Idag firar Göteborg 400-år. Den 4 juni 1621 utfärdade Gustav II Adolf nämligen den nya stadens privilegiebrev. Idag högtidlighålls jubiléet under pandemianpassade former och ett mer storslaget firande kommer att äga rum 2023. Den 4 juni är också traditionellt den dag då Göteborgs stads förtjänsttecken delas ut. En tradition från 1948.
Förtjänsttecknet utformades av göteborgsarkitekten Ragnar Ossian Swensson. Det består av Göteborgs stadsvapen i guld, silver och emalj inom en gyllene eklövskrans. Tecknet bärs ett band med stadens färger: blått med tre vita ränder. Utifrån Swenssons kompositionsskiss modellerades tecknet av skulptören Åke Hammarberg och tillverkades sedan av Sporrong & Co i 18 karats guld.
Enligt de äldsta bestämmelser som fastställdes den 29 april 1948 skulle förtjänsttecknet delas ut efter beslut av av stadsfullmäktiges presidium till:
kommunala förtroendemän och förutvarande förtroendemän hos staden samt i stadens tjänst anställda eller förut anställda personer, under förutsättning att de därav gjort sig särskilt förtjänta.
Enligt beslut av Göteborgs stadsfullmäktiges presidium må förtjänsttecknet tilldelas jämväl annan därav förtjänt person.
De första mottagarna
Den första utdelningen ägde rum den 4 juni 1948 i stora börssalen. Inte mindre än 45 göteborgare fick motta förtjänsttecknet ur stadsfullmäktiges ordförande Ernst Jungens hand. Bland dem hittar man titlar som grosshandlare, skådespelare, spårvägsman och sjuksköterska. Alltså ett ganska brett urval. Att endast fem av dem var kvinnor föranledde dock kritik i pressen.
En av de första mottagarna var arkitekten Swensson som tog emot tecknet med orden:
R. O. Swensson har sin signatur på ett flertal byggnadsverk i Göteborg. Han har sysslat mycket med skolungdomens och de sjukas byggnadsfråga. Redan detta säger något väsentligt om honom. Han har givit stadens förtjänsttecken dess utformning. R. O. Swensson, Ni har vunnit våra hjärtan. Tag vår hyllning för banbrytande insatser.
Till skillnad från Sankt Eriksmedaljen blev Göteborgs förtjänsttecken aldrig en utmärkelser för lång och trogen tjänst (trots att bestämmelserna uttryckligen nämner förtroendemän och anställda). Istället har medaljen delats ut till ”annan därav förtjänt person”, sedan 50-talet på drygt tio personer årligen. Traditionen med överlämning på Börsen den 4 juni har behållits in i våra dagar.
Modernisering
På Göteborgs kommuns webbplats står att läsa ”År 2017 moderniserades utmärkelsen för att bättre passa vår tid”. Bland annat ändrades kriterierna så att förtjänsttecknet ska tilldelas för ”extraordinära gärningar och ett personligt engagemang för göteborgssamhällets utveckling”.
Vid samma tid börjar man omnämna förtjänsttecknet som ett ”märke” och det finns bilder på tecknet som antyder att det inte längre delats ut med band, något som vore oerhört tråkigt. Bättre då att komplettera tecknet från 1948 med en nål i mindre utförande som kan bäras till vardags.
2021 års mottagare är sex till antalet: Lars-Gunnar Andersson (professor emeritus i modern svenska), Peter Apelgren, (konstnär och komiker), Katarina Malmer (tv-producent), Anna Mannheimer, (radio- och TV-personlighet), Kenneth Odéus, (VS Göteborgs Köpmannaförbund) och Pernilla Svebo (styrelseordförande Vägen Ut! kooperativen). Därmed har förtjänsttecknet delats ut till totalt 976 personer.
Strumpebandsordens tecken föreställande Sankt Göran och draken.
Strumpebandsorden grundades av Edvard III av England år 1348 och är idag en av världens mest prestigefulla ordnar.
Varför strumpebandet fick ge namn åt orden är omtvistat. En vanlig förklaring är att kung Edvard ska ha dansat med grevinnan av Salisbury när hon tappade sitt strumpeband. När omgivningen skrattade lär kungen själv tagit på sig strumpebandet och yttrat orden: Honi soit qui mal y pense. Tel qui s’en rit aujourd’hui, s’honorera de la porter (”Skam den som tycker illa därom. Den som skrattar åt det idag, ska senare med stolthet bära [det].”)
Idag talar det mesta för att detta är en efterhandskonstruktion och att strumpebandet vid ordens grundande sågs som ett manligt attribut. Oavsett hur det ligger till med den saken så har Strumpebandsorden varit hett eftertraktad i snart 700 år. Två av Kalmarunionens kungar, Erik av Pommern och Hans, var Strumpebandsriddare och 1627 blev Gustav II Adolf den förste svenske kung att ta emot orden.
1653 erbjöd Karl II orden till tronföljaren Karl (X) Gustav men detta nekades av drottning Kristina som lär ha sagt ”jag kan ej tåla, att en främmande herre sätter sitt märke på mina får”. Detta var en politisk klok inställning. Att bära en annan furstes orden sågs som ett tecken på ett förbund, och Karl II var vid denna tid landsflyktig i Frankrike medan Oliver Cromwell hade makten i England. Efter att Karl II återtagit den engelska tronen erbjöd han Strumpebandsorden till sin svenske namne den 13-årige Karl XI som accepterade och dubbades till riddare i Rikssalen av den engelske ambassadören Charles Howard den 29 juli 1669.
Efter Karl XI:s död 1697 blev det en av sonen Karl XII:s första uppgifter att återlämna faderns insignier och ordensdräkt till England. Frakten ombesörjdes av Carl Bonde som fått instruktioner att avböja om den engelske kungen skulle få för sig att erbjuda orden till Karl XII, med hänvisning till att kungen planerade att inrätta egen orden. Likt drottning Kristina ville han inte känna sig ”stämplad” av någon utländsk kung.
Det är okänt huruvida någon utnämning var tilltänkt redan då, men 1707 anlände hertigen av Marlborough med ett formellt erbjudande från drottning Anna till Karl XII att få motta Strumpebandsorden. Kungen, som då stod på höjden av sin makt, avböjde. Enligt vissa källor ska det ha varit för att han inte ville underkasta sig en tidsödande dubbningsceremoni. Vi får anta att beskedet framfördes mer diplomatiskt, men det dämpade knappast harmen vid det brittiska hovet där det hela sågs som en grov förolämpning.
Efter nederlaget vid Poltava 1708 verkar kungen ha visat ett visst intresse för att inrätta en egen orden. I ett brev till rådet den 12 december 1712 skrev hans sekreterare Casten Feif från Bender att ”Hans M:t discuterat om Riddare orden och flere heders tecken, hvarmed de skulle kunna benådas, som giorde några särdeles bedrifter, så väl i krigz- som andra beställningar.” Det skulle dock dröja till 1748 innan de svenska ordnarna inrättades.
Strumpebandsriddare iförda den traditionella ordensdräkten.
I London glömde man dock inte oförrätten och det skulle dröja mycket länge innan någon svensk kung erbjöds ta emot Strumpebandsorden. Gustav III lär förgäves ha försökt få till en ordensutväxling med britterna i syfte att få bära strumpebandet. Inom utrikesdepartementet upprättades 1853 en dossier med beteckningen ”Karl XII:s avböjande av Strumpebandsorden” vilket skvallrar om de diplomatiska följderna,
Först 1881 blev Oscar II utnämnd till strumpebandsriddare av drottning Viktoria, 175 år efter att Karl XII avböjt samma ära. Enligt uppgift ska de ha berott på kungens nära vänskapen med den brittiske prins Edvard (VII). Därefter har alla svenska kungar fått motta orden: Gustaf V (1905), Gustaf VI Adolf (1954) och Carl XVI Gustaf (1983).
I sammanhanget kan nämnas att Oscar II:s magnifika strumpebandsordensdräkt fortfarande finns i Livrustkammaren på Stockholms slott och är en av få bevarade kompletta uppsättningar av denna dräkt. Den har tidvis stått utställd i Ordenssalarna.
Uppsala universitet har en lång tradition av att prägla minnesmedaljer över sina välgörare och mest framstående forskare. I kategorin välgörare dominerar Gustav II Adolf som på 1620-talet skänkte omfattande egendomar till universitetet och fastställde dess nya privilegier. Hans porträtt pryder många av Uppsala universitets medaljer.
Några av dessa minnesmedaljer har under 1900-talet försetts med band och är idag bärbara belöningsmedaljer för förtjänster om universitetet och olika vetenskapsområden. De delas vanligtvis ut av rektor under promotionshögtiden i januari. Historien bakom de olika medaljerna är lite snårig, de äldre medaljerna förväxlas ofta. Detta är ett försök att kronologiskt beskriva hur Uppsala universitets medaljer uppstått.
Först kan nämnas att sedan Nordstjärneorden instiftades 1748 som belöning för bland annat så har den förlänats professorerna i Uppsala. Från Carl von Linné som blev riddare 1753 till Stig Strömholm som blev det 1974. Universitetskanslern som efter 1859 var gemensam för landets universitet hörde till dem som brukade förlänas Serafimerorden.
Uppsala universitets förtjänstmedalj
Uppsala universitets äldsta bärbara medalj är nog den minst kända: förtjänstmedaljen med inskriften För trohet och nit från 1928.
Det var rektor Ludvig Stavenow som 1926 väckte frågan i konsistoriet om en medalj för nit och redlighet i universitets tjänst. Professorerna kunde förlänas Nordstjärneorden för ”vittra, lärda och nyttiga arbeten”, men för lägre befattningshavare fanns inga utmärkelser. Eftersom universiteten vid denna tid inte räknades till statsmyndigheterna kunde den statliga medaljen För nit och redlighet i rikets tjänst inte komma ifråga.
Universitetet utarbetade förslag till bestämmelser och uppdrog åt medaljgravören Erik Lindberg att ta fram skisser. Man valde Gustav II Adolfs bild till åtsidan och på frånsidan en vase och inskriptionen För trohet och nit. Medaljkronan var särskilt formgiven för att likna den som kungen själv använt. Medaljen skulle bäras på bröstet i ett band kluvet i blått och gult vilket kom att kritiseras eftersom medaljerna För tapperhet i fält och För tapperhet till sjöss har samma band.
Förslaget skickades till kanslern för rikets universitet som i sin tur skickade det till Vitterhetsakademien och Riksheraldikerämbetet för att granskas. Sedan dessa givit klartecken kunde förslaget läggas fram för Kungl. Maj:t som godkände medaljens bestämmelser och utformning den 16 oktober 1928.
Enligt bestämmelserna skulle medaljen delas ut av kanslern på förslag av konsistoriet till a) vaktmästare, preparator med flera efter 25 års väl vitsordad tjänster, och b) arrendatorer av universitetets jordbruksfastigheter, de egendomar som en gång skänkts av Gustav II Adolf).
Tre trotjänare som mottog medaljen För trohet och nit 1942.
När universitetet började räknas till de statliga myndigheterna fick de universitetsanställda motta För nit och redlighet i rikets tjänst. Medaljen för Trohet och nit delades ut så sent som 1988 men är idag vilande. Den upptas fortfarande i officiella listor som Kungl. Universitetets i Uppsala förtjänstmedalj (UUGM).
Gustaf Adolfsmedaljer
Den äldre Gustaf Adolf-medaljen
Denna medalj var ursprungligen en minnesmedalj utan band. Den graverades 1733 av den framstående gravören Johann Carl Hedlinger och kallas därför även för Hedlinger-medaljen. Den visar Gustav II Adolfs lagerkrönta huvud på frånsidan och en kvinnofigur med en lyra och ett ymnighetshorn på frånsidan med texten: FELICITAS MVSARVM VPSAL, vilket betyder ”de upsaliensiska musernas lycka”.
Den 19 december 1966 beslutade man att åter ta medaljen i bruk. Den skulle tilldelas ”person som genom betydande gåvor till Uppsala universitet eller genom sådan tjänstgöring vid universitetet, som varit förenad med särskilt ansvar och förtroende, eller eljest inlagt utomordentliga förtjänster om universitetet”. Medaljen skulle delas ut i guld, silver och brons och verkar inte ha varit avsedd att bäras.
1990 beslutades att medaljen skulle utdelas mer flitigt. Det betonades att den inte skulle vara en belöning för insatser inom vetenskap eller pedagogik, utan snarare för de ”ganska otacksamma administrativa och ledande insatser”. Medaljen utdelas idag i guld och silver i samma band som medaljen För trohet och nit.
1924 års Gustav Adolfs-medalj
Vid 300-årsminnet av Gustav II Adolfs donation lät universitetet Erik Lindberg gravera denna medalj av 15:e storleken (51 millimeter i diameter). Den är tydligt inspirerad av Hedlingers medalj med kungen krönt av en lagerkrans. Kvinnofiguren på åtsidan sitter denna gång på en tron.
Den 13 mars 1990 inrättades den särskilda värdigheten om hedersledamot av Uppsala universitet. Tecknet för denna värdighet skulle vara 1924 års Gustav Adolfs-medalj i guld, krönt med kunglig krona och buren i dubbel kedja. Antalet hedersledamöter får högst vara tio åt gången, och bland dess räknas Carl XVI Gustaf, kejsar Akihito av Japan och Anders Wall.
Medaljen delas även ut att bäras i blå-gult band om halsen. Några särskilda bestämmelser tycks inte vara utfärdade, men av praxis tilldelas den avgående rektorer (i enkel kedja), prorektorer, universitetsdirektörer och andra höga befattningshavare (i blått och gult band).
Man får anta att universitetet inhämtat vederbörligt tillstånd för att förse och dela ut denna medalj med kunglig krona.
Övriga medaljer
Den sista kategorin utgörs av sådana medaljer som instiftats för vetenskapliga framsteg, som fått namn efter framstående professorer vid Uppsala universitet och som bärs i universitets eget band – rött med gula kantränder. Dessa är universitetets vapenfärger sedan 1990.
Segerstedt-medaljen
Instiftad den 2 maj 1988 och uppkallad efter professor Torgny Segerstedt som var rektor i hela 23 år. Medaljen utdelas vartannat år ”för särskilt framstående insatser inom humaniora och samhällsvetenskaperna”. Fram till sin död fick Segerstedt själv delta i beslutet om tilldelning.
Medaljen togs fram till Segerstedts 75-årsdag (då utan band av 16:e storleken) och blev en bärbar utmärkelse av 8:e storleken till hans 80-årsdag. Gravör var Léo Holmgren som prydde frånsidan med Segerstedts porträtt och frånsidan med universitetets sigill. Bäranordningen utgörs av en lagerkrans. En mycket elegant och stilren medalj.
Rudbeck-medaljen
Instiftad den 17 september 2002 och uppkallad efter professor Olof Rudbeck d.ä. som avlidit på dagen 300 år tidigare. Den utdelas årligen ”för utomordentligt framstående insatser inom vetenskapen” i första hand för sådana förtjänster eller resultat vunna vid Uppsala universitet.
Medaljen är av guld av 8:e storleken. Porträtter är utfört av Ernst Nordin efter förlaga av Jean Cavailler som var samtida med Rudbeck. Frånsidan är det gamla universitetshuset Carolina Rediviva som domineras av Rudbecks anatomiska teater. I samma hus tillkännagavs på instiftansdagen de första mottagarna av medaljen.
Linné-medaljen
Instiftad den 23 maj 2006 och uppkallad efter professor Carl von Linné, universitetets och kanske Sveriges mest kände vetenskapsman. Medaljen delas ut i guld för ”utomordentligt framstående vetenskaplig gärning särskilt inom de linneanska vetenskapsområdena men också för synnerligt befrämjande av Linnéminnet eller Uppsala universitet”, och i silver ”för synnerliga administrativa förtjänster i anslutning till Linnéjubileet”. Den första utdelningen ägde rum den 23 maj 2007 – på dagen 300 år efter Linnés födelse.
Även denna medalj är av 8:e storleken och utförd av Ernst Nordin. Frånsidan visar orangeriet i Linnéträdgården efter förlaga från 1700-talet med en linnéablomma ovanför.
Sammanfattning
Uppsala universitet har under de senaste 100 åren delat ut medaljer med Gustav II Adolf bild att bäras i blå-gult band för insatser inom universitetets administration, medan insatser inom vetenskaperna belönats med medaljer visande bilder av framstående professorer att bäras i rött band med gula kantränder. En variationsrikedom som man vanligtvis inte finner inom en och samma organisation.
Av medaljerna med Gustav Adolfs bild är det bara den vilande För trohet och nit som räknas till de officiella medaljerna (grupp I). Kanske vore det bättre att låta denna medalj i guld och silver ersätta den så kallade ”äldre Gustav Adolfmedaljen” som trots sin kungliga bild är en inofficiell medalj (grupp L). Den större 1924 års Gustav Adolfs-medalj som delas ut till rektorer och andra högre befattningshavare lär bli överflödig när det nya officiella belöningssystemet kommer på plats och universitetet för större möjligheter att nominera till Nordstjärneorden och andra officiella utmärkelser.
För de nya medaljer som kan komma att instiftats i universitetets band för framstående forskning kan man hoppas att den vackra akademiska lagerkransen åter kommer i bruk som bäranordning.
Phaleristica 