Strumpebandsorden är en av världens äldsta och mest prestigefyllda riddarordnar. Den grundades omkring 1348 som ett andligt brödraskap av Edvard III för 25 av hans riddare. Det finns många historier om varför just strumpebandet valdes som ordens emblem. Den mest kända är hur en kvinna ska ha tappat sitt strumpeband under en bal, varpå kungen avstyr den pinsamma situationen med orden Honi soit qui mal y pense (”skam den som tänker illa härom”). Andra teorier talar om strumpebandet i riddardiktningen eller om liknande remmar som håller ihop rustningar. Hur det än är med det så är Honi soit qui mal y pens än idag ordens motto, och de alltjämt 25 platserna hett eftertraktade.
Det mindre ordenstecknet ”The Lesser George” föreställande Sankt Göran och bärande ordens motto.
Trots att det funnits fyra öppna platser i orden har drottning Elizabeth, som i egenskap av ordenssuverän tar alla beslut gällande den, valt att avvakta med att fylla dem. För att kvalificera sig för Strumpebandsorden ska man helst ha innehaft ett högt ämbetet inom statsförvaltningen. Traditionellt tillkännages nya riddare på nationalhelgonet Sankt Görans dag den 23 april, så dagens besked (på det svenska nationalhelgonet Sankt Eriks dag!) kom något oväntat.
De nya riddarna är Baron Charles Kay-Shuttleworth, styrelseordförande i rådet för hertigdömet Lancaster, som sedan tidigare kommendör 1. klass av Victoriaordens (KCVO), och Sir David Brewer, fv. lordlöjtnant i Storlondon, som även är companion av Sankt Mikaels och Sankt Georgsorden samt kommendör av Victoriaorden. Utnämningarna räknas från den 23 april och Strumpebandsorden har därmed endast en ledig plats.
Riddarna iförd ordensdräkt vid ordens högtidsdag.
Upptagandet i orden sker på högtidsdagen den 13 juni i Saint George’s Chapel vid Windsor Castle. Då bärs också den traditionella ordensdräkten. Av den äldre varianten finns lustigt nog endast en komplett uppsättning – i den svenska Livrustkammaren, ursprungligen tillhörande Oscar II som utnämndes till ”extra riddare” 1881. Den fanns utställd i Ordenssalarna under förra året men är nu magasinerad i väntan på att en monter med bättre skydd.
Det veckolånga firandet av Carl XVI Gustafs 70-årsdag är över. Som vanligt vid kungliga högtider kunde man skymta en hel del ordenstecken och medaljer. Inte fullt lika många som om kungen valt högtidsdräkt till sin födelsedagsbankett, men tillräckligt för att ge oss entusiaster vårt lystmäte. Överraskningar blev det också.
Kungen tar emot Smålands Karoliners medalj. Foto: Kungahuset.se.
Under veckan infann sig representanter från olika organisationer för att uppvakta kungen. Från Smålands Karoliner kom en delegation i full karolinermundering vars ordförande Roland Sandberg överlämnade föreningens medalj till kungen. Sandberg har själv fått medalj av kungen såväl som regeringen (Kon:sGM8 och GMiq8) för sina insatser som föreningens skapare och befälhavare och bar dessa på karolineruniformen.
Den egentliga födelsedagen inleddes med tacksägelsegudstjänst (Te Deum) i slottskyrkan och jubilaren bar arméns uniform med fem minnestecken i originalstorlek på bröstet. Som jag tidigare skrivit har kungen alldeles nyligen lagt till Harald V:s minnestecken till sin medaljuppsättning. Lite tråkigt är det att kungen inte brukar bära ordnar till arméuniformen, för axelband och kraschaner fungerar utmärkt till den moderna vapenrocken m/87. Prins Carl Philip följde sin fars exempel och bar bara utmärkelser på bröstet.
Foto: Henrik Garlöv, Kungahuset.se
Efter att ha bevittnat Försvarsmaktens uppvisning med musikkårer och vaktavlösning på den yttre borggården och tagit emot folkets gratulationer på Lejonbacken svidade kungen om till kostym. På bröstet bar han Serafimerordens ordensknapp (bouton) vilket han och prinsarna brukar göra för att markera särskilt högtidliga tillfällen.
Till kvällens bankett blev det ytterligare ett klädbyte. Kungen hade som sagt inte valt högtidsdräkt som klädkod utan istället smoking. Halstecken och miniatyrer är tillåtna till smoking enligt de svenska reglerna, men kungafamiljen har ingen tradition av att bära det, annat än drottningen och prinsessorna som bär kungens miniatyrporträtt. Den ende jag såg med en ordensminiatyr var prins Andreas av Sachsen-Coburg-Gotha som bar Sachsen-Ernestinska husorden på slaget.
Foto: Peter Knutson, Kungahuset.se
Så kom överraskningen! Kungen hade instiftat ett nytt jubileumsminnestecken med anledning av dagen som gästerna tilldelats före middagen. Tvärt emot vad jag hade gissat. Det är framtaget av ordensintendent Tom Bergroth och i form av kungens krönta monogram i guld. Monogrammet, som inte är det som vanligen används, känns igen från kungens första minnestecken från 1996 där det är graverat av Ernst Nordin. Det nya tecknet har inspirerats av Gustaf V:s jubileumsminnestecken II, som också är ett krönt monogram, och bärs i ett ljusblått band med kantränder av guld.
Carl XVI Gustafs jubileumsminnestecken III. Foto: Kungahuset.se
Därmed har kungen slagit svenskt rekord i antalet instiftade minnestecken, vilket kanske inte var så oväntat i och med att han regerat längst av alla monarker i modern tid. Vem vet vad vi får se på framtida jubileet och födelsedagar? För fler lär det bli. 70 är ingen ålder.
Idag den 28 april är Stora ordensdagen – de svenska ordnarnas högtidsdag. Datumet valdes vid instiftandet 1748 eftersom det var Kung Fredrik I:s födelsedag. Han hade dock mycket litet med instiftandet att göra. Initiativtagaren var kanslipresidenten Carl Gustaf Tessin, den förste ordenskanslern. Enligt Tessins ceremoniel skulle ordensdagen firas med gudstjänst och riddardubbning i Riddarholmskyrkan. Vid den första ordensdagen var kungen svårt sjuk och själva dubbningen fick utföras i hans egna rum. Desto piggare var den tvåårige Prins Gustaf (III) som deltog iförd en koltvariant av ordensdräkten.
Prins Gustafs (III) serafimerkolt.
Rätt så snart flyttades ceremonin till den mer närbelägna och betydligt varmare Slottskyrkan. Samtidigt tog man i bruk den särskilda serafimersalen på slottet som var inredd med ordnarnas insignier. Här presiderade Kungen över ordenskapitlet, det beslutande organet i frågor som rörde ordnarna. Sedan 1751 hade kungen ensam beslutanderätt men serafimerriddarna och kommendörerna av de andra ordnarna hade rätt att delta. Kapitlet hade två ordinarie sammanträden per år: på stora ordensdagen i april och på den lilla ordensdagen i november (se tidigare inlägg).
Serafimersalen på Kungl. slottet med ordenskapitlets bord.
Dubbningen skulle upphöra i mitten av 1800-talet men traditionen med ordenskapitel i april har behållits in i våra dagar. Ordnarnas organisation, Kungl. Maj:ts orden, är formellt separat från hovet och kapitlet fungerar som ett årsmöte med genomgång av ekonomi och beslut i olika frågor. Sedan ett par år tillbaka använder man återigen serafimersalen där kapitlets bord och stolar står permanent uppställda som en del av ordensutställningen. De är klädda i vit tyg med svarta patriarkalkors – Serafimerordens färger och emblem. Med åren har tyget slitits ned och det ska snart bytas ut. De ska hålla för många kapitel till.
Trots att ordensväsendet är långt ifrån lika praktfullt och omfattande som det var 1748 så lever traditionen och organisationen i allra högsta grad i allra högsta grad. Glad ordensdag!
Den 7 oktober 1940, samma år som Danmark och Norge ockuperats av Nazityskland, mottog den svenske överbefälhavaren Olof Thörnell storkorset av tyska Örnens orden vid en ceremoni i Stockholm. Ordensbrevet var undertecknat av Adolf Hitler själv. Kritiken kom omedelbart och det antydes att Thörnell belönades för tyskvänlighet. I själva verket låg det ett diplomatiskt spel bakom utnämningen, som långt senare belystes av en artikel av Arvid Cronenberg.
Olof Thörnell 1942.
Ordnar har fungerat som smörjmedel inom diplomatin sedan 1700-talet. En ordensutnämning var och är ett billigt sätt att visa vänskap mot andra länder. Det finns flera fall där ordnar reserverats enkom för utlänningar, vilket sedan 70-talet är fallet med svenska Nordstjärneorden. Trots att motståndet mot ordnarna var stort ville man behålla detta diplomatiska verktyg. Idag mottar ungefär 100 utländska medborgare Nordstjärneorden varje år.
Tyska Örnens orden.
Tyska Örnens orden skulle fylla samma funktion när den instiftades av Hitler den 1 maj 1937. Dess syfte var att främja Nazitysklands intressen i utlandet, och en uppgift på Wikipedia gör gällande att den tilldelas 254 svenskar innan den upphörde. I vissa fall rent protokollära utnämningar, i andra till nazistiska sympatisörer.
I Thörnells fall hade han själv mycket lite kontroll över händelseförloppet som ledde fram till utnämningen. Ett förfluget skämt av en av hans underordnade ledde oväntat till ett möte på en tågvagn i det ockuperade Norge mellan Thörnell och hans tyske motsvarighet. Resultatet blev en militär avspänning vid gränsen, med en diplomatisk ordensutväxling som följd. Någon möjlighet för Thörnell att avböja fanns inte. Läs hela historien i Krigsvetenskapsakademiens Handlingar & Tidskrift här.
Olof Thörnell blev även kommendör med stora korset av Svärdsorden 1937, riddare av Serafimerorden 1942, samt riddare av Vasaorden 1945. Hans utmärkelser finns idag i Armémuseums samlingar.
I Riddarholmskyrkan i Stockholm finns bara en kyrkklocka, Serafimerklockan. Den blev gjuten 1839 av bronset från de klockor som förstördes i den stora branden i kyrkan fyra år tidigare. Då hade Riddarholmskyrkan sedan länge upphört att vara församlingskyrka, och den nya klockan hade endast en uppgift: att ringa för avlidna medlemmar av kungahuset, samt riddare eller ledamöter av Serafimerorden. Detta kallas Serafimerringning.
Serafimerklockan, högst upp prydd av serafer och patriarkalkors.
I en annan kyrka, katolska Hedinger Kirche i Sigmaringen i Tyskland, begravdes idag prinsessan Birgittas framlidne make prins Johann Georg av Hohenzollern i en privat ceremoni. Det svenska kungaparet deltog tillsammans med prins Carl Philip, prinsessan Desirée, Niclas Silfverschiöld, prinsessan Christina, samt prinsessan Margarethas dotter Sibylla. Kyrkan är sedan 1500-talet gravkyrka för den sigmaringska grenen av ätten Hohenzollern som Johann Georg tillhörde.
Hedinger Kirche.
Vid sitt bröllop 1961 utnämndes Johann Georg till riddare av Serafimerorden. Han blev den fjärde serafimerriddaren att läggas till vila i denna kyrka. Den siste regerande fursten av Hohenzollern-Sigmaringen Karl Anton (1811–1885) tilldelades orden 1864 av Karl XV. Dennes sonsonsson Fredrik (1891–1965), Johann Georgs far, mottog den av Gustaf V 1936. Vid bröllopet 1961 fick även Johann Georgs bror Fredrik Wilhelm (1924–2010) motta orden, och Fredrik tilldelades ordenskedjan som särskild utmärkelse.
Tillbaka till Sverige och Serafimerringningen som traditionellt äger rum mellan kl. 12 och 13 på dagen för den avlidne riddarens begravning. Kl. 11.55 idag fördes Johann Georgs vapensköld från Stockholms slott till Riddarholmskyrkan, eskorterad av grenadjärer och trumslagare ur Livgardet. Till ljudet av Serafimerklockan fördes skölden in och ställdes upp i koret där Livgardets dragonmusikkår spelade Karl XV:s sorgmarsch. Ordensintendent Tom C. Bergroth berättade om prinsen.
Skölden, som bär Johann Georgs namn och utnämningsdatum samt det Hohenzollerska vapnet (kvadrerad i silver och svart) krönt av en krona som markerar ättens furstliga rang, kommer att sättas upp i kyrkan. Där hänger redan hundratals sköldar för riddare och ledamöter sedan 1748.
Många människor passade på att besöka kyrkan och bevittna denna anrika och ovanliga ceremoni.
I ett tidigare inlägg har jag skrivit om hur drottning Louise tog initiativet till att öppna de svenska ordnarna för kvinnor, vilket skedde 1952. Efter det kunde många förtjänta kvinnor tilldelas ordnar som ett kvitto på deras allt större roll i samhällslivet under 1900-talet. Idag på Internationella kvinnodagen är det värt att uppmärksamma flera av de kvinnor som från belöningsväsendets uppkomst på 1700-talet förärats en medalj eller en orden.
Slaget vid Svensksund.
Vi börjar redan under slutet av 1700-talet. Gustaf III förde krig mot Ryssland och hade 1789 instiftat medaljerna För tapperhet i fält och För tapperhet till sjöss för att belöna underofficerare och manskap. Minst två kvinnor tilldelades den senare: Brita Hagberg, som tagit värvning utklädd till man och blev upptäckt först när hon sårats i slaget om Svensksund, och pigan Anna Maria Engsten som trots fientlig beskjutning styrde ett skepp genom det Viborgska gatloppet sedan dess besättning övergivit det.
Lea Ahlborn.
Under 1800-talet blev det vanligare att kvinnor belönades med medalj, inte sällan för sitt arbete med välgörenhet. Dessutom var många av dessa medaljer skapade av en kvinna – Lea Ahlborn – som från 1855 var gravör på Kungl. Myntverket och därmed Sveriges första kvinnliga statsanställda. Fram till sin död 1897 formgav hon nästan alla mynt och medaljer som gavs ut i Sverige och fick dessutom själv ta emot medaljerna Litteris et Artibus och Illis quorum meruere labores av 12:e storleken.
Selma Lagerlöf.
Om Selma Lagerlöfs medaljer, de hittills enda av sitt slag att utdelas i Serafimerordens band, har jag redan skrivit. Kerstin Hesselgren mottog 1918 Illis quorum för sitt arbete som Sveriges första yrkesinspektris. Hon blev 1922 riksdagens första kvinnliga ledamot och mottog 1932 medaljen För medborgerlig förtjänst av 12:e storleken.
Så öppnades äntligen ordnarna för kvinnor 1952. Serafimerorden och Svärdsorden han aldrig utdelas förlänas några kvinnor utanför Kungahuset innan de stängdes för svenskar 1974. Nordstjärneorden och Vasaorden hann dock få ett antal framstående kvinnor som innehavare.
Nordstjärneorden.
Inom Nordstjärneorden, som tillföll statliga ämbets- och tjänstemän, märks kommendörerna av 1. klass Nanna Svartz, överläkare och den första kvinnliga professorn i medicin (1959), Ingrid Gärde Widemar, det första kvinnliga justitierådet (1970), och Cecilia Nettelbrandt, den första kvinnan på en talmanspost i riksdagen (1974). De enda kommendörerna med stora korset var överhovmästarinnorna Louise Rålamb (1952) och Astrid Rudebeck (1958).
Vasaorden.
Vasaorden tillföll bl. a. kommunala förtroendevalda, representanter för näringslivet samt konstnärer och författare. Bland Vasaordens kommendörer av 1. klass finner vi operasångerska Birgit Nilsson, och bland kommendörerna Eva Remens, den första kvinnan i Stockholms stadsfullmäktiges presidium (1974), Helen Adèle Heilborn, VD för Sverige-Amerikastiftelsen (1963) och skulptören Ebba Hedqvist (1974). Bland ledamöterna finns advokaten Stina Peyron (1964), professorn Vivi Laurent-Täckholm (1957) och Astrid Lindgren (1968).
Birgit Nilsson.
Birgit Nilsson tilldelades 1981 Illis quorum av 18:e storleken (den allra finaste) strax innan den reserverades för politiker. Hon bar den gärna när hon uppträde och konstaterade nöjt i en intervju att hon var den enda kvinnliga innehavaren. Både Astrid Lindgren och Greta Garbo tilldelats den 12:e storleken 1985. Greta Garbo hade ett par år tidigare hedrats med Nordstjärneordens kommendörstecken, vilket hon som amerikansk medborgare kunde tilldelas.
Alice Trolle-Wachtmeister.
En av de allra sista att tilldelas Vasaorden 1974 var dåvarande Rikslottachefen Alice Trolle-Wachtmeister. Hon blev senare statsfru hos Drottning Silvia och överhovmästarinna 1994-2015. Under sin långa tid vid hovet har hon tilldelats inte mindre än 23 storkors (!) av utländska statsöverhuvuden, och dessutom tilldelas H.M. Konungens medalj av 12:e storleken i kedja.
Kungen har precis tillkännagivit namn och titel för Kronprinsessans och Prins Daniels nyfödde son:
Hans Kunglig Höghet Oscar Carl Olof, Prins av Sverige, Hertig av Skåne
Han kommer att kallas Oscar. Enligt vad som gällt sedan de kungliga ordnarnas instiftande 1748 kommer prinsen att räknas som riddare av Serafimerorden från födseln och skrivas in i matrikeln som nr. 873. På dopet kommer kungen att fästa ordenstecknet i mindre format på dopklänningen. En tradition från 1778 som återupplivades till Prinsessan Estelles dop 2012.
Prinsessan Estelle med Serafimerorden vid sitt dop den 22 maj 2012.
Insignierna i originalstorlek bärs dock först efter myndighetsdagen då de högtidligen överlämnas. Då kommer prinsen även att bära Nordstjärneordens kommendörstecken i svart band om halsen, något som återinfördes av Kungen 2013. Fram till 1975 fick prinsarna även Svärdsorden automatiskt.
Carl XIII:s orden.
Ytterligare en orden som med automatik tillfaller de kungliga prinsarna (i detta fall inte prinsessorna) är Carl XIII:s orden. Instiftad 1811 som belöning för Frimurarordens högsta ämbetsmän. Orden har en grad: riddare, som bär ordenstecknet om halsen och ett mindre kors på bröstet. Antalet är begränsade till 33, vilket inte innefattar de kungliga innehavare som prins Oscar nu tillhör. Sedan 1826 tillfaller den prinsar vi födseln men bärs först efter att de blivit frimurare och erhållit den högsta graden. Den siste kunglige frimuraren i Sverige var Prins Bertil som dessutom var stormästare 1973-1997.
Dopordnar i Livrustkammaren.
För att markera alla de ordnar som en kunglig prins föddes som innehavare av fästes förr ett antal kokarder i respektive ordensband vid det Serafimerband som användes vid dopet. Dessa används inte längre och förvaras idag i Livrustkammaren tillsammans med ett antal miniatyrkraschaner.
1975 gav Kungl. Maj:ts orden ut De kungl. svenska riddarordnarna, en förteckning över samtliga 25 ooo levande svenska ordensinnehavare. Listan var definitiv, sedan ordensreformen trätt ikraft vid årsskiftet 1974/75 skulle inga nya namn läggas till. Redaktören C.G.U. Scheffer skrev i förordet att många av innehavarna var så unga att det skulle leva in en bit på 2000-talet. Och visst finns än idag innehavare kvar av de kungliga ordnarna.
I Facebook-gruppen Återinför det svenska ordensväsendet uppmärksammades häromdagen att en av dem, Curt-Steffan Giesecke, gått bort vid en ålder av 94 år. Han blev kommendör av Vasaorden 1970. Detta föranledde frågan om vilka andra ordensinnehavare som finns kvar, en fråga som jag med ledning av ovan nämnda förteckning kan redogöra lite för. Även om redogörelsen blir långt ifrån uttömmande.
Serafimerorden, förlorade sin siste icke-kunglige svenske riddare när Sten Rudholm gick bort 2008. Han blev utnämnd den 3 december 1974 som president i Svea hovrätt och blev sedermera riksmarskalk. Sedan 1995 kan den dock åter tilldelas inom Kungahuset, och ordens ämbetsmän bär ordenstecknet om halsen eller på bröstet.
Nordstjärneorden, hade allra flest innehavare 1975. Jag har inte kunnat hitta någon kommendör med stora korset, men f.d. ambassadören och överceremonimästaren Axel Lewenhaupt som är kommendör av första klass är fortfarande i livet. Ordföranden i Kungl. Patriotiska Sällskapet Johan Nordenfalk är riddare. Inom universitetsvärlden finns förre kanslern Carl-Gustaf Andrén som blev ledamot 1968 (inte riddare eftersom han är präst) och förre Uppsalarektorn Stig Strömholm som blev riddare 1973.
Svärdsorden, har inga levande kommendörer med stora korset. Däremot flera kommendörer av första klass: generalmajorerna Evert Båge, Sven Olof Olson och Carl-Gustaf Ståhl, samtliga utnämnda 1974. Riddare finns det relativt gott om, alla officerare fick ju riddartecknet efter 20 års tjänst. Ett exempel är kungens förre stabschef Bror Stefenson och förre hovstallmästaren Hodder Stjernswärd.
Vasaorden, hade relativt få innehavare. Kommendör med stora korset var en mycket exklusiv utmärkelse och var finast efter Serafimerorden, Irans förre utrikesminister Ardeshir Zahedi är den ende i livet. Någon kommendör av första klass har jag inte kunnat hitta. Däremot finns flera kommendörer, kungens svågrar Niclas Silfverschiöld och Tord Magnuson utnämnda 1966 och 1974, samt P. G. Gyllenhammar. Bland riddarna märks det äkta paret Alice och Hans-Gabriel Trolle Wachtmeister, den förre utnämnde som rikslottachef 1974 och den senare som godsägare 1970. Även direktören Anders Wall samt hovsångerskorna Kerstin Meyer och Margareta Hallin hörde till de sista att motta riddar- och ledamotstecknen, 1973 och 1974.
Att Fredrik Reinfeldt får Konungens medalj ”för mångåriga och betydelsefulla insatser som statsminister” ger mig tillfälle att skriva om hur statsministrar genom tiderna belönats för sitt arbete. Inte oväntat handlar det om politik.
Dagens statsministerämbete räknar sitt instiftande till 1876. Då var det självklart att innehavaren skulle bli serafimerriddare. Serafimerorden var ju instiftad:
”som belöning för dem, vilka genom sina tjänster till konung och fädernesland gjort sig högst förtjänta och således blivit värdiga att bekläda rikets högsta ämbeten.”
Det centrala kravet var just att bekläda ämbetet. Mångåriga eller betydelsefulla insatser behövdes inte. Så fick samtliga statsministrar från Louis De Geer d.ä. (1876–80) till Christian Lundeberg (1905) ta emot Serafimerorden. Det sista exemplet är belysande. Lundeberg tog emot orden dagen före sin avgång. Hans period som statsminister översteg inte hundra dagar.
Sveriges förste statsminister Louis De Geer 1884.
Samma utdelningsprinciper återfanns även bland de lägre och mer vanligt förekommande ordensgraderna. Ämbete, inte förtjänster, avgjorde om man fick en orden. Detta, tillsammans med att förläningarna sågs som ett uttryck för kungamakten, skapade ett motstånd mot ordnar bland liberaler och socialdemokrater som ofta avböjde att ta emot dem.
Den förste liberale statsministern blev också den förste att avstå Serafimerorden, nämligen Karl Staaff (1905–06 och 1911–14). Staaff såg förtjänster med ordensväsendet och försvarade det till och med inför riksdagen. Den pågående konflikten med Gustaf V om parlamentarismen gjorde det dock omöjligt får honom att ta bli serafimerriddare. Ett så nära förbund kunde han inte ingå med kungen. Han blev istället kommendör med stora korset av Nordstjärneorden den 6 juni 1912.
Inga efterföljande liberala eller socialdemokratiska statsministrar tog emot ordnar. Det gjorde dock de som tillhörde högern eller bondeförbundet. Den opolitiske Louis De Geer d.y. (1920–21) blev sannolikt inte erbjuden någon då han fick avgå efter förödande kritik från sin egen expeditionsministär. Axel Pehrsson-Bramstorp blev den siste statsministern att bli serafimerriddare. Dock först 1949 för sina många år i riksdagen, långt efter hans så kallade ”semesterregering” juni–september 1936.
Under 1900-talet dominerade socialdemokraterna politiken, och få av dem tog emot ordnar. När rörelsen på 60-talet kunde se tillbaka på över 40 år i regeringsställning tänkte man på sina håll att det ändå var synd att så många fick gå utan synliga hedersbevisningar. Planer på en ”socialdemokratisk Serafimerorden” tog form. Lyckligtvis förfogade regeringen redan över en belöningsmedalj, den av Gustav III instiftade Illis quorum meruere labores. Inte olikt ordensväsendet var medaljen uppdelad i fyra storlekar, varav den högsta bars i kedja om halsen och var särskilt exklusiv.
Rickard Sandler (1925–26) tog emot Illis quorum.
1962 kunde Tage Erlander dela ut Illis quorum av 18:e storleken till sin ende företrädare som var i livet: Rickard Sandler (1925–26), samt till statsråden Axel Gjöres och Gustav Möller. Därtill var de mycket väl förtjänta efter många i politiken. Den stora skillnaden mellan medaljen och de ordnar de avstått från var att medaljerna skulle de få behålla medan ordenstecknen hade varit till låns.
1984 blev det dags igen. Då skulle Tage Erlander själv belönas, denna gång med statsråden Gunnar Sträng och Torsten Nilsson. För att inte ge utmärkelsen en alltför socialdemokratisk prägel var även de borgerliga partiledarna Gunnar Hedlund och Jarl Hjalmarsson inbjudna. Det blev sammanlagt fem medaljer av 18:e storleken. Inför utdelningen hade man enats om att mottagarna skulle få samma rang som serafimerriddare, vilket även gällde Konungens medalj av 12:e storleken med kedja.
Konungens medalj hade efter ordensreformen utökats från att vara en ren hovmedalj till att även belöna samhällsförtjänster. Sett till vilka den tilldelats har den högsta graden (12:e storleken med kedja) visat sig vara närmast identisk med Serafimerorden och tillfallit ärkebiskopar, överbefälhavare, samt givetvis statsministrar. Därför kan det tyckas märkligt att samtliga statsministrar efter Olof Palme tagit emot den: Thorbjörn Fälldin (1986), Ingvar Carlsson (1996), Carl Bildt (2003), Göran Persson (2009) och nu senast Fredrik Reinfeldt.
Till skillnad från ordensväsendet (som ursprungligen infördes av riksdagen) har Konungens medalj visat sig vara helt okontroversiell. För statsministrarnas del kan det delvis förklaras att de tilldelas den först när de lämnar riksdagen, och inte när de befinner sig i den politiska hetluften som var fallet med Serafimerorden. Bland mottagarna finns många andra socialdemokrater, liberaler och miljöpartister, till och med vänsterpartister. Det verkar finnas en bred politisk uppslutning för utmärkelser som tilldelas restriktivt och efter individuell prövning.
Den 17 januari firar kung Harald och drottning Sonja 25 år tillsammans på den norska tronen. Det kommer att firas, bland annat med en vinterfest utanför slottet i Oslo och med en jubileumsresa längst kusten upp till Trondheim. Den brännande frågan är förstås om det blir en jubileumsmedalj.
Jubileumsmonogrammet.
Traditionen med kungliga jubileumsminnestecken inleddes av den svensk-norske kungen Oscar II som 1897 instiftade ett till minne av sin 25-åriga regering. 549 exemplar delades ut: 232 med serafimerblått band till familjemedlemmar och gäster, 268 i högblått band till den svenska hovpersonalen, och 49 i rött band till den norska hovpersonalen.
Kung Carl Gustaf med Haakon VII:s och Olav V:s minnesmedaljer.
Medaljtraditionen förblev stark i Norge. Haakon VII hann instifta jubileumsmedaljer för både 25 och 50 år som norsk kung, och även Olav V instiftade en 25-årsjubileumsmedalj. Båda kungarna hedrades efter sin död med minnesmedaljer, de som kung Carl Gustaf brukar bära. Alla i enkelt rött band som Oscar II:s tecken.
Kung Harald V med Sankt Olavs ordens kejda och Förtjänstordens axelband.
Harald V är inte främmande för att instifta nya ordnar och medaljer. Han tog aktiv del i skapandet av norska Förtjänstorden 1995 för insatser utanför Norge eller av utländska medborgare. Detta för att inte urvattna värdet av Sankt Olavs orden. Det sägs att dess blå band var hans val. Till de som hävdade att det var onorsk lär han ha svarat ”Det er jeg som er Kongen”.
Krigskorset med svärd i original och miniatyr.
Allra mest lovvärd är dock reformen för ett par år sedan då utmärkelserna från andra världskriget – Krigskorset med svärd, Sankt Olavsmedaljen med ekgren och Krigsmedaljen – återuppväcktes för att belöna tapperhet och förtjänster i krig och väpnade konflikter.
Den svenska regeringen har mycket att lära av kung Haralds tid på tronen. Hoppas att han unnar sig en väl förtjänt jubileumsmedalj.
UPPDATERING:
Visst blev det en jubileumsmedalj. Den delades ut och bars av gästerna vid jubileumsgudstjänsten den 17 januari.
Phaleristica 