För sårade i strid – nu och då

I år är det 60 år sedan Sverige för första gången ställde militär trupp till FN:s förfogande för internationella insatser. Från de insatser som Sverige deltagit i sedan dess finns ett stort antal krigsveteraner. Flera bär med sig synliga och osynliga sår från sin tjänstgöring. Trots det kunde de inte vänta sig vare sig stöd eller erkänsla efter hemkomsten. Så sent som 2007 utreddes på allvar statens ansvar för personal före, under och efter internationella insatser. Efter det har veteranernas situation blivit bättre.

Kung Carl Gustaf medaljerar veteraner vid Veterandagen 2013.

Ett förslag som lämnades av utredningen var instiftandet av en medalj för de som skadats eller avlidit till följd av en fientlig stridshandling. Sådana utmärkelser blev vanliga efter första världskriget och amerikanska Purpurhjärtat är förmodligen det mest kända. 2011 instiftades så Försvarsmaktens medalj För sårade i strid som delades ut för första gången av kung Carl Gustaf på Veterandagen samma år. Hittills har 68 medaljer delats ut. När veteransoldaterna tillfrågades 2014 om vilka symboliska åtgärder som de uppskattade mest hamnade medaljen allra högst upp.

Medaljer har uppskattats av soldater i alla tider, så man kan tycka att en medalj för sårade borde ha kommit tidigare. Svenska belöningsmedaljer för olika ändamål började instiftas i mitten av 1700-talet. Medaljer för soldater skulle dock dröja. Under det Pommerska kriget 1757-1762 tog några officerare inom arméns frimurarloge privat initiativ till medaljer för sårade soldater. De graverades av en G. Liungberger i Stralsund med inskriptioner som Ärefulla sår, Den sårade men ej öfwerwunde och Hederlige sår, och med bilder på skadade soldater, gravstenar, vapen och patriotiska motiv. Med medaljen följde en liten penningsumma.

För tapperhet i fält.

Med Gustav III:s ryska krig 1789 kom de första officiella soldatmedaljerna: För tapperhet i fält och För tapperhet till sjöss. Enligt statuterna kunde medaljerna förtjänas på flera olika sätt, men i praktiken var det nästan uteslutande sårade soldater och sjömän som tilldelades den. Under Sveriges fyra sista krig var medaljen mycket flitigt utdelad. Karl XIV Johan införde dessutom en medaljfond som skulle dela ut pensioner till de äldsta medaljinnehavarna. 1805 föreslog Vitterhetsakademien en särskild medalj ”för blesserade krigsmän” med inskriptionen Ob patriam pugnando vulnera passis (”den som spillt blod i strid för fäderneslandet”), men kungen antog inte förslaget.

Sedan 1814 har Sverige formellt inte varit i krig, så behovet av krigsdekorationer var obefintligt. Svenskar tjänstgjorde dock i utländska flottor och arméer, och när de utmärkte sig i strid var kutymen att de föreslogs för en medalj i sitt hemland. På så vis kom den svenska tapperhetsmedaljen att delas ut för insatser under bl. a. det amerikanska inbördeskriget. Den senaste tilldelningen skedde för strax över hundra år sedan till fältveterinären Konrad Hill som tjänstgjorde i Persien.

Kung Carl Gustaf medaljerar veteraner vid Veterandagen 2013.

Sedan Sverige börjat delta i FN-insatser till krigshärdar dröjde det inte länge förrän svenska soldater sårades. 1957 under den första insatsen i Suez åkte en svensk jeep på en stridsvagnsmina och soldaten Göte Enquist blev av med ett ben. Han fick ett brev från kungens adjutant, men mer än så blev det inte. Fyra år senare skickades svenska soldater till Kongokrisen. En insats som skulle kräva 19 stupade svenskar, och ett 40-tal sårade. Bland de sårade fanns Torsten Stålnacke som blev känd över hela landet efter att han 1961 avvärjt ett angrepp mot ett flyktingläger, fått sina kamrater i trygghet och skadats svårt i käken.

Stålnacke nominerades faktiskt till För tapperhet i fält, men hemma Sverige tyckte man inte att det passade med en medalj vars statuter talade om ”strid mot rikets fiender”. När krigsdekorationerna hade utretts 1944 och 1951 hade man inte en tanke på att svenska soldater skulle uppleva krigssituationer utan att riket formellt låg i krig. Resultatet blev Stålnacke och tio andra militärer som visat mod fick Vasamedaljen, en utmärkelse för allmänna förtjänster. De som ”bara” sårats fick inget. Det ansågs inte ligga i tiden att offentligt hedra sådan uppoffringar. Ordensväsendet, med bl. a. Vasamedaljen, skulle snart avskaffas helt.

Svensk soldat i Bosnien 1996.

Trots att svenska soldater fortsatte att komma hem med stridsskador från Bosnien och Libanon togs inget initiativ till att hitta eller skapa nya utmärkelser. Någon enstaka För berömliga gärningar delades ut, men annars höll regeringen hårt i sina medaljer. Först på 80-talet fylldes tomrummet av Försvarsmaktens egna medaljer, men dessa var myndighetsmedaljer och hamnade långt ned i bärandeordningen. Befogenheten att dela ut eller instifta en regelrätt krigsdekoration vilade hos regeringen, vars intresse för saken var obefintligt.

Medaljen För sårade i strid (guld delas endast ut postumt) instiftad 2011.

Först 2008 när Veteransoldatutredningen landat på regeringens bord beslutade man att uppdra åt Försvarsmakten instifta medaljen För sårade i strid. Fortfarande som myndighetsmedalj, men upphöjd till samma kategori som krigsdekorationerna. Inskriptionerna ”För Sverige” och ”Med livet som insats” betonade att det var insatser för hela Sverige som belönades, och allvaret i uppoffringen underströks av bilden av ett brutet svärd och ett rött-svart band som erinrade om blod och sorg. Utdelningen förlades till Veterandagen den 29 maj, som fick statsceremoniell status, och utförs i regel av Kungen, försvarsministern eller ÖB.

2012 fick Torsten Stålnacke och Göte Enquist ta emot För sårade i strid. Mer än 50 år hade det tagit att utföra den enkla handlingen att överräcka en medalj, trots att traditionen redan fanns. Vi får inte vara lika långsamma i framtiden.