Brittiska Georgskorset har för första gången på 40 tilldelats en civil person. Det utdelas för stort mod under livsfara. Utmärkelsen går tillbaka till 1940 då många civila visade mod och rådighet under blitzen. George VI instiftade då Georgskorset och bestämde att det skulle vara Storbritanniens näst högsta utmärkelse. Bara Victoriakorset, som utdelas för tapperhet i strid, är finare.
Årets mottagare är den pensionerade majoren Dominic Troulan som i september 2013 befann sig i köpcentret Westgate i Nairobi när det angrepps av Al-Shabab. 67 dödades och 175 skadades under attacken. Troulan hade möjlighet att sätta sig i säkerhet men valde istället att bege sig in i det beskjutna köpcentret för att rädda liv. Inte mindre än tolv gånger trotsade han faran för att undsätta överlevande och lyckades få med sig ett dussintal personer.
För sitt mod fick Troulan ta emot Georgskorset av drottning Elizabeth.
Av 3 948 motioner som lämnats in till riksmötet 2017/18 föreslår en handfull att offentliga belöningar ska användas bättre. Jag har redan nämnt Liberalernas motion om ett återupprättat ordensväsende och Carl Schlyters motion om medaljer, men även andra har inkommit med konstruktiva förslag.
Annicka Engblom (M).
Annicka Engblom (M) föreslår i motionen Ett modernt offentligt belöningssystem ett sammanhållet belöningssystem innefattande ordnar och medaljer ska utredas.
Det brukar ibland påpekas att belöningar av detta slag är mycket kostnadseffektiva för staten – de kostar nästan ingenting, men värdesätts ändå högt av mottagarna. Ett trevligare sätt att beskriva samma iakttagelse är kanske att konstatera att de flesta människor sätter stort värde på andras uppskattning och att då få en belöning å hela Sveriges och svenska folkets vägnar för en berömvärd insats innebär för de flesta att man hedras på ett sätt som inte kan mätas i pengar.
Engblom framhåller särskilt det inkonsekventa i att Nordstjärneorden, som numera utdelas för tjänster för Sverige internationellt, bara kan utdelas utländska medborgare. Flera ambassadörer citeras som berättar hur det förtar värdet av utmärkelsen när flera borde belönas för sitt arbete för Sverige, men hur några diskvalificeras eftersom de har svenskt medborgarskap. T. ex. honorärkonsuler som av olika skäl har dubbelt medborgarskap.
Allan Widman (L).
Vad försvarsutskottets ordförande Allan Widman (L) föreslår i motionen Medalj för särskilt berömvärda internationella insatser kräver ingen närmare förklaring. Han har motionerat i frågan sedan 2006, och trots att regeringen Reinfeldt 2010 förklarade det som in avsikt att instifta en dylik medalj, och trots att Statens försvarshistoriska museer lämnade in ett utkast till bestämmelser till försvarsdepartementet 2011, så har ingenting hänt.
Man kan förstås fråga sig om det inte vore bättre att ta i bruk en redan existerande medalj istället för att instifta en ny, men motiveringen är det inget fel på:
En officiell medalj uttrycker i flertalet av världens länder statens direkta och officiella erkännande för berömliga gärningar i skarp, militär verksamhet.
Slutligen tar ett par sverigedemokratiska motioner kort upp frågan om ordensväsendet. Motiveringarna är ytliga med hänvisningar till ”stolt tradition”. De bidrar inte med något mer än än att kasta en skugga över frågan.
Någon kanske tycker att detta är tradig läsning. Motioner om ordnar och medaljer lämnas ju närmast rutinmässigt in sedan 1987 utan att något händer. Är det någon skillnad i år? Ja, det är det faktiskt. Ovanligt tunga namn från båda blocken har uttalat sig positivt. Det verkar finnas förutsättningar för en bra diskussion och kanske t. o. m. resultat.
Ordensfrågan är het igen! I en motion undertecknad Jan Björklund, Allan Widman och Tina Acketoft att det svenska ordensväsendet ska tas i bruk för att belöna svenska medborgare. Motionärerna skriver:
Sverige behöver ett genomtänkt system för hur individer som utfört allmännyttiga insatser av särskilt slag skall uppmärksammas, oavsett medborgarskap. De officiella ordnar som i praktiken förklarades vilande 1975 bör åter tas i bruk och ska kunna tilldelas även svenska medborgare. Det är en viktig och grannlaga uppgift att anpassa ett officiellt belöningssystem till dagens och framtidens behov av att belöna människor som utfört särskilt betydelsefulla insatser inom samhällets olika områden.
Motioner om att riva upp ordensreformen har visserligen regelbundet lagts fram i riksdagen sedan 1986, men jag tror att detta är första gången en partiledare sätter sitt namn under en sådan motion.
I en intervju i Svenska Dagbladet tar Björklund säger att det finns två skäl till att återinföra ordnar:
– Det ena är att uppmärksamma dessa människor och deras insatser. Det andra är att de som uppmärksammas blir stolta och glada.
Idag lämnade riksdagsledamoten Carl Schlyter (MP) in en motion med titeln Gärna hög lön och bonus men först en rejäl medalj! I den föreslår han att det utreds huruvida medaljer kan spela en större roll i samhällsbygget. Man kan nästan ana att han hör till Phaleristicas läsare eftersom det kom direkt efter en uppmaning i detta forum till politikerna att se över belöningsväsendet.
I sin motion beskriver Schlyter bland annat löneutvecklingen i större företag och skriver att:
Staten skulle kunna bidra till att söka andra mål som kan ge prestige, status och nya sätt att mäta framgång. Eftersom det alltid kommer finnas behov av att markera framgång hos både elit och befolkning vore det värt att utreda mer resurseffektiva belöningsformer än ständigt högre inkomster.
Hur ett belöningsväsende kan ha effekten av att hålla t. ex. VD-löner nere beskrevs i en studie av nationalekonomen Linus Siming 2012: Orders of Merit and CEO Compensation: Evidence from a Natural Experiment. Han visar hur Vasaorden delvis tjänade som en prestigefull ersättning för högre lön, vilket innebar att VD-lönerna gick upp efter 1975 då inga direktörer längre tilldelades Vasaorden.
Schlyters förslag är:
att regeringen i samarbete med talmannen utarbetar ett regelverk för att dela ut nya medaljer som skulle kunna tjäna som alternativa sätt att mäta framgång och status. Även statschefens roll i detta bör diskuteras. Då skulle även mer hållbara målsättningar än personlig vinning kunna belönas och incitament att tjäna mer allmänna mål uppvärderas.
Förespråkare av fler medaljer avfärdas ofta slentrianmässigt som högerspöken med bristfällig verklighetsförankring. Den anklagelsen kan svårligen appliceras på Carl Schlyter som kraftigt kritiserat sitt partis regeringspolitik. Därför har hans förslag större chanser att tas på allvar och leda till något konstruktivt. Vi får hoppas!
Under Centerpartiets stämma i Malmö i helgen var det premiär för den nya Fälldinmedaljen. Den ska partiet dela ut vartannat år till någon ”som visat prov på jordnära och värderingsstyrt ledarskap i Thorbjörn Fälldins anda”. Kommunalrådet Roland Åkesson från Mönsterås mottog den första medaljen och sade sig vara mycket hedrad.
C sällar sig därmed till de riksdagspartier som delar ut medaljer för troget partiarbete. Socialdemokraterna har Tage Erlanders hedersmedalj och Brantingmedaljen, Moderaterna har Arvid Lindman-medaljen och Gösta Bohman-medaljen, och Liberalerna har Karl Staaf-medaljen och Bertil Ohlin-medaljen.
Eftersom partierna ser en nytta med förtjänsttecken inom sina organisationer kan man tycka att de skulle ta med sig den insikten till politiken. Men nej, när det kommer till att dela ut utmärkelser till svenska medborgare fortsätter de svenska politikerna att visa okunskap och brist på engagemang.
Man kan säga mycket om det svenska belöningsväsendet före 1975. Det var ett orättvist system där utmärkelser knöts till lönegrad och tjänsteår. Men det byggde på tanken att det var statens uppgift att belöna samhällsinsatser med en officiell utmärkelse. Den utgångspunkten gick förlorad med 1974 års ordensreform tillsammans med många anrika ordnar och medaljer. Idag går många samhällsbärare obelönade.
De medaljer som finns kvar på pappret, t. ex. regeringens medalj Illis quorum meruere labores, delas numera ut så sällan att bara en bråkdel av alla förtjänta människor kommer i fråga. Man kan också ana en överrepresentation av politiskt färgade utdelningar. Men riksdagen tar ändå priset i hyckleri. 1974 avskaffade man det svenska ordensväsendet med 2010 instiftade ledamöterna en ny medalj – för att belöna riksdagsledamöter!
Riksdag, regering och de politiska partierna tycks vara mer intresserade av att belöna sig själva än att belöna medborgare.
Fram till på torsdag den 5 oktober har riksdagsledamöterna möjlighet att lämna in motioner i vilka ämnen som helst. Min starka förhoppning är att någon folkvald ser situationen och föreslår att ett statligt belöningsväsende värt namnet inrättas i Sverige.
Den 3-6 oktober är det kyrkomöte i Uppsala. Den kyrkligt engagerade undrar vilka teologiska frågor som de nyvalda ledamöterna ska besluta om, men själv undrar jag om ärkebiskop Antje Jackelén kommer ta tillfället i akt att dela ut Stefansmedaljen, vilket ofta skett när kyrkofolket varit samlat i ärkestiftsstaden.
Stefansmedaljen är den enda bärbara utmärkelse som delas ut av Svenska kyrkan centralt. Den instiftades 1990 av ärkebiskop Bertil Werkström och fick sina stadgar fastställda av kungen i hovprotokoll. Konstnären Bengt Olof Kälde gav medaljen en tydlig kyrklig prägel med formen av Uppsalas förste ärkebiskops sigill, fästanordning i form av en mitra, samt band i den lila biskopsfärgen. Det sistnämnda ska ha varit kungens personliga förslag.
Av de 30 exemplar som färdigställts av silversmeden Olof Sundqvist skänktes tre till museer och 23 har delats ut till förtjänta medlemmar av kyrkan. Senast den delades ut var 2013 till avgående kyrkomötesordföranden Gunnar Sibbmark och missionsdirektorn Hilda Lind. Antje Jackelén har ännu inte delat ut någon medalj, men har alltså fyra på lager om någon förtjänt skulle dyka upp.
UPPDATERING 2018-10-05
Det skulle dröja till nästa kyrkomöte, men den 2 oktober 2018 överlämnade ärkebiskop Antje Jackelén sina både första Stefansmedaljer till kyrkohistorikern Ragnar Norrman och till Johannes Söderberg som är präst och TV-producent.
Stefansmedaljens statuter
1 §
Stefansmedaljen är instiftad av Ärkebiskopen och stadgarna fastställda av Hans Majestät Konungen (Riksmarskalksämbetet) den 1 oktober 1900. Ärkebiskopen utdelas medaljen till företrädare för och medlemmar av Svenska kyrkan för förtjänstfulla insatser i kyrka och samhälle.
§ 2
Stefansmedaljen är en medalj av förgyllt silver i form av en spetsoval. Medaljen är uppkallad efter förste ärkebiskopen av Uppsala, Stefan (1164-1185). Åtsidan är belagd med ärkebiskop Stefans sigillbild, visande honom iförd tunika, mässhake, pallium, manipel och mitra, i högra handen hållande en uppslagen evangeliebok och i den vänstra en balkvis ställd kräkla, åtföljd av den upptill från ett manutanskt kors utgående omskriften SIGILLV’ I D’I GR’A VPSALENSIS ARCHIEP’L.* Frånsidan är belagd med Svenska kyrkans vapenbild, visande ett genomgående kors, i korsmitten belagt med en öppen krona. Spetsovalen är upptill försedd med en förgylld mitra, vid vilkens övre spets medaljbandet fästes genom en i en ögla fästad förgylld ring. Medaljen bäres i ett purpurfärgat band på vänstra bröstet, för dam monterat i rosett.
§ 3
Stefansmedaljen utdelas i ett antal som bestäms av Ärkebiskopen, dock högst tre per år.
§ 4
Stefansmedaljen bör överlämnas under högtidliga former.
§ 5
Stefansmedaljen beskostas av medel som står till Ärkebiskopens förfogande.
§ 6
Förteckning över tilldelade medaljer förs vid ärkebiskopsämbetet.
Den som har 20 000 kr till övers kan ropa in en sällsynt medalj, nämligen Axel Rappes För tapperhet i fält som imorgon går under klubban på Stockholms Auktionsverk. Denna legendariska medalj instiftades 1789 av Gustaf III och var flitigt utdelad under Sveriges sista krigsår, och blev efter freden 1814 mycket sällsynt.
Löjtnanten vid Upplands regemente Axel Emil Rappe (1838-1918) reste 1869 till Frankrike för att studera den franska arméns organisation. När Frankrike året därpå hamnade i krig med Preussen fortsatte Rappe sin tjänstgöring på den franska sidan och deltog i många slag. Han sårades i armen vid slaget vid Rezonville och utnämndes en månad senare till riddare av franska Hederslegionen. Efter krigets slut 1971 tjänstgjorde han som adjutant i de franska expeditionerna i Algeriet och utmärkte sig vid tapperhet vid slaget vid Joukouss.
Axel Rappe som general. Notera att han fortfarande bär Hederslegionens riddartecken trots att han mottagit storkorset.
I oktober 1872 avslutade Axel Rappe sin tre år långa franska tjänstgöring och återvände till Sverige. Den 12 november mottog han medaljen För tapperhet i fält i guld som en av endast ett 40-tal efter 1814. Han hedrades ett par dagar senare med en stor välkomstfest av sina officerskollegor vid regementet och krönte sin karriär som general och krigsminister.
Polismyndigheten håller på att upphandla sina nya medaljer för rådiga medborgare och förtjänta polismän. Dessa ersätter medaljerna som Rikspolisstyrelsen och de tidigare polismyndigheterna delat ut.
Rikspolisstyrelsens medaljer var två: I fredens tjänst och För förtjänstfulla insatser. Dessa hade egentligen kunnat tas över av den nya Polismyndigheten men man valde att börja på ny kula. Här beskrivs dessa två medaljer översiktligt.
I fredens tjänst
Medaljen I fredens tjänst instiftades år 2000 i samband med att den nybildade Polisens utlandsstyrka tog över ansvaret för poliser i internationella fredsbevarande insatser från Försvarsmakten. Den nyinstiftade medaljen skulle delas ut i silver på beslut av rikskriminalchefen till den som fullgjort 30 dagars utlandskommendering i styrkan. När medaljen upphörde 2017 hade den delats ut 1 367 gånger.
Medaljen I fredens tjänst.
Guldmedaljen kunde delas ut på beslut av rikspolischefen för visat utomordentligt personligt mod, upprepat stort mod, för förtjänstfull ledning av personal under svåra förhållanden eller vid dödsfall i tjänsten. Enligt uppgifter var den främst avsedd för poliser som dödats eller tagits som gisslan i tjänsten. Den blev aldrig utdelad.
Medaljen är oval (24,2 x 32,7 mm) med åtsidan prydd av en konvex jordglob och polisemblemet. Frånsidan bär texten I fredens tjänst inom en eklövskrans. Medaljens band är blått och 35 mm brett med två vita streck (3 mm) omgivna av två gula streck (2 mm). Den som tilldelats silvermedaljen flera gånger fäster en siffra av silver på släpspännet som markerar antalet. Hade någon tilldelats guldmedaljen hade denne fått pryda bandet med ett eklöv av guld.
I fredens tjänst ersätts av medaljen För internationella insatser i brons.
För förtjänstfulla insatser
Medaljen För förtjänstfulla insatser instiftades 2007 för ett par polismän som utmärkt sig i samband med flodvågskatastrofen i Sydostasien tre år tidigare, men som tekniskt sett inte ingått i utlandsstyrkan och därför inte kunnat tilldelas I fredens tjänst.
Den nya medaljen skulle endast utdelas i särskilda fall till den som på uppdrag av Rikspolisstyrelsen:
på ett förtjänstfullt sätt har fullgjort annan tjänstgöring utomlands i rikets tjänst,
på ett förtjänstfullt sätt har fullgjort annan särskild arbetsuppgift.
De första mottagarna var presstalesman Ulf Palm och kriminaltekniker Gunnar Enghamre. Därefter dröjde det till 2011 då Anders Danielsson tilldelades medaljen efter sitt arbete som rådgivare till polisen i Kenya. Dessa tre är de enda som tilldelats medaljen. Ett par tidningsartiklar beskriver dock ytterligare en utdelning av 18 medaljer i november 2007. Polismyndigheten har dock inte kunnat bekräfta att det är För förtjänstfulla insatser det rör sig om.
Guldmedaljen hade samma kriterier som I fredens tjänst av samma valör och har i likhet med denna aldrig delats ut.
Medaljen skiljde sig från i I fredens tjänst på så vis att bandets vita ränder bytts mot purpurröda. Bandet skulle dessutom förses med ett tilläggstecken för det uppdrag den utdelats för. För flodvågskatastrofen var tilläggstecknet en elefant. I övrigt var medaljen identisk med I fredens tjänst.
Denna medalj ersätts av en ny med samma inskription.
Inom faleristiken är det alltid roligt att stöta på utmärkelsetecken som inte är av den typiska runda varianten. Dessa var vanligare under 1700- och 1800-talen och få har fortsatt att delas ut ända till våra dagar. Ett undantag är Kungliga Patriotiska Sällskapets silverkors som delades ut 1830-1859, och sedan återupptogs 1949.
Sällskapet har under mycket lång tid delat ut medaljer och andra hedersbelöningar som uppmuntran för samhällsnyttiga bidrag. 1830 fick man för sig att det inte var passande att dela ut medaljer till kvinnor och instiftade då Patriotiska Sällskapets belöningspenning för qvinspersoner, mer känt som Silverkorset. Vitterhetsakademien fastställde utseendet:
Ett kors med deröfver flätad eklöfskrans. Inskrift: Å ena sidan: AF K. PATRIOTISKA SÄLLSKAPET. Å andra sidan: TILL (rum lemnadt för namnets gravering) FÖR (rum likaledes lämnat för insättande af gåfvans anledning).
”Gåvans anledning” varierade; vanligen var den För långvarig trogen tjänst, men även För barnaundervisning eller För odlingsflit förekom. Vid denna tid var silverkorset alltså inte en utmärkelse för ett specifikt ändamål utan varierades på samma sätt som männens medaljer. Korset var av silver men kunde vid särskilda tillfällen utdelas förgyllt. Det bars på bröstet i sällskapets gula och gröna band. Uppdelningen medalj för män och kors för kvinnor höll inte längre än till 1859. Därefter fick kvinnor återigen medalj och silverkorset föll i glömska.
1949 ville Nederluleås barnavårdsnämnd ge något fint till Alvina Ahlström i Avlik som, trots att hon var ogift och hade en gård att sköta, uppfostrat fyra fosterbarn. De ansökte hos Patriotiska Sällskapet om en medalj, men ingen fanns som stämde in på hennes goda gärningar. Då sällskapet ville låte henne gå obelönad så återupptog man utdelandet av silverkorset. I kedja och försett med inskriptionen För barns vård och uppfostran överlämnades det till Alvina Ahlström.
Tio år senare delades silverkors ut igen. Denna gång med med inskriptionen För berömvärd fostrargärning (som därefter blev den rådande) till renskötaren Maria Sarri i Nikkaluokta. Hon hade fött och uppfostrat inte mindre än femton barn och mottog silverkorset på sin 60-årsdag. 1961 fick Maria Lagerquist i Rosersberg det tredje korset, och samma år fick 92-åriga Ida Olsson i Karlskrona, som blivit änka kort efter att hon fött sitt femtonde barn, motta det fjärde. 75-åriga Ragnhild Paulsson i Karlskrona, som mottog det femte korset 1965, hade blivit änka medan hennes elfte barn ännu inte fötts.
I samband med att svenska Sofiaförsamlingen i Paris firade 350-årsjubileum 1976 överlämnade ärkebiskop Olof Sundby två silverkors i kedja till systrarna Ingrid och Magdalena Leijonmark som sedan 1949 arbetat karitativt i stadens mest utsatta områden. Samma år belönades ytterligare en fostrargärning, nämligen Märta Aspehult som fostrat 20 barn (!). 1986 delades ytterligare två kors ut varav ett till 70-åriga Gunhild Thomée. Gemensamt för de nio mottagarna under 1900-talet var att de under svåra förhållanden hjälpt många barn växa upp till ansvarstagande vuxna.
Staffan Hörnberg mottog silverkors 2008.
Lite märkligt är det därför att silverkorset 2008 kom att tilldelas rektorn vid Lundsbergs skola Staffan Hörnberg. Motiveringen var att han ”utvecklat skolan och kombinerat spännande visioner till en ny helhetssyn på en modern internatskola”. Onekligen ett brott mot silverkorsets tradition. Året därpå gick det till stiftelsen Stiftelsen Abrahams Barns grundare Dorothea Rosenblad för ”värdefulla insatser syftande till att underlätta integrationen av invandrarbarn i Sverige”.
Medaljen För betydande fostrargärning.
Patriotiska Sällskapet tycks ha insett utmärkelsen var på väg åt ett nytt håll och 2010 instiftades den separata medaljen För betydande fostrargärning. Egentligen är det inte en medalj utan ett tecken i form av sällskapets emblem som har en passande symbolik i en ängel som blåser liv i en eld. Fostrargärningsmedaljen har kallats uppfostrans och skolans motsvarighet till sällskapets näringslivsmedalj och har delats ut för insatser på detta område. Bland mottagarna hör Magnus Härenstam för hans pedagogiska arbete, inte minst med ”Fem myror är fler än fyra elefanter”.
Silverkorset är således inte avskaffat och kan enligt sällskapets reglemente fortfarande utdelas för ”särskilt berömvärd fostrargärning”. Utdelningen 2009 var dock den senaste och det vore tråkigt om det blev den sista. Det sker oräkneliga individuella insatser för barn och unga inom skola, omsorg och andra områden. Dessa borde belönas med en särskild utmärkelse. Det vackra silverkorset borde vara självklart för detta ändamål.
Idag inleds den XI:e konferensen för europeiska faleristiska föreningar (XI Conference of European Phaleristic Societies) i Tallinn. Det är Tallinns ordensmuseum som står värd och över hundra representanter från 17 olika länder deltar. Sverige representeras av Kungl. Maj:ts orden. Ytterligare 15 museer och 11 föreningar finns på plats för att umgås och förkovra sig i ordens- och medaljvetenskapen.
I programmet ingår fem föredrag i faleristiska ämnen. För den som inte är på plats är det så bra ordnat att museet live-sänder föredragen på sin Facebook-sida. Det går till och med att ställa frågor i kommentarsfältet. Konferensdeltagarna kommer sedan att besöka krigsmuseet, domkyrkan och Kadriorgs slott. Därefter följer en galamiddag på sjöfartsmuseet. Foton kommer att läggas ut på Instagram.
Serien med faleristiska konferenser inleddes 2005 av Ordenshistorisk Selskab i Danmark. Sedan 2009 hålls dessa årligen i någon europeisk stad. Konferenserna har hållits i:
Phaleristica 