Storhertig Jean av Luxemburg avled idag vid en ålder av 98 år. Han regerade i Luxemburg från 1964 fram till 2000 då han abdikerade till förmån för sin äldste son Henri.
Jean föddes 1921 på Bergs slott. Han var son till regerande storhertiginnan Charlotte och prins Felix av Bourbon-Parma. När Luxemburg ockuperades av Tyskland 1940 var familjen tvungen att fly till USA. Jean anmälde sig frivillig till den brittiska armén, utbildade sig till officer vid Sandhurst och deltog i landstigningen i Normandie. Efter krigsslutet erhöll han krigsdekorationer från Luxemburg, Belgien, Nederländerna, Frankrike, Storbritannien och USA, varav flera för tapperhet.
Storhertig Jean mottog även flera höga ordnar. 1951 utnämndes han och hans far till riddare av Serafimerorden av Gustaf VI Adolf. Ordenstecknen överlämnades av den svenske ministern i Belgien och Luxemburg. När storhertigen 1983 tog emot Carl XVI Gustaf på statsbesök fick han motta Serafimerordens kedja som särskild utmärkelse. Han var även riddare av brittiska Strumpebandsorden, danska Elefantorden samt såväl den spanska som den österrikiska Gyllene skinnets orden.
Påvliga Gyllene sporrens orden.
Hans mest ovanliga utmärkelse var nog Gyllene sporrens orden, den näst högsta av de påvliga riddarordnarna. Vad jag kunnat utröna utnämndes han 1965 vid ett officiellt besök hos påve Paulus VI. Ett år senare utfärdades nya bestämmelser varigenom de båda högsta påvliga ordnarna, varav Kristusorden är den högre, endast förlänas kristna statsöverhuvuden ”i samband med händelser av största världsomfattande betydelse”. Tidigare hade de protokollärt förlänats statschefer som besökte påven. Efter 1966 blev de mycket sällsynta och vid sin död var Jean den ende riddaren av Gyllene sporren. Idag saknar båda ordnarna levande innehavare.
Premiärminister Xavier Bettel har meddelat att storhertigens statsbegravning kommer att äga rum den 4 maj. Samma dag kommer Serafimerringning att äga rum i Riddarholmskyrkan.
Professor Carl-Gustaf Andrén avled den 18 april vid en ålder av 95 år. Han blev vid Lunds universitet 1967 och var 1977–1980 även universitetets rektor. 1980 utnämndes han till universitetskansler och gjorde stora insatser för svenskt universitetsväsende.
Andrén tillhörde den krympande skaran av ledamöter av Nordstjärneorden vilket han utnämnts till 1968. 1982 förlänades han dessutom Konungens medalj av 12:e storleken med Serafimerordens band.
Allra finast var dock den sällsynta Serafimermedaljen som Andrén tilldelades 2002. Den instiftades 1748 och delas idag ut av kungen till ”person som genom humanitär eller allmänt samhällsgagnande gärning gjort sig synnerligen förtjänt”. Andréns motivering löd ”för synnerligen förtjänstfull samhällsgagnande gärning”. Han var en av endast fyra levande innehavare.
Operasångerskan och teaterchefen Kjerstin Häggbom Dellert har idag avlidit vid en ålder av 92 år. Hon var verksam som sopran vid Stora Teatern i Göteborg och vid Kungl. Operan i Stockholm. Mest känd är hon för sitt brinnande och långvariga engagemang för Ulriksdals slottsteater, Confidencen.
Inför kungaparets bröllop 1976 anordnade Dellert den stora galaföreställningen på Kungl. Operan inför kungaparets bröllop där bland annat ABBA uppträdde med Dancing Queen och Dellert själv sjöng O, min Carl Gustaf. Hösten samma år belönades hon med H. M. Konungens medalj av 8:e storleken i Serafimerordens band.
1976 var också året hon engagerade sig i Confidencen som byggts 1753 efter ritningar av arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz. Efter mordet på Gustav III förföll byggnaden men under 1900-talet återuppstod intresset för den nedgångna rokokoteatern. Det var dock först med Kjerstin Dellert som arbetet med att samla in pengar och rusta upp byggnaden tog fart. Idag har den återfått stora delar av sin forna glans och kunnat hysa stora teaterproduktioner under Kjerstin Dellers chefskap.
1992 tilldelades hon medaljen För tonkonstens främjande av Kungl. Musikaliska akademien och 1992 medaljen Illis quorum meruere labores av 8:e storleken av regeringen för ”mångåriga och betydelsefulla insatser för svenskt musikliv”. Så sent som den 1 december förra året fick hon ta emot Kungl. Patriotiska Sällskapets medalj För svenskt kulturarv (”Kulturarvsmedaljen”) för sitt mångåriga arbete med Confidencen.
Med anledning av Kjerstin Dellerts bortgång skriver Confidencen i ett pressmeddelande:
Vi kommer att minnas hennes brinnande engagemang, oräddhet och den värme och kärlek hon alltid visat sin omgivning.
Kjerstin Häggbom Dellerts utmärkelser:
H. M. Konungens medalj av 8:e storleken i Serafimerordens band (1976)
Medaljen Illis quorum meruere labores av 8:e storleken (1994)
Medaljen För tonkonstens främjande (1992)
Kungl. Patriotiska Sällskapets medalj För svenskt kulturarv (”Kulturarvsmedaljen”, 2017)
Prins Henrik av Danmark somnade in natten till idag på Fredensborgs slott efter en tids sjukdom. Vid hans sida fanns hans hustru drottning Margrethe och deras båda söner kronprins Frederik och prins Joachim. Prinsen blev 83 år gammal.
Prinsen föddes Henri de Laborde de Monpezat i Talence i Frankrike och träffade dåvarande prinsessan Margrethe när han arbetade som diplomat. De gifte sig 1967 i Köpenhamn och han tog namnet Henrik. Sedan dess har han varit en färgstark medlem av det danska kungahuset.
1970 utnämndes han till av Fredrik IX till ordenskansler och fick ansvaret för det danska ordensväsendet. Han skulle inneha ämbetet i mer än 40 år. Först 2009 lämnade han över det till prins Joachim. 1978 blev prins Henrik dessutom beskyddare för danska Ordenshistorisk Selskab och har deltagit flitigt i dess aktiviteter. Det fick viss uppmärksamhet när prinsen valde bort kung Carl Gustafs 70-årsfirande för att istället delta i sällskapets 50-årsjubileum.
Enligt danska hovet hemsida innehade prins Henrik 20 danska utmärkelser och närmare 50 utländska. På hans högtidsdräkt och uniformer bilade dessa ansenliga rader. Bland ordnarna fanns Serafimerorden som han utnämndes till den 21 december 1972. Den allra siste att utnämnas av Gustaf VI Adolf.
På prinsens begravningsdag kommer hans serafimersköld att bäras i procession till Riddarholmskyrkan där serafimerklockan ringer en timmes serafimerringning.
UPPDATERING:
Det har tillkännagivits att prins Henrik kommer att kremeras. Hälften av askan ska spridas i havet och hälften begravas i Fredensborgs slottspark. En enkel begravningsceremoni kommer att äga Christiansborgs slottskyrka tisdagen den 21 februari. Med anledning av detta ställer det svenska kungaparet in sin planerade resa till vinter-OS i Pyeongchang.
Minnesmedaljen. Foto: Svenska Medalj AB / Manu Heiskanen
Igår den 5 februari var det 200 år sedan Karl XIII dog och efterträddes av sin adoptivson Karl XIV Johan som inledde ätten Bernadottes tid på tronen. Detta högtidlighölls med ett seminarium i Rikssalen på Stockholms slott i närvaro av kungaparet, kronprinsessparet och 300 gäster. Ett program bestående av musik och föredrag om Bernadotterna avslutades med några ord från kungen. Han sade bland annat:
Min önskan är att slottet också ska vara en levande plats; en plats för samtal. En länk mellan vår historia och vår samtid. Jag vågar tro att det också skulle ha varit min förfader Karl XIV Johans önskan.
En symbol för jubileumsåret, som bland annat dekorerade talarstolen under seminariet, är den särskilt präglade minnesmedaljen. Inte en bärbar sådan, utan en bordsmedalj av 12:e storleken (43 mm. i diameter) med Karl XIV Johans och Carl XVI Gustafs bilder vända mot varandra. Medaljen har skulpterats av Ernst Nordin och tillverkats av Svenska Medalj. Från och med idag kan man köpa den i Slottsboden.
1818 års medalj.
Minnesmedaljen är inspirerad av den medalj som Rikets ständer lät prägla 1818 över både den avlidne kungen och den nytillträdde. Den utfördes av Carl Enhörning och Gustaf Adolf Enegren. Väldigt roligt och passande val som knyter an till kungens ord om historia och samtid. Mer om medaljen står att läsa i Svensk Numismatisk Tidskrift som jag tyvärr inte haft tillfälle att bläddra i än.
Under jubileumsåret hålls flera aktiviteter för att uppmärksamma Bernadotterna på olika sätt spelat roller i Sveriges historia. Ett föredrag som man inte får missa är Tom Bergroths med titeln Från fransk marskalk till kung av Sverige – Ordnar och medaljer till belöning som handlar om hur Karl XIV Johan utvecklade det svenska belöningsväsendet. Föredraget hålls den 12 september på Stockholms slott. Mer information och biljetter här.
IKEA-grundaren Ingvar Kamprad har gått bort vid en ålder av 91 år. På sin hemsida skriver IKEA:
Ingvar Kamprad har i stillhet somnat in i sitt hem i Småland. Han föddes 1926 i Småland och redan som 17-åring grundade han IKEA. Ingvar kommer att vara mycket saknad och varmt ihågkommen av sin familj och av IKEA-medarbetare över hela världen.
I ett uttalande skriver kungen:
Ingvar Kamprad var en sann entreprenör, som genom sitt livsverk IKEA bidrog till att föra ut Sverige i världen.
Dessutom var Ingvar Kamprad en av få svenskar som kunde stoltsera med Vasaordens riddartecken på kungamiddagar och nobelfester. Han utnämndes vid det allra sista ordensregnet den 4 december 1974. Vasaorden instiftades 1772 av Gustav III som belöning inom bland annat näringslivet. Sedan 1975 delas den inte längre ut.
Ingvar Kamprad med hustrun Margaretha.
Vasaorden var långt i från hans enda utmärkelse. Han mottog Konungens medalj två gånger och dessutom en medalj från Ingenjörsvetenskapsakademien ”för hans nyskapande och entreprenörsanda, som grundare och mångårig ledare för ett världsföretag” samt en från Patriotiska Sällskapet ”För gagnerik gärning inom svenskt näringsliv”.
Dessutom förlänades han ett antal utländska ordenstecken. Bland dem ryska Vänskapsorden och polska Förtjänstorden:
1999 erhöll Ingvar Kamprad den prestigefyllda polska utmärkelsen "Commander's Cross of Merit of the Polish Republic" Medaljen finns att beskåda på IKEAs museum i Älmhult. pic.twitter.com/ve09KOLpiI
För att markera det nya året, och för att tagga till efter en tid med låg aktivitet på Phaleristica, letade jag efter en lämplig ny ordensrelaterad omslagsbild till Facebook-sidan. Valet föll på Fredric Westins målning av kronprins Karl (XIV) Johans intåg i Leipzig 1813. Tack vare den lagts upp i hög upplösning på Wikimedia Commons var det lätt att klippa ut kronprinsen och hans stab så att deras ordensprydda uniformsbröst syns tydligt.
Porträttet var en gåva från Karl XIV Johan till hans gode vän Magnus Brahe. De hade lärt känna varandra kort efter att Karl Johan anlänt till Sverige och de deltog båda i slaget vid Leipzig som var det dittills största slag som utkämpats i Europa. I och med det kunde koalitionen bestående av Ryssland, Österrike, Preussen, Sverige m. fl. stoppa Napoleons framfart och skicka honom i exil på Elba.
Jag hade själv inte tittat så noga på vad det var för ordnar som syntes utan utgick från att det mest var ”standard” för svenska kungligheter och militärer. Efter att det kommit några frågor tog jag en närmare titt och det visade sig vara mycket intressantare än jag trott.
Kronprins Karl (XIV) Johan.
De personer som syns på porträttet är avbildade med utmärkelser som har en koppling till slaget vid Leipzig. Efter segern förlänade de segrande staterna militära ordensutmärkelser till varandras generaler och officerare. Då detta var det näst sista krig som Sverige deltog kan det ha varit ett av de sista större militära ordensregn för svenskarnas del.
Utöver sina svenska utmärkelser (Serafimerordens axelband och kraschan, Carl XIII:s ordens halstecken och bröstkors, svärdet för riddare av Svärdsordens stora kors 1 kl. samt på bröstet Svärdsordens, Nordstjärneordens och Vasaordens riddartecken) finns tre utländska ordnar som kronprinsen sannolikt mottog efter slaget. De härrör från tre av koalitionsstaterna som deltog: Ryssland, Österrike och Preussen.
Till vänster under Serafimerorden bär kronprinsen ryska Sankt Georgsordens kraschan 1. klass (motsvarande storkors). Orden instiftades 1769 av Katarina den stora som Rysslands högsta militära utmärkelse. Den återupplivades år 2000 och utdelas ännu.
Till höger om den syns österrikiska militära Maria Teresiaordens kraschan. Även den ett storkors, och även den instiftad av en kejsarinna nämligen Maria Teresia 1757.
Slutligen finner vi om halsen det legendariska preussiska Järnkorset, instiftat 1813 av Fredrik Vilhelm III just för detta krig. Storkorsgraden, som saknade kraschan, delades endast ut till ett litet fåtal och Karl Johan var den ende utlänningen. Denna utmärkelse, vars utseende är inspirerat av Tyska orden, kom sedan att återupptas flera gånger. Användandet av Nazityskland gjorde den ökänd.
Karl Johans stab.
Karl Johan är inte ensam på porträttet. Bakom honom syns en grupp officerare till häst. De är inte anonyma statister utan kronprinsens närmaste män under slaget vid Leipzig. Eftersom de är placerade i rangordning och med de grader, uniformer och utmärkelser de hade vid tillfället var det inte svårt att lista ut vilka de är.
Peter van Suchtelen.
Längst till vänster hittar vi greve Peter van Suchtelen (1751–1836). Han hade fört befälet över artilleriet under belägringen av den svenska fästningen Sveaborg, men blev trots det en omtyckt ambassadör för Ryssland i Sverige och uppehöll sig vid Karl Johans högkvarter under slaget. Han bär här Serafimerorden, vilken han egentligen tilldelades månaderna efter slaget, Malteserordens halstecken (den ryska kejsaren var ordens stormästare en kort tid i början av 1800-talet), Vladimirordens kraschan, samt Georgsordens riddartecken och ytterligare en medalj.
Från höger: Curt von Stedingk, Carl Johan Adlercreutz och Gustaf Löwenhielm.
Därefter kommer tre svenska generaler som avbildats endast med sina finaste svenska utmärkelser. Det var tydligen inte viktigt att måla deras utländska ordnar trots att de fick flera efter slaget.
Längst till vänster av de tre syns fältmarskalken Curt von Stedingk (1746–1837) som var Karl Johans andreman och förde befälet över de svenska styrkorna vid Leipzig. Han bär Serafimerorden samt halstecken och svärd för riddare med stora korset av Svärdsorden. Den sistnämnda hade han fått av Gustav III 1789 som hade instiftat värdigheten året innan.
Sedan ser vi generalen Carl Johan Adlercreutz (1757–1815) som var kronprinsens stabschef. Här avbildad med samma utmärkelser som Stedingk. Efter honom kommer generaladjutant Gustaf Löwenhielm med Svärdsordens stora kors samt halstecken för riddare med stora korset av 2. klass som han tilldelades senare under detta krig.
Från höger: Magnus Brahe och Gustaf Stanislaus von Engeström (?).
Till höger om generalerna kommer två ryttmästare (idag skulle vi säga kaptener). Det hade nog inte tagits med om det inte varit för att en av dem varit mottagaren av porträttet Magnus Brahe. Under slagets sista dag den 19 oktober 1813 mottog han guldmedaljen För tapperhet i fält som här syns längst till höger. Bredvid hänger Svärdsordens riddartecken som han förlänades den 27 december samma år. Om halsen anar man preussiska orden Pour le Mérite som vid denna tid var en militär utmärkelse. Han fick den 12 december 1813.
Ryttmästaren längst till vänster är inte alldeles lätt att identifiera, men eftersom man även på honom skymtar Pour le Mérite går det att gissa. En sökning förde mig till www.pourlemerite.org där det anges att en Gustaf Stanislaus von Engeström erhöll orden samma dag som Magnus Brahe. Det visade sig att denne mycket riktigt deltog i slaget vid Leipzig och då innehade graden ryttmästare. Jag vågar gissa att det är honom vi ser.
Porträttet som jag först tyckt var vackert men ointressant visade sig innehålla mycket historia! Man ska verkligen inte underskatta utmärkelsers roll när det kommer till att identifiera och tolka porträtt av det här slaget. Alldeles säkert finns det hemligheter gömda i målningar av olika slag som han spåras med lite kunskap om ordnar och medaljer.
Idag meddelades att hovrättspresidenten vid Svea hovrätt Fredrik Wersäll kommer att ersätta Svante Lindqvist som riksmarskalk den 1 september 2018. Han blir därmed kungens närmaste rådgivare och chef för hovstaterna.
– Jag är mycket hedrad över uppdraget. Riksmarskalken har en central funktion vid Hovet och därigenom också en central roll att spela för att bistå statschefen i dennes viktiga uppgifter som företrädare för Sverige.
Wersäll har tidigare varit både riksåklagare och justitieråd och inledde sin bana vid hovet 2016 som kabinettskammarherre. Som riksmarskalk blir det hans uppgift att föredra ärenden som rör kungliga utmärkelser för kungen. T. ex. gällande tillstånd för privata sammanslutningar att förse sina medaljer med kunglig krona, eller vilka som ska tilldelas H. M. Konungens medalj. Själv fick Wersäll ta emot medaljen av 12:e storleken i guld med kedja 2013 ”för betydelsefulla insatser inom det svenska rättssystemet”.
Dessa ärenden bereds inom Kungl. Maj:ts Orden som är hovets (och Sveriges) expertorgan när det kommer till ordnar och medaljer. Där har Wersäll suttit som medlem av ordenskapitlet sedan 2015 i likhet med flera hovrättspresidenter tidigare. Han lär sitta kvar även framöver i egenskap av riksmarskalk.
Svante Lindqvist avrundar därmed sina elva år på ämbetet och ska nu återuppta sin forskning inom vetenskapshistoria.
Rikard Wolff tar emot Litteris et Artibus 2011. Foto: David Sica/Stella Pictures
Skådespelaren och sångaren Rikard Wolff har gått bort och lämnat många med saknad. För sina framstående konstnärliga insatser som skådespelare tilldelades han medaljen Litteris et Artibus av kung Carl Gustaf 2011. Medaljen instiftades 1853 av kronprins Karl (XV) och utdelas idag för framstående konstnärliga insatser inom främst musik, scenisk framställning och litteratur.
En dag 2013 när Wolff var och handlade på Konsum blev han uppringd och ombedd att läsa sin e-post. Efter att ha sprungit hem kunde han läsa att han utnämnts till riddare av franska Hederslegionen. Den franske ambassadören skrev i ett pressmeddelande:
Genom denna utmärkelse vill franska myndigheter hedra Rikard Wolffs rika och mångsidiga artisteri. Genom åren har han, inte minst, på sitt unika vis tolkat franska artister som Piaf, Barbara och Brel på scener som Dramaten, Operan och Kulturhuset och på turnéer i landet.
Rikard Wolff föll i tårar vid beskedet. Han mottog riddartecknet vid en ceremoni vid franska ambassaden omgiven och hyllad av sina vänner.
Förre överhovpredikanten Carl Henrik Martling har gått bort vid en ålder av 92 år. Den 4 december 1974 utnämndes han till ledamot av andliga ståndet av Nordstjärneorden. Detta var det sista tillfället då ordnar delades ut till svenska medborgare. Det var Gustaf III som 1783 gjorde det möjligt för präster att ta emot Nordstjärneorden genom att inrätta det andliga ståndet och inrätta graden ”ledamot” (eftersom präster inte ansågs kunna kallas ”riddare”).
Martling var en beläst och stridbar präst inom högkyrkligheten. Hans motstånd mot prästvigning av kvinnor ledde till att han aldrig utnämndes till biskop, men han fick andra höga poster som direktor för Lekmannaskolan och senare kyrkosekreterare. 1988 utnämndes han till överhovpredikant av kung Carl Gustaf och blev därigenom räknad som ”biskops vederlike”. Detta är även titeln på hans memoarer.
Överhovpredikantens kors.
Sedan 1805 är de svenska biskoparnas ämbetstecken ett pektoralkors av guld som de bär i kedja. Under Martlings tid tillkom ett liknande ämbetstecken för överhovpredikanten. Det ritades av konstnären Bengt Olof Kälde och utfördes av silversmeden Olof Sundqvist. Utsmyckningen baserades på Hovkonsistoriets vapen och formen på ordensbiskopens kors.
Ordensbiskopens mitra och kåpa.
Ordensbiskopen, en av Serafimerordens ämbeten, inrättades samtidigt som det andliga ståndet 1783. Överhovpredikanten Carl Edvard Taube var den förste. Han skulle tillsammans med två kaplaner leda ordens gudstjänster. Ingen ny ordensbiskop vigdes efter 1883 och 1952 avskaffades ämbetet. Kaplanerna blev kvar till 1974. Antalet gudstjänster i anknytning till ordnarna hade då sedan länge upphört.
Carl Henrik Martling såg till att verka i ordensprästernas anda när han 1995 planerade tacksägelsegudstjänsten i samband med kronprinsessan Victorias myndighetsdag. Denna ägde rum före den tv-sända ceremonin i Rikssalen och leddes av ärkebiskop Gunnar Weman som dagen till ära iklätt sig ordensbiskopens skrud. Martling och Carl-Åke Söderberg som assisterade bar ordenskaplanernas dräkter. Ordensbiskopens mitra och kåpa är idag utställda i Ordenssalarna på Stockholms slott.
När Martling 1995 klev av som överhovpredikant lämnade hans sitt ämbetstecken vidare, men tilldelades ett likadant som gåva från kungen och drottningen. Året innan hade han tilldelats Konungens medalj av 12:e storleken i Serafimerordens band.
Phaleristica 