Grattis till mig! Nu fyller medaljBlogg två år och antalet inlägg har hunnit bli en bit över 100. När jag började hade jag mina funderingar om ämnet skulle räcka till över en längre tid. Det var oro i onödan; just nu finns i utkastkorgen ett dryga tjugotal inlägg som inväntar sista handtaget.
Vad kan då läsaren av medaljBlogg förvänta sig från framtiden? Tja, ungefär samma är väl det ärligaste svaret. Om jag fick välja någon kategori av inlägg som borde ökas är det mina översatta medaljrekommendationer. De ger en närvarokänsla och sammanhang som förklarar medaljers utdelning mer än något annat. I bloggbegynnelsen hade jag mer sådana inlägg, tyvärr så tar de mycket tid att få till och faleristisk tid har spenderats på andra håll. Statistiken menar också att de inte är så populära sett till antal tittningar; å andra sidan skriver jag för mitt eget nöje – läsare är en…
Danmark hade länge två ordensutmärkelser: Blå Ridder (riddare av Elefantorden) som bar en tornprydd elefant i ett blått band, och Hvid Ridder (riddare av Dannebrogorden) som bar ett vitt kors med röda kanter i ett band med samma färger. Elefantorden har anor ända tillbaka till 1400-talet och Dannebrogorden instiftades som komplement 1693. Dessa säregna ordenstecken utgör än idag basen i Danmarks ordensväsende som fick sin nuvarande form i början av 1800-talet.
Som en av sina första åtgärder efter sin tronbestigning 1808 såg Frederik VI till att reformera det danska ordensväsendet. Efter modell av franska Hederslegionen utvidgades Dannebrogorden till fyra grader: riddare, kommendör, och storkors, samt den exklusiva storkommendörsgraden avsedd enbart för kungligheter. Som i Hederslegionen skulle man först tilldelas riddartecknet för att därefter eventuellt avancera till högre grader. Rang eller stånd skulle inte någon roll i det nya systemet, som bättre skulle fungera i det nya samhället med en växande borgarklass. Elefantorden behölls oförändrad med endast en grad – riddare.
Frederik VI
För att sköta ordnarnas administration inrättades ett ordenskapitel för de båda ordnarna. I likhet med sin svenska motsvarighet utsågs en rad officianter (ämbetsmän). Överofficianter var kanslern, vicekanslern, sekreteraren, marskalken, skattmästaren, ceremonimästaren och (ordens)biskopen. Dessa positioner var till största delen rena hederstitlar utan större åligganden. Närmast en egen ordensgrad. Desto mer arbete utförde de ordinarie officianterna: vice ceremonimästaren, ordenskapitlets sekreterare, biskopens ställföreträdare och historiografen.
Eftersom kapitlet var gemensamt bar officianterna ämbetstecken i ett särskilt band som till hälften var Elefantordens och hälften Dannebrogordens vilket är unikt för just dessa tecken. Nedan syns kanslerns och vicekanslerns tecken. Det kom ur bruk i början på 1900-talet när kanslererna började utses bland de kungliga som istället bar storkommendörskorset.
Kanslerstecknet (äldre version av Dannebrogordens tecken med briljanter).
De andra officianterna bar i samma band en elefant, liknande Elefantriddarnas tecken. Den skilde sig så åt att den istället för ett torn hade överdrag prytt med dannebrogkorset. Överofficianterna bar den om halsen och officianterna i band på bröstet.
Lilla officianttecknet.
Ordenskapitlet idag är inte lika omfattande som på Frederik VI:s tid men upprätthåller alltjämt sin verksamhet i Det Gule Palæ nära Amalienborg. Ordenskansler sedan 2009 är prins Joachim. Det löpande arbetet sköter ordenssekreteraren Henning Fode, och ekonomin sköter ordensskattmästaren Per Thornit. Därtill finns ordenskapitlets sekreterare Bjarne Grønfeldt som ansvarar för den dagliga administrationen och ordenshistoriografen professor Knud Jespersen som nedtecknar riddarnas levnadsbeskrivningar.
Sedan Michael Sigge i fredags startade sitt upprop för att Lavin Eskandar ska tilldelas medaljen För berömliga gärningar postumt har 4 400 personer anslutit sig. Detta har uppmärksammats av GT/Expressen, Göteborgs-Posten, P4 Väst och Aftonbladet, vilket genererat ytterligare engagemang. Ordenskansliet har fått frågan på sitt bord och utreder ärendet. Men vad gäller egentligen för medaljen och postuma utdelningar?
Först och främst ska man komma ihåg att För berömliga gärningar delas ut på beslut av regeringen. Den ska uppmärksamma ”personer som rådigt och modigt räddat en människa i livsfara”. Tyvärr har de senaste regeringarna inte utnyttjat möjligheten att hedra svenska hjältar på detta sätt. Uppgiften har i viss mån tagits över av enskilda myndigheter, privata initiativ och massmedia, men de kan inte utdela ett officiellt erkännande å hela Sveriges vägnar. Därför är denna regeringsuppgift viktig.
Kungl. Maj:ts Orden, vars kansli utreder frågan år regeringen, har konstaterat att medaljen inte tidigare delats ut postumt. Att medaljer tilldelas efter mottagarens död är mycket ovanligt, men regeringsmedaljerna För tapperhet i fält/till sjöss samt Illis quorum meruere labores har dock blivit det ett par gånger. Något formellt hinder borde inte föreligga.
Medaljärenden bereds enligt PM 2006:1 på samma sätt som andra regeringsärenden:
förslaget kommer in till det departement inom vars område den presumtive medaljören verkat,
ärendet bereds i departementet gemensamt med Statsrådsberedningen (rättschefens kansli),
det diskuteras vid en lunchberedning eller annan beredning i statsrådskretsen,
regeringen tar beslut på ett regeringssammanträde.
Bollen ligger alltså hos ministrarna. Det är dem man ska skicka sina förslag och synpunkter om man vill påverka frågan. Även riksdagsledamöterna kan vara till hjälp då dessa kan rikta frågor i olika ämnen till ministrarna. Nästa regeringssammanträde äger rum nu på torsdag den 29 oktober. Jag hoppas att de väljer att hedra Lavin Eskandar. Frid över hans minne.
UPPDATERING:
Ordensintendent Tom Bergroth vid Kungl. Maj:ts Orden har ställt sig bakom förslaget att tilldela Lavin Eskandar För berömliga gärningar och ska informera Regeringskansliet:
Tyvärr har medaljen delats ut skamligt sparsamt de senaste årtiondena. Jag ser inga hinder för varför den inte skulle kunna delas ut postumt. Jag tycker dessutom att regeringen nu har chansen att uppmärksamma ett agerande som väl uppfyller kriteriet för ”Berömliga gärningar”.
I torsdags gav Lavin Eskandar (1995-2015) sitt liv för att försöka hindra de sanslösa morden på skolan Kronan i Trollhättan. Över hela Sverige hyllas han som en hjälte och nu höjs röster för att han ska hedras officiellt av regeringen. På Facebook har Michael Sigge startat ett upprop för att regeringen ska tilldela honom medaljen För berömliga gärningar postumt. Vilket jag självklart stöder fullt ut.
Kronprinsessan Louise 1925 med sina brittiska och franska utmärkelser.
1923 gifte sig Louise Mountbatten med den svenske kronprinsen Gustaf (VI) Adolf och Sverige fick därmed en chosefri, demokratisk och praktiskt lagt kronprinsessa. Vid denna tid kunde kvinnor inte förlänas någon av de svenska kungliga ordnarna, med det enda undantaget att drottningen bar Serafimerorden. Det gick dock ingen nöd på Louise. Som sjuksköterska i Frankrike under första världskriget hade hon mottagit brittiska War Medal och Victory Medal, samt franska Médaille de la Reconnaissance. Hon utnämndes även till associerad ledamot av brittiska Royal Red Cross, en utmärkelse instiftad av drottning Victoria år 1883 och vars högre grad (ledamot) först tillföll Florence Nightingale.
Ledamotstecknet av brittiska Royal Red Cross.
För kronprinsessan Louise var jämställdhet mellan könen en självklarhet. Hon uttalade bland annat att:
Kvinnorna äro fullt ut lika intelligenta som männen och, förutsatt att de erhållit en ordentlig utbildning, kunna i lika hög grad ha anspråk på aktning och beundran som männen, om de ägna sig häråt.
När Louise blev Sveriges drottning 1950 gjorde hon upp med många äldre sedvänjor. Hovpresentationerna för societetsdamer upphörde och ersattes av luncher för yrkesverksamma kvinnor.
Det var också drottning Louise som tog initiativet till att kvinnor skulle tilldelas ordnar. Hon lyfte frågan med sin make och statsminister Tage Erlander redan 1951 men blev sjuk varpå frågan blev vilande. Samtidigt hade samma tanke väckts i Danmark av justitieminister Helga Pedersen (Venstre). Efter en lång debatt (som bland annat rörde hur ordenstecken skulle fästas på klänningar) beslutade Frederik IX den 10 oktober 1951 att Dannebrogorden skulle kunna tilldelas kvinnor. Senare samma år utnämndes Pedersen till ordens första kvinnliga kommendör. I Sverige konstaterade Erlander i sin dagbok att Sverige blivit omsprungen av dansken.
Först den 22 mars 1952 fastställdes nya ordensstatuter som öppnade de fyra kungliga svenska ordnarna för kvinnor. I likhet med präster skulle de bli ledamöter istället för riddare. Själva tecknen var desamma, men skulle bäras i rosett i ett smalare band.
Bland de första 37 kvinnor som utnämndes den 6 juni 1952 finns professor Nanna Svartz (kommendör av Nordstjärneorden), ordföranden i Rädda Barnen Margit Levinson (kommendör av Vasaorden), överläkaren Greta Muhl, riksdagsledamoten Ebon Andersson och skådespelerskan Tora Teje (samtliga ledamöter av Nordstjärneorden) samt advokat Sigrid Beckman och godsägaren Brita Bonde (ledamöter av Vasaorden).
Bemärkta kvinnor som utmärkts senare var bland annat den stridbara samiska lärarinnan Karin Stenberg (ledamot av Vasaorden 1956) och Astrid Lindgren (ledamot av Vasaorden 1968). Serafimerorden och Svärdsorden hann aldrig förlänas en icke-kunglig svensk kvinna före 1975 då ordensförläningarna till svenska medborgare upphörde. Förhoppningsvis kan detta detta komma till stånd i framtiden.
Den 13 juni fick Sverige en ny prinsessa i Sofia, född Hellqvist. Den första svenska kvinnan någonsin att upphöjas till prinsessan efter att ha gift sig med en prins. När hon lämnade Slottskyrkan tillsammans med prins Carl Philip var vi flera som väntade oss att hon likt resten av de kungliga skulle bära, eller åtminstone ha rätt att bära, Serafimerorden. Prins Daniel behängdes som bekant med den redan i Storkyrkans vapenhus.
Prins Carl Philip med Serafimerorden och prinsessan Sofia utan.
Men ljusblå ordensbandet lyste med sin frånvaro och dagen därpå kunde ordenshistoriografen Per Nordenvall berätta att utnämningen skulle dröja. ”Man bär den inte till brudklänning” var förklaringen, men knappa kvartalet senare har prinsessan fortfarande inte utnämnts till Ledamot och Kommendör av Kungl. Maj:ts Orden (LoK av KMO) som den fullständiga titeln lyder. Vad som händer nu är oklart. Vi ska se hur det brukar gå till.
Sedan 1748 har svenska prinsar blivit riddare av Serafimerorden vid födseln. Vid ett ordenskapitel (sammanträde med de högsta ordensinnehavarna) den 22 mars 1952 fastställde Gustav VI Adolf nya ordensstadgar som innebar att kvinnor kunde tilldelas ordnar. Samtidigt utnämndes de sex svenska prinsessorna: Sibylla, Margaretha, Birgitta, Désirée, Christina och Ingeborg till LoK av KMO. Därefter tillkom inga kvinnliga medlemmar av kungafamiljen och 1975 beslutade riksdagen att ordensutdelningar till svenska medborgare skulle upphöra. Endast Serafimerorden och Nordstjärneorden skulle behållas och enbart för utländska medborgare.
När kung Carl XVI Gustaf gifte sig året därpå var det inte uteslutet att den nya drottningen skulle gå utan svenska ordnar. Silvia Sommerlath var dock tysk medborgare och den 6 maj 1976 utnämndes hon till Ledamot av Serafimerorden (LSerafO) vilket är titeln för utländska innehavare. När Lilian Davies gifte sig med prins Bertil samma år kunde hon som brittisk medborgare tilldelas en orden, men eftersom Serafimerorden var förbehållen statschefer samt deras gemåler och tronföljare fick hon bli Kommendör med stora korset av Nordstjärneorden.
Tre barn föddes inom kungafamiljen men inga ordnar kom ifråga. Först när kronprinsessans myndighetsdag närmade sig insåg man det orimliga i att Sveriges framtida drottning inte kunde bära de ordnar hon skulle komma att dela ut. Regeringen beslutade att de båda kungliga ordnarna skulle öppnas för medlemmar det svenska kungahuset, och kronprinsessan mottog Serafimerordens insignier den 15 juli 1995 och bär dem sedan dess. I ordens matrikel upptas hon och hennes syskon från dagen de föddes.
Reformen innebar också att drottningen ”förklarades” vara LoK av KMO den 1 augusti, och den 22 samma månad upphöjdes även prinsessan Lilian till denna värdighet. Kungen beslutade dock att utnämningen skulle träda ikraft först på prinsessans 80-årsdag. Sedan dess har traditionen att tilldela nyfödda kungligheter ordensinsignierna vid dopet återupptagits och så kommer sannolikt att ske även på söndag när prins Nicolas döps.
Så när kan vi vänta oss att Sofia får sin orden? För självklart kommer hon att få den någon gång. Riksarkivet håller enligt uppgift redan på att utforma den vapensköld som traditionellt målas för alla Serafimerriddare. Som tidigare fall visar har kungen inget emot att vänta ett par månader på ett lämpligt tillfälle. Kanske blir det en gåva på 31-årsdagen den 6 december.
UPPDATERING:
Prinsessan Sofia bar Serafimerordens insignier första gången den 23 oktober 2015 vid Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademiens högtidssammankomst (länk). Inom kort kommer en vapenplåt att målas upp för prinsessan med både utnämningsdatum och hennes personliga heraldiska vapen.
En vän, som delar mitt intresse för utmärkelser, skickade denna bild på Måns von Rosensteins (1755–1801) magnifika minnesvård på Uppsala gamla kyrkogård. Som på många gravstenar från 1800-talet har både titlar och utmärkelser givits en framträdande plats. Hur mycket gick sakta upp för mig, steg för steg.
I unga år tjänstgjorde von Rosenstein i den brittiska flottan som ett led i sin utbildning. När han kom hem efter flera års tjänstgöring i Västindien under det pågående amerikanska frihetskriget fick han chansen att ta tjänst i den franska flottan. Han tog den och skickades tillbaka till Västindien, nu som britternas motståndare. 1782 deltog han i slaget vid Guadeloupe och blev där tillfångatagen av sin tidigare chef amiral Peter Parker och fördes av denne till England. von Rosensteins karriär i utlandet var därmed över.
Av inskriptionen kan vi utläsa att att von Rosenstein var riddare av ”FR. ORDEN POUR LE MERITE”. Det är en uppgift som förekommer i de flesta biografiska verk om honom. Problemet är bara att Pour le Mérite, trots sitt franska namn, är en preussisk orden. Här har man blandat ihop den välkända preussiska orden med den mer obskyra franska Institution du Mérite militaire, instiftad 1759 av Ludvig den XV. De franska ordnarna kunde bara tilldelas katoliker, så för att belöna protestanter i den franske kungens tjänst inrättades en sekulär motsvarighet till den militära Sankt Ludvigsorden med motsvarande grader.
Kopplingen mellan religion och ordensväsendet var stark, och är det fortfarande i många katolska länder. Utmärkelsen fick därför bli en ”institution” och istället riddargrad en ”1:a grad”. Samma tänk fanns när Napoleon inrättade sin hederslegion som också den saknade krav på religion. Till sin form var institutionen närmast identisk med Ludvigsorden, med helgonets bild på åtsidan utbytt mot ett svärd.
Porträtt av Måns von Rosenstein med sina svenska och franska utmärkelser.
Tillbaka i svensk tjänst deltog von Rosenstein i Gustaf III:s ryska krig. Under det första slaget vid Svensksund (det som inte slutade väl för svenskarna) förde han befäl på fregatten Oden. När resten av flottan var i upplösning behöll han sin position och besköt de ryska fartygen till dess all ammunition var slut och han fick ge sig till fånga. Resten av flottan hade dock köpts dyrbar tid och efter krigsslutet utnämndes han till riddare med stora korset av Svärdsorden. Den särskilda krigsutmärkelse som Gustaf III inrättat bara ett par år tidigare. von Rosenstein var en av de första att kunna bära det lilla silversvärdet som hörde utmärkelsen till på bröstet.
Svärdsordens bröstdekoration.
Krigshjälten von Rosenstein kom senare att bli konteramiral och utnämndes den 16 november 1799 till kommendör av Svärdsorden. Detta fick följder på Riddarhuset. von Rosenstein tillhörde den adliga ätten Rosén von Rosenstein (nr 2055) som hörde hemma i Svenneklassen, den lägsta av tre. Gustaf III hade dock bestämt att den som utnämndes till kommendör av en kunglig orden skulle flyttas upp till den högre Riddarklassen och där blir huvudman för en ny ätt. Således bildades den nya ätten nr 2055 A, som dock slöts av dess stamfader och ende medlem när von Rosenstein avled två år senare.
Denna imponerande levnadsbeskrivning förklarar varför släktingarna valde att resa en sådan storslagen minnessten. Döm då min förvåning när jag insåg att jag bara sett ena sidan av den. Ytterligare en bild följde som visar en antik båtstäv med en tretungad flagga prydd med de tre kronorna i guld. Den som saknar korset på flaggan måste tänka på att von Rosenstein tjänstgjorde i arméns flotta, vars tretungade flagga var helt blå.
Minnesvårdens andra sida.
Det som förvånade mig mest är dock det lilla svärdet högst upp. Sannolikt en hänvisning till Svärdsordens stora kors. Något jag aldrig tidigare sett avbildat på ett monument. Plötsligt såg jag även lagerkransen på den andra sidan, som jag först tolkat som en allmän symbol för seger och framgång, i nytt ljus. Den återfinns nämligen i franska Institution du Mérite militaire, vars sidor visar en lagerkrans respektive ett svärd.
Kransar och svärd är förstås vanliga symboler, men i mitt huvud finns inga tvivel om att emblemen på Måns von Rosensteins monument syftar på de utmärkelser han fick under sin strapatsrika levnad. Något som är mindre vanligt, men mycket passande. Inskriptionen på monumentet avslutas så här:
VESTINDS OCH FINLANDS VÅGOR VITNADE OM HANS MOD HAN FÖRENADE ANFÖRARENS SINNESKRAFT MED HJERTATS GODHET OCH UMGÄNGETS BEHAG
För en vecka sedan återvände den danske astronauten Andreas Mogensen (av tidningarna kallad ”Astro-Andreas”) efter åtta dagar på den internationella rymdstationen. Med resan blev han den förste dansken att färdas i rymden, och efter hemkomsten dröjde det inte länge förrän drottning Margrethe kallade honom till sig för att belöna honom.
Andreas Mogensen 2010. Foto: Wikipedia
För att belöna en sådan enastående insats fick drottningen välja noggrant bland de medaljer hon förfogar över. Hon valde den mest exklusiva: den kongelige belønningsmedalje af 1. grad med krone og inskription, och överlämnade den personligen till Mogensen i onsdags på Christian VII:s palats. (Se bilder här.)
Den kungliga belöningsmedaljen instiftades 1865 och var ursprungligen monarkens personliga tack till lägre hovanställda efter lång och trogen tjänst. Den motsvarade den svenska hovmedaljen (idag H.M. Konungens medalj) och hade i likhet med den olika valörer med eller utan krona.
Belønningsmedaljen af 1. grad med krone. Foto: Wikipedia
I början av 1900-talet började belöningsmedaljen tilldelas även anställda i den privata sektorn efter 50 års anställning, vilket sker än idag. Vanliga anställda får medaljen i silver, chefer i silver med krona, och högre chefer i guld. Guldmedaljen med krona är en särskild och ovanlig ynnest som bara tilldelas drottningens egna anställda eller närstående.
Så vilken har Mogensen fått? Det är förstås guldmedaljen med krona. Men med en viktig distinktion. När medaljen tilldelas för en särskild riskfylld insats förses den med en unik inskription, vilket får ses som en separat och mycket ovanlig utmärkelse. Senast den utdelades var 1993 till för en insats under kroatiska självständighetskriget.
Idag inledde riksdagen sitt verksamhetsår med en ceremoni i Riksdagshuset. Ceremonin har förändrats många gånger sedan det första riksmötet i Arboga 1435. När det hände senaste gången 1975 försvann bl. a. ordens- och medaljprakten.
Numera finns dock alternativ för mindre formella tillfällen. Flera, däribland Veronica Palm (S), noterade till att kungen och prinsarna bar ett märke på rockslaget. Detta är Serafimerordens knapp, en s. k. bouton. Kungen bar en äldre versionen med en miniatyrkraschan på en ljusblå bandrosett. De båda prinsarna bar den nygamla versionen med guldseraf som Jonas Arnell skrivit om.
Kungafamiljen på riksmötets öppnande.
Medaljer då? Jo, de kommer ofta tillsammans med en lite rosett i samma band. Idag kunde riksmarskalken Svante Lindqvist samt ett par landshövdingar ses med sådana. Samtliga tre är innehavare av Konungens medalj av 12:e storleken i Serafimerordens band.
T. h: Landshövdingen i Uppsala, Peter Egardt med medaljrosett. T. v: Förre talmannen Per Westerberg har en finare medalj, men den bärs i kedja och saknar därför rosett.
En annan innehavare av samma medalj som bar den i original är hovstallmästaren Mertil Melin som ridit i den kungliga kortegen i tretton år och idag gjorde det för sista gången. På hovstallets paraduniform bärs utmärkelser alltjämt i original och Melin har samlat på sig en del under sina år som arméchef och hovstallmästare.
Mertil Melin vid ett statsbesök 2011.
Men!? Var det inga kvinnor som bar utmärkelser idag? Jo, en dam på läktarens tredje rad bar en liten medalj. Av bandet av döma en av regeringens medaljer. Strikt sett inte helt korrekt, men tanken är helt rätt. Har du medalj – då bär du den. Hoppas att både kvinnor och män såg den och kommer ihåg att plocka fram de egna utmärkelserna till nästa tillfälle.
Som tidigare utlovat kommer här en recension av Perspectives on the Honours Systems – en antologi om ordensväsendet i norden och Ryssland, utgiven 2015 av Kungl. Vitterhetsakademin med Antti Matikkala och Staffan Rosén som redaktörer. Det är roligt att ordensväsendet ägnas uppmärksamhet från svenskt håll, trots den istid de inhemska ordnarna just ni genomlider.
De femton experter som lånat sina pennor till boken kan sitt ämne. Ofta blir det riktigt på djupet. Antti Matikkala redogör t. ex. för hur Sverige under Karl XII närmade sig Frankrike kulturellt, och hur detta senare ger upphov till tre svenska ordnar 1748 med franska förlagor. En tidigare obelyst del av de svenska ordnarnas historiska bakgrund.
Flera artiklar behandlar ordensväxlingar mellan länder, såväl historiska som nutida. Ordnar som diplomatiskt redskap får sin fulla belysning. Som vänskapligt medel, vid statsbesök och ambassadörsavtack, men också när ordensutdelningar dragits tillbaka som en markering mot ett lands politik. Mycket att förkovra sig i för den intresserade.
Det finns även mer lättillgängliga artiklar för den mer allmänt intresserade. En artikel beskriver marskalk Mannerheims sätt att förhålla sig till sitt stora ordensinnehav, även den av Bergroth. Mannerheim var mycket mån om att välja rätt utmärkelser för varje tillfälle, vilket ger upphov till flera lustiga anekdoter.
Boken är mycket väl illustrerad med bilder på ex. Mannerheims ordnar. För första gången fick jag se hur storkorsband klippts av och fäst på frackbröstet med knappar, vilket förklarar varför det i vissa fall verkar gå från höft till armhåla.
För första gången har jag t. ex. fått förklaringen varför storkorsbandet verkar gå från höft till armhåla på vissa äldre fotografier. Tydligen var det vanligt att klippa av bandet och fästa det på magen med knappar (se bilden) och därav det ibland märkliga intrycket.
Slutligen finns några översiktliga redogörelser för de svenska, finska och ryska ordensväsendena idag för den som vill orientera sig. Perspectives on the Honours Systems är nog en bok som bara den riktigt entusiastiske läser från pärm till pärm, men viss finns där artiklar för alla grader av ordensintresserade. Såväl expert som nybörjare rekommenderas att läsa den. Boken går att köpa här.
Phaleristica 