Prins Henrik av Danmark somnade in natten till idag på Fredensborgs slott efter en tids sjukdom. Vid hans sida fanns hans hustru drottning Margrethe och deras båda söner kronprins Frederik och prins Joachim. Prinsen blev 83 år gammal.
Prinsen föddes Henri de Laborde de Monpezat i Talence i Frankrike och träffade dåvarande prinsessan Margrethe när han arbetade som diplomat. De gifte sig 1967 i Köpenhamn och han tog namnet Henrik. Sedan dess har han varit en färgstark medlem av det danska kungahuset.
1970 utnämndes han till av Fredrik IX till ordenskansler och fick ansvaret för det danska ordensväsendet. Han skulle inneha ämbetet i mer än 40 år. Först 2009 lämnade han över det till prins Joachim. 1978 blev prins Henrik dessutom beskyddare för danska Ordenshistorisk Selskab och har deltagit flitigt i dess aktiviteter. Det fick viss uppmärksamhet när prinsen valde bort kung Carl Gustafs 70-årsfirande för att istället delta i sällskapets 50-årsjubileum.
Enligt danska hovet hemsida innehade prins Henrik 20 danska utmärkelser och närmare 50 utländska. På hans högtidsdräkt och uniformer bilade dessa ansenliga rader. Bland ordnarna fanns Serafimerorden som han utnämndes till den 21 december 1972. Den allra siste att utnämnas av Gustaf VI Adolf.
På prinsens begravningsdag kommer hans serafimersköld att bäras i procession till Riddarholmskyrkan där serafimerklockan ringer en timmes serafimerringning.
UPPDATERING:
Det har tillkännagivits att prins Henrik kommer att kremeras. Hälften av askan ska spridas i havet och hälften begravas i Fredensborgs slottspark. En enkel begravningsceremoni kommer att äga Christiansborgs slottskyrka tisdagen den 21 februari. Med anledning av detta ställer det svenska kungaparet in sin planerade resa till vinter-OS i Pyeongchang.
Minnesmedaljen. Foto: Svenska Medalj AB / Manu Heiskanen
Igår den 5 februari var det 200 år sedan Karl XIII dog och efterträddes av sin adoptivson Karl XIV Johan som inledde ätten Bernadottes tid på tronen. Detta högtidlighölls med ett seminarium i Rikssalen på Stockholms slott i närvaro av kungaparet, kronprinsessparet och 300 gäster. Ett program bestående av musik och föredrag om Bernadotterna avslutades med några ord från kungen. Han sade bland annat:
Min önskan är att slottet också ska vara en levande plats; en plats för samtal. En länk mellan vår historia och vår samtid. Jag vågar tro att det också skulle ha varit min förfader Karl XIV Johans önskan.
En symbol för jubileumsåret, som bland annat dekorerade talarstolen under seminariet, är den särskilt präglade minnesmedaljen. Inte en bärbar sådan, utan en bordsmedalj av 12:e storleken (43 mm. i diameter) med Karl XIV Johans och Carl XVI Gustafs bilder vända mot varandra. Medaljen har skulpterats av Ernst Nordin och tillverkats av Svenska Medalj. Från och med idag kan man köpa den i Slottsboden.
1818 års medalj.
Minnesmedaljen är inspirerad av den medalj som Rikets ständer lät prägla 1818 över både den avlidne kungen och den nytillträdde. Den utfördes av Carl Enhörning och Gustaf Adolf Enegren. Väldigt roligt och passande val som knyter an till kungens ord om historia och samtid. Mer om medaljen står att läsa i Svensk Numismatisk Tidskrift som jag tyvärr inte haft tillfälle att bläddra i än.
Under jubileumsåret hålls flera aktiviteter för att uppmärksamma Bernadotterna på olika sätt spelat roller i Sveriges historia. Ett föredrag som man inte får missa är Tom Bergroths med titeln Från fransk marskalk till kung av Sverige – Ordnar och medaljer till belöning som handlar om hur Karl XIV Johan utvecklade det svenska belöningsväsendet. Föredraget hålls den 12 september på Stockholms slott. Mer information och biljetter här.
Kung Felipe VI och prinsessan Leonor vid gårdagens ceremoni.
Det låter som något från en saga, men igår överlämnade kung Felipe VI av Spanien Gyllene skinnets orden till sin 12-åriga dotter Leonor, prinsessa av Asturien, vid en ceremoni på det kungliga palatset i Madrid. Hela den kungliga familjen, premiärministern och andra dignitärer närvarade.
Prinsessa av Asturien är Spaniens traditionella tronföljartitel. Ska man vara petnoga borde titeln vara furstinna eftersom den anger att bäraren innehar furstendömet Asturien. Den spanska motsvarigheten till ”prinsessa” är infanta. Dåvarande infanta Leonor blev tronföljare när hennes far besteg tronen 2014. Året därpå, på dagen före sin 10-årsdag, förlänades hon officiellt Gyllene skinnets orden. Igår fick hon ta emot och för första gången bära ordenstecknet.
Ordenskedjan och ordenstecknet som igår tilldelades prinsessan Leonor.
Kung Felipe, som samma dag fyllde 50 år, underströk i ett tal till sin dotter att det finns en lång tradition att förläna tronföljaren orden i unga år för att denne steg för steg ska lära sig de traditioner och plikter som följer med kronan och förstå det ansvar som han eller hon en dag ska ta över.
Gyllene skinnets orden instiftades 1430 av hertig Filip III av Burgund inför sitt giftermål med Isabella av Portugal. Namnet och ordenstecknet är hämtat från den grekiska mytologin. Under 1700-talet tvistade huset Bourbon i Spanien och huset Habsburg i Österrike om vem som hade rätt att styra över orden. Man kom överens om att båda ätterna skulle få utse riddare och man respekterade varandras förläningar.
Idag räknas de i praktiken som två olika ordnar. Den spanska orden är landets högsta och mest exklusiva och förlänas numera med få undantag endast till regerande monarker eller presidenter i länder som står Spanien nära. Idag har orden endast 18 innehavare varav kung Carl XVI Gustaf är en.
Leonor räknas som den 1 201:e innehavaren, men är bara den fjärde kvinnan. Drottning Beatrix av Nederländerna blev den första kvinnan att förlänas orden 1985. Därpå följde drottning Margrethe II av Danmark 1986 och drottning Elizabeth II av Storbritannien 1989.
IKEA-grundaren Ingvar Kamprad har gått bort vid en ålder av 91 år. På sin hemsida skriver IKEA:
Ingvar Kamprad har i stillhet somnat in i sitt hem i Småland. Han föddes 1926 i Småland och redan som 17-åring grundade han IKEA. Ingvar kommer att vara mycket saknad och varmt ihågkommen av sin familj och av IKEA-medarbetare över hela världen.
I ett uttalande skriver kungen:
Ingvar Kamprad var en sann entreprenör, som genom sitt livsverk IKEA bidrog till att föra ut Sverige i världen.
Dessutom var Ingvar Kamprad en av få svenskar som kunde stoltsera med Vasaordens riddartecken på kungamiddagar och nobelfester. Han utnämndes vid det allra sista ordensregnet den 4 december 1974. Vasaorden instiftades 1772 av Gustav III som belöning inom bland annat näringslivet. Sedan 1975 delas den inte längre ut.
Ingvar Kamprad med hustrun Margaretha.
Vasaorden var långt i från hans enda utmärkelse. Han mottog Konungens medalj två gånger och dessutom en medalj från Ingenjörsvetenskapsakademien ”för hans nyskapande och entreprenörsanda, som grundare och mångårig ledare för ett världsföretag” samt en från Patriotiska Sällskapet ”För gagnerik gärning inom svenskt näringsliv”.
Dessutom förlänades han ett antal utländska ordenstecken. Bland dem ryska Vänskapsorden och polska Förtjänstorden:
1999 erhöll Ingvar Kamprad den prestigefyllda polska utmärkelsen "Commander's Cross of Merit of the Polish Republic" Medaljen finns att beskåda på IKEAs museum i Älmhult. pic.twitter.com/ve09KOLpiI
För att markera det nya året, och för att tagga till efter en tid med låg aktivitet på Phaleristica, letade jag efter en lämplig ny ordensrelaterad omslagsbild till Facebook-sidan. Valet föll på Fredric Westins målning av kronprins Karl (XIV) Johans intåg i Leipzig 1813. Tack vare den lagts upp i hög upplösning på Wikimedia Commons var det lätt att klippa ut kronprinsen och hans stab så att deras ordensprydda uniformsbröst syns tydligt.
Porträttet var en gåva från Karl XIV Johan till hans gode vän Magnus Brahe. De hade lärt känna varandra kort efter att Karl Johan anlänt till Sverige och de deltog båda i slaget vid Leipzig som var det dittills största slag som utkämpats i Europa. I och med det kunde koalitionen bestående av Ryssland, Österrike, Preussen, Sverige m. fl. stoppa Napoleons framfart och skicka honom i exil på Elba.
Jag hade själv inte tittat så noga på vad det var för ordnar som syntes utan utgick från att det mest var ”standard” för svenska kungligheter och militärer. Efter att det kommit några frågor tog jag en närmare titt och det visade sig vara mycket intressantare än jag trott.
Kronprins Karl (XIV) Johan.
De personer som syns på porträttet är avbildade med utmärkelser som har en koppling till slaget vid Leipzig. Efter segern förlänade de segrande staterna militära ordensutmärkelser till varandras generaler och officerare. Då detta var det näst sista krig som Sverige deltog kan det ha varit ett av de sista större militära ordensregn för svenskarnas del.
Utöver sina svenska utmärkelser (Serafimerordens axelband och kraschan, Carl XIII:s ordens halstecken och bröstkors, svärdet för riddare av Svärdsordens stora kors 1 kl. samt på bröstet Svärdsordens, Nordstjärneordens och Vasaordens riddartecken) finns tre utländska ordnar som kronprinsen sannolikt mottog efter slaget. De härrör från tre av koalitionsstaterna som deltog: Ryssland, Österrike och Preussen.
Till vänster under Serafimerorden bär kronprinsen ryska Sankt Georgsordens kraschan 1. klass (motsvarande storkors). Orden instiftades 1769 av Katarina den stora som Rysslands högsta militära utmärkelse. Den återupplivades år 2000 och utdelas ännu.
Till höger om den syns österrikiska militära Maria Teresiaordens kraschan. Även den ett storkors, och även den instiftad av en kejsarinna nämligen Maria Teresia 1757.
Slutligen finner vi om halsen det legendariska preussiska Järnkorset, instiftat 1813 av Fredrik Vilhelm III just för detta krig. Storkorsgraden, som saknade kraschan, delades endast ut till ett litet fåtal och Karl Johan var den ende utlänningen. Denna utmärkelse, vars utseende är inspirerat av Tyska orden, kom sedan att återupptas flera gånger. Användandet av Nazityskland gjorde den ökänd.
Karl Johans stab.
Karl Johan är inte ensam på porträttet. Bakom honom syns en grupp officerare till häst. De är inte anonyma statister utan kronprinsens närmaste män under slaget vid Leipzig. Eftersom de är placerade i rangordning och med de grader, uniformer och utmärkelser de hade vid tillfället var det inte svårt att lista ut vilka de är.
Peter van Suchtelen.
Längst till vänster hittar vi greve Peter van Suchtelen (1751–1836). Han hade fört befälet över artilleriet under belägringen av den svenska fästningen Sveaborg, men blev trots det en omtyckt ambassadör för Ryssland i Sverige och uppehöll sig vid Karl Johans högkvarter under slaget. Han bär här Serafimerorden, vilken han egentligen tilldelades månaderna efter slaget, Malteserordens halstecken (den ryska kejsaren var ordens stormästare en kort tid i början av 1800-talet), Vladimirordens kraschan, samt Georgsordens riddartecken och ytterligare en medalj.
Från höger: Curt von Stedingk, Carl Johan Adlercreutz och Gustaf Löwenhielm.
Därefter kommer tre svenska generaler som avbildats endast med sina finaste svenska utmärkelser. Det var tydligen inte viktigt att måla deras utländska ordnar trots att de fick flera efter slaget.
Längst till vänster av de tre syns fältmarskalken Curt von Stedingk (1746–1837) som var Karl Johans andreman och förde befälet över de svenska styrkorna vid Leipzig. Han bär Serafimerorden samt halstecken och svärd för riddare med stora korset av Svärdsorden. Den sistnämnda hade han fått av Gustav III 1789 som hade instiftat värdigheten året innan.
Sedan ser vi generalen Carl Johan Adlercreutz (1757–1815) som var kronprinsens stabschef. Här avbildad med samma utmärkelser som Stedingk. Efter honom kommer generaladjutant Gustaf Löwenhielm med Svärdsordens stora kors samt halstecken för riddare med stora korset av 2. klass som han tilldelades senare under detta krig.
Från höger: Magnus Brahe och Gustaf Stanislaus von Engeström (?).
Till höger om generalerna kommer två ryttmästare (idag skulle vi säga kaptener). Det hade nog inte tagits med om det inte varit för att en av dem varit mottagaren av porträttet Magnus Brahe. Under slagets sista dag den 19 oktober 1813 mottog han guldmedaljen För tapperhet i fält som här syns längst till höger. Bredvid hänger Svärdsordens riddartecken som han förlänades den 27 december samma år. Om halsen anar man preussiska orden Pour le Mérite som vid denna tid var en militär utmärkelse. Han fick den 12 december 1813.
Ryttmästaren längst till vänster är inte alldeles lätt att identifiera, men eftersom man även på honom skymtar Pour le Mérite går det att gissa. En sökning förde mig till www.pourlemerite.org där det anges att en Gustaf Stanislaus von Engeström erhöll orden samma dag som Magnus Brahe. Det visade sig att denne mycket riktigt deltog i slaget vid Leipzig och då innehade graden ryttmästare. Jag vågar gissa att det är honom vi ser.
Porträttet som jag först tyckt var vackert men ointressant visade sig innehålla mycket historia! Man ska verkligen inte underskatta utmärkelsers roll när det kommer till att identifiera och tolka porträtt av det här slaget. Alldeles säkert finns det hemligheter gömda i målningar av olika slag som han spåras med lite kunskap om ordnar och medaljer.
Idag meddelades att hovrättspresidenten vid Svea hovrätt Fredrik Wersäll kommer att ersätta Svante Lindqvist som riksmarskalk den 1 september 2018. Han blir därmed kungens närmaste rådgivare och chef för hovstaterna.
– Jag är mycket hedrad över uppdraget. Riksmarskalken har en central funktion vid Hovet och därigenom också en central roll att spela för att bistå statschefen i dennes viktiga uppgifter som företrädare för Sverige.
Wersäll har tidigare varit både riksåklagare och justitieråd och inledde sin bana vid hovet 2016 som kabinettskammarherre. Som riksmarskalk blir det hans uppgift att föredra ärenden som rör kungliga utmärkelser för kungen. T. ex. gällande tillstånd för privata sammanslutningar att förse sina medaljer med kunglig krona, eller vilka som ska tilldelas H. M. Konungens medalj. Själv fick Wersäll ta emot medaljen av 12:e storleken i guld med kedja 2013 ”för betydelsefulla insatser inom det svenska rättssystemet”.
Dessa ärenden bereds inom Kungl. Maj:ts Orden som är hovets (och Sveriges) expertorgan när det kommer till ordnar och medaljer. Där har Wersäll suttit som medlem av ordenskapitlet sedan 2015 i likhet med flera hovrättspresidenter tidigare. Han lär sitta kvar även framöver i egenskap av riksmarskalk.
Svante Lindqvist avrundar därmed sina elva år på ämbetet och ska nu återuppta sin forskning inom vetenskapshistoria.
Igår var det medaljmiddag på stadshuset i Eskilstuna. Kommunfullmäktiges ordförande överlämnade kommunens egen förtjänstmedalj För gagnerik gärning till sex mottagare, samtliga från Torshälla som i år firar 700 år. En medaljdelegation, bestående av kommunfullmäktiges och kommunstyrelsens presidier, beslutar varje år om utdelning av medaljen till personer som:
genom minnesvärda insatser hedrat kommunen, osjälviskt verkat för dess bästa eller eljest av särskilda skäl anses förtjänta av denna utmärkelse.
Den nuvarande medaljen instiftades 1971 som en fortsättning på den medalj som delats ut av Eskilstuna stad sedan 1951.
Den äldre medaljen.
Den äldre medaljen var formgiven av skulptören Axel Wallenberg och har en ovanlig form. Den visar två figurer som symboliserar stadens handel och industri. Den ene sittande med merkuriestav och lagerkvist, den andre stående med slägga och mejsel. Högst upp syns en hammare med ett städ som syftar på kommunvapnet och som döljer den ofta så tråkiga ringen. En stilig detalj.
Efter sammanslagningen 1971 fortsatte man använda medaljen. I början av 2000-talet tog medaljen dessvärre slut hos Sporrongs där den präglats sedan 50-talet och man fick ta fram en ny. I den nya medaljen finns kommunvapnet med bl. a. Klosters kyrka och ett antal andra bilder som jag inte lyckas urskilja. Det tidigare röd-vit-blå bandet, som är kommunvapnets färger, byttes samtidigt ut mot ett blå-gult.
Idag firar våra vänner i Finland 100 år av självständighet. Som vanligt på självständighetsdagen den 6 december får en stort antal dem ta emot värdigheter inom Frihetskorsets orden, Finlands Vita Ros’ orden samt Lejonorden ”till vedermäle för framstående såväl civila som militära förtjänster för fosterlandet”. Att det är 100-årsdag innebär ingen särskild ökning av förläningar. Man håller sig runt 3 800 utdelade utmärkelsetecken.
Lejonordens riddartecken med olympiskt spänne.
Finlands rika flora av ordnar och medaljer innehåller många intressanta varianter. Bland dem kan nämnas de riddartecken av Lejonorden som förlänats med spänne åt dem som vunnit en olympisk eller paralympisk medalj. Spännet har formen av de olympiska ringarna, i guld för riddare av 1. klass och i silver för riddare. Denna utmärkelse instiftades vid Finlands 50-årsdag 1967 och tillföll 61 idrottare varav några vunnit sina OS-medaljer i Stockholm 1912. Idag tillfaller den 28.
Ordenshistoria.
Den 14 december publiceras Antti Matikkalas bok om Vita Ros’ orden och Lejonordens historia. Perfekt julklapp den den finskspråkige! Ordnarnas historia förklarar vilken roll de har spelat och varför det finska ordensväsendet är så uppskattat än idag. En sammanfattning av Jussi Nuorteva kan läsas på svenska här.
Den omfattande ordenshandbok, med anvisningar om när och hur utmärkelsetecken ska bäras, som kom ut för precis ett år sedan, lanseras nu i en reviderad andra upplaga. Den har utökats med bland annat instruktioner för militära och civila uniformer. Denna intressanta läsning hittas på finska, svenska och engelska här.
Finlands mångfacetterade faleristik kommer jag att återkomma till många gånger. Den har spelat en stor roll i ett mödosamt och framgångsrikt samhällsbygge. Istället för att författa en egen hälsning till våra kära vänner på andra sidan Östersjön citerar jag kungens telegram till president Niinistö:
På 100-årsdagen av Republiken Finlands självständighetsförklaring sänder jag Eder, herr President, mina och det svenska folkets hjärtligaste lyckönskningar.
Våra länder förenas av Östersjön. Mellan våra folk finns en stark samhörighet, skapad ur en lång historisk gemenskap och genom personliga band.
Det är min förhoppning att denna gemenskap skall bestå och fördjupas.
När Ni i dag firar det självständiga Finlands 100-årsdag vill jag samtidigt sända mina varmaste välgångsönskningar till Finlands folk.
Liberalernas motion om att återinföra möjligheten att dela ut ordnar till svenska medborgare har gett nytt liv i en segdragen fråga. Finns det överhuvudtaget en chans att en sådan motion kan gå igenom? Nej, menar motståndarna som anser att ordnar är otidsenliga och att inget sådant förslag kan samla en majoritet i riksdagen, även om det så bara handlar om att utreda saken.
Envisa rykten gör dock gällande att det varit nära. Jag gick igenom riksdagens handlingar för att se om ett återinfört ordensväsende någonsin samlat något större stöd. Det visade sig att det låg en hel del i ryktena. Här är historien om när ordnarna nästan återinfördes.
Först lite bakgrund. Riksdagen beslutade 1973 att utdelningen av ordnar till svenska medborgare skulle upphöra efter att systemet länge varit impopulärt. För många ordnar delades ut, och de flesta utifrån faktorer som lönegrad och tjänsteår i staten. De flesta kunde räkna ut vilken grad de skulle få och när, vilket förtog utmärkelsens värde. 1969 bad riksdagen regeringen att utreda ordensväsendets avskaffande.
Regeringen Palme frågade personalorganisationerna (LO, TCO och SACO) huruvida de tyckte att ordnar var en god personalpolitik från statens sida. Svaret blev ett samstämmigt ”nej”. Därmed drog regeringen slutsatsen att ordensutmärkelser till svenska medborgare helt borde upphöra, trots att flera remissinstanser (däribland SACO) ställt sig positiva till en begränsad utdelning av ordnar för samhällsförtjänster. Det var inget som regeringen Palme utredde närmre.
Ordenskanslersämbetet förstod vartåt det barkade och tog på eget initiativ fram ett förslag om hur ett reformerat ordensväsende kunde se ut. Ordensförläningarna skulle enligt förslaget bli färre och ha till syfte att:
hedra sådana medborgerliga insatser som sträcker sig utöver tjänstens, befattningens, yrkets eller verksamhetens i och för sig plikttrogna och samvetsgranna handhavande. Utmärkelsen bör avse antingen en speciell gärning av stor nytta för nationen, samhället eller mänskligheten eller ett alldeles ovanligt mått av duglighet och initiativkraft i fullgörandet av långvarig verksamhet av krävande art.
Det var dock försent. Endast moderaterna argumenterade för kompromissförslaget. Övriga partier var ointresserade. Omröstningen i riksdagen utföll med 243 röster för ett avskaffande. Endast 51 röstade emot. Med utgången av 1974 upphörde utdelandet av de statliga ordnarna till svenskar.
Med åren började fler och fler tvivla på riktigheten i beslutet. Inga andra länder hade hängt på idén att sluta belöna de egna medborgarna med ordnar. Tvärtom instiftades nya ordnar runt om i världen som aldrig förr. De officiella utmärkelser Sverige hade kvar i form av kungens och regeringens medaljer kunde inte fylla det tomrum som uppstått. Många såg behov av en översyn.
1987 blev ”rekordmotionären” Marianne Karlsson (C) den första riksdagsledamoten att motionera om ett återinfört reformerat ordensväsende. Även om motionen stannade i konstitutionsutskottet (KU) där den bara fick stöd av moderater så hade frågan återigen hamnat på dagordningen.
Efter sitt tillträde 1991 började regeringen Bildt på allvar undersöka förutsättningarna för att införa ett reformerat ordensväsende. Försvarsminister Anders Björck (M) var drivande. I KU-ordföranden Thage G. Peterson (S) fann han en oväntad bundsförvant. Det visade sig att socialdemokraterna visserligen skulle rösta emot av princip, men om de borgerliga skulle få majoritet så skulle de inte sätta käppar i hjulen.
1992 lämnade Birger Hagård (M) in en motion om att ett reformerat ordensväsende borde utredas. Eftersom den hade stöd i regeringen var det skarpt läge och KU beredde frågan på allvar. Moderaterna stödde förslaget och det gjorde även Kristdemokraterna och Ny Demokrati. Oväntat nog lyckades man få med Folkpartiet på båten. Man behövde bara övertyga Centerpartiet så var saken i hamn.
Där gick man bet. Centern var mot och motionen röstades ned i utskottet med åtta röster mot sju, och i kammaren med 168 röster mot 139. Utskottsmajoriteten formulerade emellertid sitt beslut så att det antydde en öppning för framtiden:
Enligt utskottets mening har de argument som låg till grund för reformen fortfarande viss tyngd. En översyn av det offentliga belöningssystemet bör mot denna bakgrund avvaktas intill dess det tydligare visats att ett mer utvecklat belöningssystem skulle kunna fylla sin uppgift.
Trots denna öppning lyckades man inte bredda stödet. Ett nytt försök 1993 gav samma resultat. Sedan blev det val och maktskifte på nytt.
Nya motioner lämnades in 1994 och M, FP samt KD stod fast vid sitt stöd. Motionerna avslogs nu i utskottet med elva röster mot sex, och i kammaren med 199 röster mot 98. Formuleringen att en utredning borde avvaktas behölls dock. 1997 gjordes ett sista försök under mandatperioden. Den röstades ned i kammaren utan att någon brydde sig om att begära rösträkning.
Efter valet 1998 gav FP upp sitt stöd och motståndet hårdnade. M och KD fortsatte att motionera men utskottet ville inte längre tala om att avvakta utan började nu kategoriskt avvisa motionerna. Man hänvisade dels till 1973 års beslut, men också till den grundliga beredningen 1991.
I februari ska konstitutionsutskottet behandla Liberalernas motion. Finns det en chans att den går igenom? Sannolikt inte, men även om den går samma öde till mötes som de tidigare motionerna så är det inte så hopplöst fall som förslagets belackare vill göra det till. 1991 saknades bara 29 röster.
Linköpings Mynt & Antikhandel har en ståtlig pjäs ute till försäljning på Tradera – en bägare med medaljen För tapperhet till sjöss i silver infogad i foten (!). Vem som infogat medaljen i ”supkalken” och när vet jag inte, men det rör sig om en mycket gammal och prestigefull utmärkelse.
Gustav III instiftade medaljen 1789 ”till Heder och Uppmuntran” för underofficerare och sjömän i arméns flotta som utmärkt sig under det pågående kriget mot Ryssland. För arméns soldater fanns motsvarande För tapperhet i fält. Dessa medaljer var de första som var ämnade för och i högre utsträckning utdelades till ”vanligt folk”. Flera tusen kom att delas ut under de kommande krigsåren.
1791 bestämde kungen att medaljerna skulle återbördas efter mottagaren död så att de kunde delas ut igen. Under krigsåren rådde närmast konstant medaljbrist. Denna bestämmelse var i kraft ända till 1982 då en slutligen upphävde. Det var dock inte ovanligt att den belönades familj sa att den var förkommen och betalade en liten avgift för att kunna behålla medaljen.
För tapperhet till siös.
Gustav III:s porträtt pryder medaljens åtsida, och frånsidan av en lagerkrans belagd med sex antika båtstävar med ramm (en romersk skeppskrona). Detta utseende hade medaljen fram till 1806 då Gustav IV Adolf bytte ut sin fars bild mot sitt eget monogram.
Den siste att tilldelad För tapperhet till sjöss var löjtnanten, sedermera amiralen Gustaf Dyrssen, 1885. I teorin finns medaljen fortfarande kvar och kan delas ut igen om Sverige skulle hamna i krig.
Phaleristica 