I Stiljournalen konverserar Fredrik af Klercker och Filip Strömbäck om allt möjligt som har med stil att göra. Denna vecka kom turen till ordnar och medaljer. Ett ämne som Fredrik af Klercker brinner för och entusiasmen smittar av sig när han berättar. Även om en och annan faktauppgift inte blir helt rätt så är det ett mycket trevligt samtal att lyssna på en söndagseftermiddag som denna.
Under Övrigt
Konungens medalj, och några andra.
I tisdags var det medaljutdelning på kungliga slottet. I Lovisa Ulrikas matsal samlades mottagarna som skulle belönas för sina insatser på skilda områden. Medan fotoblixtarna smattrade fick de ta emot en medalj av kungen och ett diplom av drottningen. De flesta hade tilldelats H. M. Konungens medalj. Denna medalj finns i olika band och storlekar och delas ut till dem som utmärkt sig på olika sätt inom samhället. Idag ska jag gå igenom medaljens historia.
Medaljen, som länge kallade Hovmedaljen, instiftades under tidigt 1800-tal av Karl XIII som belöning för trotjänare som arbetat vid hovet i 30 år eller längre. Medaljen bar kungens bild och på frånsidan mottagarens namn och tjänstetid. Detta var den första svenska medalj som regelbundet kom att bära mottagarens namn. Även Karl XIV Johan och Oscar I delade ut medaljen. Vid sitt silverbröllop sänkte Oscar I kvalifikationstiden till 25 år, men ändå kom medaljen inte att delas ut så ofta. Något strikt regelverk fanns heller inte.
Under Karl XV kom medaljen vid några tillfällen även att ges till personer utanför hovet samt till utlänningar, t. ex. en tysk professor på besök i Stockholm. Redan som kronprins hade han inrättat konstnärsmedaljen Litteris et Artibus som vid trontillträdet kom att bli den andra av kungens enskilda medaljer, d. v. s. som han själv beslutade om och betalade för.
Oscar II.
Med Oscar II fick medaljen fasta former och började utdelas flitigt. Den 13 november 1876 utfärdades ett regelverk för ”H. M. Konungens medalj”. Bandet ändrades till högblått för att skilja den från regeringsmedaljerna. 20 års anställning vid hovstaterna skulle krävas för att få en av medaljens fem klasser:
Åldfruar och hovfurirer hörde till den finaste personalkategorin och fick den högsta klassen. Slottets vedbärare utgjorde tillsammans den lägsta, men kunde efter ett ytterligare antal år få sin medalj försedd med krona. Också här bröt hovmedaljen ny mark. Inom en orden var det vanligt att avancera till en högre grad, men att få en finare variant av en medalj man redan fått var mycket ovanligt.
Utöver dessa delade Oscar II även ut ett antal unika varianter vid särskilda tillfällen inom och utanför hovet: 12:e och 8:e storlekarna i kedja, 8:e storleken i högblått band om halsen, samt i Serafimerordens band på bröstet. Samtliga i guld.
Gustaf V förenklade faderns system så att medaljen kom i tre standardutföranden, samtliga i guld med krona. För 20 års hovtjänst fick man 5:e storleken, efter 30 år 8:e storleken, och efter 40 år 8:e storleken om halsen i smalt band. Dessa regler gällde dock endast vid hovstaterna. När kungen var på resa var han mycket generös med sin medalj till betjänter, chaufförer och andra. Medaljen fick nästan dubbelt så många utländska mottagare som svenska. De fick den dock endast i förgyllt silver.
Gustaf V och Torsten Nothin (mitten).
För insatser utanför hovet delade Gustaf V ut ett fåtal specialvarianter: 12:e och 8:e storlekarna i kedja, samt ett antal i Serafimerordens band. Av de sistnämnda delades en ut med briljanterad krona till överståthållare Torsten Nothin. Denne socialdemokrat kunde av politiska skäl inte ta emot ordnar, även om han gärna velat. Därav specialmedaljen. Först vid pensioneringen kunde han ta emot Serafimerorden. En specialmedalj i andra änden av skalan var 8:e storleken i silver som 1942 tilldelades hovillusionisten Max Hofzinser.
Gustaf VI Adolf började dela ut 8:e storleken i guld till framgångsrika idrottare. Under hans sista år påbörjade riksdagen processen att Sverige helt skulle sluta att förläna ordnar till de egna medborgarna. Då delades cirka 1 300 ordnar ut varje år. Genom ordenskanslersämbetet lämnade kungen ett kompromissförslag. Inga ordnar skulle förlänas för statlig anställning, men tre grader av Vasaorden skulle behållas för att delas ut till förtjänta svenskar efter en fri prövning. Förslagsvis runt 200 om året. Det välavvägda förslaget fick kalla handen från riksdagen. Från politiskt håll sågs inget behov av att fylla det tomrum ordensväsendet skulle lämna efter sig.
Medaljutdelning 2007.
Den gamla ordensväsendet hann leva kvar ett drygt år under Carl XVI Gustaf innan det slutligen upphörde med utgången av 1974. Den 14 februari 1975 beslutade kungen om nya bestämmelser för Konungens medalj som nu skulle ta ordnarnas plats och regelbundet delas ut för insatser för det svenska samhället. Tre äldre varianter återinfördes:
Sedan 1975 delas medaljen ut till omkring 5o personer årligen, hovstaternas personal medräknad. Bland mottagarna kan nämnas Ingvar Kamprad (12:e storleken i Serafimerordens band 2004), Anne Ramberg (12:e storleken i högblått band 2006), Helge Skoog (8:e storleken i Serafimerordens band 2008) och Alice Bah Kuhnke (8:e storleken i högblått band 2013).
Vissa likheter med ordnarna kan anas. De som får 12:e storleken i kedja är nästan uteslutande de som tidigare skulle ha fått Serafimerorden, och de som får 12:e storleken i Serafimerordens band hade nog före 1975 kunnat bli kommendörer med stora korset av Nordstjärneorden. Detta till trots är medaljen mycket uppskattad. Socialdemokratiska statsministrar, som tidigare kategoriskt avböjt ordnar, infinner sig nu mangrant för att ta emot den. Detsamma gäller liberaler, miljöpartister och t. o. m. vänsterpartister.
Några mindre justeringar ägt rum. Sedan 1981 delas 8:e storleken i högblått band om halsen inte längre ut. Samtidigt fasades 5:e storleken ut för att senare återkomma under 2000-talet, och 1997 infördes 12:e storleken i högblått band. Tidigare gjordes åtskillnad mellan medaljen ”av guld” och ”gyllene” (alltså förgyllt finsilver). Idag är alla medaljer utom den i kedja förgyllda. En enda gång har medaljen delats ut med briljanterad krona. Till prins Bertil på hans 75-årsdag 1987.
Med Konungens medalj har kung Carl Gustaf visat hur en gammal utmärkelse, tvärtemot vad man trodde på 70-talet, kan fylla en uppskattad funktion även idag. Som jag tidigare skrivit har jag förslag på hur ett ännu bättre belöningssystem kunde se ut, men det får bli ett annat inlägg.
Under Medaljer
Konungens medalj. Foto: Kungahuset.se
Idag är det kungens namnsdag med det traditionella tillkännagivandet av namnen på dem som tilldelas Konungens medalj och Litteris et Artibus. Volvos VD Martin Lundstedt och Husgerådskammarens chef Margareta Nisser-Dalman får 12:e storleken i Serafimerordens band, SVT:s förra chef Eva Hamilton och Stockholms förre finansborgarråd Sten Nordin får samma storlek i högblått band. 8:e storleken i Serafimerordens band tilldelas professor Barbro Klein, och samma storlek i högblått band går till de båda guldmedaljörerna från OS i Rio Sarah Sjöström och Jenny Rissveds. För att nämna några.
En storlek som introducerats först de senaste åren är femte storleken i högblått band. Den har delats ut för specifika och lite smalare insatser. Nu går den till den uppmärksammade ICA-handlaren Jonas Berg som engagerat sig för nyanlända, samt till innehavarna av friserföretaget Björn Axén: Johan Hellström och Peter Hägelstam som även är kungahusets frisörer. Litteris et Artibus tilldelas operasångerska Ann Hallenberg, skådespelaren Elin Klinga, samt sångerskan och kompositören Lisa Nilsson.
Samtliga mottagare är förstås välförtjänta, men urvalet belyser den inte helt optimala lösningen att Konungens medalj är både svensk förtjänstmedalj och belöningsmedalj för arbete inom hovstaterna. När den instiftades av Carl XIII var det som kungens privata belöning för hovpersonalen, men efter att ordensväsendet avskaffats 1975 utdelas den även för samhällsförtjänster. Genom att använda medaljen på det sättet har kung Carl Gustaf visat hur bra att dekorera ett antal svenskar varje år, en tanke som avfärdades under ordensreformen.
Det är hög tid att riksdagen ger honom rätt och återupplivar ex. Vasaorden som belöning för samhällsinsatser, så att Konungens medalj kan återgå till att bli hovmedalj.
Medaljerna delas ut den 7 februari kl. 14.00 på Kungl. Slottet. Hela listan finns här.
Under Medaljer
Malteserordens 79:e stormästare Matthew Festing.
Den senaste tiden har Malteserorden skakats av en konflikt rörande dess ledarskap som fått den att hamna i kollisionskurs med Vatikanen. Reuters rapporterar nu att påven bett stormästaren Matthew Festing att avgå, vilket denne accepterat. Detta är något unikt i ordens långa historia.
Malteserorden har sina rötter i korstågen men är idag en internationell välgörenhetsorganisation som verkar i fattiga och sjukdomsdrabbade områden världen över. Matthew Festing tillhörde orden kärna – rättsriddarna – som består av ett fåtal adliga män som avgett munklöften. Utöver dessa finns ett stort antal damer och riddare, samt tiotusentals volontärer. Sedan 1959 finns en skandinavisk association.
Konflikten som krävt stormästarens avgång bottnar i en maktkamp mellan olika delar av orden. Den drevs till sin spets när ordens andlige ledare, kardinalen Raymond Burke, drev igenom att trotjänaren Albrecht von Boeselager skulle skiljas från sin post som storkansler sedan det uppdagats att orden delat ut kondomer under dennes tid som chef för hjälpverksamheten. von Boeselager protesterade högljutt vilket fick påven att tillsätta en kommission för att utreda omständigheterna kring avskedet. Detta markerade Matthew Festing emot eftersom Malteserorden i världsligt hänseende är helt självständig från Vatikanen.
Nu avgår alltså Festing, och det blir intressant att se hur detta påverkar Malteserorden framöver. Orden erkänns av flera stater som ett internationellt rättssubjekt – en stat utan territorium – och har egna diplomater och utfärdar egna pass. I praktiken har orden begränsade möjligheter att utnyttja denna särställning. Enligt en överenskommelse med Italien får orden endast utfärda tre pass och dessa erkänns inte överallt, exempelvis inte i Sverige. Den senaste tidens händelser lär inte gynna ordens ställning.
Under Övrigt
Joe Biden tar emot Frihetsmedalj. Notera storleken på halstecknet
I november skrev jag ett inlägg med titeln ”Obamas sista frihetsmedaljer”. Det visade sig dock att presidenten ämnade dela ut USA:s högsta civila utmärkelse ytterligare en gång. Igår överraskade han sin vicepresident Joe Biden som märkbart rörd fick ta emot Frihetsmedaljen med hyllningar för nästan ett halvsekel i allmänhetens tjänst. Läs hela presidentens tal här.
Biden förärades medaljens högre grad (”with distinction”) vilket händer mycket sällan. De tre senaste presidenterna har bara delat ut en var: till Ronald Reagan (1993 av George H.W. Bush), Colin Powell (1993 av Bill Clinton) och påve Johannes Paulus II (2004 av George W. Bush).
Tecknet är större och överlämnas i band om halsen, men till högtidsdräkt bärs den som ett storkors, alltså med axelband och kraschan. Den enda amerikanska utmärkelse som bärs på det sättet. Eftersom amerikaner sällan bär högtidsdräkt överlämnas dessutom miniatyrmedalj, clip, och bandspänne för andra tillfällen. De pryds av en gyllene örn. Den ordinarie medaljens örn är av silver.
Illustration av hur medaljen bärs. till frack.
Sedan Frihetsmedaljen instiftades av John F. Kennedy 1963 är Barack Obama den som utnyttjat den mest. Totalt 123 har delats ut varav Joe Bidens är den enda av den högre graden.
Under Belöningsmedaljer
Amerikanska Purpurhjärtats medalj.
Purpurhjärtats medalj, en av världens mest omtalade krigsutmärkelser, delas ut av den amerikanske presidenten till militärer som sårats eller dödats i strid. Traditionen går tillbaka till George Washington som gav lila tyghjärtan till sårade soldater under revolutionskriget. Medaljen fick sin nuvarande form efter första världskriget.
BBC har skrivit ett långt och rörande reportage om Zachariah Fike i den amerikanska armén som fick ett gammalt Purpurhjärta som hans mor köpt. Det hade tilldelats familjen till en stupad soldat i andra världskriget. Fike kände inte att den hörde hemma i hans antiksamling. Istället började han spåra soldatens familj och kunde efter många mödor hitta dennes systrar om lämna medaljen till dem. De blev mycket glada och rörda och när hans initiativ uppmärksammades började andra höra av sig om Purpurhjärtan de ägde och som borde återbördas.
Så startades Purple Hearts Reunited, en organisation som hjälper till att återbörda krigsmedaljer som kommit på avvägar. Ursprungligen var det Zachariah Fike som satt själv vid sin dator på nätterna för att spåra medaljerna, men nu engagerar det många andra. På detta sätt har många familjer fått tillbaka en bit av sin historia och ett minne av släktingar som dött eller sårats världen över.
Läs hela reportaget här: The Medal Detective
Eugen-medaljen. Foto: kungahuset.se
När målarprinsen Eugen fyllde 80 år 1945 instiftade Gustaf V en ny belöningsmedalj i hans ära att delas ut för framstående konstnärlig gärning. Den bär än idag prins Eugens bild och tilldelas framstående konstnärer inom det bildande området – alltså målare, skulptörer och arkitekter m. fl. Den avlastade därmed medaljen Litteris et Artibus som återgick till en mer litterär och musikalisk inriktning.
Prins Eugen själv hade förslagsrätt och namnen på mottagarna tillkännages på hans födelsedag. 1945 delades medaljen ut till elva mottagare, däribland Ivar Tengbom, Carl Milles och Carl Malmsten. Det bestämdes att medaljen därefter inte skulle delas ut till fler än tre framstående konstnärer om året. I samband med en nordisk utställning på Liljevalchs 1947 utökades detta med högst en person från var och en av de nordiska länderna.
Denna begränsning i antal, som gjort medaljen mycket exklusiv, har hållits strängt i alla år. Fram till idag. Då överlämnade kung Carl Gustaf medaljen till hela sju personer, varav fyra unga svenska arkitekter, vilket motiverades som ”ett erkännande av att arkitektarbete alltsomoftast är kollektivt, där inte alltid någon enskild ‘stjärnarkitekt’ kan pekas ut. I år ges medaljen till fyra stjärnor!” De fyra startade 2002 byrån Marge Arkitekter och ligger bakom flera prisbelönta projekt. Bland annat terminalerna på Strömkajen i Stockholm mitt emot slottet. Kungen måste ha blivit mycket imponerad över den nya utsikten.
Läs mer på kungahusets hemsida.
Regeringen har beslutat att tilldela diplomaten Jan Eliasson medaljen Illis quorum meruere labores av 18:e storleken i guld med kedja. Den finaste medaljen som regeringen kan dela ut. Han fick beskedet av utrikesminister Margot Wallström vid ett besök i New York och motiveringen lyder:
För hans livslånga och oförtröttliga arbete i fredens och de mellanstatliga relationernas tjänst, både som företrädare för Sverige och som representant för Förenta nationerna
Eliasson har haft en lång karriär inom diplomatin, bl. a. som kabinettssekreterare 1994–2000, ambassadör i USA 2000-05 och en kort period som utrikesminister 2006. Han avslutar vid årsskiftet sitt arbete vid FN där han varit ordförande i generalförsamlingen 2005–06 och vice generalsekreterare sedan 2012. Han tilldelades Konungens medalj av 12:e storleken i Serafimerordens band 2005.
Medaljen, vars inskrift betyder ”Åt dem vars gärningar gör dem förtjänta av det”, instiftades 1785 av Gustav III som en allmän belöningsmedalj att delas ut i 18:e och 12:e storlekarna. Under mitten av 1800-talet ändrades detta till 8:e och 5:e storlekarna, men Oscar II återinförde de större varianterna för särskilda förtjänster. Sedan dess har dessa två storlekar delats ut sparsamt och endast till dem som gjort betydande insatser under lång tid.
Sedan 1984 har 18:e storleken endast delats ut till statsmän och -kvinnor. Samtidigt bestämdes att innehavarna skulle vara likställda med Serafimerriddare i hovets placeringslista. Detta gäller även innehavarna av Konungens medalj av 12:e storleken med kedja. Medaljen är alltså i princip lika fin som Serafimerorden. Den som senast fick motta medaljen var förra talmannen Birgitta Dahl 2003.
Till Aftonbladet säger Eliasson om medaljen:
Jag är mycket hedrad och tacksam, jag blev överraskad och glädjer mig mycket över detta. Det är många års arbete i både FN:s och Sveriges tjänst som avslutas nu, säger han.
Under Belöningsmedaljer
Ordenshandbok (2016).
Idag på Finlands självständighetsdag har president Sauli Niinistö traditionsenligt förlänat drygt 3 800 ordenstecken och medaljer inom Frihetskorsets orden, Finlands Vita Ros’ orden och Lejonorden till förtjänta finländare. Nytt för i år är att alla mottagarna med sina utmärkelsetecken får ett exemplar av den nya ordenshandboken som ger bakgrund och praktiskt vägledning till det det finska belöningsväsendet. Den går även att läsa på ordnarnas hemsida.
Boken fokuserar främst på Finlands Vita Ros’ orden och Lejonorden och är rikligt illustrerad med fotografier av ordenstecknen och -medaljerna samt teckningar som visar hur dessa bärs till olika klädkoder. Dessutom beskrivs utmärkelsetecknets väg till mottagaren från det att ett förslag lämnats in, och läsaren får t. o. m. tips om hur man syr medaljband.
Också en svensk läsare kan hitta nyttig information i boken. Det finska regelverket ligger nära det svenska, även om det inte är identiskt på alla punkter. I Finland tillåts t. ex. endast två halstecken, i Sverige tre o. s. v. På en uniform placerar finländaren sina medaljer ovanför bröstfickan och kraschaner under, medan svensken låter medaljerna vila på ficklocket och placerar kraschanen mitt på fickan.
Boken innehåller även en intressant artikel ”Riddarordnarnas historia” som även avhandlar Sverige och Ryssland av Antti Matikkala. Han arbetar just nu på ett verk om Finlands Vita Ros’ orden och Lejonorden som ska utkomma under 2017 då Finland firar 100 års självständighet.
Glad självständighetsdag och trevlig läsning!
Under Bärande
Om Alfred Nobel själv närvarat vid Nobelfesten hade han nog blivit förvånad. Det vi förknippar med priset – guldmedaljen och banketten – nämns inte med ett ord i hans världsberömda testamente. Det var Nobelstiftelsen som 1899–1900 tog fram de grundstadgar enligt vilka varje pristagare ska erhålla ”en med testators bild och lämplig inskrift försedd medalj av guld”. Då tillsattes också en festkommitté att förbereda den storslagna utdelningsceremonin med efterföljande bankett. Hade Alfred Nobel fått bestämma hade det nog inte blivit något med det.
Testatorn själv var inte av den självförhärligande typen och skulle nog besvärats av att ha sett sitt namn och sin bild överallt. Ordnar och utmärkelser kallade han för ”plåtslageri”, och trots att han tilldelats flera själv för sina framgångar inom industri och vetenskap skrev han att utmärkelserna hade ”intet explosivt underlag”. Så här skriver han i ett brev:
För den svenska Nordstjärneorden har jag min kokerska att tacka, vars konst tilltalade en högvälboren mage. Min Franska orden fick jag på grund av min nära personliga bekantskap med en minister, den brasilianska Rosenorden emedan jag tillfälligtvis blev presenterad för Dom Pedro, och slutligen vad den berömda Bolivarorden beträffar, emedan Max Philipp hade sett ”Niniche” och ville åskådliggöra det naturtrogna sätt, på vilket ordnar där utdelades.
Bolivarorden måste syfta på venezuelanska Bolivars bysts orden men i övrigt är historien höljd i dunkel. Kanske var det ett privat skämt mellan Nobel och Philipp.
Vad han än tyckte om ordnar skaffade han ändå miniatyrer som han lät montera i en prydlig kedja som idag kan beskådas på Björkborns herrgård utanför Karlskoga. Där finns också originaldekorationerna, utom de italienska ordnarna som finns i San Remo. Kenne Fant som skrivit en biografi om Nobel noterar att han inte avböjde ordnarna och kanske insåg att det fanns ett värde i att kunna visa upp dem vid något enstaka tillfälle.
Så till Nobelfesten hade Alfred Nobel kommit med ordenstecken från flera länder. Kanske hade det varit helt motvilligt, kanske skulle han innerst inne ha varit lite smickrad. Det kan man inte veta.
Alfred Nobels utmärkelser:
Under Personer
Phaleristica 