Kategoriarkiv: Riddarordnar

Gustav Vasa, riddare av Mikaelsorden

Porträtt av Gustav Vasa med franska Sankt Mikaelsordens kedja.

Idag den 29 september är Den helige Mikaels dag eller Mickelsmäss som den kallades i det gamla bondesamhället. Denna gamla helgdag som avslutade skördetiden och inledde vinterhalvåret har nästan helt fallit bort ur vårt moderna medvetande. På sina håll firas ärkeängeln Mikael på detta datum, inte minst av de ordnar som bär hans namn.

En sådan orden var franska Sankt Mikaelsorden (Ordre de Saint-Michel) som instiftades 1469 av kung Ludvig XI. Han behövde en motvikt till Gyllene skinnets orden som grundats 1429 av Filip den gode av Burgund. Denna lär i sin tur ha uppstått som reaktion mot engelska Strumpebandsorden som Edvard III lät bilda år 1348. Dessa exklusiva riddarordnar var ett sätt för Europas kungar att knyta viktiga vänskapsband med höga adelsmän både inom och utanför det egna rikets gränser, samt med andra monarker.

Medlemskapet i en sådan orden var inte bara symboliskt. Att acceptera en ordensförläning var att ingå en form av allians. De årliga ordenskapitlen där riddarna samlades och avhandlade världsliga frågor har beskrivits som medeltida motsvarigheter till G7-möten. En egen orden var nödvändig för alla monarker med storpolitiska ambitioner.

Änglar håller upp Sankt Mikaelsordens kedja runt det franska kungavapnet. Bild från medeltida manuskript.

Allt detta hade kung Ludvig i åtanke när han den 1 augusti 1469 grundade Sankt Mikaelsorden. Ordenstecknet utgjordes av ärkeängeln Mikael i strid mot en drake vilket bars i en kedja prydd med snäckor (ett attribut för Sankt Jakob). Senare bars ordenstecknet i svart band.

Mont-Saint-Michel.

Ludvigs tanke var att de 31 riddarna skulle samlas till kapitel varje år den 29 september i det spektakulärt belägna kapellet på ön Mont-Saint-Michel där ärkeängeln Mikael lär ha uppenbarat sig år 708. Mikaelsordens motto Immensi tremor oceani betyder ungefär ‘det enorma havets skälvning’ och skulle frammana bilden av Mikael stående på öns klippor vänd mot Atlanten. I praktiken låg Mont-Saint-Michel för avsides för att ordenskapitlet skulle kunna samlas där.

Så till Gustav Vasa. Runt 1540 reste det franska sändebudet Christophe Richer till Sverige för att inleda förhandlingar om bland annat handel. I Kalmar träffade Richer kung Gustav som beslutade att 1542 skicka sin rikskansler Conrad von Pyhy med en stor beskickning till Frans I. I Regny förhandlade von Pyhy fram ett handelsavtal med den franske kungen och vid avresan fick han bland annat med sig Sankt Mikaelsordens kedja till kungen. Hemma i Sverige 1543 lämnades kedjan till Richer som under högtidliga former överlämnade den till Gustav Vasa som en bekräftelse på de goda relationerna mellan Frankrike och Sverige.

Vad vi vet var detta första gången som en svensk kung mottog en riddarorden. Än idag utväxlas ordnar som artighetstecken mellan länder. De franska presidenterna Mitterrand, Chirac och Hollande har mottagit svenska Serafimerorden och kung Carl XVI Gustaf har i sin tur mottagit den högsta graden av franska Hederslegionen. Kungen bär den bland annat när en ny fransk ambassadör till Sverige mottas vid en högtidlig audiens. Även denna tradition går tillbaka till Gustav Vasa. I ett brev till drottning Margaretha bad kungen henne skicka Mikaelsordens kedja så att han kunde bära den när han tog emot det franska sändebudet på Gripsholm.

I ett porträttgalleri på slottet Beauregard har Gustav Vasa avbildats med ordenskedjan. Det är dock en sentida målning vilket avslöjas bland annat av att kungen bär en krona av den slutna typen som infördes först under Erik XIV. Även Tobias Sergel har avbildat kungen med ordenstecknet på en byst beställd av Ludvig XVI. Den verkliga ordenskedjan verkar dessvärre inte vara bevarad.

Gustav Vasa instiftade själv ingen riddarorden men hans sönder Erik XIV, Johan III och Karl IX gjorde alla försök att införa en svensk orden. När ett svenskt ordensväsende infördes 1748 så var det starkt inspirerat av det franska och en av förebilderna för Nordstjärneordens svarta band var franska Sankt Mikaelsorden.

Lämna en kommentar

Under Riddarordnar

Krona eller kraschan? En spännande faleristisk gåta

Sankt Sanislausordens kraschan.

Faleristiska gåtor är spännande! Särskilt när lösningen är svår att hitta. Man hittar så mycket intressant i jakten på svaret.

När bloggen Silvermedaljen skrev ett inlägg om Kustartilleriets chefer och deras utmärkelser dök det upp en fråga om hur förkortningen RRS:tSt2klmkr skulle tolkas. Sådana förkortningar är vanliga i biografiska artiklar, i det här fallet den Herman Wrangel (1859–1938), och rymmer information om land, grad och utmärkelse. I detta fall riddare (R) av ryska (R) Sankt Stanislausorden (S:tSt) av andra klassen (2kl). Det sista ledet (mkr) vållade dock huvudbry. Det kan nämligen tolkas på två sätt: med krona eller med kraschan.

Vid första anblicken borde kraschan kunna uteslutas. Det är osannolikt att en sådan skulle ingå för en riddare av andra klassen. Krona vore mer sannolikt. Ett tidningsurklipp från 1909 i samband med att orden förlänades angav dock att riddartecknet faktiskt kom med en kraschan. Rörde det sig möjligtvis om ett missförstånd?

Sankt Stanislausorden instiftades den 7 maj 1765 av kung Stanisław (Stanislaus) II August av Polen till minne av nationalhelgonet Stanislaus av Kraków (och till minne av kungen själv får man anta). Efter att Polen misslyckats med att slå sig fria från ryskt övervälde genom Novemberupproret 1830–31 blev Stanislausorden en rysk kejserlig orden med fyra grader. Den andra graden bars om halsen och borde kanske kallas kommendör på svenska. 1921 instiftade republiken Polen den nya orden Polonia Restituta inspirerad av den äldre orden.

Ur Staats- und Adreß-Handbuch des Herzogthums Nassau (1866).

På stående fot kunde jag inte hitta något tryckta referensverk om de ryska kejserliga ordnarna på 1800-talet. Enligt ett verk, Staats- und Adreß-Handbuch des Herzogthums Nassau (1866), kunde dock Stanislausordens andra klass förlänas både med krona och med kraschan. Mäkta förvirrande för en svensk! Enligt ryska Wikipedia har dock alla ordenstecken krona sedan 1874.

Ytterligare en ledtråd fann jag i Anton Tjechovs novell ”Sjuksalen N:o 6” från 1892 i översättning av Walborg Hedberg. En av sjuksalens patienter, den f. d. posttjänstemannen, är nämligen mycket intresserad av ordnar:

”Gratulera mig,” säger han ofta till Ivan Dmititsch, ”Jag har blifvit föreslagen till Stanislaus-ordens andra klass med kraschan. Andra klassen med kraschan ges endast åt utlänningar, men af något skäl vill man göra ett undantag för mig,” småler han, i det han tviflande rycker på axlarna. ”Jag får bekänna, att det väntade jag mig inte!”

”Jag förstår ingenting af sådana där saker,” svarar Ivan Dmitritsch dystert.

Nu är inte denne romanfigur någon trovärdig källa, inte minst för att han inlagd på mentalsjukhus med vanföreställningar. Men om det stämmer kan det förklara en del. Tjechovs posttjänsteman fäller även några uppskattande ord om svenska Nordstjärneorden:

”Det är en orden, som lönar mödan att göra sig besvär för. Hvit stjärna och svart band. Det är utmärkt vackert.”

Och det har han ju alldeles rätt i. Tjechov skulle själv få ta emot Stanislausordens tredje klass av tsar Nikolaj II år 1899.

Herman Wrangel (1859–1938).

Åter till Herman Wrangel. Via Krigsarkivets porträttsamlingar går det att hitta foton på svenska officerare från 1800- och 1900-talen och där finns flera på Wrangel. På bilden ovan bär han många utmärkelser varav två kraschaner. Även om den nedre delvis täcks av hans signatur tycker jag att den är mycket lik Sankt Stanislausordens. Jämför med bilden överst.

Någon läsare med större kunskaper om de ryska ordnarna kan ge en mycket bättre bild av Herman Wrangels utmärkelse än den jag pusslat ihop. Jag ville dock visa allt vad man kan hitta när man gräver efter svaret på en faleristisk gåta: tidningsurklipp, porträttfotografier, polska helgon, ryska noveller och mycket mer!

2 kommentarer

Under Övrigt, Riddarordnar

Malteserorden har valt ny stormästare

FraGiacomoDallaTorre

Malteserordens nye stormästare Giacomo dalla Torre del Tempio di Sanguinetto.

Giacomo dalla Torre del Tempio di Sanguinetto har idag valts till Malteserordens 80:e stormästare vid det s. k. fullständiga statsrådets sammanträde i Rom. I ett år har han tjänat som stormästarens ställföreträdare och är nu vald till ämbetet på livstid. Imorgon avlägger han den högtidliga eden inför påvens representant och tar över styret över den 900-åriga katolska riddarorden.

Den nye stormästaren är italienare, 73 år gammal och konsthistoriker. 1985 blev han medlem av Malteserorden och 1993 avlade han löftena för att ingå i ordens religiösa kärna – rättsriddarna. Därefter har han innehaft flera höga positioner, bland annat som storkommendör d. v. s. rättsriddarnas ledare och stormästarens ställföreträdare.

Det blir nu Giacomos uppdrag att fortsätta det förnyelsearbete av orden som påve Franciskus initierat. Det talas bland annat om att släppa kravet på adelskap för höga grader och ämbeten. Kanske blir han den siste stormästaren att behöva uppfylla de högt ställda kravet på adliga anor för att vara valbar till stormästare. Andra reformer som övervägs är det styrande rådet ska få större inflytande och att insynen ska bli bättre.

Stormästaren ska också leda det viktiga biståndsarbetet, inte minst i Medelhavsområdet där orden t. ex. bistår många flyktingar från Syrien. Trots de konflikter som skakat ordens inre liv de senaste året har dess utåtriktade verksamheter inte påverkats nämnvärt. Förra året inledde man dessutom diplomatiska förbindelser med Tyskland.

Bland statsrådets 54 ledamöter har det för första gången ingått kvinnor. Två kvinnliga presidenter för nationella associationer, varav en från Asien, deltog i överläggningarna. Det kan nämnas att den skandinaviska associationen sedan förra året leds av en kvinnlig president, Benedicta Lindberg från Sverige.

1 kommentar

Under Riddarordnar