige deltagit i sedan dess finns ett stort antal krigsveteraner. Flera bär med sig synliga och osynliga sår från sin tjänstgöring. Trots det kunde de inte vänta sig vare sig stöd eller erkänsla efter hemkomsten. Så sent som 2007 utreddes på allvar statens ansvar för personal före, under och efter internationella insatser. Efter det har veteranernas situation blivit bättre.

Veterandagen 2013

Kung Carl Gustaf medaljerar veteraner vid Veterandagen 2013.

Ett förslag som lämnades av utredningen var instiftandet av en medalj för de som skadats eller avlidit till följd av en fientlig stridshandling. Sådana utmärkelser blev vanliga efter första världskriget och amerikanska Purpurhjärtat är förmodligen det mest kända. 2011 instiftades så Försvarsmaktens medalj För sårade i strid som delades ut för första gången av kung Carl Gustaf på Veterandagen samma år. Hittills har 68 medaljer delats ut. När veteransoldaterna tillfrågades 2014 om vilka symboliska åtgärder som de uppskattade mest hamnade medaljen allra högst upp.

Stralsundsmedaljer

Medaljer har uppskattats av soldater i alla tider, så man kan tycka att en medalj för sårade borde ha kommit tidigare. Svenska belöningsmedaljer för olika ändamål började instiftas i mitten av 1700-talet. Medaljer för soldater skulle dock dröja. Under det Pommerska kriget 1757-1762 tog några officerare inom arméns frimurarloge privat initiativ till medaljer för sårade soldater. De graverades av en G. Liungberger i Stralsund med inskriptioner som Ärefulla sår, Den sårade men ej öfwerwunde och Hederlige sår, och med bilder på skadade soldater, gravstenar, vapen och patriotiska motiv. Med medaljen följde en liten penningsumma.

Tapperhet i fält

För tapperhet i fält.

Med Gustav III:s ryska krig 1789 kom de första officiella soldatmedaljerna: För tapperhet i fält och För tapperhet till sjöss. Enligt statuterna kunde medaljerna förtjänas på flera olika sätt, men i praktiken var det nästan uteslutande sårade soldater och sjömän som tilldelades den. Under Sveriges fyra sista krig var medaljen mycket flitigt utdelad. Karl XIV Johan införde dessutom en medaljfond som skulle dela ut pensioner till de äldsta medaljinnehavarna. 1805 föreslog Vitterhetsakademien en särskild medalj ”för blesserade krigsmän” med inskriptionen Ob patriam pugnando vulnera passis (”den som spillt blod i strid för fäderneslandet”), men kungen antog inte förslaget.

Sedan 1814 har Sverige formellt inte varit i krig, så behovet av krigsdekorationer var obefintligt. Svenskar tjänstgjorde dock i utländska flottor och arméer, och när de utmärkte sig i strid var kutymen att de föreslogs för en medalj i sitt hemland. På så vis kom den svenska tapperhetsmedaljen att delas ut för insatser under bl. a. det amerikanska inbördeskriget. Den senaste tilldelningen skedde för strax över hundra år sedan till fältveterinären Konrad Hill som tjänstgjorde i Persien.

Swedish_military_during_the_Congo_Crises_1961

Kung Carl Gustaf medaljerar veteraner vid Veterandagen 2013.

Sedan Sverige börjat delta i FN-insatser till krigshärdar dröjde det inte länge förrän svenska soldater sårades. 1957 under den första insatsen i Suez åkte en svensk jeep på en stridsvagnsmina och soldaten Göte Enquist blev av med ett ben. Han fick ett brev från kungens adjutant, men mer än så blev det inte. Fyra år senare skickades svenska soldater till Kongokrisen. En insats som skulle kräva 19 stupade svenskar, och ett 40-tal sårade. Bland de sårade fanns Torsten Stålnacke som blev känd över hela landet efter att han 1961 avvärjt ett angrepp mot ett flyktingläger, fått sina kamrater i trygghet och skadats svårt i käken.

Stålnacke nominerades faktiskt till För tapperhet i fält, men hemma Sverige tyckte man inte att det passade med en medalj vars statuter talade om ”strid mot rikets fiender”. När krigsdekorationerna hade utretts 1944 och 1951 hade man inte en tanke på att svenska soldater skulle uppleva krigssituationer utan att riket formellt låg i krig. Resultatet blev Stålnacke och tio andra militärer som visat mod fick Vasamedaljen, en utmärkelse för allmänna förtjänster. De som ”bara” sårats fick inget. Det ansågs inte ligga i tiden att offentligt hedra sådan uppoffringar. Ordensväsendet, med bl. a. Vasamedaljen, skulle snart avskaffas helt.

Swedish_soldier_in_Bosnia-Herzegovina_1996

Svensk soldat i Bosnien 1996.

Trots att svenska soldater fortsatte att komma hem med stridsskador från Bosnien och Libanon togs inget initiativ till att hitta eller skapa nya utmärkelser. Någon enstaka För berömliga gärningar delades ut, men annars höll regeringen hårt i sina medaljer. Först på 80-talet fylldes tomrummet av Försvarsmaktens egna medaljer, men dessa var myndighetsmedaljer och hamnade långt ned i bärandeordningen. Befogenheten att dela ut eller instifta en regelrätt krigsdekoration vilade hos regeringen, vars intresse för saken var obefintligt.

För sårade i strid

Medaljen För sårade i strid (guld delas endast ut postumt) instiftad 2011.

Först 2008 när Veteransoldatutredningen landat på regeringens bord beslutade man att uppdra åt Försvarsmakten instifta medaljen För sårade i strid. Fortfarande som myndighetsmedalj, men upphöjd till samma kategori som krigsdekorationerna. Inskriptionerna ”För Sverige” och ”Med livet som insats” betonade att det var insatser för hela Sverige som belönades, och allvaret i uppoffringen underströks av bilden av ett brutet svärd och ett rött-svart band som erinrade om blod och sorg. Utdelningen förlades till Veterandagen den 29 maj, som fick statsceremoniell status, och utförs i regel av Kungen, försvarsministern eller ÖB.

2012 fick Torsten Stålnacke och Göte Enquist ta emot För sårade i strid. Mer än 50 år hade det tagit att utföra den enkla handlingen att överräcka en medalj, trots att traditionen redan fanns. Vi får inte vara lika långsamma i framtiden.

3 kommentarer

Under Medaljer

Försvarets utmärkelser – ett förslag

Sverige har länge varit en krigförande nation med långa militära traditioner. Många ordnar och medaljer har instiftats sedan 1700-talet för att belöna allt från tapperhet till långvarig tjänst. Även efter freden 1814 tog kungen och senare regeringen beslut att dela ut krigsdekorationer om det gällde krigsliknande situationer.

Sedan kom 60-talet. Regeringen beslutade att reservera krigsdekorationerna för ”riktiga krig”. När svenska FN-soldater skulle belönas för sin tapperhet fick det bli den civila Vasamedaljen. Kort därefter inledes processen att avskaffa ordensväsendet. Vid denna tid var ordensväsendets huvudsakliga uppgift att ösa riddartecken över de militära och civila tjänstemän över viss lönegrad som tjänstgjort i 20 år. Högre ämbetsmän fick högre ordensgrader. Lägre anställda som ex. soldater fick bara medalj.

Systemet ansågs odemokratiskt och hade så skamfilat rykte bland allmänheten att utdelningen till svenska medborgare helt upphörde. Bara en liten majoritet i riksdagen förordade ett reformerat system (utan automatisk tilldelning). Alla i statens tjänst skulle få medalj För nit och redlighet efter 30 år, och så fick det vara bra. Svärdsordens alla utmärkelser, däribland dess krigsdekorationer, lades vilande.

I det militära finns dock en stark tradition av bärbara utmärkelser och avsaknaden blev påtaglig. På 90-talet började Försvarsmakten att ta fram egna medaljer för insatser inom den egna myndigheten, och steg för steg instiftades nya belöningar med samma syfte som de äldre men efter mer demokratiska principer. Dagens system omfattar fem medaljer och den sjätte är som bekant på väg.

Försvarsmaktens förtjänstmedalj i silver med svärd.

Försvarsmaktens förtjänstmedalj i silver med svärd.

Den finaste utmärkelsen är Försvarsmaktens förtjänstmedalj. Den finns i guld och silver varav båda kan tilldelas med svärd. Svärdet förutsätter ”strid eller under krigsliknande situation”. Medaljen täcker in ett brett spektrum av insatser och det är omöjligt att veta om ex. guldmedaljen utan svärd tilldelats för mod i fältet eller god projektledning. Andra medaljer tilldelas för mer specifika fall som sårade eller internationella insatser.

Internationellt och historiskt är systemet som helhet klent. Internationellt är ordenstecken den högre formen av belöning och medaljen den lägre. En utmärkelse har dessutom högre status när den tilldelas av en statschef och bär dennes porträtt eller emblem (krona), och inte som i detta fall rent myndighetsintern med den egna symbolen. Någon anknytning till de anrika och hävdvunna utmärkelserna finns överhuvudtaget inte.

Bloggaren Holmamiralen har med inlägget Väck Svärdsorden! argumenterat mot det historielösa och lägger flera konkreta förslag om hur de äldre utmärkelserna kan tas i bruk. Mycket läsvärt och grundinställningen håller jag givetvis med om. Jag vill inte gå så långt som att återgå till äldre tiders grad- och tjänstetidsbundna system som blev ordensväsendets undergång. Inte heller är jag övertygad om att Försvarsmakten behöver belöna mer än det nuvarande systemet redan omfattar.

Däremot är jag övertygad om att belöningarna får högre status och större effekt om man istället för Försvarsmaktens medaljen använder kungliga ordnar och medaljer. I förslaget vill jag visa hur man kan ersätta förtjänstmedaljen helt med redan befintliga ordnar och medaljer som instiftats för samma syfte. Motiveringarna inom citationstecken är tagna direkt från förtjänstmedaljens statuter.

Riddare av Svärdsorden 1 kl.

Riddare av Svärdsorden 1 kl.

Svärdsorden

Svärdsorden instiftades 1748 som en allmän belöning för officerare inom krigsmakten. Under 1800-talet blev det praxis att samtliga officerare fick riddartecknet (1 kl.) efter ett visst antal år. Överstar och generalspersoner fick kommendörstecken av olika grader.

Jag förslår att Svärdsorden tilldelas för förtjänstfull/a insats/er inom Försvarsmakten. Den ersätter då Förtjänstmedaljen utan svärd enligt följande:

  • Kommendör med stora korset – ”mycket förtjänstfull insats som gagnat Försvarsmakten”
  • Kommendör 1 kl. – ”förtjänstfulla insatser som gagnat Försvarsmakten”
  • Riddare 1 kl. – ”förtjänstfull insats som gagnat Försvarsmakten”

Svärdsordens ordinarie grader blir en militär förtjänstorden utan avseende på grad eller tjänstetid. Hög grad och lång tjänstetid kan förstås antas påverka möjligheten att göra gagnande insatser. Riddare och kommendör (ej 1 kl.) tilldelas utlänningar för motsvarande insatser.

Bröstdekoration för riddare med stora korset.

Bröstdekoration för riddare med stora korset.

Riddare med stora korset av Svärdsorden

Instiftades 1788 av Gustaf III för högre officerare vilkas dåd betydligt inverkat på krigets förlopp. Delades 1814 i en 1 kl.  (för generalspersoner) och en 2 kl. (för övriga officerare, dock minst bataljonsbefäl).

Jag föreslår att värdigheten ersätter Förtjänstmedaljen med svärd enligt följande:

  • Riddare med stora korset 1 kl. – ”mycket förtjänstfull ledning av förband under svåra förhållanden, eller mycket förtjänstfull insats under svåra förhållanden”
  • Riddare med stora korset – ”förtjänstfull insats under svåra förhållanden”

”Ledning av förband” förutsätter förstås hög grad och befattning.

För tapperhet i fält.

För tapperhet i fält.

För tapperhet

Medaljerna För tapperhet i fält respektive För tapperhet till sjöss i silver instiftades av Gustaf III 1789 som belöning för underofficerare och manskap. 1804 tillkom en medalj i guld för officerare. Senaste utdelningen var 1915.

Jag föreslår att man slår ihop medaljerna till För tapperhet. Den ersätter Förtjänstmedaljen med svärd enligt följande:

  • Guld – ”stort personligt mod med fara för eget liv under strid eller stridsliknande situation”
  • Silver – ”stort personligt mod under strid eller stridsliknande situation”

För berömliga gärningar

Instiftad 1804 som livräddningsmedalj med den latinska devisen Sui memores alios fecere merendo. 1832 instiftades varianten med svensk inskription som räknas som en separat medalj. Medaljen tilldelas fortfarande, men ytterst sällan.

Jag föreslår att används för att ersätta Förtjänstmedaljen i guld respektive silver utan svärd enligt följande:

  • Guld – ”stort personligt mod med fara för eget liv”
  • Silver – ”stort personligt mod”

Utlänningar tilldelas motsvarande medaljen med den latinska devisen.

Övriga utmärkelser

Medaljen för sårade i strid, Medaljen för internationella insatser, Värnpliktsmedaljen, Reservofficersmedaljen och Tjänstgöringsmedaljen bibehålls oförändrade.

Svärdstecknet, Svärdsmedaljen samt Svärdsordens krigskors förblir vilande.

Lämna en kommentar

Under Belöningsmedaljer, Ordnar