Etikettarkiv: Tapperhetsmedalj

Militära Wilhelmsordens siste mottagare från andra världskriget avliden

Idag den 14 maj 2021 avled den brittiske krigsveteranen Kenneth Mayhew i en ålder av 104 år. Han var den äldste levande innehavaren av Militära Wilhelmsorden, Nederländernas högsta utmärkelse för tapperhet. Dessutom var han den siste av de som mottagit orden för insatser under andra världskriget.

Kenneth Mayhew föddes i Suffolk den 18 januari 1917. Vid andra världskrigets utbrott blev han inkallad och utbildades till arméofficer vid Sandhurst. Han tjänstgjorde i landstigningen i Nordmandie som kompanichef och deltog senare i befrielsen av det ockuperade Nederländerna där han sårades vid två tillfällen. Den 24 april 1946 utnämndes han av drottning Vilhelmina till riddare av 4 klass av Wilhelmsorden.

Det nederländska försvarsdepartementet har lagt ut en minnesvideo här.

Ordens historia

Militära Wilhelmsorden (ibland Wilhelms militärorden) är Nederländernas äldsta och främsta orden. Den instiftades 1815 av kung Vilhelm I som belöning förtjänstfulla insatser i krig och förlänades första gången efter slagen vid Quatre Bras och Waterloo under Napoleonkrigen. Därefter har den delats ut under Nederländernas olika krig, särskilt efter stridigheter i Nederländska Ostindien (i nuvarande Indonesien). I några fall har den delats ut under fredstid eller till civila.

Under andra världskriget, när Nederländerna var ockuperat av Tyskland, förlänades orden av drottningen och exil-regeringen i London bland annat till medlemmar av motståndsrörelsen. För att behålla utmärkelsens exklusivitet instiftades även ett antal andra krigsdekorationer som Motståndskorset och Bronslejonet. För insatser under kriget förlänades knappt 200 värdigheter inom Wilhelmsorden. Därefter förlänades orden fyra gånger under Koreakriget. Drottning Vilhelmina och motståndsrörelsens Jos Gemmeke är de enda kvinnor som mottagit orden.

Från vänster: Marco Kroon, Gijs Tuinman och Roy de Ruiter (2018).

Från 1955 ägde inga nya förläningar rum fram till 2009 då kapten Marco Kroon blev den förste på 50 år att dekoreras efter insatser i Afghanistan. Därefter har även majorerna Gijs Tuinman (2014) och Roy de Ruiter (2018) mottagit orden, även de för tjänstgöring i Afghanistan.

Insignier och grader

Ordenstecknet består av ett vitemaljerats malteserkors lagd på på två gröna kvistade grenar (ett burgundiskt kors) och med ett gyllene eldstål på korsmitten. Dessa två symboler erinrar om huset Burgund som styrde Nederländerna under 1400-talet. Eldstålet förekommer även i kedjan för Gyllene skinnets orden som grundades 1430 av Filip den gode av Burgund. Korsarmarna pryds av orden VOOR MOED BELEID TROUW vilket betyder ”För mod, ledarskap och trohet”. Bandet är orange (för huset Orange) med blå kantränder (för Nassau). Utformningen av både ordenstecknet och bandet ändrades år 2000 för att bättre följa de ursprungliga intentionerna.

Orden är indelad i fyra grader: riddare av 1 klass (storkors) som endast förlänas statschefer, fältherrar och motsvarande; riddare av 2 klass (kommendör) som förlänas segerrika befälhavare; riddare av 3 klass som förlänas framgångsrika högre officerare; riddare av 4 klass som förlänas för tapperhet. Även om indelningen kan tyckas hierarkisk så var den demokratisk för sin tid. De tre högre graderna förlänades för militära framgångar, medan en personlig insats belönades med 4 klassen oberoende av grad. Orden kan även förlänas militära förband.

Ceremoni

Wilhelmsorden har en särskild utdelningsceremoni som äger rum utanför Binnenhof i Haag där parlamentet har sitt säte. Den nye riddaren får först svära en ed som förestavas av monarken. Därefter fäster monarken ordenstecknet på riddarens bröst och ger denne ett slag på axeln (en variant av riddarslaget). Riddaren går sedan fram till de äldre riddarna och får motta ett slag på axeln från var och en av dem. Därmed bildas en obruten kedja mellan riddarna som sträcker sig ända tillbaka till ordens grundande.

Från vänster: Kenneth Mayhew, Marco Kroon och Gijs Tuinman (2014).

Vid ceremonin 2009 kunde sex äldre riddare delta. Kenneth Mayhew var inte en av dem. Ordenskansliet hade nämligen tappat kontakten med honom efter en flytt och antagit att han var avliden. Vid en minnesceremoni 2011 fick dock en nederländsk faleristiker Mayhews ordenstecken och lyckades återetablera kontakten mellan honom och orden. Upptäckten av en åttonde Wilhelmsriddare sågs som en mindre sensation och fick stor uppmärksamhet. 2012 togs Mayhew emot av drottning Beatrix och 2014 var han en av dem som gav major Tuinman riddarslaget.

Han deltog även 2016 då specialförbandet Korps Commandotroepen blev det första förbandet i modern tid att dekoreras med Wilhelmsorden och kung Willem-Alexander fäste riddartecknet på dess fälttecken. Närmaste svenska motsvarighet till denna heder är det båda hedersstandaren med Svärdsordens stora kors.

Nederländska militära Wilhelmsorden är ett fantastiskt exempel på att en utmärkelse kan vara så mycket mer än överlämnandet av en medalj. Den historiska kopplingen, den värdiga ceremonin och inte minst deltagandet av de äldre riddarna och det symboliska upptagandet i deras krets visar att en orden är en dekoration med många dimensioner.

Det nederländska försvarsdepartementet har lagt ut små filmklipp från ceremonierna 2009, 2014, 2016 och 2018.

Lämna en kommentar

Under Krigsdekorationer, Riddarordnar

Sveriges främsta tapperhetsdekorationer

Det svenska ordens- och medaljväsendet grundades år 1748. Den då instiftade Svärdsorden var avsedd att tilldelas officerare både för tapperhet i krig och långvarig tjänst i fred. Senare under 1700-talet skapades våra första renodlade krigsdekorationer för såväl officerare som manskap som uppvisat tapperhet, mod eller ledarskap. Dessa utmärkelser fortsatte att utvecklas och delas ut under de krig som Sverige deltog i fram till 1814 och ett antal delades även ut i fredstid ända in på 1900-talet.

Eftersom Sverige sedan 1956 skickat trupper till olika fredsbevarande insatser har det införts nya utmärkelser avsedda för insatser strid eller under krigsliknande situationer. Det har diskuterats om inte de anrika krigsdekorationerna, som delats ut kontinuerligt under 1700-, 1800- och 1900-talen, kunde anpassas för moderna behov och åter tas i bruk för detta ändamål.

Med anledning av den pågående Förtjänstutredningen är frågan mer aktuell än någonsin.

1788 –1790 års krigsdekorationer

Under kriget mot Ryssland 1788–1790 instiftades inte mindre än fyra nya utmärkelser. Två av dem skulle utgöra kärnan bland svenska krigsdekorationer under lång tid framöver.

Riddare med stora korset av Svärdsorden

Strax före krigsutbrottet på midsommarafton den 23 juni 1788 sammankallade Gustav III ordenskapitlet och förklarade att han beslutat att inrätta en den nya ordensvärdigheten – riddare med stora korset av Svärdsorden (RmstkSO) ämnad som:

en ypperlig belöning för utmärkt tapperhet, aldrig må utdelas utan då Sveriges Rike uti örlog stadt är, eller kunna vinnas utan genom värkeliga Krigs bedrifter uti rikets tjänst.

Samma dag avseglade kungen mot den blivande krigsskådeplatsen Finland. Enligt de närmare bestämmelser som senare meddelades skulle värdigheten förlänas som ”ett hedrande bewis af mannamod” och den belönade skulle vara regementsofficer samt riddare av Svärdsorden sedan tidigare.

Ordenstecknen utgjordes av Svärdsordens riddartecken i samma storlek som kommendörstecknet att bäras i band om halsen, samt ett enkelt eller ett par korslagda svärd av silver som skulle bäras på bröstet under kraschanen om mottagaren blev upphöjd till högre grader inom Svärdsorden eller Serafimerorden. Senare skulle dessa bäras oavsett.

Efter segern vid Hogland 1788 blev hertig Carl (XIII) och sex sjöofficerare de första att upphöjas till riddare med stora korset av Svärdsorden. Efter slaget vid Valkeala 1790 anlade Gustav III själv ordenstecknet. Totalt 25 svenskar fick utmärkelsen under kriget.

Medaljer och distinktionstecken

För underofficerare och manskap vid armén och arméns flotta instiftade Gustav III den 28 maj 1789 medaljerna För tapperhet i fält respektive För tapperhet till sjöss. De var av silver med kungens porträtt och bars på bröstet i blått (senare gul-blått) band. Beslut om utdelning fattades av kungen själv.

Den 18 juni samma år instiftades storamiralen hertig Carl (XIII) med kungens tillstånd en motsvarande utmärkelse inom örlogsflottan nämligen distinktionstecknet För tapperhet till sjöss. Tecknet var av silver och delades ut i en högre och en lägre grad som båda bars på bröstet i ett gult och svart band vilket var hertigens vapenfärger. Tecknet var knutet till storamiralsämbetet och upphörde att delas ut när ämbetet avskaffades 1797. Formellt distinktionstecknet inte avskaffats och finns upptaget i Försvarsmaktens uniformsbestämmelser som Örlogsflottans hederstecken.

Slutligen kan nämnas de särskilda tapperhetsmedaljer för segrarna vid Svensksund och Fredrikshamn som delades ut till såväl officerare som underofficerare.

Sveriges sista krig

Under Sveriges fem återstående större krig utdelades ett stort antal tapperhetsmedaljer. Dessa kunde sedan 1808 även utdelas i guld för officerare vilket innebar att Svärdsordens ordinarie riddargrad inte utdelades lika ofta som krigsdekoration. Även värdigheten riddare med stora korset delades flitigt ut:

  • Pommerska kriget, 1805–1807: 5 RmstkSO
  • Dansk-svenska kriget, 1808–1809: 2 RmstkSO
  • Finska kriget, 1808–1809: 30 RmstkSO, varav 3 utlänningar
  • Sjätte koalitionskriget, 1813–1814: 26 RmstkSO, varav 14 utlänningar
  • Fälttåget mot Norge, 1814: 0 RmstkSO
Georg Carl von Döbeln.

Bland mottagarna finns såväl svenska legendarer som Curt von Stedingk (segern vid Porrassalmi 1789), Gustaf Mauritz Armfelt (segern vid Savitaipal 1790) och Georg Carl von Döbeln (segern vid Lappo 1808), som utländska t.ex. hertigen av Wellington, Arthur Wellesley (1814).

Eftersom värdigheten på kronprins Karl (XIV) Johans initiativ tilldelats ett antal allierade fältherrar beslutades 1814 att graden skulle delas i en första och en andra klass. För första klassen krävdes generalmajors grad och för den andra majors. Förändringen blev till många mottagares stora förtret retroaktiv. Riddare av första klassen fick bära det upprätta silversvärdet på bröstet och riddare av andra klassen (sedan 1844) de korslagda silversvärden.

Medan RmstkSO endast kunde tillfalla högre officerare så var tilldelningen av tapperhetsmedaljer friare. Bland de som fick ta emot den finns civila, kvinnor, och till och med barn som utmärkt sig för tapperhet i krig.

De tre kända kvinnorna är pigan Anna Maria Engsten som belönades med medaljen För tapperhet till sjöss för sitt mod under Viborgska gatloppet 1790, Brita Hagberg som tog värvning under namnet Petter och mottog samma medalj efter att ha sårats under slaget vid Svensksund, samt Elisa Servenius som följde med sin man till Finska kriget och bland annat vårdade sjuka och samlade ihop ammunition under slaget vid Ratan varefter hon mottog För tapperhet i fält.

Åtminstone sex 16-åringar har mottagit tapperhetsmedalj men rekordet innehas av 13-åringen Karl Annerstedt fick medalj som frivillig vid slaget vid Bornhöft 1813. Skeppsgossen Karl Johan af Wirsén hade fått ta emot tapperhetsmedalj redan som 10-åring (!) efter slaget vid Svensksund men det avstyrdes av hans far. Han mottog den dock 1809 efter att ha utmärkt sig själv i vuxen ålder.

Exemplen ovan illustrerar varför För tapperhet i fält och För tapperhet till sjöss kallats våra mest demokratiska medaljer.

I fredstid

Efter freden 1814 utdelades värdigheten riddare med Svärdsordens stora kors ett till hertig Eugen av Leuchtenberg (1823) och kejsar Napoleon III av Frankrike (1861). Dessa förläningar var inte helt enligt regelboken så 1902 infördes möjligheten att dela ut graden till ”utländska fältherrar och befälhavares, som på synnerligen framstående sätt utmärkt sig under krig”. Denna utnyttjades 1942 den finske marskalken Gustaf Mannerheim tilldelades värdigheten.

Marksalk Gustaf Mannerheim iförd halstecken och svärd för RmstkSO1kl.

Tapperhetsmedaljerna har perioden 1814 till 1915 utdelats inte mindre än 43 gånger till svenska officerare och soldater, med vederbörligt tillstånd, tjänstgjort hos andra stater. När de dekorerats av sitt värdland tilldelades de även svensk tapperhetsmedalj. Dessa medaljer har vunnits över hela världen, t.ex. under Amerikanska inbördeskriget 1861–1865, Andra Opiumkriget 1856–1860 och senast till medlemmar av det persiska gendarmeriet i början av 1900-talet. Tapperhetsmedalj har dock inte förlänats när krigsdeltagandet inte varit sanktionerat som i fallet med Robert Wållgren.

På 60-talet nominerades ett antal svenskar som tjänstgjort i Kongo till tapperhetsmedalj. Frågan utreddes inom regeringskansliet som sade nej. Sent omsider fick de istället Vasamedaljen.

Krigsdekorationskommittéer

Mellan 1940 och 1952 utredde tre olika kommittéer hur Sveriges krigsdekorationerna skulle se ut i framtiden. Dessa var 1940 års militära ordenskommitté, 1944 års utredning (ej bevarad) och 1951 års krigsdekorationskommitté. Deras förslag innebar att vissa äldre utmärkelser skulle anpassas och att ett antal nya skulle instiftas. Trots att förslagen var genomtänkta så genomförde se endast i liten omfattning.

Ett resultat av utredningarna var att man helt skilde på krigs- och fredsdekorationer. Genom 1952 års ordensstadgar gjordes Svärdsordens riddartecken (för officerare), Svärdstecknet (för underofficerare) och Svärdsmedaljen (för manskap) till utmärkelser för långvarig tjänst i fred. Tidigare hade dessa i teorin även kunnat förlänas för tapperhet och andra förtjänster i krigstid.

Tapperhetsmedaljer

Utredningarna kunde konstatera att begreppet tapperhet utvecklats sedan 1700-talet. De var då ett brett begrepp som omfattade bland annat krigsskador, rådighet i farliga situationer, erövrande av segertecken med mera. I modern tid hade det dock kommit att innebära mod under strid. Kommittéerna var överens om att det skulle finnas särskilda utmärkelser för sådan tapperhet och att 1789 års kungliga medaljer För tapperhet i fält och För tapperhet till sjöss skulle anpassas för ändamålet. Den tidigare uppdelningen med guldmedalj till officerare och silvermedalj för underofficerare och manskap skulle tas bort.

1940 års kommitté föreslog att medaljerna skulle sammanfogas till medaljen För tapperhet att utdelas av kungen i guld eller silver på förslag av överbefälhavaren ”till svenska män och kvinnor såsom belöning för utmärkt mod och rådighet mot rikets fiender”. Medaljens gamla utseende med Svärdsordens riddarkors på åtsidan och lagerkrans på frånsidan skulle behållas och den skulle bäras i gul-blått band som tidigare.

Den förslagna medaljen För tapperhet i krig. Teckning av Sven Sköld.

1951 års kommitté var inne på en annan linje och föreslog inskriptionen För tapperhet i krig att utdelas i guld ”utomordentlig personlig tapperhet under direkt stridskontakt med risk för eget liv samt utöver vad normal pliktuppfyllelse fordrar”. Bedriften borde även bidra till stridskrafternas framgång eller uthållighet i striden. Medaljen skulle utdelas av Kungl. Maj:t (regeringen). Den skulle likt de andra kungliga belöningsmedaljerna förses med kunglig krona och visa kungens porträtt på åtsidan. Det gul-blåa bandet skulle dock behållas.

Medaljen För tapperhet i krig skulle kompletteras med en ny medalj Mod och vilja inför fienden i silver. Även den för personlig tapperhet (inte ”utomordentlig”) men utan kravet på att ha påverkat striden. Även denna medalj skulle ha kunglig krona och porträtt men bäras i mellanblått band. Utdelandet skulle delegeras av Kungl. Maj:t till överbefälhavaren.

Riddare med stora korset av Svärdsorden

Varken 1940 års eller 1951 års kommitté föreslog några förändringar gällande RmstkSO. Första och andra klassen skulle även fortsättningsvis vara knuten till generalmajors respektive regementsofficers grad och endast kunna vinnas av den som med heder kommenderat en större trupp mot fienden.

1951 års kommitté undvek på ett elegant sätt frågan om tapperhetsmedaljen eller RmstkSO skulle anses finast och bäras främst. Till paraddräkt skulle Svärdsorden bäras om halsen och tapperhetsmedaljen på bröstet, och till daglig dräkt skulle tapperhetsmedaljens band bäras på släpspänne medan riddare av Svärdsordens stora kors endast skulle bära sitt silversvärd på bröstet.

Oviljan att anpassa RmstkSO skulle dock kritiseras vilket jag återkommer till.

Utmärkelser för välförhållande och förtjänst

I och med att tapperhet gavs en snävare betydelse och Svärdsordens dekorationer reserverades för fredstid uppstod ett behov av utmärkelser för mer generella förtjänster under krigstid som inte innebar mod under strid. Sådana skulle ha vagare kriterier för att kunna anpassas efter krigets verklighet. För detta ändamål föreslog 1940 års kommitté en försvarsmedalj med inskriptionen För Sverige. 1951 års kommittés förslog istället ett krigskors inom Svärdsorden i tre klasser (guld, silver och brons) vilket faktiskt kom att införas i 1952 års ordensstadgar.

En vanlig missuppfattning är att det var tänkt som en tapperhetsutmärkelse, eller rentav som Sveriges högsta krigsdekoration. Det var det inte. Krigskorset var avsett som belöning för ”välförhållande och förtjänst” med vilket kommittén avsåg:

sådan berömvärd bedrift, som utföres inom ramen för väl fullgjorda plikter. Detta vare sig bedriften utförts inför fienden eller på grund av andra av kriget påkallade förhållanden och vare sig den utförts med risk för eget liv eller icke.

Till skillnad från tapperhetsmedaljerna och ordnarna skulle utdelandet av krigskorset delegeras till militära befälhavare. Det har därför betraktats som en fristående del av Svärdsorden. Krigskorset var alltså en underordnad utmärkelse och dess första klass i guld skulle bäras efter silvermedalj för tapperhet.

Framtiden

I skrivande stund arbetar en parlamentarisk utredning med brett mandat för att se över Sveriges offentliga ordens- och medaljväsende. En uttalad ambition är att ta i bruk de ordnar och medaljer som lagts vilande, särskilt med avseende på internationella insatser.

Något som konstaterades redan för 80 år sedan är att gränsen mellan krig och fred inte längre är skarp och att en utmärkelse för tapperhet eller dylikt inte nödvändigtvis behöver vara beroende av att en formell krigsförklaring utfärdats. Flera länder delar idag ut samma utmärkelser för internationella insatser som de gjort under krig, och den svenska Försvarsmakten räknar numera sina förtjänstmedaljer som krigsdekorationer om de delas ut för insatser under strid eller under krigsliknande situationer.

Det finns alltså ingen anledning att lägga undan utmärkelser för ”riktiga krig”. Skulle ett sådant bryta ut kommer vi oavsett behöva anpassa krigsdekorationerna, vilket utredningarna konstaterade redan för 80 år sedan. Det är lönlöst att förutspå krigstida behov i det avseendet. Det är vår tids modiga handlingar som bör ligga till grund för hur utmärkelser utformas.

Förslag

Något som jag tycker borde vara en självklarhet är att 1789 års tapperhetsmedaljer i guld och silver återinförs. Dessa kan enkelt ersätta Försvarsmaktens förtjänstmedaljer med svärd i samma valörer. Tapperhet ska belönas med en kunglig utmärkelse, inte en myndighetsmedalj. Proveniensen hos denna medalj som utdelats under 1700-, 1800- och 1900-talen ska utnyttjas och komma vår tids hjältar till del.

Uppdelningen guldmedalj till officerare och silvermedalj till soldater har spelat ut sin roll, och man kan fundera på om inte samma princip ska tillämpas på riddare med stora korset av Svärdsorden. Även om denna utmärkelse i praktiken delats ut till höga officerare så har talar dess urkunder redan vid stiftandet om ”utmärkt tapperhet” och i 1952 års ordensstadgar och ”tapperhet eller framstående tjänster”. De flesta länders högsta krigsutmärkelse har formen av ett kors eller liknande: USA:s hedersmedalj, Storbritanniens Victoriakors, Norges Krigskors, Danmarks Tapperhetskors och så vidare. Kunde inte RmstkSO bli Sveriges?

Tanken har kastats fram tidigare av Leif Påhlsson som föreslog att värdigheten kunde användas på samma sätt som finska Mannerheimkorset med den högre graden reserverad för fältherrar och den lägre utdelas för tapperhet oavsett grad. De närmare kriterierna kan diskuteras, men RmstkSO är onekligen passande som högsta krigsdekoration utifrån sitt ursprungliga syfte, sin proveniens och inte minst sin form: halstecken i form av ett kors vid högtidligheter och Gustav III:s lilla silversvärd på bröstet till vardags.

Jag vet att flera vill se att Svärdsordens krigskors tas i bruk, men det är inte en åsikt jag delar. När det finns utmärkelser med kontinuitet tillbaka till 1700-talet menar jag att man ska använda dem, inte oanvända skrivbordsprodukter från 50-talet. Kanske kan den fylla sin tänkte funktion som belöning för ”välförhållande och förtjänst”, men då finns det flera andra utmärkelser som kan anpassas för ändamålet. Då tänker jag till exempel på den kungliga medaljen För mod och rådighet till sjöss under farofylld tid som i praktiken delades ut som en civil krigsdekoration under andra världskriget. Man kan också tänka sig att återuppta hertig Carls distinktionstecken för marinen med nya motsvarigheter för armén och flygvapnet.

Sammanfattningsvis så har Sverige många historiska utmärkelser som delats ut för stort personligt mod under krigssituationer till militärer och civila, kvinnor och män, unga och gamla. Dessa ordnar och medaljer är båda vackra och praktiska. Det värde som de representerar genom alla de som fått ta emot dem sedan 1700-talet borde få komma våra moderna hjältar till del.

5 kommentarer

Under Förtjänstutredningen, Krigsdekorationer