Drottning Kristina som barn. Porträtt på Nationalmuseum.
Får man tumma på fakta för att väcka intresse och förståelse för historia? Frågan har seglat upp till diskussion sedan TV4:s ”historiska dokumentärserie” Drottningarna fått hård kritik och anklagats för att ge en felaktig och snedvriden bild av historien, bland annat om Karin Månsdotter och drottning Kristina. Flera medier har tyvärr utmålat detta som ett gräl mellan historiker och produktionsbolaget utan att gå djupare in på problemen med dålig historieskrivning.
Därför vill jag slå ett slag för Den arga historikern som drivs kollektivt av en grupp forskare verksamma inom historia och ekonomisk historia. Tre historiker har i varsitt inlägg belyst de frågor som Drottningarna väcker:
John Edman Ansell redogör för de historiska källor som berättar om 1500-talets Sverige, hur dessa kan tolkas och värderas, samt granskar både Drottningarnas och kritikernas påståenden i Hur många berättelser tål Karin Månsdotter?
Amerikanska presidentens frihetsmedalj. Halstecken, miniatyr, släpspänne och clip.
Det är mindre än tre veckor kvar till det amerikanska presidentvalet. Om Joe Biden blir vald så skulle han bli den första sittande president som fått motta landets högsta civila utmärkelse: Frihetsmedaljen.
Eftersom USA inte har något ordensväsende är vi vana att se presidenten i slät frack vid till exempel statsbesök. President Biden skulle istället kunna uppträda med det axelband och den kraschan som hör till Frihetsmedaljens högre grad.
Amerikanska utmärkelser
USA har flera militära utmärkelser som bärs i band på bröstet. Purpurhjärtats medalj (Purple Heart) för sårade i strid är en av de mest kända. Under inbördeskriget instiftade kongressen 1861 det som fortfarande är USA:s främsta tapperhetsdekoration: Hedersmedaljen (Medal of Honor) som först utdelades av Abraham Lincoln. Det är den enda militära utmärkelsen som bärs om halsen.
Under andra världskriget instiftades Förtjänstlegionen (Legion of Merit) i fyra grader som kan liknas vid en militär orden. Den högsta graden bärs som kraschan och den näst högsta som halstecken, men amerikaner kan endast motta den lägsta graden.
Frihetsmedaljen
Först 1963 när John F. Kennedy instiftade Presidentens frihetsmedalj (Presidential Medal of Freedom) med två grader fick USA en utmärkelse som kan liknas vid en civil orden. Den skulle delas ut till:
any person who has made an especially meritorious contribution to the security or national interest of the United States, to world peace or to cultural or other significant public or private endeavors.
Medaljen, som till formen inte är en medalj utan ett tecken, består av en vit femuddig stjärna med gyllene örnar på röda postament i vinklarna samt med en blå mittglob prydd av 13 stjärnor. Enligt min egen åsikt är det en av världens vackraste republikanska utmärkelser.
Mottagarna av den lägre graden (Medal of Freedom) bär tecknet om halsen i ett blått band med vita kanter. För kvinnor finns även möjlighet att bära den i rosett invid axeln. Så mottogs den av Margaret Thatcher 1991. Idag är det dock vanligast att även kvinnor tar emot tecknet om halsen.
Illustration av hur medaljens högre grad bärs till frack.
Den högre graden (Medal of Freedom with Distinction) har ett större tecken som bärs som en kraschan på bröstet, samt ett bredare band över axeln med ett tecken liknande mittglobens på höften. Alltså som ett storkors. Förvirrande nog är medaljens högre grad monterad på samma sätt som den lägre vid själva överlämningen. Sannolikt för att presidenten själv velat hänga det kring halsen på mottagaren.
Till medaljen hör miniatyrtecken, släpspänne och clips prydda med en örn som är av guld för den högre graden och av silver för den lägre.
Joe Biden
En rörd Joe Biden tar emot Frihetsmedaljen 2017.
Det är den ovanliga högre graden som Joe Biden fick motta 2017 av Barack Obama ”for his lifetime of service on behalf of the United States of America” kort före att de båda lämnade Vita huset. Endast 26 personer har fått motta den högre graden och av de 123 medaljer som Obama delade ut var Bidens den enda.
Högtidsdräkt är ovanligt i USA, men förekommer vid t.ex. statsbesök. Om Biden blir president så kommer han då att kunna bära sin Frihetsmedalj. Miniatyren kan bäras till den desto mer vanligt förekommande smokingen.
Donald Trump
Donald Trump har hittills endast delat ut 16 frihetsmedaljer varav den första tillföll Elvis Presley postumt (!). Den 23 mars i år skulle den svenska golfspelaren Annika Sörenstam ha fått motta medaljen tillsammans med kollegan Gary J. Player men det har fått skjutas upp på grund av pandemin. I motiveringen stod: ”Annika is an athlete, philanthropist, and entrepreneur who has committed her life to winning.”
2018 inleddes flytten av Kungl. Myntkabinettet från Slottbacken till Historiska museets lokaler på Narvavägen. Två år senare är museet redo att ta emot besökare igen och återlanserar sig med ett namnbyte. Kungliga myntkabinettet – Sveriges ekonomiska museum blir:
Ekonomiska museet – Kungliga myntkabinettet
Därmed betonar museet sitt ekonomiska fokus ytterligare. En stor basutställning om Sveriges ekonomiska historia väntas kunna öppna först mot slutet av 2022. Från och med den 20 november i år kommer besökarna att kunna se en utställning om hyperinflation. Ett ekonomiskt museum har givetvis sin självklara plats – jag hoppas bara att medaljkonsten inte glöms bort.
Kungl. Myntkabinettet leder sin historia tillbaka till åren kring 1572 då kung Johan III var i tvist med Danmark om vilket land som hade rätt att använda symbolen tre kronor. Det kungliga kansliet samlade in mynt som bevismaterial. Dessa blev de första i den svenska statens mynt- och medaljsamling som skulle komma att växa till dagens 650 000 föremål.
1786 bestämde Gustav III att Vitterhetsakademien skulle ta över myntkabinettet. Akademien fick även överinseende över alla nya medaljer som präglades vid Myntverket. 1793 blev myntsamlingen en del av det nya Kongl. Museum och akademiens sekreterare, som tillika var riksantikvarie, fick titeln garde des médailles (medaljvårdare). Som framgår av min text om medaljstorlekar var många riksantikvarier framstående mynt- och medaljkännare. 1846 såg Bror Emil Hildebrand till att samlingen visades för allmänheten för första gången. Efter att Nationalmuseums nya byggnad på Blasieholmen stod färdig 1866 fanns myntkabinettet där.
Medaljsalen 1942.
År 1930 beslutades att en ny byggnad skulle uppföras på Narvavägen för Statens historiska museum och myntkabinettet. Huset ritat av Bengt Romare och Georg Scherman stod färdigt 1940 men kunde inte tas i bruk på grund av kriget. Först den 12 maj 1942 invigdes den första permanenta utställningen i det nya huset: medaljsalen. Denna utställning bestod av 18 montrar: sju för medaljens konsthistoria i världen, sju för Sveriges medaljhistoria och fyra för svenska belöningsmedaljer. Denna utställning av Bengt Thordeman, Nils Ludvig Rasmussen och Carl Gösta Hesselblad gav en utmärkt översikt över det svenska medaljväsendet.
Museet samlingar växte stadigt och museet växte ur sina tre salar på Narvavägen. 1985 föddes tanken på ett ”ekonomiskt museum” i samarbete med sparbankerna och man började se sig om efter nya lokaler. 1997 invigdes de nya utställningarna på Slottsbacken och museet bytte namn från Kungl. Myntkabinettet – Statens museum för mynt-, medalj- och penninghistoria till Kungl. Myntkabinettet – Sveriges ekonomiska museum. Man glömde dock inte bort sina rötter. Från 1997 till 2016 visades den permanenta utställningen Medaljkonsten.
De senaste åren har myntkabinettet skakats dels av det kontroversiella beslutet att flytta från lokalerna på Slottsbacken, dels av de hårresande stölderna ur myntsamlingen som skildrats i den fenomenala SVT-dokumentären Guldfeber. Med nyinvigningen i november får museet en välbehövlig nystart.
Som konstaterades inledningsvis så visar namnbytet att museet kommer att fokusera ännu mer på den ekonomiska vetenskapen. Jag hoppas som sagt att även mynten och medaljerna får en framträdande plats i det nya museet. De är viktiga kulturbärande föremål som har fyllt en funktion i samhället i över 1 000 år. Få ämnen innehåller sådan glädje över skönheten i metallföremål som numismatiken och jag hoppas att Kungl. Myntkabinettet även i framtiden kommer att vara en samlingspunkt för oss intresserade.
När man säger att en medalj är av den och den ”storleken” så använder man en gammal svensk skala enligt vilken en medalj utifrån sin diameter placeras i en storlek mellan den 1:a (minst) och den 26:e (störst). Trots indelningar i storlekar är till synes godtycklig har den använts från 1700-talet ända in i våra dagar.
I det här fördjupande inlägget ska jag skriva något om hur skalan skapades och hur den har använts dels deskriptivt inom den numismatiska litteraturen för att beskriva hur stor en medalj är, dels normativt i officiella handlingar för att fastställa hur stor en medalj ska vara. Avslutningsvis ska jag nämna ett par problem att se upp för när skalan används.
Medaljernas Linné
Det var riksantikvarien och numismatikern Carl Reinhold Berch (1706–1777) som lanserade skalan 1773 i sitt verk Beskrifning öfwer swenska mynt och kongl. skåde-penningar. Den kallas efter honom ofta för Berchs skala (uttalas berks). Själv betecknade han den Mensura magnitudinis Nummorum vilket är latin och kan uttydas ungefär ‘mätning av storleken på mynt’. Skalan består av 26 numrerade cirklar utan tillhörande mått eller beskrivningar. Kanske tänkte Berch att det var enklast läsaren själv placerade sina mynt och medaljer på boksidan för att bestämma storleken.
Vi vet inte hur han tog fram sin skala eller varför de olika storlekarna ser ut som de gör. På medaljBlogg finns en intressant teori, att Berch likt den samtide Linné helt enkelt systematiserade det material han kunde hitta och att de 26 storlekarna avspeglar de mynt och medaljer han beskrev i sitt verk. Oavsett så blev skalan snart etablerad inom den svenska numismatiken.
När Gustav III återupplivade Vitterhetsakademien 1786 gav han den i uppdrag att ha översyn över medaljerna som präglades vid Myntverket. 1791 gav akademin ut en instruktion för hur minnesmedaljer skulle utformas författad av dess sekreterare och Berchs efterträdare som riksantikvarie Gudmund Jöran Adlerbeth (1751–1818). I den angavs att en minnesmedalj borde vara mellan 11:e till 22:a storleken och att mindre storlekar skulle reserveras för räknepenningar och jetonger. Dock har långt ifrån alla svenska medaljer präglats utifrån en viss storlek i Berchs skala.
1860 var det dags för en ny riksantikvarie att fatta pennan. Denna gång Bror Emil Hildebrand (1806–1884) som detta år gav ut sitt nya översiktsverk Minnespenningar öfver enskilda svenska män och qvinnor. I förordet skrev författaren angående skalan:
Då denna godtyckliga måttstock är känd endast af dem, som kunna rådfråga Berchs omnämnda arbete, har författaren ansett ändamålsenligare att angifva minnespenningarnes diameter i Svenska decimal linier. Af undseende för samlare, som ännu hänga fast vid gamla vanor, anföres likväl, inom parenthes, storleken efter Berchs skala.
En decimallinje motsvarar 2,969 millimeter och Hildebrand angav måtten med en fjärdedels linjes exakthet. I vissa fall där en medalj befann sig mittemellan två storlekar använde han halvstorlekar till exempel 7½ storleken. Ovala medaljer mättes på höjden.
Mellan 1874 och 1875 gav Hildebrand ut Sveriges och svenska konungahusets minnespenningar, praktmynt och belöningsmedaljer i två band. Det omfattar bland annat de svenska kungliga belöningsmedaljerna från Fredrik I till Oscar II. Liksom i det tidigare verket angavs måtten i decimallinjer (dock endast med en halv linjes exakthet) med Berchs storlek inom parentes. I detta verk förekommer dock halvstorlekar betydligt oftare.
Hildebrands användning av Berchs skala är ett resultat av hans egna mätningar, avrundningar och tolkning av skalan. Inte nödvändigtvis att medaljerna tillverkats för att passa in i respektive storlek. Medaljernas faktiska mått varierar, och det är möjligt att andra metoder skulle ha resulterat i att vissa medaljer placerats i andra storleksgrupper. Vissa av de 26 storlekarna ligger bara ett par millimeter från varandra. Hildebrands klassificering är dock mycket etablerad.
1892 fortsatte Bror Edvard Hyckert (1848–1910) på Hildebrands arbete i Numismatiska meddelanden nr XIII. Han övergick dock till att ange diametern i millimeter och brydde sig inte om att försöka placera in medaljerna i Berchs olika storlekar. Under 1900-talet har medaljer mätts nästan uteslutande i millimeter och hänvisningar till Berchs skala skett endast sporadiskt.
Måttstock för kungliga medaljer
1785 instiftade Gustav III den nya belöningsmedaljen Illis quorum meruere labores och bestämde att den skulle delas ut i 18:e och 12:e storlekarna. Redan innan Vitterhetsakademien återuppväckts kunde alltså Berchs skala användas för att bestämma storleken på nya medaljer. De kungliga belöningsmedaljerna delades ofta ut i dessa storlekar kallade den större och den mindre storleken. Huruvida de bars om halsen eller på bröstet, med kedja eller band varierade.
1842 beslutade Karl XIV Johan att alla de kungliga belöningsmedaljerna som huvudregel skulle delas ut i den mindre 5:e storleken och bäras på bröstet i högblått band med gula kanter. 1860 infördes även den en 8:e storleken av Oscar I. På 1880-talet återinförde Oscar II de 18:e och 12:e storlekarna och sedan dess har i stort sett alla officiella belöningsmedalj präglads i någon av dessa fyra storlekar och följt samma praxis för hur de ska bäras:
18:e storleken i kedja om halsen
12:e storleken i band om halsen
8:e och 5:e storlekarna i band på bröstet
Det finns undantag. 8:e storleken av H.M. Konungens medalj kunde länge delas ut att bäras om halsen och 12:e storleken av samma medalj kan numera delas ut i kedja (se tidigare inlägg). Sedan 1947 delas medaljen För nit och redlighet i rikets tjänst endast ut i 6:e storleken. Man ville att samtliga mottagare skulle få medaljen i samma storlek och valör och valde en storlek mellan de tidigare 8:e och 5:e.
Sedan 1923 delar Kungl. Patriotiska sällskapet in sina medaljer i 1:a, 2:a och 3:e storleken. Detta har inget att göra med Berchs skala utan är ett sätt att beskriva medaljerna i fallande storleksordning. 1:a storleken är störst, till skillnad från i Berchs skala där den är minst.
Några mätproblem
Ett försök att översätta Berchs skala till decimallinjer (vänster) och millimeter (höger).
Jag har hittills undvikt att skriva ut vad varje storlek motsvarar för diamteter i millimeter. Skälet är att Berchs skala inte är utformad utifrån några exakta mått och att tolkningarna skiljer sig år. I boken De nordiska ländernas officiella belöningsmedaljer (1938) av Ernst Areen (1882–1943) finns en millimetertabell för 1:a till 18:e storleken. När det gäller de storlekar som använts för de officiella belöningsmedaljerna så stämmer tabellen väl överens med den ”industristandard” som använts vid Myntverket:
18:e storleken = 56 mm.
12:e storleken = 43 mm.
6:e storleken = 27,5 mm.
5:e storleken = 24 mm.
8:e storleken är lite mer komplicerad. Den var ursprungligen 33 mm. men under 1800-talet minskades den till 32 mm. för att sedan tidigt 1900-tal präglas i 31 mm. vilket enligt Berchs skala egentligen borde motsvara 7½ storleken. Numera anses dock 8:e storleken vara 31 mm. i diameter.
Gällande övriga storlekar är det mindre säkert att en storlek alltid motsvarar måtten enligt Areens tabell. Patriotiska sällskapets och Pro Patrias största medaljer brukar utifrån Hildebrands klassificering placeras i den 11:e storleken. Denna mäter 41 mm. i diameter enligt Areen. Under större delen av 1900-talet har dessa medaljer dock präglats med drygt 42 mm. i diameter, alltså närmare 11½ eller rentav 12:e storleken.
Det är inte alltid enkelt att göra rätt. När medaljgravören Erik Lindberg skulle utföra frånsidorna till Patriotiska sällskapets nya hantverksmedaljer i 11:e och 9:e storlekarna följde han de exakta måtten i Areens tabell: 41 mm. respektive 35,5 mm. När de färdiga medaljerna kom från Myntverket var de dock 42 respektive 36 mm. Till frånsidan hade man nämligen använt Adolf Lindbergs något porträtt av Gustaf V som var någon mm. större.
Det finns givetvis inget som hindrar att man fortsätter att beskriva äldre medaljer med de storlekar som traditionellt använts, så länge man är medveten om den inte nödvändigtvis säger något om deras exakta mått.
Sammanfattningsvis
Även om Berchs 1700-talsskala är både godtycklig och svåranvänd så är den en del av vår rika medaljtradition. Om man instiftar en ny medalj kan man med fördel fortsätta traditionen och välja en storlek ur skalan. Som metod för att klassificera medaljer i efterhand var den dock anakronistisk redan vid 1800-talets mitt och det finns ingen anledning att pressa in en medalj i skalan som inte hör hemma där. När man beskriver en medaljs mått så bör man göra det i millimeter.
Ett spännande inslag i ordensvärlden är stiftskorsen som bärs som tecken på medlemskap i ett adligt jungfrustift. Dessa inrättningar var tänkta att ersätta de katolska nunnekloster som lagts ned efter reformationen och ge ogifta adliga kvinnor utbildning, bostad och försörjning. När jungfrustiftet i Joachimstein invigdes år 1728 av August den starke av Sachsen lär de första korsen ha delats ut att bäras av medlemmarna. Bruket spred sig snabbt och snart hade andra stift egna stiftskors och stiftsband. Idag lever jungfrustiften kvar som pensionsstiftelser och några delar fortfarande ut stiftskors till de som är inskrivna. Ett exempel är det svenska Vadstena adliga jungfrustift (VAJS).
Sverige saknade länge egna jungfrustift men sådana fanns i flera av de svenska besittningarna i Nordtyskland. 1726 fick adeln i Barth i Svenska Pommern tillstånd av Fredrik I att inrätta ett jungfrustift i stadens nedgångna slott. Projektet hade drottning Ulrika Eleonoras stöd och efter omfattande renoveringar kunde abbedissan och de tio stiftsfröknarna flytta in i slottet år 1733.
Kort därefter 1734 väckte Carl Wilhelm Cederhielm ett förslag i riksdagen om att ett jungfrustift skulle inrättas även i Sverige. 1739 upplät Fredrik I Vadstena slott för ändamålet och Vadstena adliga jungfrustift kunde formellt bildas och en direktion tillsattes. Slottet var emellertid mycket nedgånget och intresset bland adeln för att finansiera dess upprustning var svalt. Planerna stannade på pappret till 1744 då Sverige fick en ny kronprinsessa, Lovisa Ulrika av Preussen, som engagerade sig i projektet och blev stiftets beskyddarinna. Hon hade storslagna planer på att 200 stiftsfröknar skulle inhysas i Vadstena slott tillsammans med en stor personalstyrka. Detta ska jämföras med jungfrustiften på kontinenten där i genomsnitt 20–30 adelskvinnor bodde samtidigt.
Fredrika Charlotta Insenstierna (1757–1811) med stiftskorset över axeln.
Vadstenas stiftskors fick formen av ett ankarkors i vit emalj med eldslågor i korsarmarna och Lovisa Ulrikas monogram i en krönt blå glob på korsmitten. Det skulle bäras i ett vitt band med blå kanter. Inspirationen kom från Heliga Birgitta. I 1600-talsverket Suecia antiqua et hodierna finns en avbildning av ett ordenstecken för en riddarorden grundad av Heliga Birgitta år 1396. Det består av ett ankarkors med en eldslåga på nedersta korsarmen. Någon sådan orden har aldrig existerat och bilden bygger på missförstånd, men på 1700-talet tog man det för sanning och för jungfrustiftet var det naturligt att hämta inspiration hos det svenska kvinnliga helgonet och klostergrundaren.
Jungfrustiftets föreståndare, abbedissan, skulle bära stiftskorset i band om halsen och de stiftsfröknar som åtnjöt pension skulle bära det i band över axeln. Lovisa Ulrika tillät dock tidigt även adelsdamerna på väntelistan att bära tecknet i rosett invid axeln då hon ”av åtskilliga förnummit mycken åtrå att bära dessa kors strax efter deras inskrivning”. Reglerna för hur korsen skulle bäras tycks dock inte har tillämpats helt konsekvent.
Lovisa Ulrika vände därefter blicken mot Barths adliga jungfrustift som ännu saknade ett eget stiftskors. Den 30 januari 1749 fastställdes ett sådant i Stockholm enligt samma tre grader i Vadstena. Även Barthtecknet var ett ankarkors med eldsflammor men detta var märkbart påverkat av det svenska riddarordnar som grundats året innan. Jungfrustiftet levde vidare efter att Barth övergått till Preussen 1836 och är idag en välgörenhetsstiftelse. Den sista stiftsjungfrun bar sitt tecken över axeln vid söndagsgudstjänsterna fram till sin död 1982.
Jungfrustiftet i Vadstena kom däremot aldrig i närheten av att infria Lovisa Ulrikas högtflygande ambitioner. 1783 till 1796 existerade dock Norrköpings adliga jungfrustift i betydligt mer blygsam skala. Det verkar som att Vadstenas dekoration utnyttjades även där. Stiftsjungfrurna skulle nämligen vara immatrikulerade i Vadstena, betalat sina avgifter samt ”där löst Ordens Korset”.
Idag finns Vadstena adliga jungfrustift kvar som en pensionsstiftelse förvaltad av Riddarhuset. Ogifta adliga kvinnor kan bli inskrivna och de hundra som varit med längst får en årlig penningsumma. Medlemmarna får bära stiftskorset i rosett (kan köpas här), numera även efter att de gift sig och formellt utträtt. Det är roligt att traditionen lever vidare och bärarna av stiftskorset kan vara stolta över att bära en ordensdekoration som burits av kvinnor under längre tid än de kungliga riddarordnarna.
Faleristiska gåtor är spännande! Särskilt när lösningen är svår att hitta. Man hittar så mycket intressant i jakten på svaret.
När bloggen Silvermedaljen skrev ett inlägg om Kustartilleriets chefer och deras utmärkelser dök det upp en fråga om hur förkortningen RRS:tSt2klmkr skulle tolkas. Sådana förkortningar är vanliga i biografiska artiklar, i det här fallet den Herman Wrangel (1859–1938), och rymmer information om land, grad och utmärkelse. I detta fall riddare (R) av ryska (R) Sankt Stanislausorden (S:tSt) av andra klassen (2kl). Det sista ledet (mkr) vållade dock huvudbry. Det kan nämligen tolkas på två sätt: med krona eller med kraschan.
Vid första anblicken borde kraschan kunna uteslutas. Det är osannolikt att en sådan skulle ingå för en riddare av andra klassen. Krona vore mer sannolikt. Ett tidningsurklipp från 1909 i samband med att orden förlänades angav dock att riddartecknet faktiskt kom med en kraschan. Rörde det sig möjligtvis om ett missförstånd?
Sankt Stanislausorden instiftades den 7 maj 1765 av kung Stanisław (Stanislaus) II August av Polen till minne av nationalhelgonet Stanislaus av Kraków (och till minne av kungen själv får man anta). Efter att Polen misslyckats med att slå sig fria från ryskt övervälde genom Novemberupproret 1830–31 blev Stanislausorden en rysk kejserlig orden med fyra grader. Den andra graden bars om halsen och borde kanske kallas kommendör på svenska. 1921 instiftade republiken Polen den nya orden Polonia Restituta inspirerad av den äldre orden.
Ur Staats- und Adreß-Handbuch des Herzogthums Nassau (1866).
På stående fot kunde jag inte hitta något tryckta referensverk om de ryska kejserliga ordnarna på 1800-talet. Enligt ett verk, Staats- und Adreß-Handbuch des Herzogthums Nassau (1866), kunde dock Stanislausordens andra klass förlänas både med krona och med kraschan. Mäkta förvirrande för en svensk! Enligt ryska Wikipedia har dock alla ordenstecken krona sedan 1874.
Ytterligare en ledtråd fann jag i Anton Tjechovs novell ”Sjuksalen N:o 6” från 1892 i översättning av Walborg Hedberg. En av sjuksalens patienter, den f. d. posttjänstemannen, är nämligen mycket intresserad av ordnar:
”Gratulera mig,” säger han ofta till Ivan Dmititsch, ”Jag har blifvit föreslagen till Stanislaus-ordens andra klass med kraschan. Andra klassen med kraschan ges endast åt utlänningar, men af något skäl vill man göra ett undantag för mig,” småler han, i det han tviflande rycker på axlarna. ”Jag får bekänna, att det väntade jag mig inte!”
”Jag förstår ingenting af sådana där saker,” svarar Ivan Dmitritsch dystert.
Nu är inte denne romanfigur någon trovärdig källa, inte minst för att han inlagd på mentalsjukhus med vanföreställningar. Men om det stämmer kan det förklara en del. Tjechovs posttjänsteman fäller även några uppskattande ord om svenska Nordstjärneorden:
”Det är en orden, som lönar mödan att göra sig besvär för. Hvit stjärna och svart band. Det är utmärkt vackert.”
Och det har han ju alldeles rätt i. Tjechov skulle själv få ta emot Stanislausordens tredje klass av tsar Nikolaj II år 1899.
Herman Wrangel (1859–1938).
Åter till Herman Wrangel. Via Krigsarkivets porträttsamlingar går det att hitta foton på svenska officerare från 1800- och 1900-talen och där finns flera på Wrangel. På bilden ovan bär han många utmärkelser varav två kraschaner. Även om den nedre delvis täcks av hans signatur tycker jag att den är mycket lik Sankt Stanislausordens. Jämför med bilden överst.
Någon läsare med större kunskaper om de ryska ordnarna kan ge en mycket bättre bild av Herman Wrangels utmärkelse än den jag pusslat ihop. Jag ville dock visa allt vad man kan hitta när man gräver efter svaret på en faleristisk gåta: tidningsurklipp, porträttfotografier, polska helgon, ryska noveller och mycket mer!
Riksmarskalken har idag släppt en kommuniké gällande förändringar inom kungahuset:
H.M. Konungen har beslutat om förändringar i Det Kungl. Huset. Syftet med dessa förändringar är att klargöra vilka personer inom Den Kungl. Familjen som kan förväntas tas i anspråk för sådana officiella uppdrag som åligger statschefen eller anknyter till statschefsämbetet.
Resultatet är att prins Carl Philips och prinsessan Madeleines barn inte längre kommer att räknas till Kungl. Huset och bära titeln Kunglig Höghet. Istället räknas de till Kungl. Familjen och behåller titeln prins/prinsessa samt sina hertig- och hertiginnetitlar.
Med detta beslut föregriper kungen en fråga som diskuterats av riksdagen. I det betänkande från maj 2018 där Konstitutionsutskottet slog fast att ordensväsendet skulle utredas stod även:
I flera andra monarkier i Europa har förts och förs en diskussion om ifall det är motiverat att på något sätt avgränsa den krets av personer av kunglig börd som förväntas utföra officiella uppdrag för landet och som därmed kan göra anspråk på att få tillgång till åtgärder finansierade via statsbudgeten. Det är rimligt att en sådan diskussion även förs i Sverige.
Den parlamentariska kommittén ska därför, i samråd med hovet, överväga hur utformningen av riksdagens anslag till hovet kan bidra till att det Kungliga Husets officiella åtaganden främst utförs av ett begränsat antal av dess medlemmar samt med avseende på denna fråga utarbeta principer för anslagets utformning.
Den parlamentariska utredning som ska utreda dessa frågor har ännu inte tillsatts. Kanske kan kungens beslut underlätta för en utredning att komma till stånd.
Nordstjärnan, en vetenskaplig och faleristisk symbol. Den vet ej av nedgång.
Den 6 mars 2018 samlades en handfull faleristiskt intresserade i Gamla stan för att bilda en förening som inte har återinförandet av de svenska riddarordnarna som syfte, utan att lyfta fram faleristiken i sig.
Föreningen har haft en långsam och försiktig start, men är nu mer stabilt grundlagd. Målsättningen är att vara en mötesplats för alla som är intresserade av ordnar och medaljer.
I Stiljournalens podcast konverserar Fredrik af Klercker och Filip Strömbäck om allt möjligt som har med stil att göra. Denna vecka kom turen till ordnar och medaljer. Ett ämne som Fredrik af Klercker brinner för och entusiasmen smittar av sig när han berättar. Även om en och annan faktauppgift inte blir helt rätt så är det ett mycket trevligt samtal att lyssna på en söndagseftermiddag som denna.
Den senaste tiden har Malteserorden skakats av en konflikt rörande dess ledarskap som fått den att hamna i kollisionskurs med Vatikanen. Reuters rapporterar nu att påven bett stormästaren Matthew Festing att avgå, vilket denne accepterat. Detta är något unikt i ordens långa historia.
Malteserorden har sina rötter i korstågen men är idag en internationell välgörenhetsorganisation som verkar i fattiga och sjukdomsdrabbade områden världen över. Matthew Festing tillhörde orden kärna – rättsriddarna – som består av ett fåtal adliga män som avgett munklöften. Utöver dessa finns ett stort antal damer och riddare, samt tiotusentals volontärer. Sedan 1959 finns en skandinavisk association.
Konflikten som krävt stormästarens avgång bottnar i en maktkamp mellan olika delar av orden. Den drevs till sin spets när ordens andlige ledare, kardinalen Raymond Burke, drev igenom att trotjänaren Albrecht von Boeselager skulle skiljas från sin post som storkansler sedan det uppdagats att orden delat ut kondomer under dennes tid som chef för hjälpverksamheten. von Boeselager protesterade högljutt vilket fick påven att tillsätta en kommission för att utreda omständigheterna kring avskedet. Detta markerade Matthew Festing emot eftersom Malteserorden i världsligt hänseende är helt självständig från Vatikanen.
Nu avgår alltså Festing, och det blir intressant att se hur detta påverkar Malteserorden framöver. Orden erkänns av flera stater som ett internationellt rättssubjekt – en stat utan territorium – och har egna diplomater och utfärdar egna pass. I praktiken har orden begränsade möjligheter att utnyttja denna särställning. Enligt en överenskommelse med Italien får orden endast utfärda tre pass och dessa erkänns inte överallt, exempelvis inte i Sverige. Den senaste tidens händelser lär inte gynna ordens ställning.
Phaleristica 