Igår var det medaljmiddag på stadshuset i Eskilstuna. Kommunfullmäktiges ordförande överlämnade kommunens egen förtjänstmedalj För gagnerik gärning till sex mottagare, samtliga från Torshälla som i år firar 700 år. En medaljdelegation, bestående av kommunfullmäktiges och kommunstyrelsens presidier, beslutar varje år om utdelning av medaljen till personer som:
genom minnesvärda insatser hedrat kommunen, osjälviskt verkat för dess bästa eller eljest av särskilda skäl anses förtjänta av denna utmärkelse.
Den nuvarande medaljen instiftades 1971 som en fortsättning på den medalj som delats ut av Eskilstuna stad sedan 1951.
Den äldre medaljen.
Den äldre medaljen var formgiven av skulptören Axel Wallenberg och har en ovanlig form. Den visar två figurer som symboliserar stadens handel och industri. Den ene sittande med merkuriestav och lagerkvist, den andre stående med slägga och mejsel. Högst upp syns en hammare med ett städ som syftar på kommunvapnet och som döljer den ofta så tråkiga ringen. En stilig detalj.
Efter sammanslagningen 1971 fortsatte man använda medaljen. I början av 2000-talet tog medaljen dessvärre slut hos Sporrongs där den präglats sedan 50-talet och man fick ta fram en ny. I den nya medaljen finns kommunvapnet med bl. a. Klosters kyrka och ett antal andra bilder som jag inte lyckas urskilja. Det tidigare röd-vit-blå bandet, som är kommunvapnets färger, byttes samtidigt ut mot ett blå-gult.
Idag firar våra vänner i Finland 100 år av självständighet. Som vanligt på självständighetsdagen den 6 december får en stort antal dem ta emot värdigheter inom Frihetskorsets orden, Finlands Vita Ros’ orden samt Lejonorden ”till vedermäle för framstående såväl civila som militära förtjänster för fosterlandet”. Att det är 100-årsdag innebär ingen särskild ökning av förläningar. Man håller sig runt 3 800 utdelade utmärkelsetecken.
Lejonordens riddartecken med olympiskt spänne.
Finlands rika flora av ordnar och medaljer innehåller många intressanta varianter. Bland dem kan nämnas de riddartecken av Lejonorden som förlänats med spänne åt dem som vunnit en olympisk eller paralympisk medalj. Spännet har formen av de olympiska ringarna, i guld för riddare av 1. klass och i silver för riddare. Denna utmärkelse instiftades vid Finlands 50-årsdag 1967 och tillföll 61 idrottare varav några vunnit sina OS-medaljer i Stockholm 1912. Idag tillfaller den 28.
Ordenshistoria.
Den 14 december publiceras Antti Matikkalas bok om Vita Ros’ orden och Lejonordens historia. Perfekt julklapp den den finskspråkige! Ordnarnas historia förklarar vilken roll de har spelat och varför det finska ordensväsendet är så uppskattat än idag. En sammanfattning av Jussi Nuorteva kan läsas på svenska här.
Den omfattande ordenshandbok, med anvisningar om när och hur utmärkelsetecken ska bäras, som kom ut för precis ett år sedan, lanseras nu i en reviderad andra upplaga. Den har utökats med bland annat instruktioner för militära och civila uniformer. Denna intressanta läsning hittas på finska, svenska och engelska här.
Finlands mångfacetterade faleristik kommer jag att återkomma till många gånger. Den har spelat en stor roll i ett mödosamt och framgångsrikt samhällsbygge. Istället för att författa en egen hälsning till våra kära vänner på andra sidan Östersjön citerar jag kungens telegram till president Niinistö:
På 100-årsdagen av Republiken Finlands självständighetsförklaring sänder jag Eder, herr President, mina och det svenska folkets hjärtligaste lyckönskningar.
Våra länder förenas av Östersjön. Mellan våra folk finns en stark samhörighet, skapad ur en lång historisk gemenskap och genom personliga band.
Det är min förhoppning att denna gemenskap skall bestå och fördjupas.
När Ni i dag firar det självständiga Finlands 100-årsdag vill jag samtidigt sända mina varmaste välgångsönskningar till Finlands folk.
Liberalernas motion om att återinföra möjligheten att dela ut ordnar till svenska medborgare har gett nytt liv i en segdragen fråga. Finns det överhuvudtaget en chans att en sådan motion kan gå igenom? Nej, menar motståndarna som anser att ordnar är otidsenliga och att inget sådant förslag kan samla en majoritet i riksdagen, även om det så bara handlar om att utreda saken.
Envisa rykten gör dock gällande att det varit nära. Jag gick igenom riksdagens handlingar för att se om ett återinfört ordensväsende någonsin samlat något större stöd. Det visade sig att det låg en hel del i ryktena. Här är historien om när ordnarna nästan återinfördes.
Först lite bakgrund. Riksdagen beslutade 1973 att utdelningen av ordnar till svenska medborgare skulle upphöra efter att systemet länge varit impopulärt. För många ordnar delades ut, och de flesta utifrån faktorer som lönegrad och tjänsteår i staten. De flesta kunde räkna ut vilken grad de skulle få och när, vilket förtog utmärkelsens värde. 1969 bad riksdagen regeringen att utreda ordensväsendets avskaffande.
Regeringen Palme frågade personalorganisationerna (LO, TCO och SACO) huruvida de tyckte att ordnar var en god personalpolitik från statens sida. Svaret blev ett samstämmigt ”nej”. Därmed drog regeringen slutsatsen att ordensutmärkelser till svenska medborgare helt borde upphöra, trots att flera remissinstanser (däribland SACO) ställt sig positiva till en begränsad utdelning av ordnar för samhällsförtjänster. Det var inget som regeringen Palme utredde närmre.
Ordenskanslersämbetet förstod vartåt det barkade och tog på eget initiativ fram ett förslag om hur ett reformerat ordensväsende kunde se ut. Ordensförläningarna skulle enligt förslaget bli färre och ha till syfte att:
hedra sådana medborgerliga insatser som sträcker sig utöver tjänstens, befattningens, yrkets eller verksamhetens i och för sig plikttrogna och samvetsgranna handhavande. Utmärkelsen bör avse antingen en speciell gärning av stor nytta för nationen, samhället eller mänskligheten eller ett alldeles ovanligt mått av duglighet och initiativkraft i fullgörandet av långvarig verksamhet av krävande art.
Det var dock försent. Endast moderaterna argumenterade för kompromissförslaget. Övriga partier var ointresserade. Omröstningen i riksdagen utföll med 243 röster för ett avskaffande. Endast 51 röstade emot. Med utgången av 1974 upphörde utdelandet av de statliga ordnarna till svenskar.
Med åren började fler och fler tvivla på riktigheten i beslutet. Inga andra länder hade hängt på idén att sluta belöna de egna medborgarna med ordnar. Tvärtom instiftades nya ordnar runt om i världen som aldrig förr. De officiella utmärkelser Sverige hade kvar i form av kungens och regeringens medaljer kunde inte fylla det tomrum som uppstått. Många såg behov av en översyn.
1987 blev ”rekordmotionären” Marianne Karlsson (C) den första riksdagsledamoten att motionera om ett återinfört reformerat ordensväsende. Även om motionen stannade i konstitutionsutskottet (KU) där den bara fick stöd av moderater så hade frågan återigen hamnat på dagordningen.
Efter sitt tillträde 1991 började regeringen Bildt på allvar undersöka förutsättningarna för att införa ett reformerat ordensväsende. Försvarsminister Anders Björck (M) var drivande. I KU-ordföranden Thage G. Peterson (S) fann han en oväntad bundsförvant. Det visade sig att socialdemokraterna visserligen skulle rösta emot av princip, men om de borgerliga skulle få majoritet så skulle de inte sätta käppar i hjulen.
1992 lämnade Birger Hagård (M) in en motion om att ett reformerat ordensväsende borde utredas. Eftersom den hade stöd i regeringen var det skarpt läge och KU beredde frågan på allvar. Moderaterna stödde förslaget och det gjorde även Kristdemokraterna och Ny Demokrati. Oväntat nog lyckades man få med Folkpartiet på båten. Man behövde bara övertyga Centerpartiet så var saken i hamn.
Där gick man bet. Centern var mot och motionen röstades ned i utskottet med åtta röster mot sju, och i kammaren med 168 röster mot 139. Utskottsmajoriteten formulerade emellertid sitt beslut så att det antydde en öppning för framtiden:
Enligt utskottets mening har de argument som låg till grund för reformen fortfarande viss tyngd. En översyn av det offentliga belöningssystemet bör mot denna bakgrund avvaktas intill dess det tydligare visats att ett mer utvecklat belöningssystem skulle kunna fylla sin uppgift.
Trots denna öppning lyckades man inte bredda stödet. Ett nytt försök 1993 gav samma resultat. Sedan blev det val och maktskifte på nytt.
Nya motioner lämnades in 1994 och M, FP samt KD stod fast vid sitt stöd. Motionerna avslogs nu i utskottet med elva röster mot sex, och i kammaren med 199 röster mot 98. Formuleringen att en utredning borde avvaktas behölls dock. 1997 gjordes ett sista försök under mandatperioden. Den röstades ned i kammaren utan att någon brydde sig om att begära rösträkning.
Efter valet 1998 gav FP upp sitt stöd och motståndet hårdnade. M och KD fortsatte att motionera men utskottet ville inte längre tala om att avvakta utan började nu kategoriskt avvisa motionerna. Man hänvisade dels till 1973 års beslut, men också till den grundliga beredningen 1991.
I februari ska konstitutionsutskottet behandla Liberalernas motion. Finns det en chans att den går igenom? Sannolikt inte, men även om den går samma öde till mötes som de tidigare motionerna så är det inte så hopplöst fall som förslagets belackare vill göra det till. 1991 saknades bara 29 röster.
Linköpings Mynt & Antikhandel har en ståtlig pjäs ute till försäljning på Tradera – en bägare med medaljen För tapperhet till sjöss i silver infogad i foten (!). Vem som infogat medaljen i ”supkalken” och när vet jag inte, men det rör sig om en mycket gammal och prestigefull utmärkelse.
Gustav III instiftade medaljen 1789 ”till Heder och Uppmuntran” för underofficerare och sjömän i arméns flotta som utmärkt sig under det pågående kriget mot Ryssland. För arméns soldater fanns motsvarande För tapperhet i fält. Dessa medaljer var de första som var ämnade för och i högre utsträckning utdelades till ”vanligt folk”. Flera tusen kom att delas ut under de kommande krigsåren.
1791 bestämde kungen att medaljerna skulle återbördas efter mottagaren död så att de kunde delas ut igen. Under krigsåren rådde närmast konstant medaljbrist. Denna bestämmelse var i kraft ända till 1982 då en slutligen upphävde. Det var dock inte ovanligt att den belönades familj sa att den var förkommen och betalade en liten avgift för att kunna behålla medaljen.
För tapperhet till siös.
Gustav III:s porträtt pryder medaljens åtsida, och frånsidan av en lagerkrans belagd med sex antika båtstävar med ramm (en romersk skeppskrona). Detta utseende hade medaljen fram till 1806 då Gustav IV Adolf bytte ut sin fars bild mot sitt eget monogram.
Den siste att tilldelad För tapperhet till sjöss var löjtnanten, sedermera amiralen Gustaf Dyrssen, 1885. I teorin finns medaljen fortfarande kvar och kan delas ut igen om Sverige skulle hamna i krig.
I tisdags skrev Dagens Nyheter om en kulturprofil som anklagas för sexuella trakasserier och övergrepp. I texten framgick att han utnämnts till riddare av 1 kl. av Nordstjärneorden och mottagit ordenstecknet av kulturminister Alice Bah Kuhnke. Sedan 1975 utdelas orden endast till utländska medborgare och alltid på regeringens förslag.
Igår satt en ångerfull kulturminister i tv-soffan hos Malou von Sivers och lovade att undersöka om ”medaljen” kan dras tillbaka. Det kan den. Sedan ordnarna instiftades 1748 har det funnits regler från att frånta någon sin orden om vederbörande visat sig ovärdig. De gällande ordensstadgarna föreskriver:
5 § Ordenskapitlet äger förklara innehavaren av orden densamma förlustig.
Ordenskapitlet består av kungen och sex ledamöter. Att det beslutar att frånta någon en orden är ovanligt, men det har förekommit. Vanligtvis efter att personen blivit dömd för brott. Ett exempel är Stig Wennerström som 1964 fråntogs både Svärdsorden och Vasaorden sedan han dömts för grovt spioneri.
Förr fanns det till och med en lagstadgad procedur för återkallandet. En numera upphävd paragraf i Rättegångsbalken angav:
19:12 Varder riddare dömd för sådana nesliga brott, att fråga om hans ordens fråntagande kan uppstå, bör domstolen genast efter utslagets utfärdande om brottets beskaffenhet underrätta justitiekanslersämbetet, som sedan äger att iaktta vad K. M:t detsamma härom särskilt föreskrivit; skolande med verkställandet av den brottsliges bestraffning uppehållas, tills dess ordenskapitlet yttrande blivit meddelat och genom justitiekanslersämbetet varder vederbörande kungjort.
Ordnar skiljer sig på detta sätt från medaljer vilka är en gåva till den som tar emot den och sällan har bestämmelser om att kräva dem tillbaka. Ordenstecken ska däremot återlämnas vid mottagarens död och kan alltså återkallas tidigare om det finns skäl för det.
Krafter inom Svenska Akademin ska ha verkat i flera år för att den aktuelle kulturprofilen skulle få en utmärkelse, bland annat genom att föreslå honom för regeringsmedaljen Illis quorum meruere labores. Eftersom han är utländsk medborgare var han dock, till skillnad från svenskar, behörig att få den finare Nordstjärneorden.
Nu får vi se hur länge han får behålla den.
UPPDATERING 2017-11-24
I en intervju i Aftonbladet under torsdagen sade kulturministern:
– Det första jag gjorde i går var att jag gav mitt departement i uppgift att undersöka om det är möjligt att dra tillbaka denna typ av pris och hur man i så fall gör. – Det som framkommit så här långt är att det kommer vara svårt och det verkar inte heller ha gjorts tidigare, säger hon. Vad är det som är så svårt? – Regelverket är uppbyggt på det sättet.
Det kan vara knepigt att hitta en bra bröllopsdagspresent. Särskilt om det är till någon som ”har allt”. I går när drottning Elizabeth och prins Philip firade 70 år som äkta makar fick prinsen den perfekta gåvan av sin hustru: Victoriaordens storkors.
Någon kanske undrar varför han efter 70 år inte redan innehar samtliga brittiska utmärkelser. Svaret är att Storbritannien skiljer sig från andra monarkier på så vis att ordnarnas högsta grader inte med automatik tillfaller kungahusets medlemmar. Även om prins Philip har de allra flesta.
Det är upp till drottningen att besluta när någon får en orden. Hertiginnan Kate har t. ex. ännu inte någon, och prins Harry blev kommendör av Victoriaorden så sent som 2015 (tack Olle för rättelsen!). Det är inget negativt. Den dag en orden väl förlänas betyder den så mycket mer än man fått ta emot den som barn, vilket är fallet i andra europeiska kungahus.
Louis Mountbatten, den senaste britten med fyra inhemska kraschaner.
Victoriaorden instiftades 1896 av drottning Victoria och utdelas i fem grader till dem som varit i monarkens personliga tjänst. Någon med värdig mottagare av ordens högsta grad än maken som sått vid hennes sida har drottning Elizabeth knappast kunnat hitta. Att som prins Philip vara berättigad till att bära fyra brittiska kraschaner på bröstet är en ära som ingen brittisk medborgare haft sedan prinsens morbror lord Louis Mountbatten (1900-1979) och han var vicekung av Indien (!).
De tre prinsen redan innehar är: Strumpebandsorden, Tistelorden och Imperieorden.
Rikard Wolff tar emot Litteris et Artibus 2011. Foto: David Sica/Stella Pictures
Skådespelaren och sångaren Rikard Wolff har gått bort och lämnat många med saknad. För sina framstående konstnärliga insatser som skådespelare tilldelades han medaljen Litteris et Artibus av kung Carl Gustaf 2011. Medaljen instiftades 1853 av kronprins Karl (XV) och utdelas idag för framstående konstnärliga insatser inom främst musik, scenisk framställning och litteratur.
En dag 2013 när Wolff var och handlade på Konsum blev han uppringd och ombedd att läsa sin e-post. Efter att ha sprungit hem kunde han läsa att han utnämnts till riddare av franska Hederslegionen. Den franske ambassadören skrev i ett pressmeddelande:
Genom denna utmärkelse vill franska myndigheter hedra Rikard Wolffs rika och mångsidiga artisteri. Genom åren har han, inte minst, på sitt unika vis tolkat franska artister som Piaf, Barbara och Brel på scener som Dramaten, Operan och Kulturhuset och på turnéer i landet.
Rikard Wolff föll i tårar vid beskedet. Han mottog riddartecknet vid en ceremoni vid franska ambassaden omgiven och hyllad av sina vänner.
Prins Joachim öppnar kollokviet. Foto: Societas Heraldica Scandinavica
Igår öppnade prins Joachim det 20:e internationella heraldiska kollokviet i Christian VIII:s palats i Köpenhamn. Ett kollokvium är en mindre konferens eller ett större offentligt seminarium. Ämnet denna gång var de stora riddarordnarnas bruk av vapensköldar. De första ordnarna var just sammanslutningar av riddare som ofta hade sina vapensköldar i ordens kapell.
Denna tradition togs upp av de senare kungliga ordnarna och lever kvar i ett fåtal länder, däribland Danmark och Sverige, där nya riddare får sina vapen uppmålade. I Sverige hängs Serafimerridarnas vapen upp i Riddarholmskyrkan efter deras död, vilket uppmärksammades nyligen när Thailands kung Bhumibols vapen fördes dit. I Danmark får riddarna av Elefantorden och storkorsen av Dannebrogorden sina vapen uppsatta i Frederiksborgs slottskyrka redan under deras levnad. Prins Joachim är ordenskansler för dessa ordnar.
Ett tjugotal föreläsare från olika länder ska berätta om europeiska ordnars heraldiska traditioner, t. ex. brittiska Strumpebandsorden eller Malteserorden. Kollokviet anordnas av Internationella Heraldikakademien (AIH) tillsammans med Heraldiska Sällskapet i Danmark och det nordiska Heraldiska Sällskapet (Societas Heraldica Scandinavica).
Medaljen För nit och redlighet i rikets tjänst, som tilldelas statsanställda efter 30 års anställning, får sitt utseende aningen justerat efter att Arbetsgivarverket tecknat ett nytt tillverkningsavtal med Svenska medalj AB. Tidigare har medaljen tillverkats av Sporrong. Bland annat kommer eklövsornamentet på frånsidan, som infördes vid Gustaf VI Adolfs trontillträde 1950, att återinföras. Den belönade får också sitt namn på etuiet vilket är en snygg och personlig detalj.
För nit och redlighet har den något ovanliga 6:e storleken (27,5 mm.) vilket kommer av att riksdagen 1946 bad regeringen att demokratisera utdelningen och inte göra skillnad på tjänstemän av olika lönegrad genom att dela ut 8:e eller 5:e storleken av guld eller silver. Resultatet blev att alla fick en ”mellanstorlek” av guld. Efter 1975 är För nit och redlighet den enda medalj som delas ut för statlig tjänst.
Lite överkurs:
På medalj.nu pågår en intressant diskussion om hur För nit och redlighet borde kategoriseras, vilket avgör hur den ska bäras i förhållande till andra medaljer. Före 1975 delades medaljen ut efter beslut av Konungen i statsrådet (Kungl. Maj:t) och därefter av regeringen. De medaljerna räknas idag till kategori G. Regeringsmedaljer. Eftersom utdelandet För nit och redlighet vid samma tid delegerades till myndigheterna har det ansetts medaljen numera hör till kategori I. (medaljer som instiftats av regeringen (Kungl. Maj:t) men som delas ut av myndigheter, samt medaljer de kungl. akademiernas medaljer).
I sin bok Svenska ordnar och medaljer (1987 och 1998) listar vice ordenskansler Fredrik Löwenhielm För nit och redlighet i kategori G. vilket fortfarande är Kungl. Maj:ts ordens ståndpunkt. Det finns dock ett antal felaktigheter i Löwenhielms lista, ex. placeras regeringsmedaljen För omsorgsfull renvård i kategori I. och på flera ställen frångår han anciennitetsprincipen och placerar nyare medaljer före äldre i samma kategori.
Sett till vad de andra kategorierna innehåller så är det logiskt att medaljen flyttas. Kategori G. innehåller sådana medaljer som regeringen själv delar ut efter beslut på regeringssammanträde, medan kategori I. innehåller sådana som regeringen (Kungl. Maj:t) fastställt men inte själv delar ut, ex. Uppsala universitets medalj För trohet och nit från 1928. Frågan är då om en medalj som instiftats i en kategori bör förbli där även om utdelningen förändras.
Oavsett vad man har för åsikter om denna faleristiska exkurs är det en fin medalj.
På Frankrikes nationaldag den 14 juli delade president Emmanuel Macron endast ut ett hundratal utmärkelser inom Hederslegionen. Vanligtvis får uppåt 500 personer den prestigefulla orden. Det fick flera att undra om presidenten, som gått till val på att ruska om i landets politiska etablissemang, hade planer även för Hederslegionen.
Det hade han. I dagarna har det tillkännagivits att en större reform väntar orden som grundades av Napoleon I 1802. Presidenten anser att det blivit för lätt för dem med rätt kontakter, främst män över 60, att få sina namn upptagna på förslagslistorna. Han vill nu ha ett mer restriktivt system med tonvikt på förtjänst där utdelningarna speglar Frankrikes alla delar.
I praktiken innebär det att antalet mottagare, som varje år brukat uppgå till 3 200 civila och 1 200 militärer, kommer att reduceras kraftigt. Man ska skära ned hela 50% av de civila utnämningarna, 10% av de militära och 25% av dem till utlänningar.
För att upprätthålla ordens integritet har Macron dessutom sett till att återkalla ett antal utmärkelser, ex. Harvey Weinsteins efter att den amerikanske producenten avslöjats ha begått sexuella övergrepp under lång tid.
Hur Hederslegionens nya kriterier kommer att se ut återstår att se, men Macron är nog helt rätt ute. Ett belöningsväsende som blir för stort och präglat av automatik förlorar sitt värde, och följderna av det fick vi se i Sverige på 70-talet då utdelningen av ordnar till svenskar avskaffades helt.
Phaleristica 