I Norge har man till skillnad från de andra nordiska länderna inga särskilda dagar då medaljer och ordnar förlänas. Istället sprids dessa ut jämt över året. Igår meddelades att professorerna May-Britt Moser och Edvard Moser tilldelas Sankt Olavs ordens storkors för deras särskilt framstående insatser inom neurovetenskaplig forskning. För sin forskning belönades de med Nobelpriset i medicin 2014 tillsammans med John O’Keefe.
Sankt Olavs orden instiftades 1847 av unionskungen Oscar I efter att norrmännen länge krävt en egen orden istället för att belönas med de svenska Svärds- och Nordstjärneordnarna. Det krönta O-et i korsarmarna syftade ursprungligen på kung Oscar och inte på det norska helgonet. Idag utdelas orden mycket sparsamt och endast 30 till 50 norrmän om året som får den höga utmärkelsen. Storkorset är mycket ovanligt och kan förlänas med en ännu ovanligare kedja som extra utmärkelse.
May-Britt Moser blir den tionde norska kvinnan någonsin att ta emot storkorset, och bara den fjärde om man räknar bort kungafamiljen. Orden delades för första gången ut till en kvinna 1915, vilket är tidigt om man jämför med Sverige och Danmark. Det första kvinnliga storkorset dröjde dock till 1942.
Efter invasionen av Norge 1940 befann sig kung Haakon VII i London tillsammans med kronprins Olav (V) och regeringen. Kronprinsessan Märtha hade tagit tillflykt till USA med sina barn och verkade där flitigt för Norges sak. Till kungens 70-årsdag 1942 tog hon sig i hemlighet till London för att delta i firandet och fick av sin svärfar Sankt Olavs ordens storkors med kedja för ”innsats for Norges sak under krigen”. Kungen lämnade över utmärkelsen med orden ”ikke fordi du er kronprinsesse, men fordi du har fortjent det”.
Författarinnan Sigrid Undset blev den andra kvinnliga mottagaren av storkorset. Även hon hade gått i exil under kriget eftersom hon tagit tydlig ställning mot nazismen och kom att kallas Norges röst i världen. Hon tilldelades storkorset för ”fremragende litterært virke og fortjenester av fedrelandet” 1947. Samma år blev Johanne Dybwad för ”fremragende fortjeneste av norsk skuespillkunst”. Hon hade då verkat som skådespelare i 60 år. Både Undset och Dybwad fick utmärkelsen utan kedja. Nästa kvinnliga icke-kungliga storkors skulle 65 år.
Kronprinsessan Märtha avled 1954 i cancer. Hennes dotter prinsessan Astrid tog då på sig många av hennes representativa uppdrag som ”rikets första dam”. Gamle kung Haakon blev så imponerad över hennes arbete att han överraskade den unga prinsessan genom att tilldela henne storkorset med kedja. Hennes äldre syster prinsessan Ragnhild som gift sig och flyttat till Brasilien några år tidigare, och därför utförde få kungliga uppdrag, fick storkorset först 1982. Att vara prinsessa innebar inte automatiskt att man fick en orden av kung Haakon.
Olav V, som besteg den norska tronen 1957, var inte lika restriktiv som sin far. Sonja Haraldsen fick storkorset med kedja när hon gifte sig med kronprins Harald (V) 1968, och deras äldsta dotter prinsessan Märtha Louise fick även hon storkorset och kedjan på sin 18-årsdag 1989. Mette-Marit fick storkorset vid giftermålet med kronprins Haakon 2001, men kedjan först 2016 som särskild utmärkelse för ”fortjenstfullt virke av Norge”. Det ska tilläggas att de kungliga damerna mycket sällan bär kedjan. Drottning Sonja har bara burit den en enda gång vid en ceremoni i Nidaros katedral vid makens trontillträde.
Först 2012 gick storkorset ännu en gång till en norska utanför kungafamiljen. Det var Berit Tversland som efter 35 år vid det norska hovet, varav tolv som kabinettssekreterare, belönades med den ovanliga utmärkelsen.
Riddarholmskyrkan i Stockholm har bara en klocka. Enligt en tradition som går tillbaka till 1748 ska den ringa endast då en riddare av Serafimerorden begravs någonstans i världen. Detta kallas för serafimerringning. Ringningen pågår oavbrutet i en timme, vanligtvis mellan kl. 12 och 13, och kyrkan är då öppen för alla som vill närvara.
Före ringningen förs riddarens serafimersköld – en kopparplåt målad med dennes vapensköld – från slottet för att sättas upp i kyrkan.
Serafimerordens kyrka
Riddarholmskyrkan i Stockholm.
När Serafimerorden instiftades 1748 var den tänkt som en belöning för rikets högsta ämbetsmän, men också som en levande orden vars medlemmar skulle samlas till ett årligt ordenskapitel med föregående gudstjänst och riddardubbning. Enligt de äldsta ordensstatuterna skulle denna ceremoni äga rum i Riddarholmskyrkan ”ther någre Swea och Götha Konungar begrafne äro, hwilke ofta til Swea Rikets förswar och heder med blod färgat sine Wapn och kläder”.
Man trodde att Magnus Ladulås hörde till de kungar som låg begravda i kyrkan, och eftersom man gjorde gällande att Serafimerorden var ett återupplivande av en medeltida riddarorden som han grundat blev det ännu mer passande att ha Riddarholmskyrkan som ordenskyrka. Det fanns bara ett problem: det var väldigt kallt och riddarna var klädda i en tunn ordensdräkt. Efter bara några år flyttades ceremonierna till Slottskyrkan.
I de ursprungliga statuterna fanns även en bestämmelse om att riddarnas begravning skulle äga rum i Riddarholmskyrkan. På ordenskapitlet 1754 undrade den åldrige riddaren Herman Cedercreutz om bestämmelsen var tvingande då han ”torde blifwa bland de förste af Herrar Riddare som med döden afgå”. Han fick till svar att bestämmelsen var frivillig och att riddarna själva fick råda över sina begravningar. Cedercreutz avled senare samma år och begravdes i Sankt Jakobs kyrka.
Själaringning
Ett stadgande i statuterna som kom att åtföljas var den som angav att Riddarholmskyrkans klockor skulle ringa för avlidna riddare på begravningsdagen:
Blifwer inländsk Riddare död å andra orter här i Riket, tå skal jemväl uti Riddareholms Kyrkan för honom ringas, samt ett kort åminnelse Tal af Öfwer-Hofpredikanten, på en ther til utsatt dag hållas.
Detta blev grunden till traditionen med serafimerringning. Eftersom få ville begravas i Riddarholmskyrkan kom man att ringa även för dem som begravdes i Stockholm och 1798 började man även ringa för utländska riddare.
Ringning i kyrkklockorna hade länge varit viktigt inslag i adliga begravningar. Det var ett noga reglerat privilegium och den förnämsta tidpunkten kl. 12 (”tolvringning”) var förbehållen kungligheter, biskopar och adeln. Längden på ringningen hade också betydelse. En hel timme var en ansenlig tidsrymd.
Klockorna
När Serafimerorden instiftandes var ingen mindre än hovurmakaren Jean Fredman uppsyningsman för Riddarholmskyrkans tornur och klockor. Han är känd som förebild för figuren med samma namn i Bellmans sånger och epistlar. Riddarholmskyrkan hade vid denna tid fem klockor som skänkts av drottning Kristina inför Gustaf II Adolfs begravning i kyrkan 1634. Den största av dessa kallades först för Storklockan, och senare för Serafimerklockan.
Riddarholmskyrkans brand 1835 av Anders Lundquist.
Morgonen den 28 juli 1835 slog blixten ner i kyrkans tornspira och startade en brand som härjade tornet i tre dagar. En stockholmare som blev vittne åt brandens förlopp beskrev klockornas öde:
Seraphimerklockan nedföll snart och man wäntade med förskräckelse det ögonblick då de andra klockorna skulle nedfalla, krossa hvalfvet och itända det under warande rummet. Men dessa klockor besinnade sig så länge på farten att det ingen resa blef af, nämligen på en gång; de smälte och nedrunno i flytande form!
Större delen av kyrkan räddades dock från lågorna. Ett nytt torn restes med en karaktäristisk spira i gjutjärn. Uppdraget att utföra en ny klocka gick till skulptören Axel Magnus Fahlcrantz. Han dekorerade den med Serafimerordens kedja av serafer och patriarkalkors samt försåg manteln med en inskription på latin som berättade om dess historia och syfte. Den lyder i översättning:
Först gjuten år 1634 till minne av den store Gustav II Adolf på befallning av hans dotter, drottningen, ljöd jag, än glatt, än sorgset under hela två århundraden för fromma själar, tills jag år 1835 smälte och tillsammans med det höga tornet föll ned och blev till aska.
Men tack vare Karl XIV Johan, svearnas och norrmännens mäktige och gode konung återuppstod jag efter flera år, och liksom under de 17 föregående lustren skall jag gå mot klagan och fest och även i framtiden följa konungens och de främstes liktåg.
1839 års Serafimerklocka.
Klockan göts 1839 av Seipel och Liljendahls gjuteri för 1 410 riksdaler. Det har ibland påståtts att klockan är helt eller delvis av silver, men i själva verket är den gjuten av den smälta klockmalmen från de äldre klockorna och består av brons och tenn.
Ringarna
Det krävdes ett helt lag med ringare för att sätta den två och ett halvt ton tunga klockan i rörelse. Den hölls i gungning med tramprörelser som krävde både styrka och skicklighet. För att hålla igång en hel timme var man åtta ringare varav hälften trampade medan de andra vilade. Arbetsledaren som ledde det hela med gester eftersom dånet gjorde allt tal omöjligt och ringarna hade bomull i öronen.
Användningen slet på klockans ställning och kläpp. Mot slutet av 1800-talet var den så illa åtgången att den fick tas ur bruk för att repareras. Under en tid fick serafimerringningen istället ske från Storkyrkan.
Debattartikel om ringandet 1942.
Under 1900-talet gick fler och fler kyrkor över till att ringa sina klockor på maskinell väg och man funderade på att göra det även i Riddarholmskyrkan. Det behövde dock godkännas av Riksantikvarieämbetet som starkt motsatte sig en sådan förändring. Man ville värna traditionen med ringare och ansåg det pietetslöst att lämna över arbetet till en motor. Just den traditionella serafimerringningen ansågs särskilt viktigt att skydda från sådana moderniteter.
Ringarna hade vanligen hämtats från gatukontorets renhållningsavdelning, men med tiden blev det allt svårare att hitta folk som ville och kunde ta på sig uppgiften. 1962 fick man ställa in flera serafimerringningar då man inte lyckades uppbåda ett ringarlag i tid. Detta år gav Riksantikvarieämbetet slutligen med sig och en klockringningsmaskin kunde installeras. Tillverkaren Bergholtz gjuteri var arvtagare till Seipel och Liljendahl som gjutit klockan 1839.
När drottning Wilhelmina av Nederländerna begravdes den 8 december 1962 sattes ringningen för första gången igång med en knapptryckning.
Besökare
Samtidigt som traditionen med själaringning avtog under 1800-talet blev Serafimerklockans timslånga klingande att bli ett välkänt inslag i Stockholms ljudbild och omskrevs av flera författare och poeter. August Strindberg nämner den i både Röda rummet och Tal till svenska nationen. Bertil Malmberg kallade den i en dikt för ”dödsklockan” och ”spökringningen” som ingen kunde undgå att höra.
Det var vanligt att man besökte Riddarholmskyrkan vid serafimerringningen för att hedra den avlidne. Särskilt om det gällde en svensk serafimerriddare. Kyrkan som annars hölls stängd annat än på sommaren öppnades under den timme som ringningen pågick. När Marcus Wallenberg begravdes 1982 samlades omkring 400 personer i kyrkan.
Några ceremoniella inslag förekom inte. Serafimerordens gudstjänst hade inte hållits sedan tidigt 1800-tal och ordenskapitlen var nu långt mindre högtidliga tillfällen. Den avlidne riddarens vapenplåt som skulle sättas upp i Riddarholmskyrkan fördes dit av en vaktmästare i en för ändamålet specialtillverkad väska. Det kunde ske före eller efter ringningen beroende på när vapenmålaren hade tid att måla dit dödsdatumet.
Nya inslag
Bord uppställt vid Richard von Weizsäckers serafimerringning.
Det är först på senare år som man börjat ge serafimerringningen en ceremoniell inramning. Ett bord ställdes upp i koret med ett fotografi av den avlidne riddaren eller ledamoten med blommor och levande ljus. Bredvid placerades serafimerskölden på en ställning. Inbjudan att närvara utgick till utvalda gäster, till exempel till ambassadören från det aktuella landet om den avlidne var utlänning.
Den siste svenske icke-kunglige riddaren Sten Rudholm dog 2008. Sedan 1975 utdelas Serafimerorden endast till medlemmar av kungahuset samt utländska statschefer och därmed likställda. Vid Rudholms serafimersköld i kyrkan ställdes en hedersvakt bestående av två livdragoner i liten paraddräkt och dragna sablar. Ytterligare två dragoner stod posterade vid kyrkans ingång. Det var då tänkt som en engångshändelse.
2013 införde man ett nytt ceremoniel för Nelson Mandelas serafimerringning. Hans serafimersköld fördes eskorterad av grenadjärer från Västra valvet på slottet, förbi högvakten som stod uppställd på Yttre borggården och längs Storkyrkobrinken till Riddarholmskyrkan. Grenadjärerna är en honnörsstyrka från Livgardet som känns igen på sina björnskinnsmössor. De paraderar bland annat vid statsbesök och riksmötets öppnande och deras medverkan är en hedersbetygelse.
Vice ordenskanslern håller ett minnesord.
När Mandelas sköld placerats i koret läste vice ordenskanslern, tillika sekreteraren, upp en kort levnadsbeskrivning över den avlidne riddaren på svenska och engelska vilket gav de närvarande lite välbehövlig kontext. Inslaget utgör också ett återupplivande av det minnesord som överhovpredikanten, och senare ordenssekreteraren, enligt de äldre statuterna skulle hålla över döda riddare.
Försöket föll väl ut och har numera blivit standard. Processionen har utökats med trumslagare som spelar sorgmarsch på förstämda trummor. Det sistnämnda innebär att man spänner loss trumskinnet vilket ger en mjuk och dov klang. Antalet grenadjärer har dessutom fördubblats och bakom dem går nu personal från Kungl. Maj:ts Orden, ofta med inbjudna diplomater och andra gäster.
Kung Bhumibols serafimersköld buren av en grenadjär.
Tack vare att man informerar i god tid är det många som besöker serafimerringningen. Den i särklass mest besökta var den för Thailands kung Bhumibol Adulyadej 2016. Man väntade sig att några hundratal av kungens landsmän skulle sluta upp. Det kom 2 000. Ringningen fick förlängas för att alla skulle kunna ta del av den.
Slutord
När ringningen för avlidna serafimerriddare infördes på 1700-talet var det en fortsättning på en redan gammal tradition. Trots att den ställts inför många utmaningar genom åren är traditionen livaktig än idag och kanske kommer den att utvecklas ännu mer. Jag tror att de som hör klockans klang eller ser processionen gå förbi välkomnar den högtidlighet som tillfälligt tar plats i det offentliga rummet.
Upplägget för tankarna till forna tiders adelsbegravningar, då processioner med den avlidnes vapensköld till ljudet av trummor och kyrkklockor inte var alltför ovanliga. I denna enklare moderna variant får skölden agera som en representation av den avlidne till vilken olika hedersbetygelser kan riktas.
Jag hoppas att många utlänningar kan glädjas åt att deras egna serafimerriddare hedras under dessa former. De mottog orden som en vänskapsgest, och precis som en vänskap är orden inte endast för festliga tillfällen och utgör även ett åtagande i sorg, vilket denna ceremoni är ett ett bevis på.
Prins Henrik av Danmark somnade in natten till idag på Fredensborgs slott efter en tids sjukdom. Vid hans sida fanns hans hustru drottning Margrethe och deras båda söner kronprins Frederik och prins Joachim. Prinsen blev 83 år gammal.
Prinsen föddes Henri de Laborde de Monpezat i Talence i Frankrike och träffade dåvarande prinsessan Margrethe när han arbetade som diplomat. De gifte sig 1967 i Köpenhamn och han tog namnet Henrik. Sedan dess har han varit en färgstark medlem av det danska kungahuset.
1970 utnämndes han till av Fredrik IX till ordenskansler och fick ansvaret för det danska ordensväsendet. Han skulle inneha ämbetet i mer än 40 år. Först 2009 lämnade han över det till prins Joachim. 1978 blev prins Henrik dessutom beskyddare för danska Ordenshistorisk Selskab och har deltagit flitigt i dess aktiviteter. Det fick viss uppmärksamhet när prinsen valde bort kung Carl Gustafs 70-årsfirande för att istället delta i sällskapets 50-årsjubileum.
Enligt danska hovet hemsida innehade prins Henrik 20 danska utmärkelser och närmare 50 utländska. På hans högtidsdräkt och uniformer bilade dessa ansenliga rader. Bland ordnarna fanns Serafimerorden som han utnämndes till den 21 december 1972. Den allra siste att utnämnas av Gustaf VI Adolf.
På prinsens begravningsdag kommer hans serafimersköld att bäras i procession till Riddarholmskyrkan där serafimerklockan ringer en timmes serafimerringning.
UPPDATERING:
Det har tillkännagivits att prins Henrik kommer att kremeras. Hälften av askan ska spridas i havet och hälften begravas i Fredensborgs slottspark. En enkel begravningsceremoni kommer att äga Christiansborgs slottskyrka tisdagen den 21 februari. Med anledning av detta ställer det svenska kungaparet in sin planerade resa till vinter-OS i Pyeongchang.
Minnesmedaljen. Foto: Svenska Medalj AB / Manu Heiskanen
Igår den 5 februari var det 200 år sedan Karl XIII dog och efterträddes av sin adoptivson Karl XIV Johan som inledde ätten Bernadottes tid på tronen. Detta högtidlighölls med ett seminarium i Rikssalen på Stockholms slott i närvaro av kungaparet, kronprinsessparet och 300 gäster. Ett program bestående av musik och föredrag om Bernadotterna avslutades med några ord från kungen. Han sade bland annat:
Min önskan är att slottet också ska vara en levande plats; en plats för samtal. En länk mellan vår historia och vår samtid. Jag vågar tro att det också skulle ha varit min förfader Karl XIV Johans önskan.
En symbol för jubileumsåret, som bland annat dekorerade talarstolen under seminariet, är den särskilt präglade minnesmedaljen. Inte en bärbar sådan, utan en bordsmedalj av 12:e storleken (43 mm. i diameter) med Karl XIV Johans och Carl XVI Gustafs bilder vända mot varandra. Medaljen har skulpterats av Ernst Nordin och tillverkats av Svenska Medalj. Från och med idag kan man köpa den i Slottsboden.
1818 års medalj.
Minnesmedaljen är inspirerad av den medalj som Rikets ständer lät prägla 1818 över både den avlidne kungen och den nytillträdde. Den utfördes av Carl Enhörning och Gustaf Adolf Enegren. Väldigt roligt och passande val som knyter an till kungens ord om historia och samtid. Mer om medaljen står att läsa i Svensk Numismatisk Tidskrift som jag tyvärr inte haft tillfälle att bläddra i än.
Under jubileumsåret hålls flera aktiviteter för att uppmärksamma Bernadotterna på olika sätt spelat roller i Sveriges historia. Ett föredrag som man inte får missa är Tom Bergroths med titeln Från fransk marskalk till kung av Sverige – Ordnar och medaljer till belöning som handlar om hur Karl XIV Johan utvecklade det svenska belöningsväsendet. Föredraget hålls den 12 september på Stockholms slott. Mer information och biljetter här.
Kung Felipe VI och prinsessan Leonor vid gårdagens ceremoni.
Det låter som något från en saga, men igår överlämnade kung Felipe VI av Spanien Gyllene skinnets orden till sin 12-åriga dotter Leonor, prinsessa av Asturien, vid en ceremoni på det kungliga palatset i Madrid. Hela den kungliga familjen, premiärministern och andra dignitärer närvarade.
Prinsessa av Asturien är Spaniens traditionella tronföljartitel. Ska man vara petnoga borde titeln vara furstinna eftersom den anger att bäraren innehar furstendömet Asturien. Den spanska motsvarigheten till ”prinsessa” är infanta. Dåvarande infanta Leonor blev tronföljare när hennes far besteg tronen 2014. Året därpå, på dagen före sin 10-årsdag, förlänades hon officiellt Gyllene skinnets orden. Igår fick hon ta emot och för första gången bära ordenstecknet.
Ordenskedjan och ordenstecknet som igår tilldelades prinsessan Leonor.
Kung Felipe, som samma dag fyllde 50 år, underströk i ett tal till sin dotter att det finns en lång tradition att förläna tronföljaren orden i unga år för att denne steg för steg ska lära sig de traditioner och plikter som följer med kronan och förstå det ansvar som han eller hon en dag ska ta över.
Gyllene skinnets orden instiftades 1430 av hertig Filip III av Burgund inför sitt giftermål med Isabella av Portugal. Namnet och ordenstecknet är hämtat från den grekiska mytologin. Under 1700-talet tvistade huset Bourbon i Spanien och huset Habsburg i Österrike om vem som hade rätt att styra över orden. Man kom överens om att båda ätterna skulle få utse riddare och man respekterade varandras förläningar.
Idag räknas de i praktiken som två olika ordnar. Den spanska orden är landets högsta och mest exklusiva och förlänas numera med få undantag endast till regerande monarker eller presidenter i länder som står Spanien nära. Idag har orden endast 18 innehavare varav kung Carl XVI Gustaf är en.
Leonor räknas som den 1 201:e innehavaren, men är bara den fjärde kvinnan. Drottning Beatrix av Nederländerna blev den första kvinnan att förlänas orden 1985. Därpå följde drottning Margrethe II av Danmark 1986 och drottning Elizabeth II av Storbritannien 1989.
IKEA-grundaren Ingvar Kamprad har gått bort vid en ålder av 91 år. På sin hemsida skriver IKEA:
Ingvar Kamprad har i stillhet somnat in i sitt hem i Småland. Han föddes 1926 i Småland och redan som 17-åring grundade han IKEA. Ingvar kommer att vara mycket saknad och varmt ihågkommen av sin familj och av IKEA-medarbetare över hela världen.
I ett uttalande skriver kungen:
Ingvar Kamprad var en sann entreprenör, som genom sitt livsverk IKEA bidrog till att föra ut Sverige i världen.
Dessutom var Ingvar Kamprad en av få svenskar som kunde stoltsera med Vasaordens riddartecken på kungamiddagar och nobelfester. Han utnämndes vid det allra sista ordensregnet den 4 december 1974. Vasaorden instiftades 1772 av Gustav III som belöning inom bland annat näringslivet. Sedan 1975 delas den inte längre ut.
Ingvar Kamprad med hustrun Margaretha.
Vasaorden var långt i från hans enda utmärkelse. Han mottog Konungens medalj två gånger och dessutom en medalj från Ingenjörsvetenskapsakademien ”för hans nyskapande och entreprenörsanda, som grundare och mångårig ledare för ett världsföretag” samt en från Patriotiska Sällskapet ”För gagnerik gärning inom svenskt näringsliv”.
Dessutom förlänades han ett antal utländska ordenstecken. Bland dem ryska Vänskapsorden och polska Förtjänstorden:
1999 erhöll Ingvar Kamprad den prestigefyllda polska utmärkelsen "Commander's Cross of Merit of the Polish Republic" Medaljen finns att beskåda på IKEAs museum i Älmhult. pic.twitter.com/ve09KOLpiI
För att markera det nya året, och för att tagga till efter en tid med låg aktivitet på Phaleristica, letade jag efter en lämplig ny ordensrelaterad omslagsbild till Facebook-sidan. Valet föll på Fredric Westins målning av kronprins Karl (XIV) Johans intåg i Leipzig 1813. Tack vare den lagts upp i hög upplösning på Wikimedia Commons var det lätt att klippa ut kronprinsen och hans stab så att deras ordensprydda uniformsbröst syns tydligt.
Porträttet var en gåva från Karl XIV Johan till hans gode vän Magnus Brahe. De hade lärt känna varandra kort efter att Karl Johan anlänt till Sverige och de deltog båda i slaget vid Leipzig som var det dittills största slag som utkämpats i Europa. I och med det kunde koalitionen bestående av Ryssland, Österrike, Preussen, Sverige m. fl. stoppa Napoleons framfart och skicka honom i exil på Elba.
Jag hade själv inte tittat så noga på vad det var för ordnar som syntes utan utgick från att det mest var ”standard” för svenska kungligheter och militärer. Efter att det kommit några frågor tog jag en närmare titt och det visade sig vara mycket intressantare än jag trott.
Kronprins Karl (XIV) Johan.
De personer som syns på porträttet är avbildade med utmärkelser som har en koppling till slaget vid Leipzig. Efter segern förlänade de segrande staterna militära ordensutmärkelser till varandras generaler och officerare. Då detta var det näst sista krig som Sverige deltog kan det ha varit ett av de sista större militära ordensregn för svenskarnas del.
Utöver sina svenska utmärkelser (Serafimerordens axelband och kraschan, Carl XIII:s ordens halstecken och bröstkors, svärdet för riddare av Svärdsordens stora kors 1 kl. samt på bröstet Svärdsordens, Nordstjärneordens och Vasaordens riddartecken) finns tre utländska ordnar som kronprinsen sannolikt mottog efter slaget. De härrör från tre av koalitionsstaterna som deltog: Ryssland, Österrike och Preussen.
Till vänster under Serafimerorden bär kronprinsen ryska Sankt Georgsordens kraschan 1. klass (motsvarande storkors). Orden instiftades 1769 av Katarina den stora som Rysslands högsta militära utmärkelse. Den återupplivades år 2000 och utdelas ännu.
Till höger om den syns österrikiska militära Maria Teresiaordens kraschan. Även den ett storkors, och även den instiftad av en kejsarinna nämligen Maria Teresia 1757.
Slutligen finner vi om halsen det legendariska preussiska Järnkorset, instiftat 1813 av Fredrik Vilhelm III just för detta krig. Storkorsgraden, som saknade kraschan, delades endast ut till ett litet fåtal och Karl Johan var den ende utlänningen. Denna utmärkelse, vars utseende är inspirerat av Tyska orden, kom sedan att återupptas flera gånger. Användandet av Nazityskland gjorde den ökänd.
Karl Johans stab.
Karl Johan är inte ensam på porträttet. Bakom honom syns en grupp officerare till häst. De är inte anonyma statister utan kronprinsens närmaste män under slaget vid Leipzig. Eftersom de är placerade i rangordning och med de grader, uniformer och utmärkelser de hade vid tillfället var det inte svårt att lista ut vilka de är.
Peter van Suchtelen.
Längst till vänster hittar vi greve Peter van Suchtelen (1751–1836). Han hade fört befälet över artilleriet under belägringen av den svenska fästningen Sveaborg, men blev trots det en omtyckt ambassadör för Ryssland i Sverige och uppehöll sig vid Karl Johans högkvarter under slaget. Han bär här Serafimerorden, vilken han egentligen tilldelades månaderna efter slaget, Malteserordens halstecken (den ryska kejsaren var ordens stormästare en kort tid i början av 1800-talet), Vladimirordens kraschan, samt Georgsordens riddartecken och ytterligare en medalj.
Från höger: Curt von Stedingk, Carl Johan Adlercreutz och Gustaf Löwenhielm.
Därefter kommer tre svenska generaler som avbildats endast med sina finaste svenska utmärkelser. Det var tydligen inte viktigt att måla deras utländska ordnar trots att de fick flera efter slaget.
Längst till vänster av de tre syns fältmarskalken Curt von Stedingk (1746–1837) som var Karl Johans andreman och förde befälet över de svenska styrkorna vid Leipzig. Han bär Serafimerorden samt halstecken och svärd för riddare med stora korset av Svärdsorden. Den sistnämnda hade han fått av Gustav III 1789 som hade instiftat värdigheten året innan.
Sedan ser vi generalen Carl Johan Adlercreutz (1757–1815) som var kronprinsens stabschef. Här avbildad med samma utmärkelser som Stedingk. Efter honom kommer generaladjutant Gustaf Löwenhielm med Svärdsordens stora kors samt halstecken för riddare med stora korset av 2. klass som han tilldelades senare under detta krig.
Från höger: Magnus Brahe och Gustaf Stanislaus von Engeström (?).
Till höger om generalerna kommer två ryttmästare (idag skulle vi säga kaptener). Det hade nog inte tagits med om det inte varit för att en av dem varit mottagaren av porträttet Magnus Brahe. Under slagets sista dag den 19 oktober 1813 mottog han guldmedaljen För tapperhet i fält som här syns längst till höger. Bredvid hänger Svärdsordens riddartecken som han förlänades den 27 december samma år. Om halsen anar man preussiska orden Pour le Mérite som vid denna tid var en militär utmärkelse. Han fick den 12 december 1813.
Ryttmästaren längst till vänster är inte alldeles lätt att identifiera, men eftersom man även på honom skymtar Pour le Mérite går det att gissa. En sökning förde mig till www.pourlemerite.org där det anges att en Gustaf Stanislaus von Engeström erhöll orden samma dag som Magnus Brahe. Det visade sig att denne mycket riktigt deltog i slaget vid Leipzig och då innehade graden ryttmästare. Jag vågar gissa att det är honom vi ser.
Porträttet som jag först tyckt var vackert men ointressant visade sig innehålla mycket historia! Man ska verkligen inte underskatta utmärkelsers roll när det kommer till att identifiera och tolka porträtt av det här slaget. Alldeles säkert finns det hemligheter gömda i målningar av olika slag som han spåras med lite kunskap om ordnar och medaljer.
Idag meddelades att hovrättspresidenten vid Svea hovrätt Fredrik Wersäll kommer att ersätta Svante Lindqvist som riksmarskalk den 1 september 2018. Han blir därmed kungens närmaste rådgivare och chef för hovstaterna.
– Jag är mycket hedrad över uppdraget. Riksmarskalken har en central funktion vid Hovet och därigenom också en central roll att spela för att bistå statschefen i dennes viktiga uppgifter som företrädare för Sverige.
Wersäll har tidigare varit både riksåklagare och justitieråd och inledde sin bana vid hovet 2016 som kabinettskammarherre. Som riksmarskalk blir det hans uppgift att föredra ärenden som rör kungliga utmärkelser för kungen. T. ex. gällande tillstånd för privata sammanslutningar att förse sina medaljer med kunglig krona, eller vilka som ska tilldelas H. M. Konungens medalj. Själv fick Wersäll ta emot medaljen av 12:e storleken i guld med kedja 2013 ”för betydelsefulla insatser inom det svenska rättssystemet”.
Dessa ärenden bereds inom Kungl. Maj:ts Orden som är hovets (och Sveriges) expertorgan när det kommer till ordnar och medaljer. Där har Wersäll suttit som medlem av ordenskapitlet sedan 2015 i likhet med flera hovrättspresidenter tidigare. Han lär sitta kvar även framöver i egenskap av riksmarskalk.
Svante Lindqvist avrundar därmed sina elva år på ämbetet och ska nu återuppta sin forskning inom vetenskapshistoria.
Igår var det medaljmiddag på stadshuset i Eskilstuna. Kommunfullmäktiges ordförande överlämnade kommunens egen förtjänstmedalj För gagnerik gärning till sex mottagare, samtliga från Torshälla som i år firar 700 år. En medaljdelegation, bestående av kommunfullmäktiges och kommunstyrelsens presidier, beslutar varje år om utdelning av medaljen till personer som:
genom minnesvärda insatser hedrat kommunen, osjälviskt verkat för dess bästa eller eljest av särskilda skäl anses förtjänta av denna utmärkelse.
Den nuvarande medaljen instiftades 1971 som en fortsättning på den medalj som delats ut av Eskilstuna stad sedan 1951.
Den äldre medaljen.
Den äldre medaljen var formgiven av skulptören Axel Wallenberg och har en ovanlig form. Den visar två figurer som symboliserar stadens handel och industri. Den ene sittande med merkuriestav och lagerkvist, den andre stående med slägga och mejsel. Högst upp syns en hammare med ett städ som syftar på kommunvapnet och som döljer den ofta så tråkiga ringen. En stilig detalj.
Efter sammanslagningen 1971 fortsatte man använda medaljen. I början av 2000-talet tog medaljen dessvärre slut hos Sporrongs där den präglats sedan 50-talet och man fick ta fram en ny. I den nya medaljen finns kommunvapnet med bl. a. Klosters kyrka och ett antal andra bilder som jag inte lyckas urskilja. Det tidigare röd-vit-blå bandet, som är kommunvapnets färger, byttes samtidigt ut mot ett blå-gult.
Idag firar våra vänner i Finland 100 år av självständighet. Som vanligt på självständighetsdagen den 6 december får en stort antal dem ta emot värdigheter inom Frihetskorsets orden, Finlands Vita Ros’ orden samt Lejonorden ”till vedermäle för framstående såväl civila som militära förtjänster för fosterlandet”. Att det är 100-årsdag innebär ingen särskild ökning av förläningar. Man håller sig runt 3 800 utdelade utmärkelsetecken.
Lejonordens riddartecken med olympiskt spänne.
Finlands rika flora av ordnar och medaljer innehåller många intressanta varianter. Bland dem kan nämnas de riddartecken av Lejonorden som förlänats med spänne åt dem som vunnit en olympisk eller paralympisk medalj. Spännet har formen av de olympiska ringarna, i guld för riddare av 1. klass och i silver för riddare. Denna utmärkelse instiftades vid Finlands 50-årsdag 1967 och tillföll 61 idrottare varav några vunnit sina OS-medaljer i Stockholm 1912. Idag tillfaller den 28.
Ordenshistoria.
Den 14 december publiceras Antti Matikkalas bok om Vita Ros’ orden och Lejonordens historia. Perfekt julklapp den den finskspråkige! Ordnarnas historia förklarar vilken roll de har spelat och varför det finska ordensväsendet är så uppskattat än idag. En sammanfattning av Jussi Nuorteva kan läsas på svenska här.
Den omfattande ordenshandbok, med anvisningar om när och hur utmärkelsetecken ska bäras, som kom ut för precis ett år sedan, lanseras nu i en reviderad andra upplaga. Den har utökats med bland annat instruktioner för militära och civila uniformer. Denna intressanta läsning hittas på finska, svenska och engelska här.
Finlands mångfacetterade faleristik kommer jag att återkomma till många gånger. Den har spelat en stor roll i ett mödosamt och framgångsrikt samhällsbygge. Istället för att författa en egen hälsning till våra kära vänner på andra sidan Östersjön citerar jag kungens telegram till president Niinistö:
På 100-årsdagen av Republiken Finlands självständighetsförklaring sänder jag Eder, herr President, mina och det svenska folkets hjärtligaste lyckönskningar.
Våra länder förenas av Östersjön. Mellan våra folk finns en stark samhörighet, skapad ur en lång historisk gemenskap och genom personliga band.
Det är min förhoppning att denna gemenskap skall bestå och fördjupas.
När Ni i dag firar det självständiga Finlands 100-årsdag vill jag samtidigt sända mina varmaste välgångsönskningar till Finlands folk.
Phaleristica 