Tag Archives: Curt von Stedingk

Cincinnatiorden, Axel von Fersen och Gustav III

Cincinnatiorden 2

Amerikanska Cincinnatiorden.

USA har aldrig haft något ordensväsende av europeiskt snitt. Republikens grundare tog avstånd från vad de ansåg vara rent monarkistiska institutioner och lät sig hellre inspireras av det antika Rom. Vid samma tid bildades dock ett samfund inspirerat av både brittisk och romersk tradition vars medlemmar bar en dekoration i band: The Society of the Cincinnati eller Cincinnatiorden. Den har räknats som en amerikansk orden och existerar än idag. Några av dess första medlemmar var svenskar.

Mot slutet av det amerikanska befrielsekriget beslöt några officerare vid kontinentalarmén att tänka på framtiden. Likt den romerske medborgaren Cincinnatus hade de tagit till vapen när deras land behövde dem, och nu skulle de likt honom återvända hem till sina gårdar. Cincinnatus förkroppsligade de medborgerliga dygder som republiken vilade på och i maj den 1783 grundades Cincinnatiorden (eller Cincinnatusorden) av de officerare som ville fortsätta verka i hans andra. Tillsammans skulle de bevara minnet av kriget och ta vara på de vänskapsband som uppstått dem sinsemellan. I december samma år accepterade George Washington att bli samfundets förste generalpresident. Ett ämbete han innehade till sin död 1799.

Cincinnatiorden

Det äldsta ordenstecknet från 1783.

Medlemmarna bestod av såväl amerikanska som franska officerare. De skulle bära ”en orden” som medlemstecken. Den föreställde en vithövdad havsörn med åtsidan prydd av en glob visande Cincinnatus som tar emot ett svärd av de romerska senatorerna och frånsidan visande honom tillbaka vid plogen. Tecknet var utformat av den franske ingenjören Pierre L’Enfant, som senare skulle rita gatunätet för Washington D. C.  Orden skulle bäras i knapphålet i ljusblått band med vita kanter, symboliserande Amerika och Frankrike.

Ett säreget drag var att både ordenstecknet och medlemskapet skulle gå i arv till äldste sonen generation efter generation. Detta fick snart kritik, bl. a. av Benjamin Franklin som såg det som ett sätt att försöka skapa en amerikansk adel. Washington övervägde att låta upplösa Cincinnatiorden redan det första året, men L’Enfant hade hunnit resa till Frankrike och överlämna ordenstecknet till bl. a. markis Lafayette. Han blev förtjust och fick Ludvig XVI att ta den franska avdelningen under sitt beskydd samt ge medlemmarna tillåtelse att bära dekorationen. Mot denna bakgrund var det inte läge att upplösa orden och kritiken mot det ärftliga inslaget ebbade snart ut.

Med tiden blev Cincinnatiorden blev med tiden ett av USA:s mest prestigefulla samfund med livaktiga lokalavdelningar i varje delstat. Allteftersom de ursprungliga medlemmarna gick bort utan att lämna arvingar tunnades dock medlemsskaran ut. 1854 beslöt man att bredda kriterierna för medlemskap genom att tillåta ättlingar till alla officerare under kriget, inte bara de som ursprungligen varit med i orden, samt i vissa fall tillåta arv genom kvinnolinjen. Därefter har orden haft en stabil medlemsbas in i våra dagar.

Den federala staten har aldrig haft någon delaktighet i ordens verksamhet utöver att tillåta ordenstecknet att bäras till militär uniform vid högtidliga tillfällen (vilket gäller än idag). Sådant tillstånd har även andra liknande sammanslutningar, men Cincinnatiordens ålder, kopplingen till George Washington och Ludvig XVI:s beskydd gör sammantaget att orden anses ha en unik närmast halvofficiell status.

Svenska mottagare

Bland Cincinnatiordens första medlemmar fanns två namnkunniga svenska överstar i fransk tjänst: Axel von Fersen och Curt von Stedingk. De hade båda stridit på amerikanernas sida i befrielsekriget och blev mycket stolta över att bli medlemmar i orden vilket i deras ögon framstod som officiell ordensutmärkelse från amerikanska republiken.

Eftersom de båda var riddare av Svärdsorden kunde de inte ta emot och bära en utländsk utmärkelse utan att först inhämta den svenske kungens tillstånd. Där blev det emellertid tvärstopp. Gustav III hade en helt annan inställning än Ludvig XVI och skrev till överstarna om ”denna Amerikanska arméns Orden”:

Detta tecken är instiftadt till åminnelse af en rebellion, som, fast krönt af lyckan, är lika brottslig i en konungs ögon. Det är ej för konungens i England skull, som jag ej vill tillåta mina undersåtar att den bära; det är för min, för alla konungars, hvilkas sak det är. Det är för att ej visa för min nations ögon, att Svenskar kunna pryda sig med ett sådant tecken. Det är i synnerhet för att ej admittera den nyheten att andra än furstar kunna göra riddare, hvilket aldrig förr varit antaget, hvilket aldrig hvarken det mäktiga Venedig eller det högfärdiga Holland i deras välmaktstid trott sig kunna göra.

Svaret är ger en intressant inblick i hur Gustav III och hans europeiska samtid betraktade ordensväsendet. Både von Fersen och von Stedingk blev dock förgrymmade. De såg det som en stor oförrätt att nekas bära det tecken som bars av deras franska officerskollegor. Nu kunde det ju se ut som att de båda svenskarna inte deltagit i det amerikanska kriget. Kompromissen blev att de lovade att aldrig bära tecknet i kungens närhet.

Curt_von_Stedingk

Curt von Stedingk (möjligtvis med Cincinnatiorden på bröstet).

Förbudet kom dock inte att gälla för evigt. Sedan Carl XIII:s tid har Cincinnatiorden från svensk sida räknats som en officiell amerikansk utmärkelse och varit tillåten att bäras. Curt von Stedingks medlemskap gick efter hans död till äldste sonen och vandrade därefter vidare genom generationerna till hans sonsons sonsons son Styrbjörn von Stedingk som idag innehar både medlemskapet och det ursprungliga ordenstecknet.

Axel von Fersen däremot lynchades av en pöbel i Stockholm den 20 juni 1810 och lämnade inte några barn efter sig. Ättens sista medlem var hans brorsdotter Louise von Fersen, gift Gyldenstolpe. Genom hennes ättlingar levde traditionen efter ätten von Fersen vidare, bland annat genom att hennes manliga efterkommande döptes till Fersen i mellannamn. Hennes sonson Nils Gyldenstolpe upptogs 1938 i Cincinnatiorden som Axel von Fersens närmaste manliga släkting. Vid hans död övertogs medlemskapet av dottersonen Gustaf Hamilton.

Även Gustaf VI Adolf och prins Gustaf Adolf var icke-ärftliga hedersledamöter av orden. I svenska matriklar som statskalendern upptogs Cincinnatiorden bland de andra utländska utmärkelserna som AmCO. Tidigare betecknades medlemmar som R för riddare, men numera med det mer rättvisande L för ledamot. De båda nuvarande svenska medlemmarna står upptagna i den senaste adelskalendern som LAmCO.

Om Cincinnatiordens nuvarande verksamhet kan man läsa på: www.societyofthecincinnati.org.

Lämna en kommentar

Filed under Ordnar

Ryttarporträttets hemligheter

Karl Johan

Intåget i Leipzig av Fredric Westin.

För att markera det nya året, och för att tagga till efter en tid med låg aktivitet på Phaleristica, letade jag efter en lämplig ny ordensrelaterad omslagsbild till Facebook-sidan. Valet föll på Fredric Westins målning av kronprins Karl (XIV) Johans intåg i Leipzig 1813. Tack vare den lagts upp i hög upplösning på Wikimedia Commons var det lätt att klippa ut kronprinsen och hans stab så att deras ordensprydda uniformsbröst syns tydligt.

Porträttet var en gåva från Karl XIV Johan till sin gode vän Magnus Brahe. De hade lärt känna varandra kort efter att Karl Johan anlänt till Sverige och deltog båda i slaget vid Leipzig som var det dittills största slag som utkämpats i Europa. I och med det kunde koalitionen bestående av Ryssland, Österrike, Preussen och Sverige m. fl. stoppa Napoleons framfart och skicka honom i exil på Elba.

Jag hade själv inte tittat så noga på vad det var för ordnar som syntes utan utgick från att det mest var ”standard” för svenska kungligheter och militärer. Efter att det kommit några frågor tog jag en närmare titt och det visade sig vara mycket intressantare än jag trott.

Karl Johan 2

Kronprins Karl (XIV) Johan.

De personer som syns på porträttet är avbildade med utmärkelser som har en koppling till det utkämpade slaget. Efter segern förlänade de segrande staterna militära ordensutmärkelser till varandras generaler och officerare. Då detta var det näst sista krig som Sverige deltog kan det ha varit ett av de sista tillfällena då det skedde i större skala för svenskarnas del.

Utöver sina svenska utmärkelser (Serafimerordens axelband och kraschan, Carl XIII:s ordens halstecken och bröstkors, svärdet för riddare av Svärdsordens stora kors 1 kl. samt på bröstet Svärdsordens, Nordstjärneordens och Vasaordens riddartecken) finns tre utländska ordnar som kronprinsen sannolikt mottog efter slaget. De härrör från tre av koalitionsstaterna som deltog: Ryssland, Österrike och Preussen.

  • Till vänster under Serafimerorden bär kronprinsen ryska Sankt Georgsordens kraschan 1. klass (motsvarande storkors). Orden instiftades 1769 av Katarina den stora som Rysslands högsta militära utmärkelse. Den återupplivades år 2000 och utdelas ännu.
  • Till höger om den syns österrikiska militära Maria Teresiaordens kraschan. Även den ett storkors, och även den instiftad av en kejsarinna nämligen Maria Teresia 1757.
  • Slutligen om halsen finner vid det legendariska preussiska Järnkorset, instiftat 1813 av Fredrik Vilhelm III just för detta krig. Storkorsgraden, som saknade kraschan, delades endast ut till ett litet fåtal och Karl Johan var den ende utlänningen. Denna utmärkelse, vars utseende är inspirerat av Tyska orden, kom sedan att återupptas flera gånger. Användandet av Nazityskland gjorde den ökänd.
Karl Johan 8

Karl Johans stab.

Karl Johan är inte ensam på porträttet. Bakom honom syns en grupp officerare till häst. De är inte anonyma statister utan kronprinsens närmaste män under slaget. Eftersom de är placerade i rangordning och med de grader, uniformer och utmärkelser de hade vid tillfället var det inte svårt att lista ut vilka de är.

Karl Johan 3

Peter van Suchtelen.

Längst till vänster hittar vi greve Peter van Suchtelen (1751–1836). Han hade fört befälet över artilleriet under belägringen av den svenska fästningen Sveaborg, men blev trots det en omtyckt ambassadör för Ryssland i Sverige och uppehöll sig vid Karl Johans högkvarter under slaget. Han bär här Serafimerorden, vilken han egentligen tilldelades månaderna efter slaget, Malteserordens halstecken (den ryska kejsaren var ordens stormästare en kort tid i början av 1800-talet), Vladimirordens kraschan, samt Georgsordens riddartecken och ytterligare en medalj.

Karl Johan 5

Från höger: Curt von Stedingk, Carl Johan Adlercreutz och Gustaf Löwenhielm.

 

Därefter kommer tre svenska generaler som avbildats endast med sina finaste svenska utmärkelser. Det var tydligen inte viktigt att måla deras utländska ordnar trots att de fick flera efter slaget.

Längst till vänster syns den svenske fältmarskalken Curt von Stedingk (1746–1837) som var Karl Johans andreman och förde befälet över de svenska styrkorna vid Leipzig. Han bär Serafimerorden samt halstecken och svärd för riddare med stora korset av Svärdsorden. Den sistnämnda hade han fått av Gustav III som själv instiftade värdigheten.

Sedan ser vi generalen Carl Johan Adlercreutz (1757–1815) som var kronprinsens stabschef. Här avbildad med samma utmärkelser som Stedingk. Efter honom kommer generaladjutant Gustaf Löwenhielm med Svärdsordens stora kors samt halstecken för riddare med stora korset av 2. klass som han tilldelades senare under detta krig.

Karl Johan 7

Från höger: Magnus Brahe och Gustaf Stanislaus von Engeström (?).

Till höger om generalerna kommer två ryttmästare (idag skulle vi säga kaptener). Det hade nog inte tagits med om det inte varit för att en av dem varit mottagaren av porträttet Magnus Brahe. Under slagets sista dag den 19 oktober 1813 mottog han guldmedaljen För tapperhet i fält som här syns längst till höger. Bredvid hänger Svärdsordens riddartecken som han förlänades den 27 december samma år. Om halsen anar man preussiska orden Pour le Mérite som vid denna tid var en militär utmärkelse. Han fick den 12 december 1813.

Ryttmästaren längst till vänster är inte alldeles lätt att identifiera, men eftersom man även på honom skymtar Pour le Mérite går det att gissa. En sökning förde mig till www.pourlemerite.org där det anges att en Gustaf Stanislaus von Engeström erhöll orden samma dag som Magnus Brahe. Det visade sig att denne mycket riktigt deltog i slaget vid Leipzig och då innehade graden ryttmästare. Jag vågar gissa att det är honom vi ser.

Porträttet som jag först tyckt var snyggt men ointressant visade sig innehålla mycket historia! Man ska verkligen inte underskatta utmärkelsers roll när det kommer till att identifiera och tolka porträtt av det här slaget. Alldeles säkert finns det hemligheter gömda i målningar av olika slag som han spåras med lite kunskap om ordnar och medaljer.

Lämna en kommentar

Filed under Ordnar, Personer