Idag på Finlands självständighetsdag har president Sauli Niinistö traditionsenligt förlänat drygt 3 800 ordenstecken och medaljer inom Frihetskorsets orden, Finlands Vita Ros’ orden och Lejonorden till förtjänta finländare. Nytt för i år är att alla mottagarna med sina utmärkelsetecken får ett exemplar av den nya ordenshandboken som ger bakgrund och praktiskt vägledning till det det finska belöningsväsendet. Den går även att läsa på ordnarnas hemsida.
Boken fokuserar främst på Finlands Vita Ros’ orden och Lejonorden och är rikligt illustrerad med fotografier av ordenstecknen och -medaljerna samt teckningar som visar hur dessa bärs till olika klädkoder. Dessutom beskrivs utmärkelsetecknets väg till mottagaren från det att ett förslag lämnats in, och läsaren får t. o. m. tips om hur man syr medaljband.
Också en svensk läsare kan hitta nyttig information i boken. Det finska regelverket ligger nära det svenska, även om det inte är identiskt på alla punkter. I Finland tillåts t. ex. endast två halstecken, i Sverige tre o. s. v. På en uniform placerar finländaren sina medaljer ovanför bröstfickan och kraschaner under, medan svensken låter medaljerna vila på ficklocket och placerar kraschanen mitt på fickan.
Boken innehåller även en intressant artikel ”Riddarordnarnas historia” som även avhandlar Sverige och Ryssland av Antti Matikkala. Han arbetar just nu på ett verk om Finlands Vita Ros’ orden och Lejonorden som ska utkomma under 2017 då Finland firar 100 års självständighet.
Alfred Nobels miniatyrordnar. Från vänster: Hederslegionen, Nordstjärneorden, Mauritius- och Lazarusorden, Kronorden och Rosenorden.
Om Alfred Nobel själv närvarat vid Nobelfesten hade han nog blivit förvånad. Det vi förknippar med priset – guldmedaljen och banketten – nämns inte med ett ord i hans världsberömda testamente. Det var Nobelstiftelsen som 1899–1900 tog fram de grundstadgar enligt vilka varje pristagare ska erhålla ”en med testators bild och lämplig inskrift försedd medalj av guld”. Då tillsattes också en festkommitté att förbereda den storslagna utdelningsceremonin med efterföljande bankett. Hade Alfred Nobel fått bestämma hade det nog inte blivit något med det.
Testatorn själv var inte av den självförhärligande typen och skulle nog besvärats av att ha sett sitt namn och sin bild överallt. Ordnar och utmärkelser kallade han för ”plåtslageri”, och trots att han tilldelats flera själv för sina framgångar inom industri och vetenskap skrev han att utmärkelserna hade ”intet explosivt underlag”. Så här skriver han i ett brev:
För den svenska Nordstjärneorden har jag min kokerska att tacka, vars konst tilltalade en högvälboren mage. Min Franska orden fick jag på grund av min nära personliga bekantskap med en minister, den brasilianska Rosenorden emedan jag tillfälligtvis blev presenterad för Dom Pedro, och slutligen vad den berömda Bolivarorden beträffar, emedan Max Philipp hade sett ”Niniche” och ville åskådliggöra det naturtrogna sätt, på vilket ordnar där utdelades.
Bolivarorden måste syfta på venezuelanska Bolivars bysts orden men i övrigt är historien höljd i dunkel. Kanske var det ett privat skämt mellan Nobel och Philipp.
Vad han än tyckte om ordnar skaffade han ändå miniatyrer som han lät montera i en prydlig kedja som idag kan beskådas på Björkborns herrgård utanför Karlskoga. Där finns också originaldekorationerna, utom de italienska ordnarna som finns i San Remo. Kenne Fant som skrivit en biografi om Nobel noterar att han inte avböjde ordnarna och kanske insåg att det fanns ett värde i att kunna visa upp dem vid något enstaka tillfälle.
Så till Nobelfesten hade Alfred Nobel kommit med ordenstecken från flera länder. Kanske hade det varit helt motvilligt, kanske skulle han innerst inne ha varit lite smickrad. Det kan man inte veta.
Alfred Nobels utmärkelser:
Riddare av Nordstjärneorden
Officer av brasilianska Södra korsets orden
Officer av brasilianska Rosenorden
Officer av franska Hederslegionen (tidigare riddare)
Officer av italienska Sankt Mauritius- och Lazarusorden
Idag blev det officiellt. Det estniska ordensmuseet – Tallinn Museum of Order of Knighthood – som varit under uppbyggnad en tid kommer att öppna i Tallinn den 27 december. Dess samling innefattar över hundra ordnar från olika världsdelar, däribland berömda som brittiska Strumpebandsorden, japanska Krysantemumorden och svenska Serafimerorden, men också mindre kända som finska Heliga Lammets orden tillhörande den ortodoxa kyrkan i Finland.
Museet är centralt beläget i Tallinns medeltida stadskärna, bara ett stenkast från Nikolaikyrkan. Det kommer att vara öppet 10:00-18:00 tisdagar till söndagar med undantag för helgdagar. Inträdet ligger på 9 euro för vuxna och 5 euro för pensionärer, barn och studenter. En finsk designbyrå arbetar med att ta fram ett utbud till museets butik baserat på samlingarna. Försäljningen ska börja i januari nästa år. Läs mer om arbetet här.
Ambitionen med museet är tydligen hög. Den nyfikne frågar sig dock vem som ligger bakom hela företaget. Inga namn är utsatt på hemsidan (som för övrigt är helt på engelska). Delar av samlingarna måste härröra från en eller flera statschefer eller andra mycket högt uppsatta människor som varit serafimer- eller strumpebandsriddare en gång i tiden.
Dessa frågor kan förhoppningsvis besvaras vid ett besök på världens nyaste ordensmuseeum. Något jag ser mycket fram emot.
Den 11 november 2009 gick en 61-årig man i veteranparaden i Warwickshire, England. De flesta deltagare bar en eller två utmärkelser på bröstet. Denne man bar 17. Misstankar väcktes och det visade sig att han inte tilldelats en enda av dem. Han var en s. k. ”Walt”, någon som falskeligen utger sig för att vara en dekorerad veteran, efter dagdrömmaren Walter Mitty från en novell av James Thurber. Mannen nekade först, men erkände sedan att han utgett sig för att vara krigshjälte för att imponera på sin fru, varpå hon ersatt alla medaljer som han ”förlorat”.
Mannen dömdes till 60 timmars samhällstjänst, men bara ett par dagar senare upphävdes domen. Man insåg att lagen han brutit mot upphävts bara elva dagar före paraden. Warwickshire kokade av upprördhet. Nu har en parlamentsledamot tagit initiativ till att återinföra förbudet. Awards for Valour Protection Act har fått stöd av både försvarsutskottet och försvarsministern och skulle innebära att upp till 6 månaders fängelse eller 5 000 pund i böter skulle kunna utdömas för att bära militära utmärkelser som man inte har rätt till.
I USA antogs 2006 en liknande lag, Stolen Valor Act enligt vilken otillåtet bärande, tillverkande eller försäljning kunde straffas med fängelse. Högsta domstolen upphävde den dock 2012 eftersom den stred mot yttrandefriheten. Då bytte försvarsdepartementet taktik och lanserade en webbplats valor.defense.gov med namnen på alla dem som mottagit en militär utmärkelse för att stävja missbruk och avslöja bedragare. 2013 kom en ny lag som förbjöd bärande om det syftade till att få ekonomiska fördelar.
I Frankrike, som är notoriskt strikt när det kommer till bärbara utmärkelser, gäller fortfarande Napoleons förbud från 1810 mot att bära en orden eller medalj man inte har rätt till. I Norge avskaffades förbudet förra året. I Sverige har det aldrig funnits något.
Är sådana förbud nödvändiga? Min erfarenhet är att Walts är ovanliga, och de som finns behänger sig snarare med påhittade utmärkelser än verkliga. Mytomaner i köpta utmärkelsetecken kanske lider av dålig självkänsla eller rentav psykiska åkommor, och då är straff knappast rätt lösning. Men visst finns det rötägg, och en lag är en kraftig markering mot ett missbruk som i värsta fall undergräver utmärkelser som bärs av förtjänta människor. Den som belönar kan inte bara fokusera på att utmärka förtjänta personer. Man måste samtidigt verka för att upprätthålla utmärkelsens värde. Det bästa sättet, enligt min mening, är att se till att allmänheten har kunskap om utmärkelser och vad de står för.
I fallet med den 61-årige mannen kan man nog säga att en fällande dom varit överflödig. Efter en storm i pressen förlorade han sitt jobb, han uteslöts från sin lokala veteranklubb och hans fru sålde medaljerna på eBay.
Amerikanska presidentens frihetsmedalj. Halstecken, miniatyr, släpspänne och clip.
I sluttampen av sitt presidentskap har Barack Obama utnämnt 21 mottagare av Frihetsmedaljen. USA:s högsta civila utmärkelse. Bland dem finns flera kända kulturpersonligheter som Bill och Melinda Gates, Tom Hanks, Robert de Niro, Ellen DeGeneres, samt inte minst Bruce Springsteen. Två av utdelningarna sker postumt. I pressmeddelandet citeras presidenten:
The Presidential Medal of Freedom is not just our nation’s highest civilian honor – it’s a tribute to the idea that all of us, no matter where we come from, have the opportunity to change this country for the better. From scientists, philanthropists, and public servants to activists, athletes, and artists, these 21 individuals have helped push America forward, inspiring millions of people around the world along the way.
Medaljen instiftades 1963 av John F. Kennedy att delas ut för särskilt förtjänstfulla insatser för USA:s säkerhet och nationella intressen, för världsfreden, eller för kulturella eller andra allmänna eller enskilda gärningar. Den tilldelas drygt tio personer om året. Obama delar ut sina sista medaljer vid en ceremoni i Vita huset den 22 november.
Svenska Dagbladet har lanserat ett historiskt arkiv där man, om man är prenumerant, kan läsa och söka i samtliga nummer sedan starten 1884. Är man intresserad av ordnar och medaljer kan man glädjas åt många bra artiklar i ämnet, även om ordet ”faleristik” ger sammanlagt noll träffar. Förutom de långa listorna på nya riddare och kommendörer efter varje ordensregn hittar man i den s. k. förströelseavdelningen I marginalen flera korta men intressanta artiklar.
Vinjett 70-tal.
De återkom så pass ofta att man på 60-talet lanserade rubriken Bakom stjärnorna med en egen vinjett. Under den fanns ordens- och medaljhistoria, svar på frågor från läsarna samt lite historia och kuriosa. De flesta artiklar bar signaturen ”K. L–m.” och bakom den dolde sig ingen mindre än Karl Löfström (1881-1964) kanslist vid Kungl. Maj:ts orden och författare till Svenska ordnar och medaljer samt ett antal medaljhistoriska artiklar. Från 20-talet ända fram till sin död bidrog han regelbundet med sin kunskap i Svenska Dagbladet.
Idag är intresset från dagspressen inte lika stort, så det blir upp till oss bloggare att fylla tomrummet. Med Karl Löfströms artiklar tillgängliga blir det lättare att skriva i hans anda och fortsätta sprida den faleristiska fröjden.
Den internationella kommissionen för riddarordnar (International Commission on Orders of Chivalry, ICOC) har för första gången på sju år uppdaterat sitt register över ordnar som inte är statsordnar, men som av historiska skäl kan anses ha en annan ställning än rent privata sammanslutningar. Merparten är sådana som f. d. regerande furstehus tagit med sig i exil, s. k. dynastiska ordnar.
Kommissionen är ett privat organ som grundades i Stockholm under en heraldisk konferens 1960. Den var tänkt att bestå av renommerade experter men togs snart över av medlemmar från privatordnar med tvivelaktig historisk förankring som såg till att dessa kom med i registret. Först 1999 skedde en uppstramning under den nuvarande ordföranden Pier Felice degli Uberti och ICOC har sedan dess tagit sig an sin ursprungliga uppgift.
Även om kommissionens principer och slutsatser fortfarande är omstridda så har den genom sin akademiska arbetssätt och sin breda expertis vunnit trovärdighet inom sitt område. Man är öppen med sin historia och fortsätter att ompröva sina slutsatser. Den nya förteckningen är t. ex. aningen mer strikt än tidigare. Endast egentliga ordnar tas med i själva registret. Övriga dekorationer och sammanslutningar tas med i ett appendix. Annars har jag ännu inte hittat större ändringar, annat än vissa mindre uppdateringar gällande stormästare.
ICOC fortsätter även att knyta till sig kompetens. I sitt arbete har kommissionen fått förstärkning från svenskt håll av statsheraldikern och kammarherren Henrik Klackenberg som blev ledamot förra året. Historiografen vid Kungl. Maj:ts Orden Per Nordenvall är ledamot sedan tidigare. Totalt har ICOC ett fyrtiotal ledamöter varav fem från Skandinavien.
Man ska inte överdriva betydelsen av ICOC:s register. En ordensutmärkelses ställning är i praktiken en protokollär fråga i varje enskilt land, inte en akademisk. I de korridorer där besluten fattas är intresset för f. d. furstehus mycket lägre än när ICOC grundades. Skandaler och tvister angående tronföljd har inte direkt hjälpt deras sak.
Registret är ändå ett omfattande och hederligt försök att reda ut vad som gäller för många utmärkelser med lång historia som fortfarande förlänas. För det bör man vara tacksam.
”Postum utmärkelse för Raoul Wallenberg”– så löd Svenska Dagbladets rubrik den 12 november 1952. Dagen innan hade den svenske diplomaten tilldelats medaljen Illis quorum meruere labores i guld av åttonde storleken för hans humanitära arbete i Budapest 1944 och 1945, då han med stort personligt mod räddade tiotusentals judar undan förintelsen i det ockuperade Ungern.
Det fanns bara ett aber med rubriken. Wallenberg var ännu inte dödförklarad. Han hade varit försvunnen sedan han den 17 januari 1945 förts bort av sovjetiska trupper, men hans familj levde fortfarande i hopp om att han skulle återvända hem. När utrikesdepartementet hade föreslagit honom för medaljen betonade man att det inte var en postum utmärkelse. I väntan på Wallenbergs återkomst överlämnades medaljen till hans mor Maj von Dardel.
Först 2016 beslutade Skatteverket att Wallenberg ska ”anses ha dött den 31 juli 1952”.
Raoul Wallenberg hör till Sveriges, för att inte säga mänsklighetens, stora hjältar. Han har hedrats med minnesmärken och postuma utmärkelser från otaliga länder. Medaljen från 1952 är förhållandevis blygsam, men den delades ut med förhoppningen att Raoul Wallenberg själv skulle kunna ta emot den.
Det väntas bli trångt på gator och torg när påven besöker Lund och Malmö i början av nästa vecka för att delta i högtidlighållandet av reformationen. Franciskus ska bland annat delta i en ekumenisk gudstjänst i Lunds domkyrka, träffa kungaparet, och leda en mässa på Malmö arena. Det är det andra påvebesöket i svensk historia. Påven kan inte vara överallt samtidigt och använder därför de påvliga ordnarna för att visa sin uppskattning världen över.
Norske greven Christopher de Paus var kammarherre till tre påvar.
De påvliga ordnarna är Kristusorden, Den gyllene sporrens orden, Piusorden, Gregorius den stores orden och Sylvesterorden. De härrör från den tid då påven härskade över stora delar av mellersta Italien, den s.k. Kyrkostaten, och belönade sin ämbetsmannakår med adelskap och ordnar som vilken världslig härskare som helst. Kyrkostaten upphörde 1870, men genom Lateranfördraget 1929 erkände Italien de påvliga ordnarna och internationellt har de fortfarande ställning som statsordnar.
Även om prakten kring påven skalats ned under 1900-talet ger ordnarna en bild av hur det påvliga hovet gestaltade sig för hundra år sedan. Till en ordensutnämning följer t.ex. rätten att bära värja och uniform. Sådana sys fortfarande upp av skräddarfirman Barbiconi. Rätten att färdas över Petersplatsen med fyrspann får nog betraktas som obsolet. En bild av ceremonielet vid ordensförläningen ges oväntat nog av filmen Gudfadern III där Michael Corleone utnämns till kommendör av ”Sebastiansorden” (inspirerad av Sylvesterorden).
Kristusorden.
De högsta ordnarna är Kristusorden och Den gyllene sporrens orden. Detillhör sedan 1966 kategorin som oegentligt brukar kallas ”suveräna ordnar” eftersom de bara har en grad som tilldelas suveräner, det vill säga statschefer. Paulus VI bestämde då att Kristusorden endast skulle tilldelas katolska statschefer till minne av särskilda tillfällen då påven närvarat. Detta skedde senast 1987 och den siste riddaren dog 1993. Den gyllene sporrens orden skulle tilldelas andra kristna statschefer. Storhertig Jean av Luxemburg är den siste levande innehavaren. Båda ordnarna kan fortfarande delas ut om påven tar initiativ till det, men det har inte skett på snart trettio år och ordnarna är i praktiken vilande.
Piusorden.
Piusorden, Gregorius den stores orden och Sylvesterorden är förtjänstordnar med flera grader. De används flitigt för att att belöna lekmän för insatser för den katolska kyrkan och administreras av kardinalstatssekreteraren som är påvens stats- och utrikesminister. Piusorden utdelas framförallt till diplomater, medan Gregorius den stores orden och Sylvesterorden delas ut till lekmän efter förslag från de lokala biskoparna. Det katolska prästerskapet tar inte emot ordensutmärkelser.
Medaljen Pro Ecclesia et Pontifice.
Vid ett statsbesök vid 1991 tilldelades Carl XVI Gustaf Piusorden med kedja och ärkebiskop Bertil Werkström tilldelades storkorset. Ordnarna öppnades för kvinnor först 1993, så drottning Silvia fick vid samma tillfälle hederskorset Pro Ecclesia et Pontifice. Den vanligaste orden att tilldelas svenskar är Gregorius den stores orden. Bland mottagarna kan nämnas konstnären Erik Olson (riddare 1963), universitetsrektor Stig Strömholm (storkors 1989) och prosten Johnny Hagberg (2009).
Slutligen kan nämnas Heliga gravens orden som inte ingår i det påvliga belöningsväsendet utan är en organisation med syfte att understödja kyrkans arbete i det Heliga landet. Den instiftades 1847 av Pius IX när katolska kyrkan återetablerade sig i Jerusalem och bygger på en medeltida tradition med riddarslag vid den heliga graven. 2003 etablerades orden i Sverige.
General Benoît Puga har utsetts till ny storkansler för franska Hederslegionen tillika kansler för Nationalförtjänstorden. Han innehar sedan tidigare båda ordnarnas storkors samt det militära Tapperhetskorset med inte mindre än sju distinktioner. Nu ska han leda ordenskansliet med över 400 anställda.
Hederslegionens riddarkors.
Hederslegionen grundades den 1802 av Napoléon Bonaparte som belöning för både män och kvinnor oavsett börd. Den räknas som den första moderna förtjänstorden och dess fem grader är än idag stilbildande för förtjänstordnar. Antalet innehavare per grad är begränsat och att få riddartecknet är den högsta hedersbetygelse en fransman kan drömma om. Nationalförtjänstorden instiftades 1963 av president Charles de Gaulle för att Hederslegionen kunde utdelas mer sparsamt och behålla sin prestige. Tillsammans med Militärmedaljen utgör ordnarna Frankrikes högsta utmärkelser.
Palais de la Légion d’Honneur i Paris som inrymmer ordnarnas kansli och museum.
Ordenskansliet behandlar inte bara de omkring 15 000 nomineringar som inkommer varje år, utan även de skolor som grundades av Napoléon och som fortfarande är öppna för ordensmedlemmarnas barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Därutöver har ordnarna ett museum i Paris med ordnar och medaljer från hela världen som är väl värt ett besök.
Phaleristica 