Idag den 28 april är Stora ordensdagen – de svenska ordnarnas högtidsdag. Datumet valdes vid instiftandet 1748 eftersom det var Kung Fredrik I:s födelsedag. Han hade dock mycket litet med instiftandet att göra. Initiativtagaren var kanslipresidenten Carl Gustaf Tessin, den förste ordenskanslern. Enligt Tessins ceremoniel skulle ordensdagen firas med gudstjänst och riddardubbning i Riddarholmskyrkan. Vid den första ordensdagen var kungen svårt sjuk och själva dubbningen fick utföras i hans egna rum. Desto piggare var den tvåårige Prins Gustaf (III) som deltog iförd en koltvariant av ordensdräkten.
Prins Gustafs (III) serafimerkolt.
Rätt så snart flyttades ceremonin till den mer närbelägna och betydligt varmare Slottskyrkan. Samtidigt tog man i bruk den särskilda serafimersalen på slottet som var inredd med ordnarnas insignier. Här presiderade Kungen över ordenskapitlet, det beslutande organet i frågor som rörde ordnarna. Sedan 1751 hade kungen ensam beslutanderätt men serafimerriddarna och kommendörerna av de andra ordnarna hade rätt att delta. Kapitlet hade två ordinarie sammanträden per år: på stora ordensdagen i april och på den lilla ordensdagen i november (se tidigare inlägg).
Serafimersalen på Kungl. slottet med ordenskapitlets bord.
Dubbningen skulle upphöra i mitten av 1800-talet men traditionen med ordenskapitel i april har behållits in i våra dagar. Ordnarnas organisation, Kungl. Maj:ts orden, är formellt separat från hovet och kapitlet fungerar som ett årsmöte med genomgång av ekonomi och beslut i olika frågor. Sedan ett par år tillbaka använder man återigen serafimersalen där kapitlets bord och stolar står permanent uppställda som en del av ordensutställningen. De är klädda i vit tyg med svarta patriarkalkors – Serafimerordens färger och emblem. Med åren har tyget slitits ned och det ska snart bytas ut. De ska hålla för många kapitel till.
Trots att ordensväsendet är långt ifrån lika praktfullt och omfattande som det var 1748 så lever traditionen och organisationen i allra högsta grad i allra högsta grad. Glad ordensdag!
Kung Carl Gustaf, som fyller 70 nu på lördag, är sannolikt Europas mest återhållsamme monark när det kommer till att bära utmärkelser. Åtminstone av de manliga. Medan kungar och prinsar stoltserar med långa rader av utmärkelser på uniformsbrösten och frackslagen har vår svenske statschef i över trettio år hållit sig till fyra. Denna vecka blev de plötsligt fem!
Det vi talar om nu är alltså utmärkelser på bröstet. Enligt kungahusets sedvänja bär Kungen bara ett halstecken och högst två kraschaner. På bröstet finns inga begränsningar så länge utmärkelserna ryms på en rad, men de kungliga bär inga utländska ordnar där. Sedan Oscar II har traditionen varit att bära svenska utmärkelser samt minnesmedaljer från närbesläktade kungahus. Den traditionen har Kungen tagit ett steg längre och han bär endast medaljer till minne av andra monarker. Dessa är:
Gustaf V:s jubileumsminnestecken II (utdelad 1948 vid Kungens 90-årsdag)
Gustaf VI Adolfs minnesmedalj (utdelad 1967 vid Kungens 85-årsdag)
Haakon VII:s 100-årsmedalj (utdelad 1972 vid 100-årsminnet av Kungens födelse)
Olav V:s jubileumsmedalj (utdelad 1982 vid Kungens 25-årsjubileum som regent)
Harald V:s jubileumsmedalj (utdelad 2016 vid Kungens 25-årsjubileum som regent)
Den senaste medaljen har jag skrivit om tidigare. Men jag anade inte att Kungen faktiskt skulle börja bära den och därmed ändra sin sedan länge etablerade ”stil”. Men så kom bilderna från Kungl. Patriotiska sällskapets 250-årsfest i helgen, och idag nya officiella bilder på kungaparet. Harald V:s medalj har fått ta plats bland medaljerna. De svenska och norska kungar som hedrats på detta sätt blir därmed fem.
Särskilt stort värde ska Kungen sätta på Olav V:s medalj. Han var de nordiska monarkiernas ålderman när Kung Carl Gustaf tillträdde.
Så varför är inga danska monarker representerade? Danska Drottning Margrethe II gav ju ut en medalj så sent som 2012 med anledning av sina 40 år på tronen. Svaret är att de danska minnesmedaljerna sedan låg tid tillbaka endast tilldelas danskar. Vad jag kunnat se är Drottning Ingrids minnesmedalj den enda som även tilldelats svenskar.
Vi får se om Kungens 70-årsfirande bjuder på fler överraskningar.
Nu har Prins Carl Philips och Prinsessan Sofias nyfödde son fått namn och titel:
Hans Kunglig Höghet Alexander Erik Hubertus Bertil, Prins av Sverige, Hertig av Södermanland
Att Kungen valt just hertigdömet Södermanland innebär att prinsen kommer att ha förtur att arrendera Stenhammars slott utanför Flen enligt Robert von Kræmers testamente. Fram till 1965 arrenderades det av den förre hertigen Prins Wilhelm, och sedan dess av Kung Carl Gustaf.
Den nyfödde prinsen blir även Riddare av Serafimerorden, den 874:e i ordningen, samt Riddare av Carl XIII:s orden. Ett litet ordenstecken i serafimerbandet kommer att lämnas över vid dopet, men sedan får prinsen vänta till 18-årsdagen innan han bär orden. Fler detaljer finns i inlägget om kusinen Prins Oscar.
I år är det 60 år sedan Sverige för första gången ställde militär trupp till FN:s förfogande för internationella insatser. Från de insatser som Sverige deltagit i sedan dess finns ett stort antal krigsveteraner. Flera bär med sig synliga och osynliga sår från sin tjänstgöring. Trots det kunde de inte vänta sig vare sig stöd eller erkänsla efter hemkomsten. Så sent som 2007 utreddes på allvar statens ansvar för personal före, under och efter internationella insatser. Efter det har veteranernas situation blivit bättre.
Kung Carl Gustaf medaljerar veteraner vid Veterandagen 2013.
Ett förslag som lämnades av utredningen var instiftandet av en medalj för de som skadats eller avlidit till följd av en fientlig stridshandling. Sådana utmärkelser blev vanliga efter första världskriget och amerikanska Purpurhjärtat är förmodligen det mest kända. 2011 instiftades så Försvarsmaktens medalj För sårade i strid som delades ut för första gången av kung Carl Gustaf på Veterandagen samma år. Hittills har 68 medaljer delats ut. När veteransoldaterna tillfrågades 2014 om vilka symboliska åtgärder som de uppskattade mest hamnade medaljen allra högst upp.
Medaljer har uppskattats av soldater i alla tider, så man kan tycka att en medalj för sårade borde ha kommit tidigare. Svenska belöningsmedaljer för olika ändamål började instiftas i mitten av 1700-talet. Medaljer för soldater skulle dock dröja. Under det Pommerska kriget 1757-1762 tog några officerare inom arméns frimurarloge privat initiativ till medaljer för sårade soldater. De graverades av en G. Liungberger i Stralsund med inskriptioner som Ärefulla sår, Den sårade men ej öfwerwunde och Hederlige sår, och med bilder på skadade soldater, gravstenar, vapen och patriotiska motiv. Med medaljen följde en liten penningsumma.
För tapperhet i fält.
Med Gustav III:s ryska krig 1789 kom de första officiella soldatmedaljerna: För tapperhet i fält och För tapperhet till sjöss. Enligt statuterna kunde medaljerna förtjänas på flera olika sätt, men i praktiken var det nästan uteslutande sårade soldater och sjömän som tilldelades den. Under Sveriges fyra sista krig var medaljen mycket flitigt utdelad. Karl XIV Johan införde dessutom en medaljfond som skulle dela ut pensioner till de äldsta medaljinnehavarna. 1805 föreslog Vitterhetsakademien en särskild medalj ”för blesserade krigsmän” med inskriptionen Ob patriam pugnando vulnera passis (”den som spillt blod i strid för fäderneslandet”), men kungen antog inte förslaget.
Sedan 1814 har Sverige formellt inte varit i krig, så behovet av krigsdekorationer var obefintligt. Svenskar tjänstgjorde dock i utländska flottor och arméer, och när de utmärkte sig i strid var kutymen att de föreslogs för en medalj i sitt hemland. På så vis kom den svenska tapperhetsmedaljen att delas ut för insatser under bl. a. det amerikanska inbördeskriget. Den senaste tilldelningen skedde för strax över hundra år sedan till fältveterinären Konrad Hill som tjänstgjorde i Persien.
Sedan Sverige börjat delta i FN-insatser till krigshärdar dröjde det inte länge förrän svenska soldater sårades. 1957 under den första insatsen i Suez åkte en svensk jeep på en stridsvagnsmina och soldaten Göte Enquist blev av med ett ben. Han fick ett brev från kungens adjutant, men mer än så blev det inte. Fyra år senare skickades svenska soldater till Kongokrisen. En insats som skulle kräva 19 stupade svenskar, och ett 40-tal sårade. Bland de sårade fanns Torsten Stålnacke som blev känd över hela landet efter att han 1961 avvärjt ett angrepp mot ett flyktingläger, fått sina kamrater i trygghet och skadats svårt i käken.
Stålnacke nominerades faktiskt till För tapperhet i fält, men hemma Sverige tyckte man inte att det passade med en medalj vars statuter talade om ”strid mot rikets fiender”. När krigsdekorationerna hade utretts 1944 och 1951 hade man inte en tanke på att svenska soldater skulle uppleva krigssituationer utan att riket formellt låg i krig. Resultatet blev Stålnacke och tio andra militärer som visat mod fick Vasamedaljen, en utmärkelse för allmänna förtjänster. De som ”bara” sårats fick inget. Det ansågs inte ligga i tiden att offentligt hedra sådan uppoffringar. Ordensväsendet, med bl. a. Vasamedaljen, skulle snart avskaffas helt.
Svensk soldat i Bosnien 1996.
Trots att svenska soldater fortsatte att komma hem med stridsskador från Bosnien och Libanon togs inget initiativ till att hitta eller skapa nya utmärkelser. Någon enstaka För berömliga gärningar delades ut, men annars höll regeringen hårt i sina medaljer. Först på 80-talet fylldes tomrummet av Försvarsmaktens egna medaljer, men dessa var myndighetsmedaljer och hamnade långt ned i bärandeordningen. Befogenheten att dela ut eller instifta en regelrätt krigsdekoration vilade hos regeringen, vars intresse för saken var obefintligt.
Medaljen För sårade i strid (guld delas endast ut postumt) instiftad 2011.
Först 2008 när Veteransoldatutredningen landat på regeringens bord beslutade man att uppdra åt Försvarsmakten instifta medaljen För sårade i strid. Fortfarande som myndighetsmedalj, men upphöjd till samma kategori som krigsdekorationerna. Inskriptionerna ”För Sverige” och ”Med livet som insats” betonade att det var insatser för hela Sverige som belönades, och allvaret i uppoffringen underströks av bilden av ett brutet svärd och ett rött-svart band som erinrade om blod och sorg. Utdelningen förlades till Veterandagen den 29 maj, som fick statsceremoniell status, och utförs i regel av Kungen, försvarsministern eller ÖB.
2012 fick Torsten Stålnacke och Göte Enquist ta emot För sårade i strid. Mer än 50 år hade det tagit att utföra den enkla handlingen att överräcka en medalj, trots att traditionen redan fanns. Vi får inte vara lika långsamma i framtiden.
Även kommuner delar ut medaljer till sina förtroendevalda, anställda och förtjänta medborgare. I veckorna har Stockholm, Landskrona och Helsingborg tillkännagivit vilka som ska hedras med kommunala medaljer.
S:t Eriksmedaljen.
S:t Eriksmedaljen är Stockholms stads utmärkelsetecken. Den instiftades 1938 och är den äldsta kommunala medalj som fortfarande delas ut. Medaljens band är speciellt eftersom det är broderat med stjärnor. Formgivaren är ingen mindre än stadshusets arkitekt Ragnar Östberg som också var en av de första mottagarna.
Idag delas medaljen ut till stadens förtroendemän efter 20 år och anställda efter 30 år. Därutöver kan medaljen tilldelas ”förtjänta Stockholmare” vilka 2016 är: Lars Epstein, Hédi Fried, Jonas Gardell, Gudrun Sjödén, Niklas Strömstedt och Ilon Wikland. Medaljen överlämnas på Eriksdagen den 18 maj.
Helsingborgsmedaljen.
Helsingborgsmedaljen, instiftad 1949, utdelad för synnerliga insatser för Helsingborg. Även denna medalj är utformad av en lokal arkitekt, Gustav Wilhelmsson Widmark, som prytt den med lokala landmärken som Kärnan och Mariakyrkan. Sedan 1983 utdelas den bara vart tredje år, vilket gör utdelningen särskilt speciell. I år slog nomineringarna rekord. Helsingborgarna hade skickat in 200 namn till kommunfullmäktiges presidium att välja mellan. Det blev i slutändan tio mottagare: Anders Hjelmberg, Lars Holmström, Ulla Ingers, Rune Isaksson, Tomas Nordbäck, Kaj Stenberg, Jerker Swanstein, Kjell-Arne Welin, Marianne Wittgren och Carin Wredström.
Slutligen kommer Landskrona stads hedersmedalj att tillfalla Jonas Hansson som tack för att han bevarat och utvecklat stadens anrika varvsindustri. Medaljen instiftades 1969 och tilldelas årligen en (undantagsvis två eller tre) förtjänta kommuninvånare. Medaljen pryds av stadsvapnet.
Den 7 oktober 1940, samma år som Danmark och Norge ockuperats av Nazityskland, mottog den svenske överbefälhavaren Olof Thörnell storkorset av tyska Örnens orden vid en ceremoni i Stockholm. Ordensbrevet var undertecknat av Adolf Hitler själv. Kritiken kom omedelbart och det antydes att Thörnell belönades för tyskvänlighet. I själva verket låg det ett diplomatiskt spel bakom utnämningen, som långt senare belystes av en artikel av Arvid Cronenberg.
Olof Thörnell 1942.
Ordnar har fungerat som smörjmedel inom diplomatin sedan 1700-talet. En ordensutnämning var och är ett billigt sätt att visa vänskap mot andra länder. Det finns flera fall där ordnar reserverats enkom för utlänningar, vilket sedan 70-talet är fallet med svenska Nordstjärneorden. Trots att motståndet mot ordnarna var stort ville man behålla detta diplomatiska verktyg. Idag mottar ungefär 100 utländska medborgare Nordstjärneorden varje år.
Tyska Örnens orden.
Tyska Örnens orden skulle fylla samma funktion när den instiftades av Hitler den 1 maj 1937. Dess syfte var att främja Nazitysklands intressen i utlandet, och en uppgift på Wikipedia gör gällande att den tilldelas 254 svenskar innan den upphörde. I vissa fall rent protokollära utnämningar, i andra till nazistiska sympatisörer.
I Thörnells fall hade han själv mycket lite kontroll över händelseförloppet som ledde fram till utnämningen. Ett förfluget skämt av en av hans underordnade ledde oväntat till ett möte på en tågvagn i det ockuperade Norge mellan Thörnell och hans tyske motsvarighet. Resultatet blev en militär avspänning vid gränsen, med en diplomatisk ordensutväxling som följd. Någon möjlighet för Thörnell att avböja fanns inte. Läs hela historien i Krigsvetenskapsakademiens Handlingar & Tidskrift här.
Olof Thörnell blev även kommendör med stora korset av Svärdsorden 1937, riddare av Serafimerorden 1942, samt riddare av Vasaorden 1945. Hans utmärkelser finns idag i Armémuseums samlingar.
Hovet har i dagarna gått ut med programmet för det veckolånga firandet av Kung Carl Gustaf som fyller 70 år den 30 april. Frågan vi faleristiskt intresserade ställer oss är förstås – blir det ett jubileumsminnestecken?
Gustaf VI Adolfs utmärkelser med inte mindre än sju svenska kungliga minnestecken.
De kungliga minnestecknen räknas som en separat kategori av utmärkelser, närmare bestämt kategori C., efter krigsdekorationer och före Konungens ordinarie medaljerna. Det delas ut till alla de som deltar vid firandet av en kunglig högtid som regeringsjubileum, födelsedag eller bröllop.
Som det första minnestecknet räknar man ibland det som Gustav III delade ut till kronprins Gustav (IV) Adolfs faddrar 1778. Den moderna traditionen börjar dock med Oscar II:s jubileumsminnestecken som delades ut med anledning av hans 25 år på de svenska och norska tronerna 1897. Inspirationen kom från Storbritannien där Drottning Victoria tio år tidigare markerat sitt 50-årsjubileum som regent med en medalj.
Som jag tidigare skrivit blev denna tradition stark i Norge. Oscars efterträdare i Norge har alla tre utfärdat en medalj vid sina 25-årsjubileum, så sent som i år av Harald V. I Sveriges blev traditionen den motsatta; av de nio minnestecken som delats ut sedan 1897 har inget delats ut för en likadan högtid som ett annat. Så har vi alltså:
Regeringsmedaljer
25 år (Oscar II 1897)
40 år (Carl XVI Gustaf 2013)
Födelsedagsmedaljer
50 år (Carl XVI Gustaf 1996)
70 år (Gustaf V 1928)
85 år (Gustaf VI Adolf 1967)
90 år (Gustaf V 1948)
Bröllopsmedaljer
Samma år (Victoria och Daniel 2010)
Silverbröllop (Gustaf och Victoria 1906)
Guldbröllop (Oscar II och Sofia 1907)
Dödsfallsmedaljer
Gustaf V 1951
Den ”traditionen” bryts alltså om vi får ytterligare en 70-årsmedalj den 30 april. Historien visar dock att kungarna oftast låter det gå ett par decennier innan en medalj delas ut till minne av den egna personen. Medaljen från 2013 ligger fortfarande för nära i tiden att ett nytt tecken ska bli aktuellt.
För den som vill veta mer rekommenderas föredraget Kungliga jubileumsminnestecken den 23 april av ordensintendent Tom Bergroth som själv formgav det senaste tecknet. Mer information och biljetter här.
I Riddarholmskyrkan i Stockholm finns bara en kyrkklocka, Serafimerklockan. Den blev gjuten 1839 av bronset från de klockor som förstördes i den stora branden i kyrkan fyra år tidigare. Då hade Riddarholmskyrkan sedan länge upphört att vara församlingskyrka, och den nya klockan hade endast en uppgift: att ringa för avlidna medlemmar av kungahuset, samt riddare eller ledamöter av Serafimerorden. Detta kallas Serafimerringning.
Serafimerklockan, högst upp prydd av serafer och patriarkalkors.
I en annan kyrka, katolska Hedinger Kirche i Sigmaringen i Tyskland, begravdes idag prinsessan Birgittas framlidne make prins Johann Georg av Hohenzollern i en privat ceremoni. Det svenska kungaparet deltog tillsammans med prins Carl Philip, prinsessan Desirée, Niclas Silfverschiöld, prinsessan Christina, samt prinsessan Margarethas dotter Sibylla. Kyrkan är sedan 1500-talet gravkyrka för den sigmaringska grenen av ätten Hohenzollern som Johann Georg tillhörde.
Hedinger Kirche.
Vid sitt bröllop 1961 utnämndes Johann Georg till riddare av Serafimerorden. Han blev den fjärde serafimerriddaren att läggas till vila i denna kyrka. Den siste regerande fursten av Hohenzollern-Sigmaringen Karl Anton (1811–1885) tilldelades orden 1864 av Karl XV. Dennes sonsonsson Fredrik (1891–1965), Johann Georgs far, mottog den av Gustaf V 1936. Vid bröllopet 1961 fick även Johann Georgs bror Fredrik Wilhelm (1924–2010) motta orden, och Fredrik tilldelades ordenskedjan som särskild utmärkelse.
Tillbaka till Sverige och Serafimerringningen som traditionellt äger rum mellan kl. 12 och 13 på dagen för den avlidne riddarens begravning. Kl. 11.55 idag fördes Johann Georgs vapensköld från Stockholms slott till Riddarholmskyrkan, eskorterad av grenadjärer och trumslagare ur Livgardet. Till ljudet av Serafimerklockan fördes skölden in och ställdes upp i koret där Livgardets dragonmusikkår spelade Karl XV:s sorgmarsch. Ordensintendent Tom C. Bergroth berättade om prinsen.
Skölden, som bär Johann Georgs namn och utnämningsdatum samt det Hohenzollerska vapnet (kvadrerad i silver och svart) krönt av en krona som markerar ättens furstliga rang, kommer att sättas upp i kyrkan. Där hänger redan hundratals sköldar för riddare och ledamöter sedan 1748.
Många människor passade på att besöka kyrkan och bevittna denna anrika och ovanliga ceremoni.
I ett tidigare inlägg har jag skrivit om hur drottning Louise tog initiativet till att öppna de svenska ordnarna för kvinnor, vilket skedde 1952. Efter det kunde många förtjänta kvinnor tilldelas ordnar som ett kvitto på deras allt större roll i samhällslivet under 1900-talet. Idag på Internationella kvinnodagen är det värt att uppmärksamma flera av de kvinnor som från belöningsväsendets uppkomst på 1700-talet förärats en medalj eller en orden.
Slaget vid Svensksund.
Vi börjar redan under slutet av 1700-talet. Gustaf III förde krig mot Ryssland och hade 1789 instiftat medaljerna För tapperhet i fält och För tapperhet till sjöss för att belöna underofficerare och manskap. Minst två kvinnor tilldelades den senare: Brita Hagberg, som tagit värvning utklädd till man och blev upptäckt först när hon sårats i slaget om Svensksund, och pigan Anna Maria Engsten som trots fientlig beskjutning styrde ett skepp genom det Viborgska gatloppet sedan dess besättning övergivit det.
Lea Ahlborn.
Under 1800-talet blev det vanligare att kvinnor belönades med medalj, inte sällan för sitt arbete med välgörenhet. Dessutom var många av dessa medaljer skapade av en kvinna – Lea Ahlborn – som från 1855 var gravör på Kungl. Myntverket och därmed Sveriges första kvinnliga statsanställda. Fram till sin död 1897 formgav hon nästan alla mynt och medaljer som gavs ut i Sverige och fick dessutom själv ta emot medaljerna Litteris et Artibus och Illis quorum meruere labores av 12:e storleken.
Selma Lagerlöf.
Om Selma Lagerlöfs medaljer, de hittills enda av sitt slag att utdelas i Serafimerordens band, har jag redan skrivit. Kerstin Hesselgren mottog 1918 Illis quorum för sitt arbete som Sveriges första yrkesinspektris. Hon blev 1922 riksdagens första kvinnliga ledamot och mottog 1932 medaljen För medborgerlig förtjänst av 12:e storleken.
Så öppnades äntligen ordnarna för kvinnor 1952. Serafimerorden och Svärdsorden han aldrig utdelas förlänas några kvinnor utanför Kungahuset innan de stängdes för svenskar 1974. Nordstjärneorden och Vasaorden hann dock få ett antal framstående kvinnor som innehavare.
Nordstjärneorden.
Inom Nordstjärneorden, som tillföll statliga ämbets- och tjänstemän, märks kommendörerna av 1. klass Nanna Svartz, överläkare och den första kvinnliga professorn i medicin (1959), Ingrid Gärde Widemar, det första kvinnliga justitierådet (1970), och Cecilia Nettelbrandt, den första kvinnan på en talmanspost i riksdagen (1974). De enda kommendörerna med stora korset var överhovmästarinnorna Louise Rålamb (1952) och Astrid Rudebeck (1958).
Vasaorden.
Vasaorden tillföll bl. a. kommunala förtroendevalda, representanter för näringslivet samt konstnärer och författare. Bland Vasaordens kommendörer av 1. klass finner vi operasångerska Birgit Nilsson, och bland kommendörerna Eva Remens, den första kvinnan i Stockholms stadsfullmäktiges presidium (1974), Helen Adèle Heilborn, VD för Sverige-Amerikastiftelsen (1963) och skulptören Ebba Hedqvist (1974). Bland ledamöterna finns skådespelaren Ingrid Bergman (1964), advokaten Stina Peyron (1964), professorn Vivi Laurent-Täckholm (1957) och Astrid Lindgren (1968).
Birgit Nilsson.
Birgit Nilsson tilldelades 1981 Illis quorum av 18:e storleken (den allra finaste) strax innan den reserverades för politiker. Hon bar den gärna när hon uppträde och konstaterade nöjt i en intervju att hon var den enda kvinnliga innehavaren. Både Astrid Lindgren och Greta Garbo tilldelats den 12:e storleken 1985. Greta Garbo hade ett par år tidigare hedrats med Nordstjärneordens kommendörstecken, vilket hon som amerikansk medborgare kunde tilldelas.
Alice Trolle-Wachtmeister.
En av de allra sista att tilldelas Vasaorden 1974 var dåvarande Rikslottachefen Alice Trolle-Wachtmeister. Hon blev senare statsfru hos Drottning Silvia och överhovmästarinna 1994-2015. Under sin långa tid vid hovet har hon tilldelats inte mindre än 23 storkors (!) av utländska statsöverhuvuden, och dessutom tilldelas H.M. Konungens medalj av 12:e storleken i kedja.
Kungen har precis tillkännagivit namn och titel för Kronprinsessans och Prins Daniels nyfödde son:
Hans Kunglig Höghet Oscar Carl Olof, Prins av Sverige, Hertig av Skåne
Han kommer att kallas Oscar. Enligt vad som gällt sedan de kungliga ordnarnas instiftande 1748 kommer prinsen att räknas som riddare av Serafimerorden från födseln och skrivas in i matrikeln som nr. 873. På dopet kommer kungen att fästa ordenstecknet i mindre format på dopklänningen. En tradition från 1778 som återupplivades till Prinsessan Estelles dop 2012.
Prinsessan Estelle med Serafimerorden vid sitt dop den 22 maj 2012.
Insignierna i originalstorlek bärs dock först efter myndighetsdagen då de högtidligen överlämnas. Då kommer prinsen även att bära Nordstjärneordens kommendörstecken i svart band om halsen, något som återinfördes av Kungen 2013. Fram till 1975 fick prinsarna även Svärdsorden automatiskt.
Carl XIII:s orden.
Ytterligare en orden som med automatik tillfaller de kungliga prinsarna (i detta fall inte prinsessorna) är Carl XIII:s orden. Instiftad 1811 som belöning för Frimurarordens högsta ämbetsmän. Orden har en grad: riddare, som bär ordenstecknet om halsen och ett mindre kors på bröstet. Antalet är begränsade till 33, vilket inte innefattar de kungliga innehavare som prins Oscar nu tillhör. Sedan 1826 tillfaller den prinsar vi födseln men bärs först efter att de blivit frimurare och erhållit den högsta graden. Den siste kunglige frimuraren i Sverige var Prins Bertil som dessutom var stormästare 1973-1997.
Dopordnar i Livrustkammaren.
För att markera alla de ordnar som en kunglig prins föddes som innehavare av fästes förr ett antal kokarder i respektive ordensband vid det Serafimerband som användes vid dopet. Dessa används inte längre och förvaras idag i Livrustkammaren tillsammans med ett antal miniatyrkraschaner.
Phaleristica 