Prins Johann Georg av Hohenzollern har idag avlidit vid en ålder av 83 år meddelar hovet. Han gifte sig med prinsessan Birgitta av Sverige den 25 maj 1961 och fick med henne tre barn. Prinsen var konstvetare och länge generaldirektör för Bayerns tavelsamlingar.
Prinsessan Birgitta och Johann Georg vid bröllopet i Stockholm 1961.
Ett par dagar före vigseln i Stockholm utnämndes han till riddare av Serafimerorden. På dagen för hans begravning kommer hans vapensköld att bäras från Kungliga slottet till Riddarholmskyrkan vars klockor kommer att ringa oavbrutet i en timme i så kallad Serafimerringning varefter skölden sätts upp i kyrkan. Han innehade även kung Gustaf VI Adolfs minnesmedalj, kung Carl XVI Gustafs jubileumsminnestecken I samt kronprinsessan Victorias och Daniel Westlings bröllopsminnesmedalj.
För sina insatser för konsten tilldelades han förtjänstkorset av 1 kl. av tyska förtjänstorden samt bayerska Förtjänstorden.
Med anledning av prinsens bortgång gör kungen följande uttalande:
Jag och min familj har med stor sorg tagit emot beskedet att Prinsessan Birgittas make Prins Johann Georg av Hohenzollern avlidit. Våra tankar går till Prinsessan Birgitta och familjen.
UPPDATERING:
Prins Johann Georgs begravning äger rum lördagen den 12 mars i Hedinger Kirche i Sigmaringen. Serafimerringningen äger rum mellan kl. 12 och 13 och Riddarholmskyrkan är under denna tid öppen för allmänheten.
1975 gav Kungl. Maj:ts orden ut De kungl. svenska riddarordnarna, en förteckning över samtliga 25 ooo levande svenska ordensinnehavare. Listan var definitiv, sedan ordensreformen trätt ikraft vid årsskiftet 1974/75 skulle inga nya namn läggas till. Redaktören C.G.U. Scheffer skrev i förordet att många av innehavarna var så unga att det skulle leva in en bit på 2000-talet. Och visst finns än idag innehavare kvar av de kungliga ordnarna.
I Facebook-gruppen Återinför det svenska ordensväsendet uppmärksammades häromdagen att en av dem, Curt-Steffan Giesecke, gått bort vid en ålder av 94 år. Han blev kommendör av Vasaorden 1970. Detta föranledde frågan om vilka andra ordensinnehavare som finns kvar, en fråga som jag med ledning av ovan nämnda förteckning kan redogöra lite för. Även om redogörelsen blir långt ifrån uttömmande.
Serafimerorden, förlorade sin siste icke-kunglige svenske riddare när Sten Rudholm gick bort 2008. Han blev utnämnd den 3 december 1974 som president i Svea hovrätt och blev sedermera riksmarskalk. Sedan 1995 kan den dock åter tilldelas inom Kungahuset, och ordens ämbetsmän bär ordenstecknet om halsen eller på bröstet.
Nordstjärneorden, hade allra flest innehavare 1975. Jag har inte kunnat hitta någon kommendör med stora korset, men f.d. ambassadören och överceremonimästaren Axel Lewenhaupt som är kommendör av första klass är fortfarande i livet. Ordföranden i Kungl. Patriotiska Sällskapet Johan Nordenfalk är riddare. Inom universitetsvärlden finns förre kanslern Carl-Gustaf Andrén som blev ledamot 1968 (inte riddare eftersom han är präst) och förre Uppsalarektorn Stig Strömholm som blev riddare 1973.
Svärdsorden, har inga levande kommendörer med stora korset. Däremot flera kommendörer av första klass: generalmajorerna Evert Båge, Sven Olof Olson och Carl-Gustaf Ståhl, samtliga utnämnda 1974. Riddare finns det relativt gott om, alla officerare fick ju riddartecknet efter 20 års tjänst. Ett exempel är kungens förre stabschef Bror Stefenson och förre hovstallmästaren Hodder Stjernswärd.
Vasaorden, hade relativt få innehavare. Kommendör med stora korset var en mycket exklusiv utmärkelse och var finast efter Serafimerorden, Irans förre utrikesminister Ardeshir Zahedi är den ende i livet. Någon kommendör av första klass har jag inte kunnat hitta. Däremot finns flera kommendörer, kungens svågrar Niclas Silfverschiöld och Tord Magnuson utnämnda 1966 och 1974, samt P. G. Gyllenhammar. Bland riddarna märks det äkta paret Alice och Hans-Gabriel Trolle Wachtmeister, den förre utnämnde som rikslottachef 1974 och den senare som godsägare 1970. Även direktören Anders Wall samt hovsångerskorna Kerstin Meyer och Margareta Hallin hörde till de sista att motta riddar- och ledamotstecknen, 1973 och 1974.
Att Fredrik Reinfeldt får Konungens medalj ”för mångåriga och betydelsefulla insatser som statsminister” ger mig tillfälle att skriva om hur statsministrar genom tiderna belönats för sitt arbete. Inte oväntat handlar det om politik.
Dagens statsministerämbete räknar sitt instiftande till 1876. Då var det självklart att innehavaren skulle bli serafimerriddare. Serafimerorden var ju instiftad:
”som belöning för dem, vilka genom sina tjänster till konung och fädernesland gjort sig högst förtjänta och således blivit värdiga att bekläda rikets högsta ämbeten.”
Det centrala kravet var just att bekläda ämbetet. Mångåriga eller betydelsefulla insatser behövdes inte. Så fick samtliga statsministrar från Louis De Geer d.ä. (1876–80) till Christian Lundeberg (1905) ta emot Serafimerorden. Det sista exemplet är belysande. Lundeberg tog emot orden dagen före sin avgång. Hans period som statsminister översteg inte hundra dagar.
Sveriges förste statsminister Louis De Geer 1884.
Samma utdelningsprinciper återfanns även bland de lägre och mer vanligt förekommande ordensgraderna. Ämbete, inte förtjänster, avgjorde om man fick en orden. Detta, tillsammans med att förläningarna sågs som ett uttryck för kungamakten, skapade ett motstånd mot ordnar bland liberaler och socialdemokrater som ofta avböjde att ta emot dem.
Den förste liberale statsministern blev också den förste att avstå Serafimerorden, nämligen Karl Staaff (1905–06 och 1911–14). Staaff såg förtjänster med ordensväsendet och försvarade det till och med inför riksdagen. Den pågående konflikten med Gustaf V om parlamentarismen gjorde det dock omöjligt får honom att ta bli serafimerriddare. Ett så nära förbund kunde han inte ingå med kungen. Han blev istället kommendör med stora korset av Nordstjärneorden den 6 juni 1912.
Inga efterföljande liberala eller socialdemokratiska statsministrar tog emot ordnar. Det gjorde dock de som tillhörde högern eller bondeförbundet. Den opolitiske Louis De Geer d.y. (1920–21) blev sannolikt inte erbjuden någon då han fick avgå efter förödande kritik från sin egen expeditionsministär. Axel Pehrsson-Bramstorp blev den siste statsministern att bli serafimerriddare. Dock först 1949 för sina många år i riksdagen, långt efter hans så kallade ”semesterregering” juni–september 1936.
Under 1900-talet dominerade socialdemokraterna politiken, och få av dem tog emot ordnar. När rörelsen på 60-talet kunde se tillbaka på över 40 år i regeringsställning tänkte man på sina håll att det ändå var synd att så många fick gå utan synliga hedersbevisningar. Planer på en ”socialdemokratisk Serafimerorden” tog form. Lyckligtvis förfogade regeringen redan över en belöningsmedalj, den av Gustav III instiftade Illis quorum meruere labores. Inte olikt ordensväsendet var medaljen uppdelad i fyra storlekar, varav den högsta bars i kedja om halsen och var särskilt exklusiv.
Rickard Sandler (1925–26) tog emot Illis quorum.
1962 kunde Tage Erlander dela ut Illis quorum av 18:e storleken till sin ende företrädare som var i livet: Rickard Sandler (1925–26), samt till statsråden Axel Gjöres och Gustav Möller. Därtill var de mycket väl förtjänta efter många i politiken. Den stora skillnaden mellan medaljen och de ordnar de avstått från var att medaljerna skulle de få behålla medan ordenstecknen hade varit till låns.
1984 blev det dags igen. Då skulle Tage Erlander själv belönas, denna gång med statsråden Gunnar Sträng och Torsten Nilsson. För att inte ge utmärkelsen en alltför socialdemokratisk prägel var även de borgerliga partiledarna Gunnar Hedlund och Jarl Hjalmarsson inbjudna. Det blev sammanlagt fem medaljer av 18:e storleken. Inför utdelningen hade man enats om att mottagarna skulle få samma rang som serafimerriddare, vilket även gällde Konungens medalj av 12:e storleken med kedja.
Konungens medalj hade efter ordensreformen utökats från att vara en ren hovmedalj till att även belöna samhällsförtjänster. Sett till vilka den tilldelats har den högsta graden (12:e storleken med kedja) visat sig vara närmast identisk med Serafimerorden och tillfallit ärkebiskopar, överbefälhavare, samt givetvis statsministrar. Därför kan det tyckas märkligt att samtliga statsministrar efter Olof Palme tagit emot den: Thorbjörn Fälldin (1986), Ingvar Carlsson (1996), Carl Bildt (2003), Göran Persson (2009) och nu senast Fredrik Reinfeldt.
Till skillnad från ordensväsendet (som ursprungligen infördes av riksdagen) har Konungens medalj visat sig vara helt okontroversiell. För statsministrarnas del kan det delvis förklaras att de tilldelas den först när de lämnar riksdagen, och inte när de befinner sig i den politiska hetluften som var fallet med Serafimerorden. Bland mottagarna finns många andra socialdemokrater, liberaler och miljöpartister, till och med vänsterpartister. Det verkar finnas en bred politisk uppslutning för utmärkelser som tilldelas restriktivt och efter individuell prövning.
Idag på Konungens namnsdag har man traditionsenligt tillkännagivit namnen på de som kommer att tilldelas Konungens medalj och medaljen Litteris et Artibus. Konungens medalj instiftades omkring 1814 som belöning för hovpersonalen. Efter ordensreformen 1975 utökades den till att bli en allmän belöningsmedalj. Konungen beslutar vem som tilldelas den och bekostar medaljerna själv. Litteris et Artibus instiftades 1853 som belöning för framstående konstnärliga insatser.
Denna gång har 27 personer tilldelats Konungens medalj, 18 män och 9 kvinnor. Vad jag kan se fördelar sig deras samhällsinsatser ungefär såhär: 7 inom statsförvaltningen, 7 inom kultur/idrott, 5 inom akademi/forskning, 3 inom näringsliv, 3 inom hovet och 2 övriga. Litteris er Artibus tilldelas 2 män och 2 kvinnor, de senare är operasångare och de förra dirigent och balettchef. Slutligen får 3 hovanställda motta gåva för lång och trogen tjänst.
Främst bland namnen är fv statsminister Fredrik Reinfeldt och fv överbefälhavare Sverker Göranson som båda får motta Konungens medalj av 12:e storleken med kedja – den högsta graden. Den tilldelas normalt avgående från rikets högsta ämbeten, inte olikt Serafimerorden. För Reinfeldt är det ett tag sedan han avgick. Kanske har han haft förhinder vid tidigare utdelningar.
För andra året i rad delas medaljen ut även i 5:e storleken, vilket annars inte hänt sedan 80-talet. Den verkar användas för betydelsefylla insatser på mindre områden eller över kortare perioder.
Den högtidliga överlämningen äger rum på Stockholms slott den 4 februari. Hela listan över medaljerna finns här.
UPPDATERING:
Fredrik Reinfeldt har förhinder. Till Dagens Industri säger han: ”Det känns mycket hedrande att få ta emot medaljen. Jag kan tyvärr inte ta emot den i nästa vecka på grund av jag sedan tidigare har ett inbokat framträdande i Skåne.”
Om man under slutet av 1700-talet befann på Stockholms slott den första måndagen före advent så kunde man bli först med att få veta vilka som utnämnts till riddare av Serafimerorden. Denna dag var lilla ordensdagen då ordenskapitlet sammanträdde under kungens ordförandeskap. När han berättat vilka de nya serafimerriddarna var slogs dörrarna upp och en härold förkunnade deras namn för allmänheten.
Måndagen före advent hade valts:
”till en vördnadsfull åtanka, att trohet mot Sions konung, om vars ankomst i församlingarna då predikat varder, är grundvalen och tecknet av den rätta trohet emot en världslig överhet, som av Gud förordnad är.”
En ordenshögtid i november-december fick praktiska konsekvenser. Bland annat ansågs den stora serafimerdräkten inte vara tillräckligt varm för årstiden. Gustaf III införde därför en mindre och varmare serafimerdräkt att användas på lilla ordensdagen.
Broderad serafimerkraschan från 1700-talets slut.
De nya riddarna kunde bära Serafimerorden kraschan direkt efter utnämningen. Själva ordenstecknet, i kedja eller band, fick de dock bära först efter dubbningen som ägde rum på den stora ordensdagen den 28 april. Dubbningen avskaffades i mitten av 1860-talet, men än idag hålls ordenskapitel i anslutning till detta datum, som är ordnarnas instiftare Fredrik I:s födelsedag.
Från och med tidigt 1800-tal blev det vanligare med utnämningar i extra ordenskapitel som kunde äga rum när det passade. Vanligen med bara ordenskanslern och ordenssekreteraren närvarande. Flest utnämningar kom i samband med kungens namnsdag, en tradition som kung Carl Gustaf för vidare när han varje år på Karldagen den 28 januari delar ut Konungens medalj, som i vissa avseenden ersatt ordensväsendet.
Serafimerordens sal som togs i bruk för ordenskapitel den 24 november 1755.
Måndagen före advent fortsatte dock vara sammanträdesdag för ordenskapitlet och var det tillfälle då ordnarnas ekonomi gicks igenom. Lilla ordensdagen avskaffades slutligen 1919.
Kronprinsessan Louise 1925 med sina brittiska och franska utmärkelser.
1923 gifte sig Louise Mountbatten med den svenske kronprinsen Gustaf (VI) Adolf och Sverige fick därmed en chosefri, demokratisk och praktiskt lagt kronprinsessa. Vid denna tid kunde kvinnor inte förlänas någon av de svenska kungliga ordnarna, med det enda undantaget att drottningen bar Serafimerorden. Det gick dock ingen nöd på Louise. Som sjuksköterska i Frankrike under första världskriget hade hon mottagit brittiska War Medal och Victory Medal, samt franska Médaille de la Reconnaissance. Hon utnämndes även till associerad ledamot av brittiska Royal Red Cross, en utmärkelse instiftad av drottning Victoria år 1883 och vars högre grad (ledamot) först tillföll Florence Nightingale.
Ledamotstecknet av brittiska Royal Red Cross.
För kronprinsessan Louise var jämställdhet mellan könen en självklarhet. Hon uttalade bland annat att:
Kvinnorna äro fullt ut lika intelligenta som männen och, förutsatt att de erhållit en ordentlig utbildning, kunna i lika hög grad ha anspråk på aktning och beundran som männen, om de ägna sig häråt.
När Louise blev Sveriges drottning 1950 gjorde hon upp med många äldre sedvänjor. Hovpresentationerna för societetsdamer upphörde och ersattes av luncher för yrkesverksamma kvinnor.
Det var också drottning Louise som tog initiativet till att kvinnor skulle tilldelas ordnar. Hon lyfte frågan med sin make och statsminister Tage Erlander redan 1951 men blev sjuk varpå frågan blev vilande. Samtidigt hade samma tanke väckts i Danmark av justitieminister Helga Pedersen (Venstre). Efter en lång debatt (som bland annat rörde hur ordenstecken skulle fästas på klänningar) beslutade Frederik IX den 10 oktober 1951 att Dannebrogorden skulle kunna tilldelas kvinnor. Senare samma år utnämndes Pedersen till ordens första kvinnliga kommendör. I Sverige konstaterade Erlander i sin dagbok att Sverige blivit omsprungen av dansken.
Först den 22 mars 1952 fastställdes nya ordensstatuter som öppnade de fyra kungliga svenska ordnarna för kvinnor. I likhet med präster skulle de bli ledamöter istället för riddare. Själva tecknen var desamma, men skulle bäras i rosett i ett smalare band.
Bland de första 37 kvinnor som utnämndes den 6 juni 1952 finns professor Nanna Svartz (kommendör av Nordstjärneorden), ordföranden i Rädda Barnen Margit Levinson (kommendör av Vasaorden), överläkaren Greta Muhl, riksdagsledamoten Ebon Andersson och skådespelerskan Tora Teje (samtliga ledamöter av Nordstjärneorden) samt advokat Sigrid Beckman och godsägaren Brita Bonde (ledamöter av Vasaorden).
Bemärkta kvinnor som utmärkts senare var bland annat den stridbara samiska lärarinnan Karin Stenberg (ledamot av Vasaorden 1956) och Astrid Lindgren (ledamot av Vasaorden 1968). Serafimerorden och Svärdsorden hann aldrig förlänas en icke-kunglig svensk kvinna före 1975 då ordensförläningarna till svenska medborgare upphörde. Förhoppningsvis kan detta detta komma till stånd i framtiden.
Den 13 juni fick Sverige en ny prinsessa i Sofia, född Hellqvist. Den första svenska kvinnan någonsin att upphöjas till prinsessan efter att ha gift sig med en prins. När hon lämnade Slottskyrkan tillsammans med prins Carl Philip var vi flera som väntade oss att hon likt resten av de kungliga skulle bära, eller åtminstone ha rätt att bära, Serafimerorden. Prins Daniel behängdes som bekant med den redan i Storkyrkans vapenhus.
Prins Carl Philip med Serafimerorden och prinsessan Sofia utan.
Men ljusblå ordensbandet lyste med sin frånvaro och dagen därpå kunde ordenshistoriografen Per Nordenvall berätta att utnämningen skulle dröja. ”Man bär den inte till brudklänning” var förklaringen, men knappa kvartalet senare har prinsessan fortfarande inte utnämnts till Ledamot och Kommendör av Kungl. Maj:ts Orden (LoK av KMO) som den fullständiga titeln lyder. Vad som händer nu är oklart. Vi ska se hur det brukar gå till.
Sedan 1748 har svenska prinsar blivit riddare av Serafimerorden vid födseln. Vid ett ordenskapitel (sammanträde med de högsta ordensinnehavarna) den 22 mars 1952 fastställde Gustav VI Adolf nya ordensstadgar som innebar att kvinnor kunde tilldelas ordnar. Samtidigt utnämndes de sex svenska prinsessorna: Sibylla, Margaretha, Birgitta, Désirée, Christina och Ingeborg till LoK av KMO. Därefter tillkom inga kvinnliga medlemmar av kungafamiljen och 1975 beslutade riksdagen att ordensutdelningar till svenska medborgare skulle upphöra. Endast Serafimerorden och Nordstjärneorden skulle behållas och enbart för utländska medborgare.
När kung Carl XVI Gustaf gifte sig året därpå var det inte uteslutet att den nya drottningen skulle gå utan svenska ordnar. Silvia Sommerlath var dock tysk medborgare och den 6 maj 1976 utnämndes hon till Ledamot av Serafimerorden (LSerafO) vilket är titeln för utländska innehavare. När Lilian Davies gifte sig med prins Bertil samma år kunde hon som brittisk medborgare tilldelas en orden, men eftersom Serafimerorden var förbehållen statschefer samt deras gemåler och tronföljare fick hon bli Kommendör med stora korset av Nordstjärneorden.
Tre barn föddes inom kungafamiljen men inga ordnar kom ifråga. Först när kronprinsessans myndighetsdag närmade sig insåg man det orimliga i att Sveriges framtida drottning inte kunde bära de ordnar hon skulle komma att dela ut. Regeringen beslutade att de båda kungliga ordnarna skulle öppnas för medlemmar det svenska kungahuset, och kronprinsessan mottog Serafimerordens insignier den 15 juli 1995 och bär dem sedan dess. I ordens matrikel upptas hon och hennes syskon från dagen de föddes.
Reformen innebar också att drottningen ”förklarades” vara LoK av KMO den 1 augusti, och den 22 samma månad upphöjdes även prinsessan Lilian till denna värdighet. Kungen beslutade dock att utnämningen skulle träda ikraft först på prinsessans 80-årsdag. Sedan dess har traditionen att tilldela nyfödda kungligheter ordensinsignierna vid dopet återupptagits och så kommer sannolikt att ske även på söndag när prins Nicolas döps.
Så när kan vi vänta oss att Sofia får sin orden? För självklart kommer hon att få den någon gång. Riksarkivet håller enligt uppgift redan på att utforma den vapensköld som traditionellt målas för alla Serafimerriddare. Som tidigare fall visar har kungen inget emot att vänta ett par månader på ett lämpligt tillfälle. Kanske blir det en gåva på 31-årsdagen den 6 december.
UPPDATERING:
Prinsessan Sofia bar Serafimerordens insignier första gången den 23 oktober 2015 vid Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademiens högtidssammankomst (länk). Inom kort kommer en vapenplåt att målas upp för prinsessan med både utnämningsdatum och hennes personliga heraldiska vapen.
Idag inledde riksdagen sitt verksamhetsår med en ceremoni i Riksdagshuset. Ceremonin har förändrats många gånger sedan det första riksmötet i Arboga 1435. När det hände senaste gången 1975 försvann bl. a. ordens- och medaljprakten.
Numera finns dock alternativ för mindre formella tillfällen. Flera, däribland Veronica Palm (S), noterade till att kungen och prinsarna bar ett märke på rockslaget. Detta är Serafimerordens knapp, en s. k. bouton. Kungen bar en äldre versionen med en miniatyrkraschan på en ljusblå bandrosett. De båda prinsarna bar den nygamla versionen med guldseraf som Jonas Arnell skrivit om.
Kungafamiljen på riksmötets öppnande.
Medaljer då? Jo, de kommer ofta tillsammans med en lite rosett i samma band. Idag kunde riksmarskalken Svante Lindqvist samt ett par landshövdingar ses med sådana. Samtliga tre är innehavare av Konungens medalj av 12:e storleken i Serafimerordens band.
T. h: Landshövdingen i Uppsala, Peter Egardt med medaljrosett. T. v: Förre talmannen Per Westerberg har en finare medalj, men den bärs i kedja och saknar därför rosett.
En annan innehavare av samma medalj som bar den i original är hovstallmästaren Mertil Melin som ridit i den kungliga kortegen i tretton år och idag gjorde det för sista gången. På hovstallets paraduniform bärs utmärkelser alltjämt i original och Melin har samlat på sig en del under sina år som arméchef och hovstallmästare.
Mertil Melin vid ett statsbesök 2011.
Men!? Var det inga kvinnor som bar utmärkelser idag? Jo, en dam på läktarens tredje rad bar en liten medalj. Av bandet av döma en av regeringens medaljer. Strikt sett inte helt korrekt, men tanken är helt rätt. Har du medalj – då bär du den. Hoppas att både kvinnor och män såg den och kommer ihåg att plocka fram de egna utmärkelserna till nästa tillfälle.
I Livrustkammarens bildarkiv kan man söka bland 40 000 fotografier av olika föremål. Samtliga är märkta med Creative Commons-licenser, vilket ger stor frihet till den som vill använda eller bearbeta bilderna. Väl investerade skattemedel! Bland föremålen finns välkända utmärkelser från hela världen, men också helt unika föremål från det svenska ordensväsendet. Tillåt mig att presentera föremål 19417 – ordensvaktmästarens livré:
Livréet framifrån.
Ordensvaktmästaren tjänstgjorde vid Kungl. Maj:ts Orden, den gemensamma beteckningen och organisationen för de kungliga ordnarna som instiftats 1748. Den finns fortfarande kvar i sina lokaler på Stockholms slott, om än med färre ämbetsmän än under ordensväsendets glansdagar. Då fanns det ordensbiskop, banerförare och härolder som skulle ge ceremonierna en praktfull inramning. Vaktmästarens roll var praktisk snarare än praktfull. Hans uppgift var bland annat att springa med kallelser inför sammankomsterna. Redan 1755 bestämdes att vaktmästaren skulle bära ett särskilt livré.
Och vilket livré sen! Det på bilden är från 1800-talet och är helt olikt de som bars av anställda vid hovet. Det mest prominenta draget är de stora patriarkalkors, bildade av breda silvergaloner, som framträder på fram- och bakstyckena. Ordensvaktmästaren måste verkligen ha dragit ögonen till sig.
Varför patriarkalkors? Det är ett av Serafimerordens symboler. Man ville knyta an till äldre svenska riddartraditioner och i läste i franska böcker att riddarkedjor prytts med patriarkalkors på Erik XIV:s tid. Idag vet vi att det författarna trodde var patriarkalkors egentligen var en annan symbol, helt okänd för dem men välkänd för oss, nämligen vasar.
Phaleristica 