Ardeshir Zahedi i audiens hos påve Paulus VI. Han bär påvliga Piusordens storkors.
Irans tidigare utrikesminister Ardeshir Zahedi avled idag i en ålder av 93 år. Han var den siste utländske innehavaren av Vasaordens storkors. En värdighet som han mottog i december 1970 då prins Bertil gjorde ett officiellt besök i Iran. Under revolutionen 1978–79 var Zahedi ambassadör i USA. Efter att hans svärfar shahen gått i exil lämnade han sin post.
När Gustaf III instiftade Vasaorden 1778 var den tänkt att vara mer exklusiv än de andra kungliga ordnarna. Detta blev också fallet och antalet storkors av Vasaorden kom att bli färre än Serafimerriddarna. När orden lades vilande med utgången av 1974 hade dess högsta värdighet utdelats endast 338 gånger, varav endast 143 till icke-kungliga svenskar.
Även inom kungahuset var det ingen självklarhet att få motta Vasaorden. Prinsarna (och efter 1952 även prinsessorna) fick automatiskt Serafimerordens, Svärdsordens och Nordstjärneordens högsta grad vid födelsen, men Vasaorden utdelades separat. Dåvarande kronprins Carl Gustaf mottog Vasaordens storkors på sin 27-årsdag den 30 april 1973. Idag är han den ende levande mottagaren och bär Vasaordens kraschan under serafimerkraschanen till uniform och frack.
Ardeshir Zahedi mottog många ordnar under sitt liv. 2016 utnämndes han till exempel till storkors av Malteserordens förtjänstorden.
Almgrens bandvävmaskin som kan väva sex sidenband samtidigt.
På Repslagargatan i Stockholm har K. A. Almgren sidenväveri funnits i över 170 år. De remdrivna vävstolarna används fortfarande för att göra sidenband, bland annat till Kungl. Patriotiska Sällskapets medaljer och Stockholms stads Sankt Eriksmedalj. Men produktionen är en bråkdel av vad den varit. Här tillverkades en gång i tiden nästan alla ordensband i Norden.
K. A. Almgren blev själv kommendör av Vasaorden och riddare av Nordstjärneorden.
1833 fick Knut August Almgren tillstånd att öppna ett sidenväveri i Stockholm. Som ung gesäll hade han hade lärt sig hantverket i Lyon. Därifrån hade han lyckats smuggla med sig en jacquardvävstol som effektiviserade produktionen. Almgrens sidenväveri blev mycket framgångsrikt. 1844 blev han kunglig hovleverantör av siden och två år senare flyttade väveriet in i de nya lokalerna på Repslagargatan.
Under väveriets storhetstid sysselsattes 288 arbetare på 196 vävstolar och sidentyg tillverkades för allt från möbeltyg och tapeter till schalar och slipsar. Bland de sidentyger som vävts hos Almgrens finns bland de som klätt möblerna i Serafimerordens sal på Stockholms slott. Vävning var ett kvinnoyrke och under några år var Almgrens Skandinaviens största arbetsplats för kvinnor.
Diverse gradband för ordenssällskap.
Vattrade sidenband för ordnar och medaljer utgjorde tidigt en stor del av verksamheten. Almgrens tillverkade banden för de kungliga riddarordnarna, men också gradband för de många ordenssällskapen samt senare för universitetens nationer, kårer och sektioner. Efter att de sista sidentyget vävts 1943 försörjde sig Almgrens helt på dessa band fram till att fabriken stängde 1974. På hyllorna i verkmästarkontoret står fortfarande kataloger över alla de sidenband som Almgrens tillverkat. En guldgruva för forskningen!
1991 beslutade Knut Almgrens barnbarns barnbarn att öppna upp sidenväveriet som museum och några år senare togs även några vävstolar åter i bruk. Förutom de ovan nämnda medaljbanden för KPS tillverkas band för olika studentföreningar. Idag är Almgrens det enda sidenväveriet i norra Europa och verksamheten drivs som en stiftelse. Det rekommenderas varmt att besöka museet med dess utställning och bevarade industrimiljö som är öppet måndag till lördag.
Den som är i behov av sidenband och kan tänka sig att lägga en extra slant för kvalitet och samtidigt vill göra en kulturgärning kan med fördel vända sig till K. A. Almgren sidenväveri.
Svenska museer har fotograferat stora delar av sina samlingar och publicerat dem på portaler som DigitaltMuseum. Tur är det, för vem hade kommit på tanken att leta på Järnvägsmuseet efter ordnar och medaljer? Av en händelse fick jag syn på flera foton och porträtt av stinsen Robert Wållgren (1840–1930) som bär såväl Vasaorden som en dansk fälttågsmedalj och ett tyskt riddartecken. Dessutom finns etuiet med hans dekorationer bevarat. Vem var han?
Robert Wållgren växte upp under en tid då skandinavismens vindar blåste starka och enighet mellan de nordiska folken hölls högt. Inför en stundande konflikt mellan Danmark och de tyska rikena om det omtvistade hertigdömet Slesvig hade Karl XV lovat danskarna sitt stöd, men när kriget väl bröt ut 1864 hade kungen inte regeringen med sig och det svenska stödet uteblev. 434 svenskar beslutade då att delta frivilligt i kriget på danskarnas sida. En av dem var Wållgren som 24 år gammal tog värvning i Femte infanteriregementet. Han deltog i flera av de viktigaste drabbningarna, däribland det avgörande slaget vid Als den 29 juni där han sårades i benet och togs tillfånga. Wållgrens tid i fångenskap blev dock kort. Efter nederlaget vid Als såg Danmark kriget förlorat och fredsförhandlingar inleddes.
Dannebrogmännens hederstecken. Fotograf: Nilsson, Emil / Järnvägsmuseet.
Den 26 september 1864 förlänades Robert Wållgren Dannebrogmännens hederstecken, den lägsta graden inom Dannebrogorden. Den har kallats värdens mest demokratiska ordensgrad eftersom den kunde tilldelas alla ”från kungen ner till den enklaste undersåte”. Endast sex svenskar som deltog i det dansk-tyska kriget 1864 fick ta emot hederstecknet som idag benämns Dannebrogordens hederstecken.
Erindringsmedaljen for Krigen 1864. Fotograf: Nilsson, Emil / Järnvägsmuseet.
Vid hemkomsten till Sverige började Wållgren arbeta vid Statens Järnvägar och blev så småningom stationsinspektör (stins) i den viktiga järnvägsknytpunkten Falköping. När det instiftades en särskild fälttågsmedalj för de som deltagit i kriget (Erindringsmedaljen for Krigen 1864) ansökte Wållgren om den och mottog den 1877. Det måste varit anmärkningsvärt att en ung järnvägstjänsteman kunde stoltsera med danska ordenstecken och krigsutmärkelser på SJ:s paraduniform med det bevingade hjulet.
Mecklenburgska Griporden. Fotograf: Nilsson, Emil / Järnvägsmuseet.
Wållgrens tyska ordensutmärkelse, riddartecknet av Mecklenburgska Griporden, är svårare att förklara. Har den också att göra med kriget? Svaret är ett annat. Enligt en tidningsnotis från 1895 förlänade storhertig Fredrik Frans III av Mecklenburg-Schwerin Griporden till två tjänstemän vid statsbanorna med anledning av änkehertiginnans besök i Sverige. En av dem var Wållgren. Kanske hade änkehertiginnan passerat genom Falköping på sin resa och övernattat där som de svenska kungarna brukade göra?
Robert Wållgren i SJ:s paraduniform med utmärkelser i originalmontering.Fotograf: Nilsson, Emil / Järnvägsmuseet.
Slutligen utnämndes Wållgren på Oscarsdagen den 1 december 1899 till riddare av Vasaorden för sina många år vid järnvägarna och därmed var hans samling dekorationer komplett. Men faleristik är inte bära vilka utmärkelser som tilldelats vem, det handlar också om hur de bärs.
Robert Wållgren i stinsuniform med utmärkelserna i preussisk montering.
För det första kan det noteras att Wållgren bar sina utmärkelser på olika sätt. I ett tidigt porträtt (bild X.) bär han sina båda danska utmärkelser såsom han tilldelats dem. Hederstecknet i dansk kryssband och fälttågsmedaljen i rakt band (bild Y.). På ett senare fotografi har han låtit montera dem båda i U-formad så kallad preussisk montering som var den rådande i Sverige. Slutligen är han porträtterad i civil klädsel med sina fyra utmärkelser i kryssband. Det är i denna montering som de bevarats. Kanske var den danska monteringen ett sätt att hedra de danska kamrater han ofta träffade på minnesfester. Kanske tyckte han bara att det såg snyggt ut.
Wållgren hade dessutom två uppsättningar miniatyrer för de tillfällen då originalen inte skulle bäras. En med utmärkelserna i raka band och en hängande på en guldkedja. Dessa båda är likställda i formalitetsgrad och det finns egentligen inget skäl att ha båda, såvida man inte vill variera sig.
Bandrosetter. Fotograf: Nilsson, Emil / Järnvägsmuseet.
Dessutom ägde Wållgren flera små bandrosetter som kunde bäras på rockslaget vid informella tillfällen. Två stycken med Danneborgordens band, och två med alla de fyra utmärkelsernas band. På den ena är Vasaordens band på hedersplatsen i mitten, vilket är korrekt eftersom man bär det egna landets ordnar främst, men på den andra har Gripordens gula band satts i första rummet. Hade Wållberg vid något tillfälle anledning att lyfta fram Mecklenburg särskilt?
Robert Wållgrens ordensetui. Fotograf: Nilsson, Emil / Järnvägsmuseet.
Slutligen får man rikta ett par uppskattande ord till själva etuiet som bär initialerna R.W. på utsidan av locket och på insidan har ett broderat vapen med SJ:s bevingade hjul, ett posthorn och en blixtrande stjärna. Under finns Dannebrogsmännens hederstecken och mottot: Des charges unies. Bakgrunden är oklar men Wållgren var medlem i bland annat Frimurarorden.
Livrustkammaren har öppnat igen! Ett och ett halvt år har det tagit att sätta upp den nya basutställningen som tar upp sex stora källarvalv på Stockholms slott. Varje valv är fyllt av spännande föremål som får representera en tidsepok i den svenska monarkins historia. Bland det som plockats fram ur samlingarna finns ett stort antal ordenstecken och medaljer som tillhört svenska kungligheter.
Självständighet och maktkamp 1521–1611
Det första valvet fokuserar på Vasaätten. Här kan man bland annat beskåda Karl IX:s Jehovaorden instiftad inför hans kröning 1607. Den var ett av flera försök av Vasakungarna att instifta en svensk kunglig orden. Ingen av dessa blev långlivad, men insignierna är enastående vackra.
Ordenskedjan (till vänster) är utförd av guldsmeden Antonji Groot den äldre. Det gyllene ordenstecknet föreställer en stjärna med åtta spetsar och åtta strålar med gudsnamnet Jehova ingraverat i mitten. Kedjan består av 23 länkar av guld, emalj och är besatt med bergkristall och granater. Tolv av länkarna föreställer grönemaljerade vasar som fattas av två händer – en manlig och en kvinnlig – som kommer fram ur blåa moln.
Ett mindre påkostat ordenstecken (längst ned till vänster) utan kristaller, utfört av Ruprecht Miller, bars sannolikt av en av Karl IX:s söner.
Sverige expanderar – militärt och kulturellt 1611–1654
I detta rum, som bland annat innehåller föremål från drottning Kristina, lyckades jag inte hitta någon orden eller medalj. Frågan om en riddarorden lyftes i rådet under Kristinas tid men ledde inte till något beslut.
De stora krigens tid 1654–1720
Drottning Kristinas kusin och Pfalzättens förste kung Karl X Gustav gjorde även han ett försök att instifta en svensk orden – Jesu namns orden – år 1656. Ordenstecknet, utfört av Gregorius Schick, var ett kors bestående ett fyra vasar och i mitten bokstäverna IHS (Iesus Hominum Salvator).
I utställningen har ordenstecknet fästs i ett ljusblått band på den kolt som den blått fyraårige Karl XI bar när han år 1660 hyllades som kung efter faderns död.
Frihetstid och revolutioner 1720–1818
Det var först under frihetstiden som Sverige fick ett bestående ordensväsende när Fredrik I år 1748 på riksdagens förslag instiftade Serafimerorden, Nordstjärneorden och Svärdsorden. Dessa förtjänstordnar var uppdelade i flera grader och mycket moderna för sin tid.
Bland de utställda föremålen finner vi den kolt som bars av prins Gustav (III) år vid ordnarnas instiftande. Den var en motsvarighet till de ordensdräkter som bars av Serafimerriddarna. Som kung skulle Gustav III själv instifta Vasaorden vid sin kröning 1778.
Utställd är också en av Serafimerordens kedjor av den ursprungliga modellen. Att kedjan pryds med blå patriarkalkors lär ha berott på att man hämtade inspiration från äldre ordenskedjor, till exempel Karl IX:s Jehovaorden. Man utgick dock från en fransk avbildning där konstnären misstolkat kedjans vasar som kors. Serafimerordens härskri IHS som pryder ordenstecknets mitt är på samma sätt hämtat från Karl X Gustavs Jesu namns orden.
Gustav IV Adolfs uniformer visar hur Svärds- och Nordstjärneordens band kunde fästas vid knapparna – en föregångare till dagens släpspännen, samt hur kraschanerna under lång tid broderades direkt på livrocken. Ovanför Serafimerordens kraschan ser vi Malteserordens bröstkors som kungen mottog av den ryske kejsaren Paul I vid ett besök i Sankt Petersburg år 1800. Denne hade blivit ordens beskyddare 1797 och när Napoleon invaderade Malta året därpå lyckades kejsaren bli vald till stormästare. Efter hans död 1801 avvecklades det ryska engagemanget i ordens styre.
Nationalism och nya ideal 1818–1918
1818 kröntes Karl XIV Johan till kung i Sverige och Norge och inledde ätten Bernadottes långa regeringsperiod.
Vid kröningen i Trondheim fick de närvarande riksdagsmännen ta emot en minnesmedalj av guld med kungens bild och kunglig krona avsedd att bäras (till höger). Åskådarna kunde om de hade tur få tag på en kastpenning eller rentav en hästsko av silver från kortegen som avsiktligt satts lös (till vänster).
1800-talet var uniformernas århundrade. År 1860 blev Karl XV den förste att låta sig krönas i uniform och den generalsuniform han använde vid tillfället står utställd med kedjorna för de fyra kungliga riddarordnarna samt Carl XIII:s orden i band om halsen.
Ett senare men lika praktfullt exempel är drottning Victorias uniform komplett med pickelhuva som hedersöverste för tyska 34:e fysiljärregementet i Stettin. Hon hade utnämnts av sin kusin kejsar Vilhelm II då han besökte Sverige 1908. Året därpå inspekterade drottningen sitt regemente iförd denna uniform.
Ännu i början på 1900-talet förlänade de flesta stater inte ordnar till kvinnor. 1908 bestämde visserligen Gustaf V att Sveriges drottning skulle bära Serafimerorden, men det skulle dröja nästan ett halvsekel innan ordnarna började delas ut till kvinnor. I vissa länder fanns dock särskilda ordnar eller ordensgrader för kvinnor. Två sådana bar drottningen på sin uniform: prinsesskorset av badiska husorden Fidelitas (själva dekorationen saknas dock) samt preussiska Louiseorden. Bredvid dem ett antal svenska och tyska minnesmedaljer.
Monarki i demokratins tid
I den sista salen som fokuserar på 1900-talet och framtiden finns den klassiska uniformen för Livregementet till häst som den 3-årige prins Carl Gustaf bar på julafton 1949 hos sin farfarsfar Gustaf V. På bröstet bar han miniatyren av kungens jubileumsminnestecken med anledning av 90-årsdagen året innan. De ytterligare medaljer som kung Carl XVI Gustaf mottagit sedan dess visas av naturliga skäl inte i Livrustkammaren.
Däremot finns ett monter benämnd ”En regent för alla”, med medaljer, föreningsnålar och klubbmärken med mera som mottagits av andra kungligheter, längst bak i utställningen. Bland annat Gustaf V:s olympiska medalj som tillhört drottning Victoria, Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbunds guldmedalj som tillhört prinsessan Sibylla, Norrköpings stads Sankt Olofsmedalj som tillhört Gustaf VI Adolf, och mycket annat.
Sammanfattningsvis är faleristiken mycket väl representerad i Livrustkammarens nya basutställning. Besökaren kan följa hur ordenskedjornas utseende utvecklats, hur bärandet av utmärkelser förändrats, samt vilken betydelse ordnar och medaljer haft för kungligheter av alla åldrar i alla tider. Ett besök rekommenderas varmt!
Idag publicerades konstitutionsutskottets betänkande 2017/18:KU28 med fler detaljer om den parlamentariska kommitté som föreslås se över kungahusets anslag, flaggdagarna och det offentliga belöningssystemet. Om förslaget går igenom, vilket man får anta att det gör eftersom det har stöd av en riksdagsmajoritet, ska kommittén tillsättas snarast efter valet i höst.
Gällande belöningssystemet är ambitionsnivån hög och utskottet är redan överens om många detaljer. Kommittén får uppdraget att möjliggöra att Svärdsorden, Nordstjärneorden och Vasaorden åter ska kunna tilldelas svenskar. Den modell som gällt sedan 1975 behålls, nämligen att ordensväsendet regleras i en av regeringen fastställd ordenskungörelse. Beslut om tilldelning av utmärkelser inom ordnarna meddelas av Kungl. Maj:ts Orden (KMO) på förord av regeringen. Det blir alltså i praktiken regeringen som bestämmer vem som får en orden. Ska regeringen ha detta ansvar krävs mycket bättre rutiner än de som finns idag. Ordnarna får inte lida samma öde som de sällan utdelade regeringsmedaljerna.
Positivt är att allmänhetens möjligheter att nominera till utmärkelser ska utökas. Statsanställda ska inte heller få någon orden per automatik på det sätt som gällde före 1975. Politiskt förtroendevalda eller anställda ska inte kunna få en orden under den tid uppdraget eller anställningen pågår.
Även Vasaordens ska kunna tilldelas svenskar framöver.
Närmare bestämmelser om ordnarna ska finnas i ordensstadgan som fastställs av KMO sedan de godkänts av regeringen. Kommittén ska samråda med KMO i syfte att överväga en förändring avseende vilka grader som ska finnas inom ordnarna. Detta kommer sannolikt att innebära en förenkling gentemot systemet som rådde före 1975 som innehöll många olika grader och värdigheter anpassade efter olika kategorier statsanställda. Ett kompromissförslag från ordensreformens tid gick ut på att endast tre grader skulle behållas: kommendör med stora korset, kommendör och riddare. Kanske blir resultatet något liknande.
Serafimerorden ska fortsatt vara förbehållen medlemmar av kungahuset samt utländska statschefer, vilket är lite synd eftersom Serafimerorden är så rik på traditioner. Det blir inga nya serafimersköldar i Riddarholmskyrkan för icke-kungliga svenskar och serafimerklockan kommer inte att ringa på deras begravningsdag. Samtidigt förstår jag att det inte är självklart hur denna orden, som tidigare med automatik tillföll innehavarna av vissa höga ämbeten, skulle kunna inplaceras i ett modernt belöningssystem.
Riksdagens tidigare beslut att ställa sig bakom införandet av en medalj för internationella insatser ska prövas i relation till att utdelandet av utmärkelser inom Svärdsorden återupptas. Man ska även se över möjligheten att dra tillbaka en ordensförläning. En sådan möjlighet finns redan idag, men med anledning av uppståndelsen kring den så kallade ”kulturprofilen” ska det göras lättare.
Så långt är allt gott och väl, men att förslaget genomförs hänger på att man dessutom lyckas enas i den betydligt känsligare frågan om anslaget till kungahuset. Här tycks man ännu inte ha kommit så långt i diskussionerna. Alla sidor har dock att tjäna på att en uppgörelse blir till. De partier som är skeptiska till monarkin vill kunna säga att de hindrar kostnaderna från att skena, och de partier som är positiva kan ta åt sig äran av en uppgörelse som garanterar monarkins framtid. Jag är försiktigt positiv.
Det ska nämnas att Vänsterpartiets ledamot i utskottet reserverade sig mot förslaget:
Det svenska belöningssystemet reformerades 1975 mot bakgrund av att man ansåg att ordensväsendet återspeglade en gången tids samhällssyn genom att ge uttryck för värderingar och samhällsinsatser enbart med hänsyn till tjänsteställning. Vidare motiverades reformen med att ordnarna inte kunde fylla sin uppgift när det gällde att belöna viktiga samhällsinsatser. Förslaget som nu läggs fram om att se över belöningssystemet och återinföra de vilande ordnarna reflekterar inte heller nu behoven i dagens samhälle.
Sex riksdagspartier (S, M, MP, C, L och KD) tillkännagav idag att en parlamentarisk utredning ska tillsättas för att ”analysera vissa frågor som berör kungahuset, de allmänna flaggdagarna och det offentliga belöningssystemet.”
Detta är många och stora frågor och mycket att smälta på en gång. Ambitionen tycks vara en varsam reform av monarkin och kungahuset, föranledd av att antalet yngre medlemmar vuxit så mycket och att alla flaggdagar inte längre ses som så moderna. Jag förutsätter att utspelet skett med kungens goda minne.
Något som är fantastiskt positivt är att partierna samtidigt är överens om att det offentliga belöningssystemet ska ses över! En mycket genomtänkt och ambitiös agenda har annonserats:
Översynen ska omfatta ordensväsendet, regeringens belöningsmedaljer, utmärkelsen Professors namn, utmärkelsen För nit och redlighet i rikets tjänst, Utrikesdepartementets medalj samt Försvarsmaktens och Polismyndighetens medaljer.
Därutöver ställer man sig dessutom tydligt bakom ett återupptagande av ordnar till svenskar:
Några utgångspunkter är att svenska medborgare ska kunna belönas inom ordensväsendet och att tilldelningar av utmärkelser inom Vasaorden och Svärdsorden ska återupptas.
Serafimerorden, Svärdsorden och Nordstjärneorden instiftades 1748 och Vasaorden instiftades 1772. De utdelades tidigare för långvarig verksamhet inom olika samhällsområden. 1974 avskaffades utdelandet till svenskar helt, eftersom man ansåg att utmärkelserna speglade mottagarnas ställning och tjänsteår mer än något annat.
Sedan dess har många av oss hoppats att ett mindre omfattande men desto mer ändamålsenligt ordensväsende kan tas i bruk. För visst vore de bra för 2000-talets svenskar om de kunde hedras på samma sätt som historiska storheter. Serafimerorden förlänades t. ex. ärkebiskopen och fredspristagaren Nathan Söderblom, Svärdsorden mottogs av Axel von Fersen, Nordstjärneorden tilldelades Carl von Linné och Alfred Nobel, och Vasaorden tillföll Astrid Lindgren.
Partierna som står bakom utredningen representerar en betryggande riksdagsmajoritet. Man har till och med kommit överens om hur organisationen för det framtida belöningsväsendet ska se ut:
Beslut om utmärkelser inom ordnarna ska som tidigare meddelas av Kungl. Maj:ts Orden på förord av regeringen. Principer för tilldelning av belöningar ska inkludera jämställdhets- och mångfaldsaspekter. För att stärka den folkliga förankringen ska möjligheterna för enskilda medborgare att nominera någon för belöning utredas.
Nu följer vi utvecklingen med spänning! Läs hela debattartikeln på SvD Brännpunkt här.
IKEA-grundaren Ingvar Kamprad har gått bort vid en ålder av 91 år. På sin hemsida skriver IKEA:
Ingvar Kamprad har i stillhet somnat in i sitt hem i Småland. Han föddes 1926 i Småland och redan som 17-åring grundade han IKEA. Ingvar kommer att vara mycket saknad och varmt ihågkommen av sin familj och av IKEA-medarbetare över hela världen.
I ett uttalande skriver kungen:
Ingvar Kamprad var en sann entreprenör, som genom sitt livsverk IKEA bidrog till att föra ut Sverige i världen.
Dessutom var Ingvar Kamprad en av få svenskar som kunde stoltsera med Vasaordens riddartecken på kungamiddagar och nobelfester. Han utnämndes vid det allra sista ordensregnet den 4 december 1974. Vasaorden instiftades 1772 av Gustav III som belöning inom bland annat näringslivet. Sedan 1975 delas den inte längre ut.
Ingvar Kamprad med hustrun Margaretha.
Vasaorden var långt i från hans enda utmärkelse. Han mottog Konungens medalj två gånger och dessutom en medalj från Ingenjörsvetenskapsakademien ”för hans nyskapande och entreprenörsanda, som grundare och mångårig ledare för ett världsföretag” samt en från Patriotiska Sällskapet ”För gagnerik gärning inom svenskt näringsliv”.
Dessutom förlänades han ett antal utländska ordenstecken. Bland dem ryska Vänskapsorden och polska Förtjänstorden:
1999 erhöll Ingvar Kamprad den prestigefyllda polska utmärkelsen "Commander's Cross of Merit of the Polish Republic" Medaljen finns att beskåda på IKEAs museum i Älmhult. pic.twitter.com/ve09KOLpiI
I nästan fyrtio år har hon funnits vid det svenska kungaparets sida vid såväl statsbesök som barnafödslar. Idag meddelades att grevinnan och f. v. överhovmästarinnan Alice Trolle-Wachtmeister somnat in vid en ålder av 91 år.
Under andra världskriget gick sjuttonåriga Alice Tornérhielm med i Lottakåren. Efter socionom- och personalvårdsutbildning skulle hon ta sig ända till posten som Rikslottachef 1974. Som sådan hörde hon till de allra sista att tilldelas Vasaorden. Hon utnämndes till ledamot den 6 juni 1974. Hennes man Hans-Gabriel Trolle-Wachtmeister blev riddare av samma orden 1971.
1978 blev hon statsfru och chef för drottning Silvias hovstat. Någon drottning hade Sverige inte haft på elva år och Alice Trolle-Wachtmeister kom att bli ett stort stöd för den nya drottningen. För det tilldelades hon Konungens medalj av 12:e storleken med Serafimerordens band 1990.
1993 lämnade hon chefskapet och blev istället överhovmästarinna hos kungen och drottningen. Kungen var noga med att hon skulle knytas till dem båda, så stor resurs var hon. Till denna deltidstjänst kunde hon pendla från slottet Trolle Ljungby i Skåne. Vid alla större tilldragelser var överhovmästarinnan på plats, bl. a. vid vittnesbekräftelsen vid kungliga födslar som kronprinsessans och prinsessan Estelles.
För sin trogna tjänst belönades hon inte bara med Konungens medalj av 12:e storleken i guld, denna gång med kedja, 1990. Hon har även tilldelats en unik utmärkelse i form av kungens och drottningens gemensamma monogram med briljanter att bäras på en serafimerrosett på samma sätt som hovdamer bär drottningens monogram.
Även från utlandet innehade hon tacksamhetsbevis. Hennes uppslag i adelskalendern, där utländska ordnar fortfarande redovisas, upptog inte mindre än trettio storkors!
Frid över hennes minne.
Alice Trolle-Wachtmeisters utmärkelser
Svenska
Carl XVI Gustafs jubileumsminnestecken II
Carl XVI Gustafs jubileumsminnestecken I
Victorias och Daniels bröllopsminnesmedalj
H. M. Konungens medalj av 12:e storleken med kedja
Ledamot av Vasaorden
Riksförbundet Sveriges lottakårers kungliga förtjänstmedalj i guld
Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbunds förtjänstmedalj i guld
Svenska Blå Stjärnans förtjänstmedalj i guld
Hemvärnets förtjänstmedalj i guld
Utländska
Storkors av danska Dannebrogorden
Storkors av Finlands Vita Ros orden
Storkors av isländska Falkorden
Storkors av norska Förtjänstorden
Storkors av argentinska San Martinorden
Storkors av belgiska Kronorden
Storkors av brasilianska Södra korsets orden
Första klassen av egyptiska Förtjänstorden
Första klassen av estniska Vita Stjärnans orden
Storkors av franska Nationalförtjänstorden
Storkors av grekiska Fenixorden
Storofficer av italienska Förtjänstorden
Storkors av japanska Heliga skattens orden
Storkors av jordanska Självständighetsorden
Första klassen av jugoslaviska Stjärnorden
Storkors av litauiska Gediminasorden
Storkors av luxemburgska Adolfs of Nassau civil- och militärförtjänstorden
Storkors av mexikanska Aztekiska Örnorden
Storkors av nederländska Oranienhusorden
Storkors av portugisiska Henrik Sjöfararens orden
Storkors av påvliga Piusorden
Storkors av Isabella den katolskas orden
Storkors av spanska Carl III:s orden
Storkors av storbritannska Victoriaorden
Storkors av andra klass av tyska Förtjänstorden
Storkors av österrikiska Hederstecknet
Storofficer av lettiska Tre stjärnors orden
Tredje klass av ukrainska Jaroslav den Vises orden
1772 instiftades Vasaorden av Gustaf III som belöning för förtjänster inom jordbruk, bergshantering, konst, handel och industri m. m. Vid det första ordenskapitlet utnämndes direktören för Svenska Ostindiska Companiet Niclas Sahlgren till kommendör. Han är mest känd för att ha donerat gods till en ”nyttig inrättning” i Göteborg som kom att bli Sahlgrenska sjukhuset. Mindre känt är att hans testamente även innehåller bestämmelser om att hans större egendomar, för det fall att hans arvingar dör ut, ska tillfalla Vasaorden som ordensgods.
Kobergs slott.
Det rör sig om fideikommissen Gåsevadholm och Dal i Halland, Koberg i Västergötland. Dessa skulle ärvas av Sahlgrens båda döttrar, men eftersom dotterdottern Anna Margareta var det enda barnbarnet fanns en risk att de en dag inte skulle kunna ärvas vidare inom släkten. Då ville Sahlgren att de skulle införlivas i Vasaorden. Gåsevadholm och Dal skulle bilda ett ”kommenderi” och det Koberg ett ”riddargods”. Kungen skulle själv få utse en kommendör och en riddare att disponera dem på livstid. Den 29 maj varje år (Vasaordens instiftelsedag) skulle en tiondel av avkastningen lämnas över till ordenskassan.
Här kan det vara värt att förklara var orden kommendör (och kommenderi) kommer ifrån. Själv trodde jag länge att det betydde ‘befälhavare’. Det föll sig naturlig att riddare skulle stå under befäl av en kommendör, och att detta därför var en högre grad inom ordensväsendet. Det visade sig dock att kommendera tidigare betydde ‘anförtro åt’, och att kommendör var den inom de medeltida riddarordnarna som förvaltade ett av ordens gods – ett kommenderi eller en komtur. Först 1578 införlivades titeln i det världsliga ordensväsendet för de andliga dignitärerna inom franska Helgeandsorden.
På 1700-talet när de svenska ordnarna instiftades efter franskt mönster var gradernas medeltida förebilder fortfarande allmänt kända. Sahlgrens testamente är det enda försök jag känner till att ge kommendörsgraden något av sitt ursprungliga innehåll tillbaka. Testamentet blev dock aldrig aktuellt. Anna Margareta fick många barn och Niclas Sahlgren har idag många ättlingar i livet. På sätt och vis fick han ändå som han ville. Koberg är ett av Sveriges få kvarvarande fideikommiss, och det innehas av en av få kvarvarande kommendörer av Vasaorden – Niclas Silfverschiöld, utnämnd när han 1964 gifte sig med prinsessan Désirée.
Armémuseum har lagt upp ett fotografi på en medaljerad präst på sin Facebooksida. På baksidan finns texten:
Carl Johan Holm, född 1781, var krigspräst i 18 år, först vid Savolax jägare, sedan vid Hälsinge regemente. Bevistat 2 krig och varit med i 11 drabbningar. Var i 1808 års krig tillika kompanidisponent för Läppävirda kompani som bestod av 150 man, varav vid krigets slut återstod endast 3 man. Utgivit tryckta berättelser om nämnda fälttåg.
Jag har fått frågan vilka hans båda utmärkelser är, och om de säger något om hans insatser under dessa båda krig.
Tecknet kring halsen är Vasaorden i dess äldre ovala form som skämtsamt kallades för ”vasatrissan”. Ordens instiftare Gustav III ville markera ordens status genom att innehavarna av den lägsta graden, riddarna, bar sitt tecken om halsen och inte på bröstet. På gamla porträtt är det därför lätt att missta en riddare av Vasaorden för kommendör. I början av Karl XV:s regeringstid ändrades Vasaorden så att den skulle likna övriga ordnar.
Vasatrissan.
Vasaorden delades inte ut för förtjänster i krig, utan för”förtjänster inom jordbruk, bergshantering, konst, handel och industri, för nyttiga skrifter i dessa ämnen samt för väl förrättade allmänna värv och uppdrag”. Vanliga mottagare var författare. Sannolikt var det för de ovannämnda tryckta berättelserna Anteckningar öfver fälttågen mot Ryssland åren 1808 och 1809 som Carl Johan Holm utsågs till ledamot i andliga ståndet den 4 juli 1836. Vissa påstår att Johan Luvig Runeberg ska ha baserat Fänrik Ståls sägner delvis på detta verk.
Karl Johansmedaljen.
Medaljen på bröstet är Karl Johansmedaljen, en krigsdekoration avsedd för de officerare och vederlikar som deltagit i kronprins Karl (XIV) Johans fälttåg 1813-1814. Den instiftades av Oscar I 1854 och delades ut till de fälttågsdeltagare man kunde få tag på. Medaljen bars i ett gult band med två blå ränder. Carl Johan Holm, som tjänstgjort vid Hälsinge regemente i Dalsland under fälttåget mot Norge, tilldelades medaljen 1856. Till skillnad kriget i Finland slapp han vara med om blodiga slag. Tvärtom slutade tjänstgöringen lyckligt för honom. I familjen han var inkvarterad hos träffade han sin blivande fru.
Phaleristica 