”Postum utmärkelse för Raoul Wallenberg”– så löd Svenska Dagbladets rubrik den 12 november 1952. Dagen innan hade den svenske diplomaten tilldelats medaljen Illis quorum meruere labores i guld av åttonde storleken för hans humanitära arbete i Budapest 1944 och 1945, då han med stort personligt mod räddade tiotusentals judar undan förintelsen i det ockuperade Ungern.
Det fanns bara ett aber med rubriken. Wallenberg var ännu inte dödförklarad. Han hade varit försvunnen sedan han den 17 januari 1945 förts bort av sovjetiska trupper, men hans familj levde fortfarande i hopp om att han skulle återvända hem. När utrikesdepartementet hade föreslagit honom för medaljen betonade man att det inte var en postum utmärkelse. I väntan på Wallenbergs återkomst överlämnades medaljen till hans mor Maj von Dardel.
Först 2016 beslutade Skatteverket att Wallenberg ska ”anses ha dött den 31 juli 1952”.
Raoul Wallenberg hör till Sveriges, för att inte säga mänsklighetens, stora hjältar. Han har hedrats med minnesmärken och postuma utmärkelser från otaliga länder. Medaljen från 1952 är förhållandevis blygsam, men den delades ut med förhoppningen att Raoul Wallenberg själv skulle kunna ta emot den.
Snart är det ett år sedan den fruktansvärda attacken på grundskolan Kronan i Trollhättan, då tre personer mördades. Särskilt uppmärksammad blev elevassistenten Lavin Eskandar som försökt övermanna angriparen när denne svingade sitt svärd mot eleverna, vilket kostade honom livet. Lavin Eskandar blev bara 20 år och har hyllats som en hjälte av eleverna på skolan. Han har föreslagits för medalj men regeringen har ännu inte lämnat besked.
Lavin Eskandar 1995-2015
Bara några dagar efter dådet den höjdes röster för att Lavin Eskandar skulle tilldelas den svenska livräddningsmedaljen För berömliga gärningar. Den delas till de som ”rådigt och modigt räddat en människa i livsfara” efter beslut av regeringen. Ett upprop på startades på Facebook, Ge hjälten Lavin Eskandar medalj, som idag stöds av 5 800 personer. Initiativtagaren Michael Sigge motiverade varför medalj skulle delas ut:
”Det skulle dels vara ett sätt att hylla en verklig hjälte som offrade sig själv för att rädda livet på skolbarn. Men det vore också en politisk markering. Sverige som nation skulle visa vårt avståndstagande från den här typen av rasistdåd, och visa att vi uppskattar en ung människa som gjort sitt yttersta för sina medmänniskor.”
Medaljen har inte delats ut sedan 1998, och aldrig postumt. Initiativet fick dock mycket uppmärksamhet av de rikstäckande tidningarna, och snart fick det dessutom medhåll av Sveriges kanske främste kännare i dessa frågor, ordensintendenten på Kungl. Maj:ts orden Tom Bergroth:
”Tyvärr har medaljen delats ut skamligt sparsamt de senaste årtiondena. Jag ser inga hinder för varför den inte skulle kunna delas ut postumt. Jag tycker dessutom att regeringen nu har chansen att uppmärksamma ett agerande som väl uppfyller kriteriet för Berömliga gärningar.”
I november samma år hade flera nomineringar kommit in och ärendet började beredas inom Utbildningsdepartementet. Beslut om medaljutdelning förbereds alltid inom ett departement innan det diskuteras inom regeringen. I detta fall ville man av naturliga skäl invänta polisens utredning. Under den första halvan av 1900-talet, när utdelning av medaljen fortfarande var vanlig efter en livräddande insats, brukade handläggningen ta ungefär ett år.
För de som vill se Lavin Eskandar hedrad på detta sätt finns det dock all anledning att ligga på. Att medaljen delats ut ”skamlöst sparsamt”, som Tom Bergroth uttryckte det, är närmast en underdrift. Den har inte delats ut alls på närmare 20 år. Inte för att det saknats förslag. De senaste åren har flera privatpersoner skickat in nomineringar som först mötts av flera månaders tystnad och därefter ett kortfattat avslag. Statliga myndigheter vittnar om hur medaljnomineringar de skickat till Regeringskansliet i bästa fall mötts av förvirring och i sämsta fall av tydligt markerat ointresse.
När en medalj för internationella insatser utreddes 2010 föreslogs en särskild medaljberedning inom Regeringskansliet, så att uppgiften inte ska vara utspridd på de 11 departementen. Det blev varken medalj eller beredning. Modellen har dock fungerat bra i Finland vars Livräddningsmedalj handläggs av en Livräddningsmedaljnämnden som föreslår ett tiotal mottagare varje år. En nordisk förebild finns även i Norge, som ett år efter terrorattentaten 2011 delade ut medaljen For edel dåd, bland annat till dem som med fara för eget liv räddat ungdomar från Utøya. Då hade medaljen inte delats ut på 30 år.
Sveriges regering bör ge medaljen postumt till Lavin Eskandar. Det är ett erkännande han är värd och en symbolisk handling som skulle betyda mycket för många. Gör regeringen inte det lever den inte upp till sitt ansvar. Förvaltar man svenska folkets belöningsmedaljer åtar man sig att förära dem till de som är förtjänta. Kan regeringen inte utföra den enkla uppgiften får de helt enkelt lämna medaljerna ifrån sig.
I torsdags beslutade regeringen att dela ut medaljen Illis quorum meruere labores till tre personer inom kulturområdet. De har alla tre verkat för att lyfta fram arbetarrörelsens historia i Sverige. Medaljens inskription betyder ”åt dem vars gärningar gör dem förtjänta av det” och den delas ut för personliga insatser på riksplanet för kulturella, vetenskapliga och andra allmännyttiga ändamål. Från pressmeddelandet:
Margareta Biörnstad, arkeolog och tidigare riksantikvarie, tilldelas medaljen i guld av tolfte storleken för hennes betydelsefulla insatser för kulturmiljöarbetet i Sverige och för kulturarvets bevarande runt om i världen.
Kjersti Bosdotter, tidigare kulturansvarig vid IF Metall, tilldelas medaljen i guld av tolfte storleken för hennes långvariga och omfattande insatser för att främja arbetarkultur och för att uppmärksamma arbetarrörelsens historia.
Museichefen vid Statarmuseet Barbro Franckié tilldelas medaljen i guld av åttonde storleken för hennes mångåriga och betydelsefulla engagemang för arbetarnas historia och för hennes insatser för att lyfta fram och stärka arbetslivsmuseerna.
På senare år har medaljen delats ut alltmer sällan och lokaltidningarna har kastat sig över nyheten. I en intervju i Sydsvenskan beskriver Barbro Franckié medaljen som ”pricken över i för mitt arbetsliv”. En heder som är få förunnad. Senast medaljen delades ut gick den till professor Arne Ljungqvist för sitt antidopningsarbete.
Tidningen får dock en del om bakfoten i sin beskrivning av medaljen. Medaljen, som mycket riktigt instiftades av Gustav III 1785, delades inte ut av kungen utan av Kungl. Maj:t – regeringsorganet där kungen var ordförande och som 1975 ersattes av regeringen. Det är inte heller kulturministern som bestämmer över medaljen, det gör regeringen som helhet, men frågan har beretts i Kulturdepartementet och det är ministern som lämnar över medaljen vid en ceremoni den 12 oktober.
Idag har flera av de svenska olympierna kommit hem från Rio och fått motta folkets hyllningar. Däribland damlandslaget i fotboll som kämpat sig till ett välförtjänt silver. I flera länder är det vanligt att segrande idrottare belönas med en orden vid hemkomsten. Jag har tidigare skrivit hur det herrlandslaget belönades med medaljen För berömliga gärningar efter VM-silvret 1958. Nu återstår att se om damlandslaget får något motsvarande.
Damlandslaget inför matchen mot Brasilien OS 2016.
Internationellt är det inte ovanligt att belöna hela lag med ordnar. Efter fotbolls-EM tidigare i somras utnämndes hela det portugisiska segrande laget till kommendörer av portugisiska Förtjänstorden, och de framgångsrika islänningarna har utlovats Falkorden av den nytillträdde presidenten. Praxis skiljer sig dock från land till land. I Frankrike krävdes det en seger i VM för att president Jacques Chirac 1998 skulle utnämna landslagsspelarna till riddare av Hederslegionen, och i Storbritannien belönar man bara individuella spelare. De har en egen Wikipedia-artikel i vilken man kan finna Henrik Larsson, riddare av Imperieorden 2006 efter sina framgångar i Celtic FC.
I Sverige sticker 1958 års medaljer ut som ett undantag, inte minst för att just denna medalj är avsedd för livräddning. Endast ett fåtal svenskar har sedan dess fått Konungens medalj för insatser inom fotboll: Sven-Göran ”Svennis” Eriksson fick den av 12:e storleken i högblått band 2005, och 8:e storleken med högblått band har delats ut till Henrik Larsson 2007, Pia Sundhage 2012, och senast Therese Sjögran 2016.
Pia Sundhage.
Som damslagets tränare kan Sundhage nu utan problem göra anspråk på samma fina medaljgrad som Svennis, men då får hon först hämta ut sin tidigare medalj. 2012 uteblev hon från utdelningen för att prioritera landslaget. Till Nerikes Allehanda sade hon att hon såg det ”som ett pris mer till damfotbollen än till mig själv”, vilket dock knappast är ett skäl att inte ta emot den. Skulle hela laget, mot förmodan, få en svensk medalj så blir det kanske 5:e storleken i guld av antingen Konungens medalj eller Illis quorum meruere labores.
Det är dock en fråga för framtiden. Idag gläds hela Sverige åt de olympiska medaljer som våra OS-hjältar erövrat i Rio!
Förre statsministern Thorbjörn Fälldin har avlidit i sitt hem i Ramvik vid en ålder av 90 år. Han var bonden som 1958 tog plats i riksdagen för Centerpartier, och 1976 blev han den förste borgerlige statsministern på 40 år. Han fick hantera kärnkraftsdebatten såväl som den strandade ryska ubåten U 137 och var den förste svenske statsministern att besöka Kina. Efter att ha lämnat politiken var han fortfarande engagerad i sin hembygd och olika organisationer, inte minst Mittuniversitetet.
Efter att Fälldin lämnat riksdagen 1985 fick han likt andra tidigare statsministrar ta emot Konungens medalj i guld av 12:e storleken, en utmärkelse som idag närmast motsvarar Serafimerorden och som ger innehavaren samma rang. En ställning som Fälldin fick åtnjuta i 30 år. Han hyllas nu som en ovanligt ärligt och klok person vars gärning betydde mycket för många människor.
Idag tillkännages traditionellt vilka som kommer att få ta emot medaljer av kungen. Denna gång är det ett 30-tal mottagare som får antingen Konungens medalj för allmänna samhällsförtjänster, eller Litteris et Artibus för konstnärliga insatser. Bland mottagarna finns bl.a. jurister, forskare och näringslivsrepresentanter samt Dagmar von Arbin, kungafamiljens äldsta släkting.
Traditionen att dela ut medaljer den 6 juni är äldre än nationaldagsfirandet. I Sverige har det nämligen varit tradition att förläna utmärkelser på kungens namnsdag, och eftersom vi sedan 1907 har haft kungar med Gustaf i namnet (Gustaf V, Gustaf VI Adolf och Carl XVI Gustaf) har medaljförläning blivit ett stående inslag på Gustavsdagen den 6 juni.
Dagens medaljregn är dock betydligt mer blygsamt än under de år som ledde fram till riksdagens beslut 1974 att ordnar inte skulle tilldelas svenska medborgare. Kungen utvidgade då sin egen hovmedalj (instiftad runt 1814) med ett antal varianter för att Sverige inte skulle stå helt utan ett officiellt belöningsväsende. Det är idag ett mycket uppskattat system.
Medaljerna överlämnas under en ceremoni på slottet den 16 juni. Hela listan fins här.
hjäl`te,om person som med mod o. viljestyrka kämpar för ett upphöjt mål (för det goda l. rätta) l. som i en viss situation (ofta särsk. under lidanden o. hemsökelser) visar en ovanlig grad av själsstyrka, ädelt sinnelag o. förmåga av oegennyttig självuppoffring. (Svenska Akademiens Ordbok.)
Varje år riskerar människor i Sverige sina egna liv för att rädda andras. Om dem har Aftonbladet en artikelserie: Svenska Hjältar, vilket är mycket berömvärt. Idag kom en artikel om brandmannen Jonas Åkerholm i Övertorneå som med fara för sitt eget liv paddlade ut i Torneälven för att rädda en 12-åring som ramlat i och klamrat sig fast vid ett isflak.
Artikeln är ett välförtjänt erkännande, men det finns andra i Sverige med uppgift att hedra hjältar, och de har på sistone legat på latsidan. Jag tänker här på Sveriges regering som förfogar över medaljen För berömliga gärningar som ska tilldelas den som ”rådigt och modigt räddat en människa i livsfara” och som utgör ett officiellt erkännande av hjältedåd från hela svenska folket. Detta sker tyvärr väldigt sällan.
Detta kan vi ändra på!
För att ta ett beslut behöver regeringen få in nomineringar. En sådan behöver inte vara lång eller formell. En kort beskrivning av vad personen gjort räcker gott. Nomineringen skickas till statsrådet som ansvarar för personens verksamhetsområde. En nominering för Jonas Åkerholm bör t.ex. vara riktad till:
Inrikesminister Anders Ygeman (justitiedepartementet.registrator@regeringskansliet.se)
Ett statsråd får mycket post och en medaljnominering prioriteras inte alltid högt. Men det finns lösningar. Om landshövdingen i Norrbottens län nominerar så väger det lite tyngre. Därför kan man även rikta ett förslag till:
Jag uppmuntrar alla som har några minuter till övers att helt kort skriva ett litet förslag till adresserna ovan om hur lämpligt det vore att tilldela Jonas Åkerholm medaljen För berömliga gärningar med anledning av hans räddningsinsats. Ju fler vi är desto mer sannolikt att förslaget går igenom.
Sveriges flitigaste medaljutdelare Kungliga Sällskapet Pro Patria och Kungliga Patriotiska Sällskapet firar 250 år. Sällskapen har ett gemensamt ursprung men är sedan 1772 separata organisationer. De sysslar framförallt med välgörenhet. Med ”patriot” menades på 1700-talat någon som arbetade för samhällsnyttan snarare än för sig själv, något som sällskapen än idag uppmuntrar genom att ge ut bärbara medaljer. Dessa medaljer tillhör kategorin ”halvofficiella medaljer” och bär kunglig krona och statschefens porträtt. Det ger dem en särskild status.
Skriv en bildtext
Patriotiska Sällskapet, som firade jubileet den 23 april, blev kungligt genom att Gustav III fastställde dess grundregler 1772. Sedan dess har sällskapet delat ut medaljer med den regerande kungens bild ”till konsters, slöjders och rikets näringars uppmuntran”. Detta var året innan Carl Reinhold Berch lanserade sin skala för medaljstorlekar, och sällskapet använder än idag en egen skala för medaljerna: 1:a, 2:a och 3:e storlekarna (motsvarande 11:e, 9:e och 8:e storleken i den Berchska skalan). 1803 fick sällskapet rätt att dela ut medaljer att bäras och man valde då ett band delat i gult och grönt vilket skulle symbolisera sädesfält och vall. Jordbruket var tidigt ett av sällskapets verksamhetsområden.
Medaljerna, som präglats i både guld och silver, har burit många inskriptioner såsom För odlingsflit, För framstående förtjänster om yrkenas förkovran eller För förtjänster om biodling. Allt enligt bruket i Sverige på 1700-talet att dela ut mycket specifika medaljer. Idag används främst För betydande gärning och För uppskattad arbetsinsats. Den förra delas ut för samhällsinsats, förtroendeuppdrag eller ideell verksamhet, och den senare efter 15 eller 20 års anställning. Det är respektive organisation eller arbetsgivare som ansöker om och bekostar medaljerna, men sällskapet prövar alltid att kraven uppfylls.
Pro Patria, som firar sitt jubileum 19 maj, ligger bara ett år efter KPS med att dela ut bärbara medaljer (tillståndet utfärdades 1803) men långt efter när det kommer till varianter. Numera delar man endast ut medaljen För medborgerliga förtjänster i guld av större (12:e) eller mindre (8:e) storleken. Mellan 1835 och 2005 delade sällskapet även ut medaljen För trohet och flit, även den för mångårig anställning. När utdelningen upphörde hade den delats ut mer än 10 000 gånger, i likhet med KPS medalj efter ansökan av arbetsgivaren.
Tack vare sällskapens verksamhet har ett stort antal svenskar kunnat belönas med en kunglig utmärkelse. I framtiden ska jag närmare beskriva sällskapens olika medaljer, och dela med mig av några tankar inför framtiden – må den sträcka sig minst 250 år till.
I ett tidigare inlägg har jag skrivit om hur drottning Louise tog initiativet till att öppna de svenska ordnarna för kvinnor, vilket skedde 1952. Efter det kunde många förtjänta kvinnor tilldelas ordnar som ett kvitto på deras allt större roll i samhällslivet under 1900-talet. Idag på Internationella kvinnodagen är det värt att uppmärksamma flera av de kvinnor som från belöningsväsendets uppkomst på 1700-talet förärats en medalj eller en orden.
Slaget vid Svensksund.
Vi börjar redan under slutet av 1700-talet. Gustaf III förde krig mot Ryssland och hade 1789 instiftat medaljerna För tapperhet i fält och För tapperhet till sjöss för att belöna underofficerare och manskap. Minst två kvinnor tilldelades den senare: Brita Hagberg, som tagit värvning utklädd till man och blev upptäckt först när hon sårats i slaget om Svensksund, och pigan Anna Maria Engsten som trots fientlig beskjutning styrde ett skepp genom det Viborgska gatloppet sedan dess besättning övergivit det.
Lea Ahlborn.
Under 1800-talet blev det vanligare att kvinnor belönades med medalj, inte sällan för sitt arbete med välgörenhet. Dessutom var många av dessa medaljer skapade av en kvinna – Lea Ahlborn – som från 1855 var gravör på Kungl. Myntverket och därmed Sveriges första kvinnliga statsanställda. Fram till sin död 1897 formgav hon nästan alla mynt och medaljer som gavs ut i Sverige och fick dessutom själv ta emot medaljerna Litteris et Artibus och Illis quorum meruere labores av 12:e storleken.
Selma Lagerlöf.
Om Selma Lagerlöfs medaljer, de hittills enda av sitt slag att utdelas i Serafimerordens band, har jag redan skrivit. Kerstin Hesselgren mottog 1918 Illis quorum för sitt arbete som Sveriges första yrkesinspektris. Hon blev 1922 riksdagens första kvinnliga ledamot och mottog 1932 medaljen För medborgerlig förtjänst av 12:e storleken.
Så öppnades äntligen ordnarna för kvinnor 1952. Serafimerorden och Svärdsorden han aldrig utdelas förlänas några kvinnor utanför Kungahuset innan de stängdes för svenskar 1974. Nordstjärneorden och Vasaorden hann dock få ett antal framstående kvinnor som innehavare.
Nordstjärneorden.
Inom Nordstjärneorden, som tillföll statliga ämbets- och tjänstemän, märks kommendörerna av 1. klass Nanna Svartz, överläkare och den första kvinnliga professorn i medicin (1959), Ingrid Gärde Widemar, det första kvinnliga justitierådet (1970), och Cecilia Nettelbrandt, den första kvinnan på en talmanspost i riksdagen (1974). De enda kommendörerna med stora korset var överhovmästarinnorna Louise Rålamb (1952) och Astrid Rudebeck (1958).
Vasaorden.
Vasaorden tillföll bl. a. kommunala förtroendevalda, representanter för näringslivet samt konstnärer och författare. Bland Vasaordens kommendörer av 1. klass finner vi operasångerska Birgit Nilsson, och bland kommendörerna Eva Remens, den första kvinnan i Stockholms stadsfullmäktiges presidium (1974), Helen Adèle Heilborn, VD för Sverige-Amerikastiftelsen (1963) och skulptören Ebba Hedqvist (1974). Bland ledamöterna finns advokaten Stina Peyron (1964), professorn Vivi Laurent-Täckholm (1957) och Astrid Lindgren (1968).
Birgit Nilsson.
Birgit Nilsson tilldelades 1981 Illis quorum av 18:e storleken (den allra finaste) strax innan den reserverades för politiker. Hon bar den gärna när hon uppträde och konstaterade nöjt i en intervju att hon var den enda kvinnliga innehavaren. Både Astrid Lindgren och Greta Garbo tilldelats den 12:e storleken 1985. Greta Garbo hade ett par år tidigare hedrats med Nordstjärneordens kommendörstecken, vilket hon som amerikansk medborgare kunde tilldelas.
Alice Trolle-Wachtmeister.
En av de allra sista att tilldelas Vasaorden 1974 var dåvarande Rikslottachefen Alice Trolle-Wachtmeister. Hon blev senare statsfru hos Drottning Silvia och överhovmästarinna 1994-2015. Under sin långa tid vid hovet har hon tilldelats inte mindre än 23 storkors (!) av utländska statsöverhuvuden, och dessutom tilldelas H.M. Konungens medalj av 12:e storleken i kedja.
En underlig episod i svensk militärhistoria slutade med en ännu underligare medalj: Drottningholmsmedaljen eller Hederstecknet för grenadjärer från 1799.
Den 24 september 1798 utfärdade kung Gustav IV Adolf ett brev genom vilket han beordrade 13 regementen att skicka honom det ”längsta, wackraste och hurtigaste manskapet” att tjänstgöra vid Drottningholms slott som kungens eget palatsgarde. Två månader senare hade ett manskap om 250 samlats ihop och ”Konungens Egen Grenadier Batallion” tog över vakttjänsten vid slottet.
Grenadjärerna försågs med särskilda uniformer och tilläts odla mustascher, vilket var ett militärt privilegium. Under det knappa år som bataljonen var i tjänst visade kungen den stort intresse och stannade längre än vanligt på Drottningholm för att ta aktiv del i dess uppsättande. Under kungens eget chefskap tjänstgjorde bataljonen under tornerspel och paraderade i Stockholm.
Inrättandet av bataljonen sågs i vida kretsar som ytterst slösaktigt även om kungen stod för de flesta kostnaderna. Till slut insåg kungen själv detta och upplöste bataljonen den 30 september 1799. Till de hemförlovade grenadjärerna lät kungen prägla fyrkantiga medaljer av silver ”som tack för trogen tjänst att bäras i mörkrött band på venstra sidan av bröstet”. De tilläts även bära sina särskilda livplagg ytterligare ett par år och dessutom behålla mustascherna.
Den kvadratiska formen är mycket sällsynt på medaljer, samt även det förhållande att medaljen skulle lämnas i arv och bäras av mottagarnas äldsta söner och deras söner o.s.v. Georgskorset och det mörkröda bandet syftar på frimurarorden. En på alla sätt underlig medalj som soldaterna fick med sig från året vid Drottningholm.
De förmåner kungen gett sina grenadjärer uppvägde dock inte den vanära han ådrog sig efter statskuppen 1809. Det var inte längre önskvärt att bära en medaljen med den avsatte kungens namn, och nya medaljer präglades med namnet Gustav Adolf utbytt mot det anonyma ”konungen”.
Phaleristica 