Amerikanska presidentens frihetsmedalj. Halstecken, miniatyr, släpspänne och clip.
I sluttampen av sitt presidentskap har Barack Obama utnämnt 21 mottagare av Frihetsmedaljen. USA:s högsta civila utmärkelse. Bland dem finns flera kända kulturpersonligheter som Bill och Melinda Gates, Tom Hanks, Robert de Niro, Ellen DeGeneres, samt inte minst Bruce Springsteen. Två av utdelningarna sker postumt. I pressmeddelandet citeras presidenten:
The Presidential Medal of Freedom is not just our nation’s highest civilian honor – it’s a tribute to the idea that all of us, no matter where we come from, have the opportunity to change this country for the better. From scientists, philanthropists, and public servants to activists, athletes, and artists, these 21 individuals have helped push America forward, inspiring millions of people around the world along the way.
Medaljen instiftades 1963 av John F. Kennedy att delas ut för särskilt förtjänstfulla insatser för USA:s säkerhet och nationella intressen, för världsfreden, eller för kulturella eller andra allmänna eller enskilda gärningar. Den tilldelas drygt tio personer om året. Obama delar ut sina sista medaljer vid en ceremoni i Vita huset den 22 november.
Svenska Dagbladet har lanserat ett historiskt arkiv där man, om man är prenumerant, kan läsa och söka i samtliga nummer sedan starten 1884. Är man intresserad av ordnar och medaljer kan man glädjas åt många bra artiklar i ämnet, även om ordet ”faleristik” ger sammanlagt noll träffar. Förutom de långa listorna på nya riddare och kommendörer efter varje ordensregn hittar man i den s. k. förströelseavdelningen I marginalen flera korta men intressanta artiklar.
Vinjett 70-tal.
De återkom så pass ofta att man på 60-talet lanserade rubriken Bakom stjärnorna med en egen vinjett. Under den fanns ordens- och medaljhistoria, svar på frågor från läsarna samt lite historia och kuriosa. De flesta artiklar bar signaturen ”K. L–m.” och bakom den dolde sig ingen mindre än Karl Löfström (1881-1964) kanslist vid Kungl. Maj:ts orden och författare till Svenska ordnar och medaljer samt ett antal medaljhistoriska artiklar. Från 20-talet ända fram till sin död bidrog han regelbundet med sin kunskap i Svenska Dagbladet.
Idag är intresset från dagspressen inte lika stort, så det blir upp till oss bloggare att fylla tomrummet. Med Karl Löfströms artiklar tillgängliga blir det lättare att skriva i hans anda och fortsätta sprida den faleristiska fröjden.
Den internationella kommissionen för riddarordnar (International Commission on Orders of Chivalry, ICOC) har för första gången på sju år uppdaterat sitt register över ordnar som inte är statsordnar, men som av historiska skäl kan anses ha en annan ställning än rent privata sammanslutningar. Merparten är sådana som f. d. regerande furstehus tagit med sig i exil, s. k. dynastiska ordnar.
Kommissionen är ett privat organ som grundades i Stockholm under en heraldisk konferens 1960. Den var tänkt att bestå av renommerade experter men togs snart över av medlemmar från privatordnar med tvivelaktig historisk förankring som såg till att dessa kom med i registret. Först 1999 skedde en uppstramning under den nuvarande ordföranden Pier Felice degli Uberti och ICOC har sedan dess tagit sig an sin ursprungliga uppgift.
Även om kommissionens principer och slutsatser fortfarande är omstridda så har den genom sin akademiska arbetssätt och sin breda expertis vunnit trovärdighet inom sitt område. Man är öppen med sin historia och fortsätter att ompröva sina slutsatser. Den nya förteckningen är t. ex. aningen mer strikt än tidigare. Endast egentliga ordnar tas med i själva registret. Övriga dekorationer och sammanslutningar tas med i ett appendix. Annars har jag ännu inte hittat större ändringar, annat än vissa mindre uppdateringar gällande stormästare.
ICOC fortsätter även att knyta till sig kompetens. I sitt arbete har kommissionen fått förstärkning från svenskt håll av statsheraldikern och kammarherren Henrik Klackenberg som blev ledamot förra året. Historiografen vid Kungl. Maj:ts Orden Per Nordenvall är ledamot sedan tidigare. Totalt har ICOC ett fyrtiotal ledamöter varav fem från Skandinavien.
Man ska inte överdriva betydelsen av ICOC:s register. En ordensutmärkelses ställning är i praktiken en protokollär fråga i varje enskilt land, inte en akademisk. I de korridorer där besluten fattas är intresset för f. d. furstehus mycket lägre än när ICOC grundades. Skandaler och tvister angående tronföljd har inte direkt hjälpt deras sak.
Registret är ändå ett omfattande och hederligt försök att reda ut vad som gäller för många utmärkelser med lång historia som fortfarande förlänas. För det bör man vara tacksam.
”Postum utmärkelse för Raoul Wallenberg”– så löd Svenska Dagbladets rubrik den 12 november 1952. Dagen innan hade den svenske diplomaten tilldelats medaljen Illis quorum meruere labores i guld av åttonde storleken för hans humanitära arbete i Budapest 1944 och 1945, då han med stort personligt mod räddade tiotusentals judar undan förintelsen i det ockuperade Ungern.
Det fanns bara ett aber med rubriken. Wallenberg var ännu inte dödförklarad. Han hade varit försvunnen sedan han den 17 januari 1945 förts bort av sovjetiska trupper, men hans familj levde fortfarande i hopp om att han skulle återvända hem. När utrikesdepartementet hade föreslagit honom för medaljen betonade man att det inte var en postum utmärkelse. I väntan på Wallenbergs återkomst överlämnades medaljen till hans mor Maj von Dardel.
Först 2016 beslutade Skatteverket att Wallenberg ska ”anses ha dött den 31 juli 1952”.
Raoul Wallenberg hör till Sveriges, för att inte säga mänsklighetens, stora hjältar. Han har hedrats med minnesmärken och postuma utmärkelser från otaliga länder. Medaljen från 1952 är förhållandevis blygsam, men den delades ut med förhoppningen att Raoul Wallenberg själv skulle kunna ta emot den.
Det väntas bli trångt på gator och torg när påven besöker Lund och Malmö i början av nästa vecka för att delta i högtidlighållandet av reformationen. Franciskus ska bland annat delta i en ekumenisk gudstjänst i Lunds domkyrka, träffa kungaparet, och leda en mässa på Malmö arena. Det är det andra påvebesöket i svensk historia. Påven kan inte vara överallt samtidigt och använder därför de påvliga ordnarna för att visa sin uppskattning världen över.
Norske greven Christopher de Paus var kammarherre till tre påvar.
De påvliga ordnarna är Kristusorden, Den gyllene sporrens orden, Piusorden, Gregorius den stores orden och Sylvesterorden. De härrör från den tid då påven härskade över stora delar av mellersta Italien, den s.k. Kyrkostaten, och belönade sin ämbetsmannakår med adelskap och ordnar som vilken världslig härskare som helst. Kyrkostaten upphörde 1870, men genom Lateranfördraget 1929 erkände Italien de påvliga ordnarna och internationellt har de fortfarande ställning som statsordnar.
Även om prakten kring påven skalats ned under 1900-talet ger ordnarna en bild av hur det påvliga hovet gestaltade sig för hundra år sedan. Till en ordensutnämning följer t.ex. rätten att bära värja och uniform. Sådana sys fortfarande upp av skräddarfirman Barbiconi. Rätten att färdas över Petersplatsen med fyrspann får nog betraktas som obsolet. En bild av ceremonielet vid ordensförläningen ges oväntat nog av filmen Gudfadern III där Michael Corleone utnämns till kommendör av ”Sebastiansorden” (inspirerad av Sylvesterorden).
Kristusorden.
De högsta ordnarna är Kristusorden och Den gyllene sporrens orden. Detillhör sedan 1966 kategorin som oegentligt brukar kallas ”suveräna ordnar” eftersom de bara har en grad som tilldelas suveräner, det vill säga statschefer. Paulus VI bestämde då att Kristusorden endast skulle tilldelas katolska statschefer till minne av särskilda tillfällen då påven närvarat. Detta skedde senast 1987 och den siste riddaren dog 1993. Den gyllene sporrens orden skulle tilldelas andra kristna statschefer. Storhertig Jean av Luxemburg är den siste levande innehavaren. Båda ordnarna kan fortfarande delas ut om påven tar initiativ till det, men det har inte skett på snart trettio år och ordnarna är i praktiken vilande.
Piusorden.
Piusorden, Gregorius den stores orden och Sylvesterorden är förtjänstordnar med flera grader. De används flitigt för att att belöna lekmän för insatser för den katolska kyrkan och administreras av kardinalstatssekreteraren som är påvens stats- och utrikesminister. Piusorden utdelas framförallt till diplomater, medan Gregorius den stores orden och Sylvesterorden delas ut till lekmän efter förslag från de lokala biskoparna. Det katolska prästerskapet tar inte emot ordensutmärkelser.
Medaljen Pro Ecclesia et Pontifice.
Vid ett statsbesök vid 1991 tilldelades Carl XVI Gustaf Piusorden med kedja och ärkebiskop Bertil Werkström tilldelades storkorset. Ordnarna öppnades för kvinnor först 1993, så drottning Silvia fick vid samma tillfälle hederskorset Pro Ecclesia et Pontifice. Den vanligaste orden att tilldelas svenskar är Gregorius den stores orden. Bland mottagarna kan nämnas konstnären Erik Olson (riddare 1963), universitetsrektor Stig Strömholm (storkors 1989) och prosten Johnny Hagberg (2009).
Slutligen kan nämnas Heliga gravens orden som inte ingår i det påvliga belöningsväsendet utan är en organisation med syfte att understödja kyrkans arbete i det Heliga landet. Den instiftades 1847 av Pius IX när katolska kyrkan återetablerade sig i Jerusalem och bygger på en medeltida tradition med riddarslag vid den heliga graven. 2003 etablerades orden i Sverige.
General Benoît Puga har utsetts till ny storkansler för franska Hederslegionen tillika kansler för Nationalförtjänstorden. Han innehar sedan tidigare båda ordnarnas storkors samt det militära Tapperhetskorset med inte mindre än sju distinktioner. Nu ska han leda ordenskansliet med över 400 anställda.
Hederslegionens riddarkors.
Hederslegionen grundades den 1802 av Napoléon Bonaparte som belöning för både män och kvinnor oavsett börd. Den räknas som den första moderna förtjänstorden och dess fem grader är än idag stilbildande för förtjänstordnar. Antalet innehavare per grad är begränsat och att få riddartecknet är den högsta hedersbetygelse en fransman kan drömma om. Nationalförtjänstorden instiftades 1963 av president Charles de Gaulle för att Hederslegionen kunde utdelas mer sparsamt och behålla sin prestige. Tillsammans med Militärmedaljen utgör ordnarna Frankrikes högsta utmärkelser.
Palais de la Légion d’Honneur i Paris som inrymmer ordnarnas kansli och museum.
Ordenskansliet behandlar inte bara de omkring 15 000 nomineringar som inkommer varje år, utan även de skolor som grundades av Napoléon och som fortfarande är öppna för ordensmedlemmarnas barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Därutöver har ordnarna ett museum i Paris med ordnar och medaljer från hela världen som är väl värt ett besök.
Överstelöjtnanterna Henrik Hvilsom och Lars Nygaard tilldelades Dannebrogordens riddarkors. Foto: Den Kongelige Livgarde
Idag är det inte bara kanelbullens dag. Det är dessutom en av det danska försvarets dekoreringsdagar – datumet för en berömd militär framgång som uppmärksammas genom att befordra eller dekorera försvarsanställda.
Dekoreringsdagarna är specifika för de olika försvarsgrenarna, men den 4 oktober delas av armén och marinen som högtidlighåller två olika händelser. För armén är det slaget vid Friedrichstadt 1850 då 1 600 danskar under befäl av Hans Helgesen höll stånd under en hel natt mot en tredubbelt så stor belägrande styrka. Marinen minns istället slaget vid Köge bukt 1710 mot svenska flottan, vilket kan tyckas märkligt eftersom det är mest känt för att skeppet Dannebroge där sprängdes i luften.
Bland de som hedrades idag var överstelöjtnanterna Henrik Hvilsom och Lars Nygaard vid Den Kongelige Livgarde som fick ta emot Dannebrogordens riddarkors. Orden instiftades 1671 av Christian V och ett för att komma ifråga för riddartecknet så ska man normalt inneha överstelöjtnants grad.
Snart är det ett år sedan den fruktansvärda attacken på grundskolan Kronan i Trollhättan, då tre personer mördades. Särskilt uppmärksammad blev elevassistenten Lavin Eskandar som försökt övermanna angriparen när denne svingade sitt svärd mot eleverna, vilket kostade honom livet. Lavin Eskandar blev bara 20 år och har hyllats som en hjälte av eleverna på skolan. Han har föreslagits för medalj men regeringen har ännu inte lämnat besked.
Lavin Eskandar 1995-2015
Bara några dagar efter dådet den höjdes röster för att Lavin Eskandar skulle tilldelas den svenska livräddningsmedaljen För berömliga gärningar. Den delas till de som ”rådigt och modigt räddat en människa i livsfara” efter beslut av regeringen. Ett upprop på startades på Facebook, Ge hjälten Lavin Eskandar medalj, som idag stöds av 5 800 personer. Initiativtagaren Michael Sigge motiverade varför medalj skulle delas ut:
”Det skulle dels vara ett sätt att hylla en verklig hjälte som offrade sig själv för att rädda livet på skolbarn. Men det vore också en politisk markering. Sverige som nation skulle visa vårt avståndstagande från den här typen av rasistdåd, och visa att vi uppskattar en ung människa som gjort sitt yttersta för sina medmänniskor.”
Medaljen har inte delats ut sedan 1998, och aldrig postumt. Initiativet fick dock mycket uppmärksamhet av de rikstäckande tidningarna, och snart fick det dessutom medhåll av Sveriges kanske främste kännare i dessa frågor, ordensintendenten på Kungl. Maj:ts orden Tom Bergroth:
”Tyvärr har medaljen delats ut skamligt sparsamt de senaste årtiondena. Jag ser inga hinder för varför den inte skulle kunna delas ut postumt. Jag tycker dessutom att regeringen nu har chansen att uppmärksamma ett agerande som väl uppfyller kriteriet för Berömliga gärningar.”
I november samma år hade flera nomineringar kommit in och ärendet började beredas inom Utbildningsdepartementet. Beslut om medaljutdelning förbereds alltid inom ett departement innan det diskuteras inom regeringen. I detta fall ville man av naturliga skäl invänta polisens utredning. Under den första halvan av 1900-talet, när utdelning av medaljen fortfarande var vanlig efter en livräddande insats, brukade handläggningen ta ungefär ett år.
För de som vill se Lavin Eskandar hedrad på detta sätt finns det dock all anledning att ligga på. Att medaljen delats ut ”skamlöst sparsamt”, som Tom Bergroth uttryckte det, är närmast en underdrift. Den har inte delats ut alls på närmare 20 år. Inte för att det saknats förslag. De senaste åren har flera privatpersoner skickat in nomineringar som först mötts av flera månaders tystnad och därefter ett kortfattat avslag. Statliga myndigheter vittnar om hur medaljnomineringar de skickat till Regeringskansliet i bästa fall mötts av förvirring och i sämsta fall av tydligt markerat ointresse.
När en medalj för internationella insatser utreddes 2010 föreslogs en särskild medaljberedning inom Regeringskansliet, så att uppgiften inte ska vara utspridd på de 11 departementen. Det blev varken medalj eller beredning. Modellen har dock fungerat bra i Finland vars Livräddningsmedalj handläggs av en Livräddningsmedaljnämnden som föreslår ett tiotal mottagare varje år. En nordisk förebild finns även i Norge, som ett år efter terrorattentaten 2011 delade ut medaljen For edel dåd, bland annat till dem som med fara för eget liv räddat ungdomar från Utøya. Då hade medaljen inte delats ut på 30 år.
Sveriges regering bör ge medaljen postumt till Lavin Eskandar. Det är ett erkännande han är värd och en symbolisk handling som skulle betyda mycket för många. Gör regeringen inte det lever den inte upp till sitt ansvar. Förvaltar man svenska folkets belöningsmedaljer åtar man sig att förära dem till de som är förtjänta. Kan regeringen inte utföra den enkla uppgiften får de helt enkelt lämna medaljerna ifrån sig.
Imorgon döps prins Alexander i Drottningholms slottskyrka. Den femte i den nya generationen prinsar och prinsessor att upptas i Svenska kyrkan. Här är lite medalj- och ordensrelaterad information för de som tänker följa ceremonin.
Klädseln är förmiddagsdräkt, d. v. s. jackett eller mörk kostym. Till denna klädkod bär man inte utmärkelser i original, men ordensinnehavare kan bära en knapp (bouton) och medaljinnehavare en rosett. Prins Daniel bär t. ex. Serafimerordens stora bouton medan Christopher O’Neil bär en mindre för Nordstjärneorden med två ”vingar” av silver vilket utmärker kommendörsgraden.
Innehavarna av Konungens medalj bär en serafimerblå eller högblå rosett (beroende på vilket band man fått medaljen i), och innehavarna av en regeringsmedalj, ex. Illis quorum, en mellanblå rosett med gula ränder. Innehavarna av kungens miniatyrporträtt eller ett kunglig namnchiffer bär dessa.
Prins Oscar med familj och faddrar den 27 maj 2016.
För hovfunktionärer och militärer är det stor hovuniform respektive högtidsdräkt som gäller. Till dessa bärs utmärkelser i original. Inom hovet väljer innehavare av högre ordensgrader ibland att lämna dessa hemma av okänd anledning. Det motsatta gäller hos vissa lägre funktionärer, som under många års tjänst vid olika statsbesök fått en imponerande samling utmärkelser, och gärna fyller hela uniformsbröstet i flera rader. Förmaningarna från de vid hovet som känner till reglerna klingar här för döva öron.
Hovuniform utställd i Ordenssalarna.
Officianterna, de präster som förrättar ceremonin, bär inte några utmärkelser vid altaret (om nu inte någon mot förmodan skulle vara fastsydd på kåpan, se Ordenstecken på korkåpa). Efter ombytet till kaftan går det dock utmärkt att bära utmärkelser. Viss förvirring råder kring hur ett tecken bärs om halsen, men det som gäller är att ett bandet ska sitta innanför kaftanens krage och själva tecknet vila på kragsnibbarna, den s. k. ”elvan”. Inte alla präster har utmärkelser, men överhovpredikanten Johan Dalman är rättsledamot (motsvarande rättsriddare) i Johanniterorden med tillhörande hals- och bröstkors.
Serafimerbaneret från 1810.
Åter till själva dopceremonin. Till höger om altaret står serafimerbaneret och framför det Serafimerordens band och kraschan på ett hyende. Fram till 1975 blev prinsar och prinsessor riddare respektive ledamot vid födseln, vilket från 1995 åter är fallet. Vid prinsessan Estelles dop återinfördes även en tradition från Gustav (IV) Adolfs dop 1778 där ett mindre dopband fästs på dopklänningen. Det går till så att ordenskanslern bär fram bandet på en silverbricka, tillverkad av A I Björckman 1823 och tidigare använd vid ordenskapitel, varefter kungen fäster det på klänningen. Detta sker i slutet av dopet. Ordenstecknen i större format överlämnas tillsammans med ordensbrevet på myndighetsdagen.
Detta och mycket annat kommer man att kunna se under morgondagens ceremoni som sänds i SVT från 11:30.
I torsdags beslutade regeringen att dela ut medaljen Illis quorum meruere labores till tre personer inom kulturområdet. De har alla tre verkat för att lyfta fram arbetarrörelsens historia i Sverige. Medaljens inskription betyder ”åt dem vars gärningar gör dem förtjänta av det” och den delas ut för personliga insatser på riksplanet för kulturella, vetenskapliga och andra allmännyttiga ändamål. Från pressmeddelandet:
Margareta Biörnstad, arkeolog och tidigare riksantikvarie, tilldelas medaljen i guld av tolfte storleken för hennes betydelsefulla insatser för kulturmiljöarbetet i Sverige och för kulturarvets bevarande runt om i världen.
Kjersti Bosdotter, tidigare kulturansvarig vid IF Metall, tilldelas medaljen i guld av tolfte storleken för hennes långvariga och omfattande insatser för att främja arbetarkultur och för att uppmärksamma arbetarrörelsens historia.
Museichefen vid Statarmuseet Barbro Franckié tilldelas medaljen i guld av åttonde storleken för hennes mångåriga och betydelsefulla engagemang för arbetarnas historia och för hennes insatser för att lyfta fram och stärka arbetslivsmuseerna.
På senare år har medaljen delats ut alltmer sällan och lokaltidningarna har kastat sig över nyheten. I en intervju i Sydsvenskan beskriver Barbro Franckié medaljen som ”pricken över i för mitt arbetsliv”. En heder som är få förunnad. Senast medaljen delades ut gick den till professor Arne Ljungqvist för sitt antidopningsarbete.
Tidningen får dock en del om bakfoten i sin beskrivning av medaljen. Medaljen, som mycket riktigt instiftades av Gustav III 1785, delades inte ut av kungen utan av Kungl. Maj:t – regeringsorganet där kungen var ordförande och som 1975 ersattes av regeringen. Det är inte heller kulturministern som bestämmer över medaljen, det gör regeringen som helhet, men frågan har beretts i Kulturdepartementet och det är ministern som lämnar över medaljen vid en ceremoni den 12 oktober.
Phaleristica 