Ordensfrågan är het igen! I en motion undertecknad Jan Björklund, Allan Widman och Tina Acketoft att det svenska ordensväsendet ska tas i bruk för att belöna svenska medborgare. Motionärerna skriver:
Sverige behöver ett genomtänkt system för hur individer som utfört allmännyttiga insatser av särskilt slag skall uppmärksammas, oavsett medborgarskap. De officiella ordnar som i praktiken förklarades vilande 1975 bör åter tas i bruk och ska kunna tilldelas även svenska medborgare. Det är en viktig och grannlaga uppgift att anpassa ett officiellt belöningssystem till dagens och framtidens behov av att belöna människor som utfört särskilt betydelsefulla insatser inom samhällets olika områden.
Motioner om att riva upp ordensreformen har visserligen regelbundet lagts fram i riksdagen sedan 1986, men jag tror att detta är första gången en partiledare sätter sitt namn under en sådan motion.
I en intervju i Svenska Dagbladet tar Björklund säger att det finns två skäl till att återinföra ordnar:
– Det ena är att uppmärksamma dessa människor och deras insatser. Det andra är att de som uppmärksammas blir stolta och glada.
Idag lämnade riksdagsledamoten Carl Schlyter (MP) in en motion med titeln Gärna hög lön och bonus men först en rejäl medalj! I den föreslår han att det utreds huruvida medaljer kan spela en större roll i samhällsbygget. Man kan nästan ana att han hör till Phaleristicas läsare eftersom det kom direkt efter en uppmaning i detta forum till politikerna att se över belöningsväsendet.
I sin motion beskriver Schlyter bland annat löneutvecklingen i större företag och skriver att:
Staten skulle kunna bidra till att söka andra mål som kan ge prestige, status och nya sätt att mäta framgång. Eftersom det alltid kommer finnas behov av att markera framgång hos både elit och befolkning vore det värt att utreda mer resurseffektiva belöningsformer än ständigt högre inkomster.
Hur ett belöningsväsende kan ha effekten av att hålla t. ex. VD-löner nere beskrevs i en studie av nationalekonomen Linus Siming 2012: Orders of Merit and CEO Compensation: Evidence from a Natural Experiment. Han visar hur Vasaorden delvis tjänade som en prestigefull ersättning för högre lön, vilket innebar att VD-lönerna gick upp efter 1975 då inga direktörer längre tilldelades Vasaorden.
Schlyters förslag är:
att regeringen i samarbete med talmannen utarbetar ett regelverk för att dela ut nya medaljer som skulle kunna tjäna som alternativa sätt att mäta framgång och status. Även statschefens roll i detta bör diskuteras. Då skulle även mer hållbara målsättningar än personlig vinning kunna belönas och incitament att tjäna mer allmänna mål uppvärderas.
Förespråkare av fler medaljer avfärdas ofta slentrianmässigt som högerspöken med bristfällig verklighetsförankring. Den anklagelsen kan svårligen appliceras på Carl Schlyter som kraftigt kritiserat sitt partis regeringspolitik. Därför har hans förslag större chanser att tas på allvar och leda till något konstruktivt. Vi får hoppas!
Under Centerpartiets stämma i Malmö i helgen var det premiär för den nya Fälldinmedaljen. Den ska partiet dela ut vartannat år till någon ”som visat prov på jordnära och värderingsstyrt ledarskap i Thorbjörn Fälldins anda”. Kommunalrådet Roland Åkesson från Mönsterås mottog den första medaljen och sade sig vara mycket hedrad.
C sällar sig därmed till de riksdagspartier som delar ut medaljer för troget partiarbete. Socialdemokraterna har Tage Erlanders hedersmedalj och Brantingmedaljen, Moderaterna har Arvid Lindman-medaljen och Gösta Bohman-medaljen, och Liberalerna har Karl Staaf-medaljen och Bertil Ohlin-medaljen.
Eftersom partierna ser en nytta med förtjänsttecken inom sina organisationer kan man tycka att de skulle ta med sig den insikten till politiken. Men nej, när det kommer till att dela ut utmärkelser till svenska medborgare fortsätter de svenska politikerna att visa okunskap och brist på engagemang.
Man kan säga mycket om det svenska belöningsväsendet före 1975. Det var ett orättvist system där utmärkelser knöts till lönegrad och tjänsteår. Men det byggde på tanken att det var statens uppgift att belöna samhällsinsatser med en officiell utmärkelse. Den utgångspunkten gick förlorad med 1974 års ordensreform tillsammans med många anrika ordnar och medaljer. Idag går många samhällsbärare obelönade.
De medaljer som finns kvar på pappret, t. ex. regeringens medalj Illis quorum meruere labores, delas numera ut så sällan att bara en bråkdel av alla förtjänta människor kommer i fråga. Man kan också ana en överrepresentation av politiskt färgade utdelningar. Men riksdagen tar ändå priset i hyckleri. 1974 avskaffade man det svenska ordensväsendet med 2010 instiftade ledamöterna en ny medalj – för att belöna riksdagsledamöter!
Riksdag, regering och de politiska partierna tycks vara mer intresserade av att belöna sig själva än att belöna medborgare.
Fram till på torsdag den 5 oktober har riksdagsledamöterna möjlighet att lämna in motioner i vilka ämnen som helst. Min starka förhoppning är att någon folkvald ser situationen och föreslår att ett statligt belöningsväsende värt namnet inrättas i Sverige.
Den 3-6 oktober är det kyrkomöte i Uppsala. Den kyrkligt engagerade undrar vilka teologiska frågor som de nyvalda ledamöterna ska besluta om, men själv undrar jag om ärkebiskop Antje Jackelén kommer ta tillfället i akt att dela ut Stefansmedaljen, vilket ofta skett när kyrkofolket varit samlat i ärkestiftsstaden.
Stefansmedaljen är den enda bärbara utmärkelse som delas ut av Svenska kyrkan centralt. Den instiftades 1990 av ärkebiskop Bertil Werkström och fick sina stadgar fastställda av kungen i hovprotokoll. Konstnären Bengt Olof Kälde gav medaljen en tydlig kyrklig prägel med formen av Uppsalas förste ärkebiskops sigill, fästanordning i form av en mitra, samt band i den lila biskopsfärgen. Det sistnämnda ska ha varit kungens personliga förslag.
Av de 30 exemplar som färdigställts av silversmeden Olof Sundqvist skänktes tre till museer och 23 har delats ut till förtjänta medlemmar av kyrkan. Senast den delades ut var 2013 till avgående kyrkomötesordföranden Gunnar Sibbmark och missionsdirektorn Hilda Lind. Antje Jackelén har ännu inte delat ut någon medalj, men har alltså fyra på lager om någon förtjänt skulle dyka upp.
UPPDATERING 2018-10-05
Det skulle dröja till nästa kyrkomöte, men den 2 oktober 2018 överlämnade ärkebiskop Antje Jackelén sina både första Stefansmedaljer till kyrkohistorikern Ragnar Norrman och till Johannes Söderberg som är präst och TV-producent.
Stefansmedaljens statuter
1 §
Stefansmedaljen är instiftad av Ärkebiskopen och stadgarna fastställda av Hans Majestät Konungen (Riksmarskalksämbetet) den 1 oktober 1900. Ärkebiskopen utdelas medaljen till företrädare för och medlemmar av Svenska kyrkan för förtjänstfulla insatser i kyrka och samhälle.
§ 2
Stefansmedaljen är en medalj av förgyllt silver i form av en spetsoval. Medaljen är uppkallad efter förste ärkebiskopen av Uppsala, Stefan (1164-1185). Åtsidan är belagd med ärkebiskop Stefans sigillbild, visande honom iförd tunika, mässhake, pallium, manipel och mitra, i högra handen hållande en uppslagen evangeliebok och i den vänstra en balkvis ställd kräkla, åtföljd av den upptill från ett manutanskt kors utgående omskriften SIGILLV’ I D’I GR’A VPSALENSIS ARCHIEP’L.* Frånsidan är belagd med Svenska kyrkans vapenbild, visande ett genomgående kors, i korsmitten belagt med en öppen krona. Spetsovalen är upptill försedd med en förgylld mitra, vid vilkens övre spets medaljbandet fästes genom en i en ögla fästad förgylld ring. Medaljen bäres i ett purpurfärgat band på vänstra bröstet, för dam monterat i rosett.
§ 3
Stefansmedaljen utdelas i ett antal som bestäms av Ärkebiskopen, dock högst tre per år.
§ 4
Stefansmedaljen bör överlämnas under högtidliga former.
§ 5
Stefansmedaljen beskostas av medel som står till Ärkebiskopens förfogande.
§ 6
Förteckning över tilldelade medaljer förs vid ärkebiskopsämbetet.
Den som har 20 000 kr till övers kan ropa in en sällsynt medalj, nämligen Axel Rappes För tapperhet i fält som imorgon går under klubban på Stockholms Auktionsverk. Denna legendariska medalj instiftades 1789 av Gustaf III och var flitigt utdelad under Sveriges sista krigsår, och blev efter freden 1814 mycket sällsynt.
Löjtnanten vid Upplands regemente Axel Emil Rappe (1838-1918) reste 1869 till Frankrike för att studera den franska arméns organisation. När Frankrike året därpå hamnade i krig med Preussen fortsatte Rappe sin tjänstgöring på den franska sidan och deltog i många slag. Han sårades i armen vid slaget vid Rezonville och utnämndes en månad senare till riddare av franska Hederslegionen. Efter krigets slut 1971 tjänstgjorde han som adjutant i de franska expeditionerna i Algeriet och utmärkte sig vid tapperhet vid slaget vid Joukouss.
Axel Rappe som general. Notera att han fortfarande bär Hederslegionens riddartecken trots att han mottagit storkorset.
I oktober 1872 avslutade Axel Rappe sin tre år långa franska tjänstgöring och återvände till Sverige. Den 12 november mottog han medaljen För tapperhet i fält i guld som en av endast ett 40-tal efter 1814. Han hedrades ett par dagar senare med en stor välkomstfest av sina officerskollegor vid regementet och krönte sin karriär som general och krigsminister.
Polismyndigheten håller på att upphandla sina nya medaljer för rådiga medborgare och förtjänta polismän. Dessa ersätter medaljerna som Rikspolisstyrelsen och de tidigare polismyndigheterna delat ut.
Rikspolisstyrelsens medaljer var två: I fredens tjänst och För förtjänstfulla insatser. Dessa hade egentligen kunnat tas över av den nya Polismyndigheten men man valde att börja på ny kula. Här beskrivs dessa två medaljer översiktligt.
I fredens tjänst
Medaljen I fredens tjänst instiftades år 2000 i samband med att den nybildade Polisens utlandsstyrka tog över ansvaret för poliser i internationella fredsbevarande insatser från Försvarsmakten. Den nyinstiftade medaljen skulle delas ut i silver på beslut av rikskriminalchefen till den som fullgjort 30 dagars utlandskommendering i styrkan. När medaljen upphörde 2017 hade den delats ut 1 367 gånger.
Medaljen I fredens tjänst.
Guldmedaljen kunde delas ut på beslut av rikspolischefen för visat utomordentligt personligt mod, upprepat stort mod, för förtjänstfull ledning av personal under svåra förhållanden eller vid dödsfall i tjänsten. Enligt uppgifter var den främst avsedd för poliser som dödats eller tagits som gisslan i tjänsten. Den blev aldrig utdelad.
Medaljen är oval (24,2 x 32,7 mm) med åtsidan prydd av en konvex jordglob och polisemblemet. Frånsidan bär texten I fredens tjänst inom en eklövskrans. Medaljens band är blått och 35 mm brett med två vita streck (3 mm) omgivna av två gula streck (2 mm). Den som tilldelats silvermedaljen flera gånger fäster en siffra av silver på släpspännet som markerar antalet. Hade någon tilldelats guldmedaljen hade denne fått pryda bandet med ett eklöv av guld.
I fredens tjänst ersätts av medaljen För internationella insatser i brons.
För förtjänstfulla insatser
Medaljen För förtjänstfulla insatser instiftades 2007 för ett par polismän som utmärkt sig i samband med flodvågskatastrofen i Sydostasien tre år tidigare, men som tekniskt sett inte ingått i utlandsstyrkan och därför inte kunnat tilldelas I fredens tjänst.
Den nya medaljen skulle endast utdelas i särskilda fall till den som på uppdrag av Rikspolisstyrelsen:
på ett förtjänstfullt sätt har fullgjort annan tjänstgöring utomlands i rikets tjänst,
på ett förtjänstfullt sätt har fullgjort annan särskild arbetsuppgift.
De första mottagarna var presstalesman Ulf Palm och kriminaltekniker Gunnar Enghamre. Därefter dröjde det till 2011 då Anders Danielsson tilldelades medaljen efter sitt arbete som rådgivare till polisen i Kenya. Dessa tre är de enda som tilldelats medaljen. Ett par tidningsartiklar beskriver dock ytterligare en utdelning av 18 medaljer i november 2007. Polismyndigheten har dock inte kunnat bekräfta att det är För förtjänstfulla insatser det rör sig om.
Guldmedaljen hade samma kriterier som I fredens tjänst av samma valör och har i likhet med denna aldrig delats ut.
Medaljen skiljde sig från i I fredens tjänst på så vis att bandets vita ränder bytts mot purpurröda. Bandet skulle dessutom förses med ett tilläggstecken för det uppdrag den utdelats för. För flodvågskatastrofen var tilläggstecknet en elefant. I övrigt var medaljen identisk med I fredens tjänst.
Denna medalj ersätts av en ny med samma inskription.
Inom faleristiken är det alltid roligt att stöta på utmärkelsetecken som inte är av den typiska runda varianten. Dessa var vanligare under 1700- och 1800-talen och få har fortsatt att delas ut ända till våra dagar. Ett undantag är Kungliga Patriotiska Sällskapets silverkors som delades ut 1830-1859, och sedan återupptogs 1949.
Sällskapet har under mycket lång tid delat ut medaljer och andra hedersbelöningar som uppmuntran för samhällsnyttiga bidrag. 1830 fick man för sig att det inte var passande att dela ut medaljer till kvinnor och instiftade då Patriotiska Sällskapets belöningspenning för qvinspersoner, mer känt som Silverkorset. Vitterhetsakademien fastställde utseendet:
Ett kors med deröfver flätad eklöfskrans. Inskrift: Å ena sidan: AF K. PATRIOTISKA SÄLLSKAPET. Å andra sidan: TILL (rum lemnadt för namnets gravering) FÖR (rum likaledes lämnat för insättande af gåfvans anledning).
”Gåvans anledning” varierade; vanligen var den För långvarig trogen tjänst, men även För barnaundervisning eller För odlingsflit förekom. Vid denna tid var silverkorset alltså inte en utmärkelse för ett specifikt ändamål utan varierades på samma sätt som männens medaljer. Korset var av silver men kunde vid särskilda tillfällen utdelas förgyllt. Det bars på bröstet i sällskapets gula och gröna band. Uppdelningen medalj för män och kors för kvinnor höll inte längre än till 1859. Därefter fick kvinnor återigen medalj och silverkorset föll i glömska.
1949 ville Nederluleås barnavårdsnämnd ge något fint till Alvina Ahlström i Avlik som, trots att hon var ogift och hade en gård att sköta, uppfostrat fyra fosterbarn. De ansökte hos Patriotiska Sällskapet om en medalj, men ingen fanns som stämde in på hennes goda gärningar. Då sällskapet ville låte henne gå obelönad så återupptog man utdelandet av silverkorset. I kedja och försett med inskriptionen För barns vård och uppfostran överlämnades det till Alvina Ahlström.
Tio år senare delades silverkors ut igen. Denna gång med med inskriptionen För berömvärd fostrargärning (som därefter blev den rådande) till renskötaren Maria Sarri i Nikkaluokta. Hon hade fött och uppfostrat inte mindre än femton barn och mottog silverkorset på sin 60-årsdag. 1961 fick Maria Lagerquist i Rosersberg det tredje korset, och samma år fick 92-åriga Ida Olsson i Karlskrona, som blivit änka kort efter att hon fött sitt femtonde barn, motta det fjärde. 75-åriga Ragnhild Paulsson i Karlskrona, som mottog det femte korset 1965, hade blivit änka medan hennes elfte barn ännu inte fötts.
I samband med att svenska Sofiaförsamlingen i Paris firade 350-årsjubileum 1976 överlämnade ärkebiskop Olof Sundby två silverkors i kedja till systrarna Ingrid och Magdalena Leijonmark som sedan 1949 arbetat karitativt i stadens mest utsatta områden. Samma år belönades ytterligare en fostrargärning, nämligen Märta Aspehult som fostrat 20 barn (!). 1986 delades ytterligare två kors ut varav ett till 70-åriga Gunhild Thomée. Gemensamt för de nio mottagarna under 1900-talet var att de under svåra förhållanden hjälpt många barn växa upp till ansvarstagande vuxna.
Staffan Hörnberg mottog silverkors 2008.
Lite märkligt är det därför att silverkorset 2008 kom att tilldelas rektorn vid Lundsbergs skola Staffan Hörnberg. Motiveringen var att han ”utvecklat skolan och kombinerat spännande visioner till en ny helhetssyn på en modern internatskola”. Onekligen ett brott mot silverkorsets tradition. Året därpå gick det till stiftelsen Stiftelsen Abrahams Barns grundare Dorothea Rosenblad för ”värdefulla insatser syftande till att underlätta integrationen av invandrarbarn i Sverige”.
Medaljen För betydande fostrargärning.
Patriotiska Sällskapet tycks ha insett utmärkelsen var på väg åt ett nytt håll och 2010 instiftades den separata medaljen För betydande fostrargärning. Egentligen är det inte en medalj utan ett tecken i form av sällskapets emblem som har en passande symbolik i en ängel som blåser liv i en eld. Fostrargärningsmedaljen har kallats uppfostrans och skolans motsvarighet till sällskapets näringslivsmedalj och har delats ut för insatser på detta område. Bland mottagarna hör Magnus Härenstam för hans pedagogiska arbete, inte minst med ”Fem myror är fler än fyra elefanter”.
Silverkorset är således inte avskaffat och kan enligt sällskapets reglemente fortfarande utdelas för ”särskilt berömvärd fostrargärning”. Utdelningen 2009 var dock den senaste och det vore tråkigt om det blev den sista. Det sker oräkneliga individuella insatser för barn och unga inom skola, omsorg och andra områden. Dessa borde belönas med en särskild utmärkelse. Det vackra silverkorset borde vara självklart för detta ändamål.
Idag inleds den XI:e konferensen för europeiska faleristiska föreningar (XI Conference of European Phaleristic Societies) i Tallinn. Det är Tallinns ordensmuseum som står värd och över hundra representanter från 17 olika länder deltar. Sverige representeras av Kungl. Maj:ts orden. Ytterligare 15 museer och 11 föreningar finns på plats för att umgås och förkovra sig i ordens- och medaljvetenskapen.
I programmet ingår fem föredrag i faleristiska ämnen. För den som inte är på plats är det så bra ordnat att museet live-sänder föredragen på sin Facebook-sida. Det går till och med att ställa frågor i kommentarsfältet. Konferensdeltagarna kommer sedan att besöka krigsmuseet, domkyrkan och Kadriorgs slott. Därefter följer en galamiddag på sjöfartsmuseet. Foton kommer att läggas ut på Instagram.
Serien med faleristiska konferenser inleddes 2005 av Ordenshistorisk Selskab i Danmark. Sedan 2009 hålls dessa årligen i någon europeisk stad. Konferenserna har hållits i:
Förre överhovpredikanten Carl Henrik Martling har gått bort vid en ålder av 92 år. Den 4 december 1974 utnämndes han till ledamot av andliga ståndet av Nordstjärneorden. Detta var det sista tillfället då ordnar delades ut till svenska medborgare. Det var Gustaf III som 1783 gjorde det möjligt för präster att ta emot Nordstjärneorden genom att inrätta det andliga ståndet och inrätta graden ”ledamot” (eftersom präster inte ansågs kunna kallas ”riddare”).
Martling var en beläst och stridbar präst inom högkyrkligheten. Hans motstånd mot prästvigning av kvinnor ledde till att han aldrig utnämndes till biskop, men han fick andra höga poster som direktor för Lekmannaskolan och senare kyrkosekreterare. 1988 utnämndes han till överhovpredikant av kung Carl Gustaf och blev därigenom räknad som ”biskops vederlike”. Detta är även titeln på hans memoarer.
Överhovpredikantens kors.
Sedan 1805 är de svenska biskoparnas ämbetstecken ett pektoralkors av guld som de bär i kedja. Under Martlings tid tillkom ett liknande ämbetstecken för överhovpredikanten. Det ritades av konstnären Bengt Olof Kälde och utfördes av silversmeden Olof Sundqvist. Utsmyckningen baserades på Hovkonsistoriets vapen och formen på ordensbiskopens kors.
Ordensbiskopens mitra och kåpa.
Ordensbiskopen, en av Serafimerordens ämbeten, inrättades samtidigt som det andliga ståndet 1783. Överhovpredikanten Carl Edvard Taube var den förste. Han skulle tillsammans med två kaplaner leda ordens gudstjänster. Ingen ny ordensbiskop vigdes efter 1883 och 1952 avskaffades ämbetet. Kaplanerna blev kvar till 1974. Antalet gudstjänster i anknytning till ordnarna hade då sedan länge upphört.
Carl Henrik Martling såg till att verka i ordensprästernas anda när han 1995 planerade tacksägelsegudstjänsten i samband med kronprinsessan Victorias myndighetsdag. Denna ägde rum före den tv-sända ceremonin i Rikssalen och leddes av ärkebiskop Gunnar Weman som dagen till ära iklätt sig ordensbiskopens skrud. Martling och Carl-Åke Söderberg som assisterade bar ordenskaplanernas dräkter. Ordensbiskopens mitra och kåpa är idag utställda i Ordenssalarna på Stockholms slott.
När Martling 1995 klev av som överhovpredikant lämnade hans sitt ämbetstecken vidare, men tilldelades ett likadant som gåva från kungen och drottningen. Året innan hade han tilldelats Konungens medalj av 12:e storleken i Serafimerordens band.
I Sverige har vi en gammal tradition av medaljer för mycket specifika ändamål. Medaljen För omsorgsfull renvård tillkom på initiativ av länsstyrelserna i Norrbotten och Västerbotten som föreslog en medalj ”offentligt erkännande av värdet för det allmänna av en omsorgsfull renvård”. I praktiken ville man ha en medalj att tilldela samer för olika förtjänster, till exempel så kallade lappordningsmän.
Förslagen bifölls av Oscar II och den 10 september 1897 blev åtta samer de första att få ta emot medaljen. Bland dem fanns Mikael Nilsson Niia.
Medaljen fick inskriptionen på både svenska och samiska. Ursprungligen endast nordsamiska: Puorre påtsoi suittemest. Vid en revidering efter Gustaf VI Adolfs trontillträde 1950 ändrades det till Buorre reinuhimmest. På senare tid har man även lagt till det sydsamiska: Väjkele reijnomännih. Medaljen bär samma inskription på tre olika språk, vilket gör den unik.
1897 delades renskötselmedaljen ut i silver av 8:e storleken. Så skedde även 1919 och 1922. Totalt 12 silvermedaljer delades ut. Därefter dröjde det till 1944 innan medaljen delades ut igen, denna gång i guld av 5:e storleken vilket gällt sedan dess. Guldmedaljen har delats ut 19 gånger.
För omsorgsfull renvård delades senast ut 2004 till Aina Jonsson, renskötare från Rans sameby. Den överlämnades av jordbruksminister Ann-Christin Nykvist under Samernas riksförbunds landsmöte. Medaljen tillhör alltjämt regeringens fyra ”aktiva” belöningsmedaljer och sorterar under Kulturdepartementet.
Nedan har jag sammanställt de mottagare som jag kunnat finna.
Guldmedalj (5:e storleken)
Medaljen För omsorgsfull renvård i guld (GMrenv) har delats ut totalt 19 gånger.
1944 Frans Persson (Gällivare sameby)
1945 Nils Nilsson Kuhmunen (Könkämö sameby)
1950 Lars Larsson Kråik (Handölsdalens sameby)
1957 Lars Anders Mattsson, Jeremias Kroik (Borgafjäll), Lars Johansson (Fättjaur), Thomas Fjellström (Saxnäs) och Mikael Nilsson (Borgafjäll)
1959 Olov M. Persson (Hotagens sameby) och K. J. Persson (Umbyns sameby)
1965 Olof Tuuri (Talma sameby), Inger Anna Sevä (Vittangi sameby), Nils Petter Sjaggo (Luokta, Mávas sameby)
1980 Anders Åhrén (Härbergsdalen)
1984 Per Idivuoma (Lanaavaara)
2004 Aina Jonsson (Rans sameby)
Silvermedalj (8:e storleken)
Medaljen För omsorgsfull renvård i silver (SMrenv) har delats ut totalt 12 gånger.
1897 Tomas Nilsson (Satsfjäll), Matts Jonsson Borgström (Burgfjäll), Nils Persson Fjellström (Lubben), Las Sjulsson (Arjeplog), Anders Pettersson Kelatis (Sirkka), Per Persson Vitjock (Sörkajtum), Mikael Nilsson Niia (Rautusouoma) och Lars petter Nutti (Köngäma).
1919 N. M. Fjällström och en annan
1922 Ferdinand Grahn (Ammarfjäll) och Sivert Andersson (Bräskafors)
Phaleristica 