Prins Johann Georg av Hohenzollern har idag avlidit vid en ålder av 83 år meddelar hovet. Han gifte sig med prinsessan Birgitta av Sverige den 25 maj 1961 och fick med henne tre barn. Prinsen var konstvetare och länge generaldirektör för Bayerns tavelsamlingar.
Prinsessan Birgitta och Johann Georg vid bröllopet i Stockholm 1961.
Ett par dagar före vigseln i Stockholm utnämndes han till riddare av Serafimerorden. På dagen för hans begravning kommer hans vapensköld att bäras från Kungliga slottet till Riddarholmskyrkan vars klockor kommer att ringa oavbrutet i en timme i så kallad Serafimerringning varefter skölden sätts upp i kyrkan. Han innehade även kung Gustaf VI Adolfs minnesmedalj, kung Carl XVI Gustafs jubileumsminnestecken I samt kronprinsessan Victorias och Daniel Westlings bröllopsminnesmedalj.
För sina insatser för konsten tilldelades han förtjänstkorset av 1 kl. av tyska förtjänstorden samt bayerska Förtjänstorden.
Med anledning av prinsens bortgång gör kungen följande uttalande:
Jag och min familj har med stor sorg tagit emot beskedet att Prinsessan Birgittas make Prins Johann Georg av Hohenzollern avlidit. Våra tankar går till Prinsessan Birgitta och familjen.
UPPDATERING:
Prins Johann Georgs begravning äger rum lördagen den 12 mars i Hedinger Kirche i Sigmaringen. Serafimerringningen äger rum mellan kl. 12 och 13 och Riddarholmskyrkan är under denna tid öppen för allmänheten.
En underlig episod i svensk militärhistoria slutade med en ännu underligare medalj: Drottningholmsmedaljen eller Hederstecknet för grenadjärer från 1799.
Den 24 september 1798 utfärdade kung Gustav IV Adolf ett brev genom vilket han beordrade 13 regementen att skicka honom det ”längsta, wackraste och hurtigaste manskapet” att tjänstgöra vid Drottningholms slott som kungens eget palatsgarde. Två månader senare hade ett manskap om 250 samlats ihop och ”Konungens Egen Grenadier Batallion” tog över vakttjänsten vid slottet.
Grenadjärerna försågs med särskilda uniformer och tilläts odla mustascher, vilket var ett militärt privilegium. Under det knappa år som bataljonen var i tjänst visade kungen den stort intresse och stannade längre än vanligt på Drottningholm för att ta aktiv del i dess uppsättande. Under kungens eget chefskap tjänstgjorde bataljonen under tornerspel och paraderade i Stockholm.
Inrättandet av bataljonen sågs i vida kretsar som ytterst slösaktigt även om kungen stod för de flesta kostnaderna. Till slut insåg kungen själv detta och upplöste bataljonen den 30 september 1799. Till de hemförlovade grenadjärerna lät kungen prägla fyrkantiga medaljer av silver ”som tack för trogen tjänst att bäras i mörkrött band på venstra sidan av bröstet”. De tilläts även bära sina särskilda livplagg ytterligare ett par år och dessutom behålla mustascherna.
Den kvadratiska formen är mycket sällsynt på medaljer, samt även det förhållande att medaljen skulle lämnas i arv och bäras av mottagarnas äldsta söner och deras söner o.s.v. Georgskorset och det mörkröda bandet syftar på frimurarorden. En på alla sätt underlig medalj som soldaterna fick med sig från året vid Drottningholm.
De förmåner kungen gett sina grenadjärer uppvägde dock inte den vanära han ådrog sig efter statskuppen 1809. Det var inte längre önskvärt att bära en medaljen med den avsatte kungens namn, och nya medaljer präglades med namnet Gustav Adolf utbytt mot det anonyma ”konungen”.
Den 6 februari 1666 bildades gördelmakareämbetet (”skrået”) i Stockholm av fyra metallhantverkare. Den främste av dem, Henrik Grau, startade upp en verkstad för metallarbeten som efter många namn- och ägarbyten 1842 övertogs av gesällen Carl Claes Sporrong. Denne lyckades expandera verksamheten markant genom att bli leverantör av knappar till de nya statliga verken. Sporrong började då även tillverka medaljer och fick hedersuppdraget att göra medaljerna för OS i Stockholm 1912.
Sporrongs medalj till de olympiska spelen i Stockholm 1912.
Idag är Sporrong hovleverantör och levererar bl. a. medaljen För nit och redlighet i rikets tjänst som delas ut efter 30 års statlig anställning, samt Norges främsta utmärkelse, Krigskorset med svärd. Dessutom har man, femtio år efter att verkstäderna flyttade från Stockholm, fortfarande uppdraget att gjuta Stockholms S:t Eriksmedalj. Även Norrköpings S:t Olofsmedalj tillverkas av Sporrong.
Under 1900-talet var Sporrong ledande inom medaljtillverkningen i Sverige vid sidan av Myntverket. Idag sker själva tillverkningen i Finland och Estland. Sporrong har förtroendet från många länder, kommuner och privata sammanslutningar att tillverka deras utmärkelser. Det finns mycket att fira på AB Sporrong som idag firar 350 år.
1975 gav Kungl. Maj:ts orden ut De kungl. svenska riddarordnarna, en förteckning över samtliga 25 ooo levande svenska ordensinnehavare. Listan var definitiv, sedan ordensreformen trätt ikraft vid årsskiftet 1974/75 skulle inga nya namn läggas till. Redaktören C.G.U. Scheffer skrev i förordet att många av innehavarna var så unga att det skulle leva in en bit på 2000-talet. Och visst finns än idag innehavare kvar av de kungliga ordnarna.
I Facebook-gruppen Återinför det svenska ordensväsendet uppmärksammades häromdagen att en av dem, Curt-Steffan Giesecke, gått bort vid en ålder av 94 år. Han blev kommendör av Vasaorden 1970. Detta föranledde frågan om vilka andra ordensinnehavare som finns kvar, en fråga som jag med ledning av ovan nämnda förteckning kan redogöra lite för. Även om redogörelsen blir långt ifrån uttömmande.
Serafimerorden, förlorade sin siste icke-kunglige svenske riddare när Sten Rudholm gick bort 2008. Han blev utnämnd den 3 december 1974 som president i Svea hovrätt och blev sedermera riksmarskalk. Sedan 1995 kan den dock åter tilldelas inom Kungahuset, och ordens ämbetsmän bär ordenstecknet om halsen eller på bröstet.
Nordstjärneorden, hade allra flest innehavare 1975. Jag har inte kunnat hitta någon kommendör med stora korset, men f.d. ambassadören och överceremonimästaren Axel Lewenhaupt som är kommendör av första klass är fortfarande i livet. Ordföranden i Kungl. Patriotiska Sällskapet Johan Nordenfalk är riddare. Inom universitetsvärlden finns förre kanslern Carl-Gustaf Andrén som blev ledamot 1968 (inte riddare eftersom han är präst) och förre Uppsalarektorn Stig Strömholm som blev riddare 1973.
Svärdsorden, har inga levande kommendörer med stora korset. Däremot flera kommendörer av första klass: generalmajorerna Evert Båge, Sven Olof Olson och Carl-Gustaf Ståhl, samtliga utnämnda 1974. Riddare finns det relativt gott om, alla officerare fick ju riddartecknet efter 20 års tjänst. Ett exempel är kungens förre stabschef Bror Stefenson och förre hovstallmästaren Hodder Stjernswärd.
Vasaorden, hade relativt få innehavare. Kommendör med stora korset var en mycket exklusiv utmärkelse och var finast efter Serafimerorden, Irans förre utrikesminister Ardeshir Zahedi är den ende i livet. Någon kommendör av första klass har jag inte kunnat hitta. Däremot finns flera kommendörer, kungens svågrar Niclas Silfverschiöld och Tord Magnuson utnämnda 1966 och 1974, samt P. G. Gyllenhammar. Bland riddarna märks det äkta paret Alice och Hans-Gabriel Trolle Wachtmeister, den förre utnämnde som rikslottachef 1974 och den senare som godsägare 1970. Även direktören Anders Wall samt hovsångerskorna Kerstin Meyer och Margareta Hallin hörde till de sista att motta riddar- och ledamotstecknen, 1973 och 1974.
Att Fredrik Reinfeldt får Konungens medalj ”för mångåriga och betydelsefulla insatser som statsminister” ger mig tillfälle att skriva om hur statsministrar genom tiderna belönats för sitt arbete. Inte oväntat handlar det om politik.
Dagens statsministerämbete räknar sitt instiftande till 1876. Då var det självklart att innehavaren skulle bli serafimerriddare. Serafimerorden var ju instiftad:
”som belöning för dem, vilka genom sina tjänster till konung och fädernesland gjort sig högst förtjänta och således blivit värdiga att bekläda rikets högsta ämbeten.”
Det centrala kravet var just att bekläda ämbetet. Mångåriga eller betydelsefulla insatser behövdes inte. Så fick samtliga statsministrar från Louis De Geer d.ä. (1876–80) till Christian Lundeberg (1905) ta emot Serafimerorden. Det sista exemplet är belysande. Lundeberg tog emot orden dagen före sin avgång. Hans period som statsminister översteg inte hundra dagar.
Sveriges förste statsminister Louis De Geer 1884.
Samma utdelningsprinciper återfanns även bland de lägre och mer vanligt förekommande ordensgraderna. Ämbete, inte förtjänster, avgjorde om man fick en orden. Detta, tillsammans med att förläningarna sågs som ett uttryck för kungamakten, skapade ett motstånd mot ordnar bland liberaler och socialdemokrater som ofta avböjde att ta emot dem.
Den förste liberale statsministern blev också den förste att avstå Serafimerorden, nämligen Karl Staaff (1905–06 och 1911–14). Staaff såg förtjänster med ordensväsendet och försvarade det till och med inför riksdagen. Den pågående konflikten med Gustaf V om parlamentarismen gjorde det dock omöjligt får honom att ta bli serafimerriddare. Ett så nära förbund kunde han inte ingå med kungen. Han blev istället kommendör med stora korset av Nordstjärneorden den 6 juni 1912.
Inga efterföljande liberala eller socialdemokratiska statsministrar tog emot ordnar. Det gjorde dock de som tillhörde högern eller bondeförbundet. Den opolitiske Louis De Geer d.y. (1920–21) blev sannolikt inte erbjuden någon då han fick avgå efter förödande kritik från sin egen expeditionsministär. Axel Pehrsson-Bramstorp blev den siste statsministern att bli serafimerriddare. Dock först 1949 för sina många år i riksdagen, långt efter hans så kallade ”semesterregering” juni–september 1936.
Under 1900-talet dominerade socialdemokraterna politiken, och få av dem tog emot ordnar. När rörelsen på 60-talet kunde se tillbaka på över 40 år i regeringsställning tänkte man på sina håll att det ändå var synd att så många fick gå utan synliga hedersbevisningar. Planer på en ”socialdemokratisk Serafimerorden” tog form. Lyckligtvis förfogade regeringen redan över en belöningsmedalj, den av Gustav III instiftade Illis quorum meruere labores. Inte olikt ordensväsendet var medaljen uppdelad i fyra storlekar, varav den högsta bars i kedja om halsen och var särskilt exklusiv.
Rickard Sandler (1925–26) tog emot Illis quorum.
1962 kunde Tage Erlander dela ut Illis quorum av 18:e storleken till sin ende företrädare som var i livet: Rickard Sandler (1925–26), samt till statsråden Axel Gjöres och Gustav Möller. Därtill var de mycket väl förtjänta efter många i politiken. Den stora skillnaden mellan medaljen och de ordnar de avstått från var att medaljerna skulle de få behålla medan ordenstecknen hade varit till låns.
1984 blev det dags igen. Då skulle Tage Erlander själv belönas, denna gång med statsråden Gunnar Sträng och Torsten Nilsson. För att inte ge utmärkelsen en alltför socialdemokratisk prägel var även de borgerliga partiledarna Gunnar Hedlund och Jarl Hjalmarsson inbjudna. Det blev sammanlagt fem medaljer av 18:e storleken. Inför utdelningen hade man enats om att mottagarna skulle få samma rang som serafimerriddare, vilket även gällde Konungens medalj av 12:e storleken med kedja.
Konungens medalj hade efter ordensreformen utökats från att vara en ren hovmedalj till att även belöna samhällsförtjänster. Sett till vilka den tilldelats har den högsta graden (12:e storleken med kedja) visat sig vara närmast identisk med Serafimerorden och tillfallit ärkebiskopar, överbefälhavare, samt givetvis statsministrar. Därför kan det tyckas märkligt att samtliga statsministrar efter Olof Palme tagit emot den: Thorbjörn Fälldin (1986), Ingvar Carlsson (1996), Carl Bildt (2003), Göran Persson (2009) och nu senast Fredrik Reinfeldt.
Till skillnad från ordensväsendet (som ursprungligen infördes av riksdagen) har Konungens medalj visat sig vara helt okontroversiell. För statsministrarnas del kan det delvis förklaras att de tilldelas den först när de lämnar riksdagen, och inte när de befinner sig i den politiska hetluften som var fallet med Serafimerorden. Bland mottagarna finns många andra socialdemokrater, liberaler och miljöpartister, till och med vänsterpartister. Det verkar finnas en bred politisk uppslutning för utmärkelser som tilldelas restriktivt och efter individuell prövning.
Idag på Konungens namnsdag har man traditionsenligt tillkännagivit namnen på de som kommer att tilldelas Konungens medalj och medaljen Litteris et Artibus. Konungens medalj instiftades omkring 1814 som belöning för hovpersonalen. Efter ordensreformen 1975 utökades den till att bli en allmän belöningsmedalj. Konungen beslutar vem som tilldelas den och bekostar medaljerna själv. Litteris et Artibus instiftades 1853 som belöning för framstående konstnärliga insatser.
Denna gång har 27 personer tilldelats Konungens medalj, 18 män och 9 kvinnor. Vad jag kan se fördelar sig deras samhällsinsatser ungefär såhär: 7 inom statsförvaltningen, 7 inom kultur/idrott, 5 inom akademi/forskning, 3 inom näringsliv, 3 inom hovet och 2 övriga. Litteris er Artibus tilldelas 2 män och 2 kvinnor, de senare är operasångare och de förra dirigent och balettchef. Slutligen får 3 hovanställda motta gåva för lång och trogen tjänst.
Främst bland namnen är fv statsminister Fredrik Reinfeldt och fv överbefälhavare Sverker Göranson som båda får motta Konungens medalj av 12:e storleken med kedja – den högsta graden. Den tilldelas normalt avgående från rikets högsta ämbeten, inte olikt Serafimerorden. För Reinfeldt är det ett tag sedan han avgick. Kanske har han haft förhinder vid tidigare utdelningar.
För andra året i rad delas medaljen ut även i 5:e storleken, vilket annars inte hänt sedan 80-talet. Den verkar användas för betydelsefylla insatser på mindre områden eller över kortare perioder.
Den högtidliga överlämningen äger rum på Stockholms slott den 4 februari. Hela listan över medaljerna finns här.
UPPDATERING:
Fredrik Reinfeldt har förhinder. Till Dagens Industri säger han: ”Det känns mycket hedrande att få ta emot medaljen. Jag kan tyvärr inte ta emot den i nästa vecka på grund av jag sedan tidigare har ett inbokat framträdande i Skåne.”
Infantinnan Cristinas vapensköld omgiven av Karl III:s orden.
Många medaljstatuter innehåller, utöver kriterier för att tilldelas medaljen, även regler för hur medaljen kan dras tillbaka. Att bli den ”förlustig”, som det heter i äldre skrifter. Just denna möjlighet har staden Barcelona använt då man i förra veckan beslutade att dra tillbaka stadens guldmedalj som 1997 tilldelats infantinnan Cristina.
Cristina, som är dotter till ex-kung Juan Carlos I, står just nu anklagad för att vara inblandad i en korruptionshärva tillsammans med sin make. Även om ingen dom fallit är förtroendet för paret bland den spanska allmänheten förbrukat. Gator och sporthallar som uppkallats efter Cristina har fått byta namn, och rättsprocessen mot henne lär ha bidragit till faderns abdikation 2014.
I Barcelona, där infantinnan bodde 1992-2007, har man alltså gått så långt att dra tillbaka sin högsta utmärkelse.
Under 2016 väntas många spännande ordens- och medaljrelaterade händelser. Allt från återkommande medaljförläningar till ridderliga ceremonier. Här är en preliminär lista över datum att hålla reda på:
17 januari: Kung Harald V av Norge firar 25 år på tronen.
28 januari: Karldagen, Kungen förlänar medaljer.
13 mars: Visning av Ordenssalarna med Svenska Heraldiska Föreningen (länk).
23 april: Stora Amaranterordens högtidssammankomst, Tom Bergroth föreläser om Kungliga jubileumsminnestecken (länk).
19 maj: Kungliga Sällskapet Pro Patrias årsmöte med medaljförläning.
20 maj: Johanniterordens riddardag.
29 maj: Veterandagen med förläning av Försvarsmaktens medaljer.
11 juni: Brittiska drottningens officiella födelsedag med tillhörande ordens- och medaljförläningar.
4 juni: Finska försvarets fanfest med tillhörande ordens- och medaljförläningar.
6 juni: Gustavsdagen, Kungen förlänar medaljer.
21-22 oktober: Påvliga Heliga gravens orden håller investitur i Stockholm.
5 november: Eugendagen, Kungen förlänar Eugen-medaljen.
1 december: Kungen förlänar Carl-medaljen.
Tips på andra dagar som kan vara värda att uppmärksammas mottas tacksamt på phaleristica@gmail.com.
Den 17 januari firar kung Harald och drottning Sonja 25 år tillsammans på den norska tronen. Det kommer att firas, bland annat med en vinterfest utanför slottet i Oslo och med en jubileumsresa längst kusten upp till Trondheim. Den brännande frågan är förstås om det blir en jubileumsmedalj.
Jubileumsmonogrammet.
Traditionen med kungliga jubileumsminnestecken inleddes av den svensk-norske kungen Oscar II som 1897 instiftade ett till minne av sin 25-åriga regering. 549 exemplar delades ut: 232 med serafimerblått band till familjemedlemmar och gäster, 268 i högblått band till den svenska hovpersonalen, och 49 i rött band till den norska hovpersonalen.
Kung Carl Gustaf med Haakon VII:s och Olav V:s minnesmedaljer.
Medaljtraditionen förblev stark i Norge. Haakon VII hann instifta jubileumsmedaljer för både 25 och 50 år som norsk kung, och även Olav V instiftade en 25-årsjubileumsmedalj. Båda kungarna hedrades efter sin död med minnesmedaljer, de som kung Carl Gustaf brukar bära. Alla i enkelt rött band som Oscar II:s tecken.
Kung Harald V med Sankt Olavs ordens kejda och Förtjänstordens axelband.
Harald V är inte främmande för att instifta nya ordnar och medaljer. Han tog aktiv del i skapandet av norska Förtjänstorden 1995 för insatser utanför Norge eller av utländska medborgare. Detta för att inte urvattna värdet av Sankt Olavs orden. Det sägs att dess blå band var hans val. Till de som hävdade att det var onorsk lär han ha svarat ”Det er jeg som er Kongen”.
Krigskorset med svärd i original och miniatyr.
Allra mest lovvärd är dock reformen för ett par år sedan då utmärkelserna från andra världskriget – Krigskorset med svärd, Sankt Olavsmedaljen med ekgren och Krigsmedaljen – återuppväcktes för att belöna tapperhet och förtjänster i krig och väpnade konflikter.
Den svenska regeringen har mycket att lära av kung Haralds tid på tronen. Hoppas att han unnar sig en väl förtjänt jubileumsmedalj.
UPPDATERING:
Visst blev det en jubileumsmedalj. Den delades ut och bars av gästerna vid jubileumsgudstjänsten den 17 januari.
I natt offentliggjordes listorna över New Year Honours – de utmärkelser som den brittiske monarken sedan slutet på 1800-talet traditionsenligt förlänar vid nyår på förslag av premiärministern. Totalt 1 196 ska belönas för olika insatser för Storbritannien.
Brittiska Imperieorden
Den stora merparten av förläningarna sker inom Imperieorden som kallats ”den brittiska demokratins orden”. Den instiftades 1917 för att vara en allmän belöning inom alla samhällsområden. Därtill kommer Bathorden som förlänas höga militärer och ämbetsmän och Mikaels och Sankt Georgsorden för insatser inom diplomati och internationella relationer.
I år tycks fokus ha legat på lokala insatser, för hela 76% av tilldelningarna rör sådana förtjänster. Könsfördelningen är jämn (48% är kvinnor). Yngst bland mottagarna är 13-årige Jonjo Heuerman som får Imperiemedaljen för sitt insamlingsarbete för cancerforskning. Allt detta framgår av ett föredömligt pressmeddelande med många siffror och uppgifter om hur belöningarna fördelat sig.
Förtjänstorden
Förtjänstorden (Order of Merit) har dessutom fått tre nya innehavare. Denna exklusiva orden är begränsad till 24 förtjänta britter som utses av drottningen själv utan rekommendation från premiärministern. Därmed faller den utanför New Year Honours, precis som Victoriaorden som förlänas för tjänster till monarken och hovet och som väntas få nya mottagare i dagarna.
Utmärkelsetecknen överlämnas av en medlem av kungafamiljen vid en av ungefär 20 årliga investiturer.
Phaleristica 